Att läsa krigets runor

2
737
Imperialism

 

Den här artikeln av Alastair Crooke har publicerats på Strategic Culture 18 juli.  Rolf Nilsson översatte artikeln.

Wikipedia skriver ”In September 2020, his online journal the Strategic Culture Foundation was banned from various social media platforms like Facebook, Twitter, and YouTube following claims that it was connected with Russian intelligence services and interfered in the US presidential elections on their orders.” Förklarar varför jag inte kan nå sidan. 

Så läs kritiskt som då du läser DN!

https://www.strategic-culture.org/news/2022/07/18/reading-the-runes-of-war/

Att läsa krigets runor

Putins politik för att rensa Augias stall från ”rovgirigt västerländskt kapital” är musik i de globala sydländernas öron, skriver den tidigare brittiske diplomaten Alastair Crooke.

Naturligtvis är konflikten i alla avseenden avgjord – även om den är långt ifrån över. Det står klart att Ryssland kommer att segra i det militära kriget – och även i det politiska kriget – vilket innebär att vad som än uppstår i Ukraina, efter det att den militära insatsen är avslutad, kommer att dikteras av Moskva på dess villkor.

Det är uppenbart att regimen i Kiev skulle kollapsa om den skulle få villkor dikterade av Moskva. Och å andra sidan skulle hela den västerländska agendan bakom Maidans statskupp 2014 också implodera. (Det är därför som en utväg, annat än ett ukrainsk nederlag, är näst intill omöjlig.)

Detta ögonblick markerar således en avgörande vändpunkt. Ett amerikanskt val skulle kunna vara att avsluta konflikten – och det finns många röster som efterlyser en uppgörelse, eller ett eldupphör, med den förståeliga humana avsikten att få slut på den meningslösa slakten av ukrainska unga män, som skickas till ”fronten” för att försvara oförsvarbara positioner, bara för att cyniskt dödas, utan någon militär vinning, bara för att hålla kriget igång.

Även om det är rationellt, missar argumentet för en utväg den större geopolitiska poängen: Västvärlden är så starkt investerad i sin fantasifulla berättelse om Rysslands nära förestående kollaps och förödmjukelse, att den finner sig ”låst”. Den kan inte gå vidare av rädsla för att Nato inte skulle klara av att konfrontera ryska styrkor (Putin har påpekat att Ryssland inte ens har börjat använda sin fulla styrka). Emellertid skulle en uppgörelse, att ta ett steg tillbaka, innebära att förlora ansiktet.

Och att ”förlora ansiktet” betyder ungefär att den liberala västvärlden förlorar.

Västvärlden har alltså gjort sig själv till gisslan för sin ohämmade triumfalism, som innebär ett infokrig. Den valde denna ohämmade chauvinism. Biden-rådgivarna, som läser krigets runor – av obevekliga ryska vinster – har dock börjat ana att ett annat utrikespolitiskt debacle snabbt är på väg mot dem.

De ser händelserna som, långt ifrån att bekräfta den ”regelbaserade ordningen”, snarare visar upp ett brutalt avslöjande inför världen av gränserna för USA:s makt – och som ger plats åt, inte bara ett återuppstått Ryssland, utan ett Ryssland som har ett revolutionärt budskap för resten av världen (även om det är ett faktum som västvärlden ännu inte har vaknat upp och insett).

Dessutom håller den västliga alliansen på att upplösas, i takt med att krigströttheten börjar infinna sig och de europeiska ekonomierna står inför en recession. Dagens instinktiva benägenhet att besluta först och tänka sen (europeiska sanktioner) har försatt Europa i en existentiell kris.

Storbritannien är ett exempel på den europeiska gåtan i stort: den brittiska politiska klassen, som är rädd och i oordning, var först ”fast besluten” att sätta kniven i ryggen på sin ledare, men insåg sedan att de inte hade någon efterträdare med tyngd, som kunde hantera det nya normala och där de inte visste hur de skulle kunna ta sig ur den fälla som de fastnat i.

De vågar inte förlora ansiktet på grund av Ukraina och har ingen lösning som möter den kommande recessionen (förutom en återgång till Thatcherismen?). Samma sak kan sägas om EU:s politiska klass: de är som hjortar som fastnat i strålkastarljusen på ett snabbt fordon som kommer emot dem.

Biden och ett visst nätverk som sträcker sig från Washington, över London, Bryssel, Warszawa och Baltikum, betraktar Ryssland från en höjd av 30 000 fot över den ukrainska konflikten. Biden tror, enligt uppgift, att han befinner sig i en position mittemellan två farliga och olycksbådande trender, som uppslukar USA och västvärlden: Trumpism på hemmaplan och Putinism utomlands. Båda, menar han, utgör tydliga och aktuella faror för den liberala regelbaserade ordning som (Team) Biden passionerat tror  på.

Andra röster – främst från det amerikanska realistiska lägret – är inte lika förtjusta i Ryssland; för dem tar ”riktiga män” sig an Kina. Dessa vill, om möjligt, för att rädda ansiktet, bara hålla Ukrainakonflikten i ett dödläge, (fler vapen), medan man övergår till att vända sig mot Kina.

I ett tal vid Hudson Institute gjorde Mike Pompeo ett utrikespolitiskt uttalande, som tydligt hade siktet inställt på 2024 och att han skulle ta vicepresidentposten. I huvudsak handlade det om Kina, men det han sa om Ukraina var ändå intressant: Zelenskys betydelse för USA var beroende av att han höll kriget igång (dvs. räddade ansiktet på västvärlden). Han hänvisade inte uttryckligen till ”boots on the ground”, men det var tydligt att han inte förespråkade ett sådant steg.

Se även: Mike Pompeos avslöjande tal på Hudson Institute

Hans budskap var vapen, vapen, vapen till Ukraina och ”gå vidare” – genom att vända sig mot Kina NU. Pompeo insisterade på att USA skulle erkänna Taiwan diplomatiskt i dag, oavsett vad som händer. (Det vill säga oavsett om denna åtgärd utlöser krig med Kina.) Och han ökade på med Ryssland i ekvationen, genom att helt enkelt säga att Ryssland och Kina i praktiken bör behandlas som ett.

Biden verkar dock vilja låta ögonblicket passera och fortsätta på den inslagna vägen. Detta är också vad de många deltagarna i denna skandalösa verksamhet vill. Poängen är att Deep State-åsikterna är motstridiga, och inflytelserika Wall Street-bankirer vurmar verkligen inte för Pompeos idéer. De skulle föredra en nedtrappning med Kina. Att fortsätta är därför det enkla alternativet, eftersom USA:s inhemska uppmärksamhet riktas mot ekonomiska problem.

Poängen här är att västvärlden är helt låst: Den kan varken gå framåt eller bakåt. Dess politiska och ekonomiska strukturer förhindrar detta. Biden har låst sig i fråga om Ukraina, Europa har låst sig i fråga om Ukraina och sin stridsvilja mot Putin, detsamma gäller för Storbritannien, och västvärlden har låst sig i fråga om sina förbindelser med Ryssland och Kina. Ännu viktigare är att ingen av dem kan ta itu med Rysslands och Kinas ihärdiga krav på en omstrukturering av den globala säkerhetsarkitekturen.

Om de inte kan röra sig på detta säkerhetsplan – av rädsla för att förlora ansiktet – kommer de inte att kunna ta till sig (eller höra – med tanke på den inrotade cynism som följer med varje ord från president Putin) att Rysslands agenda sträcker sig långt bortom säkerhetsarkitekturen.

M. K. BHADRAKUMAR

Till exempel skriver den erfarne indiske diplomaten och kommentatorn MK Badrakhumar:

”Efter Sachalin-2 [på en ö i ryska Fjärran Östern] planerar Moskva också att nationalisera olje- och gasutvecklingsprojektet Sachalin-1, genom att utesluta amerikanska och japanska aktieägare. Kapaciteten i Sakhalin-1 är ganska imponerande. Det fanns en tid innan OPEC+ satte gränser för produktionsnivåerna, då Ryssland utvann så mycket som 400 000 fat per dag, men den senaste produktionsnivån har legat på cirka 220 000 fat per dag.

 Den övergripande trenden, att nationalisera det amerikanska, brittiska, japanska och europeiska kapitalets innehav i Rysslands strategiska ekonomiska sektorer, håller på att utkristalliseras som den nya politiken. Den ryska ekonomins rensning från västerländskt kapital förväntas accelerera under den kommande perioden.

 Moskva var väl medvetet om att västligt kapital i Rysslands oljesektor hade en rovdjurskaraktär – ett arv från Boris Jeltsins era – men var tvungen att leva med exploateringen, eftersom man inte ville reta upp andra potentiella västerländska investerare. Men det är historia nu. De alt sämre förbindelserna med västvärlden, som nästan har nått bristningsgränsen, befriar Moskva från sådana arkaiska hämningar.

 När president Vladimir Putin kom till makten 1999 tog han itu med den enorma uppgiften att städa upp i de augeiska stallarna för Rysslands utländska samarbete inom oljesektorn (om uttrycket Augias-stall, se här, ö.a.). ”Avkoloniserings-processen” var olidligt svår, men Putin klarade av den”.

Men det är bara halva sanningen. Putin säger hela tiden i sina tal att västvärlden är upphovsman till sin egen skuld- och inflationskris (och inte Ryssland), vilket ger upphov till en hel del huvudbry i västvärlden. Låt dock professor Hudson förklara varför en stor del av resten av världen anser att västvärlden har tagit en ”felaktig vändning” ekonomiskt. I korthet kan man säga att västvärldens felvändning har lett till en ”återvändsgränd”, menar Putin.

Michael Hudson

Professor Hudson hävdar (omskrivet och omformulerat) att det i huvudsak finns två breda ekonomiska modeller, som har utvecklats genom historien: ”Å ena sidan ser vi Mellanösterns och Asiens samhällen, som organiserats för att upprätthålla social balans och sammanhållning, genom att hålla skuldförhållanden och handelsrelaterad rikedom underordnad den allmänna välfärden för samhället som helhet”.

Alla forntida samhällen hade en misstro mot rikedomar, eftersom de tenderade att ackumuleras på bekostnad av samhället i stort – och ledde till social polarisering och grova ojämlikheter i rikedomar. Om vi ser över hela den antika historien kan vi se (säger Hudson) att det främsta målet för härskare från Babylonien till Sydasien och Östasien var att förhindra att en oligarki av köpmän och borgenärer skulle uppstå och koncentrera ägandet av mark i deras egna händer. Detta är en historisk modell.

Det stora problem som bronsålderns Främre Orienten löste – men som den klassiska antiken och den västerländska civilisationen inte har löst – var hur man kunde hantera växande skulder (periodiska skuldjubileer, se här, ö.a.) utan att polarisera samhället och i slutändan utarma ekonomin, genom att låsa in större delen av befolkningen i skuldberoende.

En av Hudsons viktigaste utgångspunkter är hur Kina är strukturerat som en ”lågkostnadsekonomi”: billiga bostäder, subventionerad utbildning, sjukvård och transporter – vilket innebär att konsumenterna har en del fri disponibel inkomst kvar – och att Kina som helhet blir konkurrenskraftigt. Västvärldens finansialiserade, skuldbaserade modell, är däremot dyr, med stora delar av befolkningen som blir alltmer utarmade och utan disponibel inkomst efter att ha betalat skuldtjänst-kostnaderna.

Den västerländska periferin, som saknade Främre Orientens tradition, ”vände sig” dock till att låta en rik borgenärs-oligarki ta makten och koncentrera mark- och egendomsägandet i sina egna händer. För PR-ändamål hävdade den att den var en ”demokrati” och fördömde varje skyddande statlig reglering som att per definition vara en ”autokrati”. Detta är den andra stora modellen, men med sitt överhäng av skulder och nu i en inflationsspiral har också den fastnat och saknar medel för att ta ett steg framåt.

Den sistnämnda modellen är vad som hände i Rom. Och vi lever fortfarande i efterdyningarna. Att göra gäldenärer beroende av rika fordringsägare är vad dagens ekonomer kallar en ”fri marknad”. Det är en som saknar offentliga kontroller mot ojämlikhet, bedrägeri eller privatisering av det offentliga området.

Denna nyliberala etik som främjar borgenärer, hävdar professor Hudson, är roten till dagens nya kalla krig. När president Biden beskriver denna stora världskonflikt, som syftar till att isolera Kina, Ryssland, Indien, Iran och deras eurasiska handelspartners, karaktäriserar han detta som en existentiell kamp mellan ”demokrati” och ”autokrati”.

 

Med demokrati menar Biden oligarki. Och med ”autokrati” menar han varje regering som är tillräckligt stark för att hindra en finansiell oligarki från att ta över regeringen och samhället och införa nyliberala regler – med våld – som Putin har gjort. Det ”demokratiska” idealet är att få resten av världen att se ut som Boris Jeltsins Ryssland, där de amerikanska nyliberalerna hade fria händer att avlägsna allt offentligt ägande av mark, mineralrättigheter och grundläggande allmännyttiga tjänster.

Men i dag har vi att göra med grå nyanser – det finns ingen verkligt fri marknad i USA, och Kina och Ryssland är blandekonomier, även om de tenderar att prioritera ett ansvar för hela samhällets välfärd, snarare än att föreställa sig att individer, som lämnas åt sina egna själviska intressen, på något sätt kommer att resultera i maximering av den nationella välfärden.

Här är poängen: Adam Smith-ekonomi plus individualism är djupt rotade i den västerländska tidsandan. Det kommer inte att förändras. President Putins nya politik för att rensa Augias stall från ”västerländskt rovdriftskapital” och Rysslands exempel, med sin omvandling mot en i stort sett självförsörjande ekonomi, immun mot dollarhegemoni, är dock som ljuv musik i öronen på det globala syd och i stora delar av resten av världen.

Tillsammans med Rysslands och Kinas ledarskap när det gäller att ifrågasätta västvärldens ”rätt” att fastställa regler, att monopolisera medlet (dollarn) som grund för att reglera handeln mellan stater, och med BRICS och SCO som stadigt skaffar sig en ”grund”, avslöjar Putins tal deras revolutionära agenda.

En aspekt kvarstår: Hur kan man åstadkomma en ”revolutionär” metamorfos utan att dra på sig ett krig med väst. USA och Europa har fastnat. De kan inte förnya sig själva, eftersom de strukturella politiska och ekonomiska motsättningarna har låst fast deras paradigm. Hur kan man då ”lösa upp” situationen, utan krig?

Nyckeln kan paradoxalt nog ligga i Rysslands och Kinas djupa förståelse för bristerna i den västerländska ekonomiska modellen. Västvärlden är i behov av en katarsis (reningsprocess, ö.a.) för att kunna ”ta sig loss”. Catharsis kan definieras som en process där starka eller undertryckta känslor som är kopplade till övertygelser frigörs och därmed lindras.

För att undvika en militär katarsis verkar det som om de ryska och kinesiska ledarna – som förstår bristerna i den västerländska ekonomiska modellen – måste hemsöka västvärlden med en ekonomisk katarsis.

Det kommer utan tvekan att bli smärtsamt, men bättre än en kärnvapenkatarsis. Vi kan erinra oss slutet på CV Cafavys dikt ”Waiting for the Barbarians” (Vänta på barbarerna),

För natten har fallit och barbarerna har inte kommit.

Och några av våra män som just kommit från gränsen säger

att det inte finns några barbarer längre.

 Vad kommer att hända med oss utan barbarer?

Dessa människor var ett slags lösning.

Relaterat
Michael Hudson om det ekonomiska läget. Vilka är trenderna och varför? Del V.

Föregående artikelOm evakuering och personminor i Donetsk…
Nästa artikelTurkiet ber USA att dra sig tillbaka från norra Syrien – men vill själv stanna kvar
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

2 KOMMENTARER

  1. ”Att läsa lögnimperiets dödsrunor” borde rubriken varit.

    Lögnimperiet dansar sista valsen på världsarenan, den är stupfull av hybris och sin inbillade exceptionell status. Haggan Nancy Leprosi är sinnebilden för lögnimperiets tillstånd: 82 år, halvdöv och hög som liksom röda pantern iklär i rosa, d v s världens åtlöje😂😂😂

  2. ”Poängen här är att västvärlden är helt låst: Den kan varken gå framåt eller bakåt. Dess politiska och ekonomiska strukturer förhindrar detta.”

    Den här mening är viktigare än de flesta i den så kallade västvärlden förmår förstå. Västs så kallade ”demokratiska” samhällssystem låser i verkligheten samhället och förhindrar dess förnyelse och utveckling, ett samhälle som istället degenererar och förfaller. Sverige ett typiskt exempel.

    Vi hade en diskussion nyligen och ställde oss frågan, Volvo är ett svenskt bilföretag i Sverige ägt av Kina, eller hur. FEL. Volvo är ett kinesiskt elektronikföretag med huvudkontor i Sverige. Vissa kinesiska elektronikföretag tillverkar mobiler man kommunaliserar och via vilka mängder av företag tillhandahåller mängder av tjänster. Volvo är precis samma sak, men här transporterar man folk och gods.

    Ericsson är ett svenskt telekommunikationsföretag i Sverige, eller hur. FEL. Ericsson är ett amerikanskt massövervakningsföretag med huvudkontor i Sverige.

    När en flygkapten sätter sig i cockpit på ett trafikflygplan slår han in destinationen i datorn tillsammans med en del andra data, och flygplanet flyger till destinationen.

    När en bilförare i Kina sätter sig vid förarplatsen i en bil slår han in destinationen på mobilen, och mobilen med röst och bild guidar föraren till en destinationen. Alltså i grunden samma system som flygkaptenen, bara att bilföraren måste köra själv, men systemet talar om när han gör fel, som att köra för fort.

    5G är standard, eller hur, så det spelar ingen roll om man väljer Huawei eller Ericsson, frånsett massövervakningen. FEL. I Huawei systemet har man byggt in en hel djungel av extra möjligheter som inte fungerar under Ericsson systemet, möjligheter som öppnar för utveckling och förnyelse. Det möjliggör leverans av mängder av olika tjänster och service. Den som väljer Ericsson väljer alltså ett förlegat system som saknar möjligheter och som förhindrar utveckling. Ericsson och Huawei vill samarbeta, USA förbjuder det.

    Eftersom svenskarna och väst inte har något att jämföra med varken ser dom eller förstår hur långt efter avancerade samhällssystem som Kina landet Sverige släpar.

    För 20 år sedan arbetade jag i Kina med elbilsutveckling. Det var tidiga dagar. Då beskrev jag en elbil som en batteridriven plastlåda full av reservdelar som rör sig i ungefär samma riktning. Väst har ännu inte kommit till det startstadiet. Man kör på med gamla fossilbilar där man petar in en elmotor i med massa elektronik. I vissa avseenden har Tesla kommit lite längre, men inte mycket. Det är fortfarande en eldriven fossilbil, även om systemet som omger den har utvecklats.

    Vad som är väsentligt här är just vad artikeln beskriver. Dessa ”demokratiska” väst system effektivt förhindrar utveckling och förnyelse. Kinas folkstyre system kräver och driver förändringar och förnyelse.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here