Björn Nilsson, signaturen ”Björnbrum” har erbjudit mig att publicera ett utdrag på ungefär halva artikeln Afghanska synpunkter från vänster. Det gör jag gärna. Läs gärna hela artikeln hos ”Björnbrum”. Den innehåller en hel del intressant information.
Björn skriver inledningsvis ”Hur mycket aktivitet de har i landet har jag ingen aning om, det som sker bör lämpligen oftast ske i tysthet antar jag, men det finns ju en kommunistisk tradition där sedan gammalt, så även en maoistisk gruppering bör vara möjlig även om den knappast är så stor.” Uttalande från Kommunistiska (Maoistiska) Partiet i Afghanistan.
Nåväl, så här ser hemsidans framsida ut …
… och nu över till texten som försöker ge en överblick över det aktuella läget.
TALIBANERNAS ÅTERKOMST OCH DESS KONSEKVENSER FÖR AFGHANISTAN
Kabuls fall till talibanerna markerar slutet på en tragedi och början på en annan för Afghanistans folk, som om Afghanistan vore ett land med återkommande katastrofer, och dess folk är dömt till oändligt lidande. Rädsla, osäkerhet och förvirring genomsyrar samhället. Oron för den dystra framtiden har tagit bort allt hopp och entusiasm från folket. De flesta människor lider av extrem fattigdom, och även människor som fördrivits av kriget svälter. Många unga har lämnat sina skolor, gymnasier och universitet och åkt till Iran i hopp om att nå Europa via Turkiet. Många familjer är strandade vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, och de som har nått pakistanska städer campar i moskéer, bröllopssalar, hotell och utomhus.
Imperialismen och reaktionen, som har orsakat denna stora tragedi för folket i Afghanistan, är själva upptagna med att reparera sina nederlag. Talibanerna är berusade av sin seger och erövring av makt och är upptagna i en intern kamp om krigsbyten och delning av politisk makt. Många dagar efter erövringen av Kabul har talibanerna inte kunnat upprätta sin regering. Detta indikerar att de står inför allvarliga politiska utmaningar. Resterna av marionettregimens väpnade styrkor försöker främst rädda sina liv och gömmer sig, några har lämnat landet och några har samlats i Panjshir (den enda provinsen som inte har erövrats av talibanerna). Några, som följer Abdullah och Karzai, drar nytta av talibanernas amnesti och hoppas att de själva kan hitta en plats i talibanernas islamiska emirat.
Marionettregimen kollapsade inom några veckor och avslöjade den historiska farsen i det imperialistiska nationbyggande projektet. För att frikänna sig från förnedring skyller de borgerliga politikerna i de imperialistiska länderna på varandra och på inkompetens hos sina satraper i Afghanistan för detta. Men dessa desperata ansträngningar kommer inte att leda någonstans, och det tunga moraliska, ideologiska och politiska nederlaget för de amerikanska imperialisterna kan inte repareras. Detta har följs tragiskt av en explosion på Kabul flygplats, som dödade minst 150 människor och skadade 200 andra, inklusive 13 amerikanska marinsoldater och 28 medlemmar i talibanerna.
Nederlaget för den amerikanska imperialismen i Afghanistan är som Sovjetunionens och Storbritanniens nederlag i detta land, och precis som Ashraf Ghanis öde är som Najibullah och Shah Shujahs öde.
Bakom kulisserna pågår samarbete mellan talibanerna och de amerikanska imperialisterna. Mötet mellan talibanernas vice ledare Mullah Baradar och chefen för CIA är ett tecken på detta. Tillbakadragandet av USA:s säkerhets-, underrättelse- och politiska personal från Kabul innebär slutet på den militära ockupationen i Afghanistan, men det betyder inte slutet på inflytandet från den amerikanska imperialismen och andra imperialister i Afghanistan.
Talibanernas snabba och överraskande seger chockade folket i landet. Talibanernas ”allmänna amnesti” och löftet att bilda en ”inkluderande” regering har inte dämpat rädslan hos medelklassen, intellektuella och anställda i den tidigare regimen. Kvinnor och nationella minoriteter har uteslutits från den politiska arenan, och mediefriheten har begränsats ytterligare. Åttio procent av medierna har stängts av. Kvinnor har blivit avskräckta från att arbeta utom hemmet, utom på vårdinrättningarna. Talibanerna försöker inte bara attrahera tjänstemän från den tidigare regimen, de försöker också få stöd från de amerikanska imperialisterna och dess allierade och framställa sig som acceptabla, men inget i charmoffensiven kommer att dölja deras fula ansikte för massorna.
Talibanerna talar om att bilda en ”inkluderande” regering, som under de senaste 20 åren utlovats också av Karzais och Ashraf Ghanis marionettregimer. Vissa har tolkat detta som ett tecken på att talibanerna har förändrats. Det råder ingen tvekan att under de senaste tio åren har talibanerna gjort ändringar i sin diplomati med de imperialistiska länderna och länderna i regionen, och på det sättet hanterar de den interna oppositionen och befolkningen i Afghanistan. Men som Zabihullah Mujahid, talibanernas talesman sa, har det inte skett någon förändring i talibanernas ideologi och grundläggande tro. Talibanerna, lika litet som den tidigare regimen, kan inte ändra tillståndet i landets ekonomi, och, som ett resultat stärka den ekonomiska grunden för deras regering. De har ärvt en ekonomi som är beroende av imperialistiskt bistånd och en korrupt byråkrati från den tidigare regimen. En annan orsak till talibanernas beroende av utländskt bistånd är bristen på tillräckliga inhemska inkomster och förstörelsen av jordbruk och industri.
Under de senaste tjugo åren var talibanernas främsta paroll att avsluta den utländska ockupationen och skapa en regering baserad på islamisk sharialag. Nu när de har möjlighet kommer de att konstruera en chauvinistisk teokrati, baserad på en trångsynt och extremistisk läsning av islam, som kommer att anta religiösa lagar som i hög grad skulle begränsa individuella, sociala, politiska och kulturella friheter.
Kvinnor, arbetare, socialpolitiska aktivister, politiska partier och grupper och kommunister kommer att undertryckas. Talibanerna försöker påtvinga samhället politisk och kulturell förlamning. Talibanerna har ett motsägelsefullt förhållningssätt när de möter ungdomar och intellektuella arbetare,. Å ena sidan behöver de deras förmåga och expertis inom de administrativ-politiska områdena, och å andra sidan kommer talibanernas trångsynthet att skapa allvarliga hinder och undertrycka dem.
Även om talibanerna denna gång har några uzbekiska, tajikiska och hazariska sunnimuslimer i sina led, hindrar inte detta talibanerna från att koncentrera politisk makt i händerna på de pashtunska härskande klasserna, vilket följaktligen kommer att leda till fler sociala motsättningar och etniska splittringar.
Det finns flera fraktioner inom talibanerna. De två huvudsakliga fraktionerna är Quetta Shura som leds av Mullah Haibatullah och Peshawar Shura under ledning av Sirajuddin Haqqani. Den främsta fraktionen som leds av Mullah Haibatullah är Durrani och deras skillnader med Haqqanifraktionen som leds av Sirajuddin Haqqani och Khalil Haqqani, som är Ghaljai, är uppenbara. Därför handlar innebörden av ”inkluderande” regering i första hand om en maktdelning mellan olika talibanska fraktioner.
Externt är talibanregeringen pressad av de imperialistiska och reaktionära makterna, och frågan om deras erkännande av talibanregimen är fortfarande oklar. Befrielsen av massorna kommer bara uppnås genom en nydemokratisk revolution, som skulle störta imperialism och borgerliga feodala kompradorklasser.
Kort sagt, nederlaget för de amerikanska imperialisterna i Afghanistan visade dess militära, politiska, ideologiska och moraliska konkurs och farsen för det imperialistiska pålagda nationbyggande projektet. Detta kommer att hjälpa till att kasta bort illusioner och utveckla och förstärka andan av motstånd och kamp hos massorna. Talibanregeringens teokratiska och våldsamma karaktär kommer oundvikligen att få massor av människor till att oundvikligen gå med i den politiska kampen mot dem.
Allt skrivet ovan är självklart intressant och välgrundat, och påläst.
Men det finns en detalj kring Afghanistan som nästan ingen nämner någonsin över decennierna och det är staten Afghanistans statsgränser. Dessa skär ofta överallt rakt igenom folkslag och grannstaters statsgränser som delar folk och stammar. I och med att Afghanistan varken tycks gå att erövra eller styra inifrån utan kraftigt övervåld -kanske det är fel på statsbildningen Afghanistans gränser helt enkelt? Vi får väl skylla på britternas alla gamla efterlämnade imperiesophögar, som vanligt, antar jag.
Fundera på det här: Afghanistan kom till som självständig stat 1747 (alltså en av de äldsta existerande staterna i världen idag). Det dröjde nästan hundra år innan engelsmännen försökte med sin första erövring. Senare ställde de till det med en gräns mellan Afghanistan och Brittiska Indien 1919 som gjorde att en stor del av pashtunerna hamnade utanför Afghanistan och sina stamfränder.
När det klagas över att afghanerna av alla möjliga etniska och religiösa tendenser bara slåss med varandra hela tiden borde ju landet vara rensat på alla folk utom ett vid det här laget. Men det är det inte. Det tycks finnas möjligheter att grupperna kan leva invid varandra, visserligen efter någon hackordning som omförhandlas då och då, men leva i alla fall och vara en pest för erövrare utifrån. USA:s mentalitet att inte bara besegra utan gärna utplåna motståndarna verkar inte passa in i hur bergsborna tänker.
Jan Myrdal skrev någonstans att han kände sig tryggare bland beväpnade afghaner än i Chicago. Afghanerna sköt ju inte varandra (detta var alltså ca 1960).
PS. Glömde lufta misstanken om att förslag att dela Afghanistan efter diverse etniska gränser låter som ett imperialistiskt knep som redan tillämpats med kända sorgliga resultat i Jugoslavien. Det blir småstater som lättare kontrolleras utifrån. DS
Synpunkterna på Talibaner och regeringsbildning är väl i stort sett riktig. Och hur en opposition kommer att verka hur vilka krav folket kommer att resa för sin befrielse avgörs till viss del av hur de håller i utrikesrelationer de stora makterna försvinner inte men även om de har lärt något från -70 talets misslyckade uppbyggnad av revolutionär kamp. Dessutom om Talibanerna gör verkligt allvar av att de skall bränna opiefälte. Inte som tidigare bara bränna 10%
Johan, intressant tanke, minst 6 etniskt rensade islamska republiker med samma essens (för att prata SDska), pashtuner, tadzjiker, hazarer, uzbeker, aimaker och turkmener. Jag är glad att jag antagligen är för gammal för att slippa uppleva dagen då den etniska rensningen skall ske.
Vi får väl hoppas att det verkligen inte går så långt som att det skall krävas någon slags slutgiltig lösning i form av etnisk rensning i staten Afghanistan. Tydligen så lär åtminstone förr många talibaner gärna skjutit folk så fort de träffat på dem som är hazarer. Afghanistans förbannelse är väl egentligen att det inte är en konsoliderad stat helt enkelt, utan ett slags stamsamhälle där klaner och stammar ibland levt sida vid sida i fred, och ibland inte alls.
Många av de värsta förtryckningsmekanismerna mot bl.a. kvinnor härrör dessutom från för-islamsk tid i den kulturella tradition som finns i s.k. pashtunwali, en slags medeltida bykontroll som fanns långt innan islam erövrade denna region hos folket pashtuner, och det har smält in i dagens islam i regionen, som en gammal tradition.
Jag dristar mig att säga något som nästan ingen gör överhuvudtaget; att det inte är Afghanistan som är denna regions problem och innehavare av terrorns rötter, utan det är landet Pakistan – alltings början. En av de senaste pakistanska militärdiktatorerna Zia ul-Haq som flög ihjäl sig i slutet på 1980-talet (en del tror att det var ett avsiktligt attentat -jag vet då rakt inte) införde sharia-lagar med avhuggna kroppsdelar och såg till att islamister skickades in i Afghanistan tillsammans med konfliktens verkliga ondskans genius i form av den fanatiske amerikanen Zbigniew Brzezinski, som såg till att det blev krig i regionen med beväpnade och utbildade islamistpojkar (en ursprunglig amerikansk-pakistansk idé). Det sägs att CIA skulle ha ”lurat in” Sovjetunionen i allt detta 1978-1979, men jag betvivlar detta mycket starkt. Sovjetunionen ville aldrig egentligen ge sig ii i Afghanistan utan först efter ett trettonde (!!) samtal skrikandes på telefon bad Kabul om hjälp om hoten man hade i Afghanistan i december 1979. Det var den minst förväntade parten i Moskva som såg till att det blev en militär assistans till Afghanistan i form av den helt oväntade mycket fredligt civiliserade utrikesminister Gromyko som lyckades få till den militära kontingenten -militärerna i Sovjetunionen var för övrigt helt emot.
Ska man göra något åt någon stat i regionen med regimbyte så skulle man för länge sedan i så fall valt Pakistan. Afghanistans olycka är att man dessutom ligger emellan tre i regionen mycket gamla stormakter: Ryssland, Kina och Indien. Det gillar sällan Pakistan, numera fastkedjat med kärnvapen, där de flesta av Afghanistans olycka kommer ifrån, Afghanistan är bara Pakistans svaga skugga. Pakistan är och förblir nyckeln till att lösa eller förgöra Afghanistan.
Afghanistans ”olycka” är att de aldrig blev koloniserade och förblev något som imperierna slogs om att kontrollera något som de aldrig lyckades helt kontrollera. Resten av Centralasien kom att få ett relativt lugn genom att de ingick i det ryska/sovjetiska kolonialväldet eller som t.ex Pakistan som ingick i det brittiska kolonialväldet. Jag tror aldrig att Afghanistan fått en chans att visa om de är förmögna till en statsbildning där alla folkgrupper har en del i makten. Till syvende och sist är det bara undantagsvis som världens statsbildningar bygger på en enda etnicitet. I en del fall med lyckat resultat och i andra fall med mindre lyckat resultat. Som Anders Fänge säger, vi får helt enkelt vänta några månader och se vilken falang bland talibanerna som segrar och vilken politisk lösning de väljer.
Men är då hazarer, tadzjiker, pashtuner främst dessa identiteter -eller är de i huvudsak ”afghaner” och över allt afghanska bröder? Det har man då inte visat de senaste över 40 åren. Kanske skulle man ge sig in på att skapa skilda federala regioner baserad på etnicitet och liknande, i landet med delvis egna regler, lagar o.s.v., som får ligga under paraplyet i Kabul för nationella angelägenheter.
Å andra sidan är väl så avancerade rent statsbyggarambitioner antingen för avancerat för de mestadels i modern politik obildade (det är f.ö. mestadels inte deras eget fel) krigarna, och som vanligt vill ju också varje krigargrupp härja och härska över så stort folk och yta som möjligt.
Det är väl som den gamla antika grekiska gåtan och konstaterandet: ”Ynglingen” (d.v.s. rådande verklighet) ”kastar sanningens nyckel i havet, och Athens alla hundra kloka och visa män kan inte fiska upp den” (d.v.s. realiteten gentemot tänkandet, där verkligheten alltid segrar).
Det kunde inte ens de ignoranta neokonservativa med sin överhybris och överlägsna militära utrustning lösa på två decennier, och än mindre övertala afghanerna om det.
Hela Guardianartikeln är en svidande vidräkning med USA:s fiasko och hyckleri i det ”globala kriget mot terrorism”, och kriget i Afghanistan. Dessutom blottlägger artikeln den djupa sprickan i förhållande mellan USA och en majoritet av EU-länderna, däribland de stora staterna.
Det dåliga med artikeln är argumenteringen, eller snarare propagandan, för att EU skall bygga upp en egen militär kapacitet. Det beslöt ett onenigt EU nyligen eller åtminstone att ”utreda frågan och återkomma” till ministerrådet. Och slutligen ger författaren USA råd så att den viktiga – eller ynkliga – transatlantiskt länken kan hållas intakt.
Skall vi säga att halva artikeln var bra, medan andra halvan var bara skit!
Det finns inget enat ”väst” längre – det dog redan år 2003 med det amerikanska anfallet på Irak.
Europa har bara två alternativ i sin försvarsförmåga: att låta den ledas av ett inkompetent, ignorant och okunnigt Washington som bara vill ha kamp och strid med Kina – eller ett eget styrt europeiskt försvar.
Något tredje alternativ med svenskt hemvärn som har stora lager med tält och konserverad ärtsoppa ingår inte (längre) i svarsalternativen ens hos den mest naiva vänstern.
USA har dukat under av sin egna politiska inkompetens, och kanske bäst så. Europa måste överleva också det, fast för vissa försvarsministrar kanske det tar en eller två extra terapitimmar.
Johan, USA ägnade c:a 2 % av sin enorma budget till statsbyggande och 98% åt förstörelse. Det kanske förklarar att många afghaner föredrar talibaner framför utländska bomber. Vad man i första hand identifierar sig som beror säkert på vem som frågar. Jag är skåning om någon frågar mig i Sverige men svensk om någon frågar mig utomlands. Frågar man en spanjor i Spanien så kommer han/hon svara andalus, bask eller katalan osv. men nästan alltid spanjor utomlands. På samma sätt är det i de flesta mångkulturer. Talibanerna har till skillnad från förra gången nu lyckats rekrytera icke-pashtuner till sina led och har numera i sin ledning 1/4 från de övriga etniciteterna. Om de lyckas hålla ihop den alliansen återstår att se. Federation är ju annars en vanlig lösning. En annan mindre trevlig lösning är så som man löst problemet i en del grannländer. I Uzbekistan t.ex finns det en stor grupp tadzjiker (speciellt i Ferganadalen)
som talar ett språk som liknar gammal persiska medan uzbekerna är ett turkfolk. Men den uzbekiska regimen påstår helt enkelt att alla är uzbeker. På sikt är den lösningen farlig eftersom den bygger på repression.
https://foreignpolicy.com/2016/06/15/ethnic-minorities-are-fueling-the-talibans-expansion-in-afghanistan/
Ja, bäste Sven – men vem är inte utless på amerikanerna? Vem behöver deras råd mot sin egen undergång längre!?! Möjligtvis ukrainarna, men även där tror jag på en tillnyktring med tiden.
Trots allt har en hel del infrastruktur utvecklats under de dryga fyrtio åren jag deltagit – periodvis – i solidaritetsarbete för Afghanistan. T.ex. är vägnätet utbyggt. Sjukvård har förbättrats. Skolor har startats.
Kommunikationerna kan också ytterligare komma att utvecklas om kinesernas idé om The Belt Road kommer att förverkligas. Och därmed kontakten med yttervärlden. Isolering leder ofta till i bästa fall till stillastående.
En sak som inte diskuteras och som jag inte begriper är den enorma befolkningsutveckling som verkar ha skett under dessa fyrtio år av krig och svårigheter som omtalas. I början av 1980-talet nämndes 20-25 miljoner invånare och idag skriver Wikipedia drygt 38 miljoner invånare. Eller är dessa siffror tagna ur luften?
Krigstid brukar innebära att det föds fler barn – t.ex. i Norden första halvan av 1940-talet. Många flyktingar som flydde Afghanistan till Pakistan och Iran på 1980-talet har ju också återvänt till viss del, så visst har väl befolkningen växt.
Afghanistans chans kan mycket väl vara att man ligger mitt i de nya politiska tankarnas Kina med de nya landförbindelserna mellan Asien och Europa -som mycket riktigt redan ÄR världens mäktigaste ekonomiska axel, det borde verkligen vara en god möjlighet för Afghanstans nationalekonomi att överge t.ex. narkotikamarknaderna. Amerikanerna har ju spelat bort sig totalt ur Centralasien, och en besvärlig inkräktare och fientlig bråkmakare som bara gett denna region mestadels olyckor är nu utkastad ut ur regionen kan mycket väl innebära mer fred och ro. Jag såg talibanernas talesman i kväll på tv säga att nu får det vara slut på krig och konflikter i detta land som behöver fred. Jag hoppas han får rätt och att de själva tar detta på allvar. Med de alltid krigsvilliga och våldsinriktade amerikanerna äntligen utkastade kan Afghanistan kanske äntligen få frid och fred.
Analysen av situationen i Afghanistan likna r mycket det som tidigare skrivits på denna websida, Proletären och andra vänsterpublikationer. Mycket instämmer jag i, inkl. kritiken av talibanerna som fundamentalister. Men vad gjorde detta kommunistiska/maoistiska parti under de 20 åren av USA-ockupation?!
Vi ser i mellan Östern hur många vänsterorganisationer fallit samman och istället har organisationer som Hamas, Hizbollah tagit ledningen i den nationella befrielsekampen. Vad gjorde vänstern i Afghanistan under dessa 20 år? Utan nationell befrielse kan det aldrig bli nån vettig inhemsk utveckling.