Vad har Kina för policy i fråga om Taiwan?

15
641
Taiwan representerade i många år hela Kina i FN efter WWII.

 

Tom Fowdy kommer med en ny artikel på RT Ja, vilken policy har Kina egentligen visavi Taiwan? Översatt av Rolf Nilsson.

Tom Fowdy är en brittisk författare och analytiker av politik och internationella relationer, med ett primärt fokus på Östasien.


”Det kommer aldrig att gå väl för de som förråder fosterlandet”: Kinas skarpa budskap till Taiwan

Alla som upptäcks stödja självständighet för ön Taiwan, står inför reseförbud och åtal, säger Peking, eftersom man väljer juridiska åtgärder snarare än krigföring mot Taipei.

Kinas Taiwan Affairs Office har tillkännagett en rad nya policys för ön. Nämligen att de som stöder ”Taiwans självständighet” (vagt definierat) kommer att bli föremål för en rad reserestriktioner och nekad inresa till Kina, Hongkong eller Macau, samt förbjudas att samarbeta med, eller göra affärer med några kinesiska enheter, och kommer uttryckligen att bli föremål för ”livslångt åtal”.

Om någon har uppmärksammat de senaste veckornas händelser, är detta drag kanske en oundviklig konsekvens av att olika politiker försöker provocera Peking, genom att engagera sig i förbindelser med ön, förbindelser som denna vecka också inkluderade en delegation från anti-kina parlamentsledamöter från EU-parlamentet.

Som jag förutspådde för bara en vecka sedan, var det oundvikligt att Kina skulle svara på, vad jag beskrev som ”Taiwans provokationsdiplomati”, som medvetet försöker gå emot och försöka förflytta Pekings röda linjer, samtidigt som man uppvaktar media för publicitet och stöd för sig själva.

Men i motsats till hysterin från de västerländska mainstream-medierna, skulle detta aldrig komma att provocera fram den fruktade militära invasionen av ön, vilken skulle innebära en fullständig katastrof för alla inblandade, inklusive Peking, som skulle drabbas av en pyrrhus-seger (dyrköpt seger, se här, ö.a.) även om det i bästa fall lyckades.

Men det var också naivt att anta att Peking inte skulle göra någonting alls och helt enkelt bara gnissla tänder över, vad de uppfattar som försök att undergräva dess nationella suveränitet, påhejat av USA, vilket är vad Taipei tycks ha missbedömt. Istället för krigföring har Beijing använt en form av riktad lagstiftning, med målet att dra åt tumskruvarna på öns ledare, Tsai Ing-wen, och hennes anhängare. Detta är en klassisk taktik ur PRC:s handbok, som ständigt involverar att göra starka, men ändå lugna drag av betydelse, och som syftar till att eliminera ett problem, utan att ta till det värsta scenariot och skapa en kris där det inte finns någon återvändo. Vi såg det med Hongkong, vi ser det igen med Taiwan.

Det kan tyckas svårt att tro, men Kinas inställning till internationella relationer är en av kalibrerad motvilja mot risker. Åtminstone under eran efter Mao, är Pekings utrikespolitik baserad på övervägandet om att upprätthålla politisk stabilitet över ekonomisk tillväxt och utveckling på hemmaplan, samtidigt som man står fast vid sina kärnmål och principer.

Detta skapar ett land som ställer upp många kompromisslösa ståndpunkter i olika frågor, i allt högre grad när det gäller Taiwan, men som ändå försöker undvika att skapa en kris som kommer att trassla till det för sig och undergräva dess inhemska mål. Med andra ord hävdar Kina i allt högre grad sin ställning mot Taiwan, men inser samtidigt konsekvenserna av det faktum att gå i krig skulle vara ekonomiskt förödande, även om man vinner.

Så frågan är vad Peking gör i det här scenariot, när västvärlden och Taipei räknar med att Kina inte bara kan ’trycka på avtryckaren’ och där de ständigt försöker närma sig Kinas röda linjer och engagerar sig i en taktik som statliga medier har beskrivit som ”salami-taktik” (ett litet stag i taget, som när man skivar en salami, ö.a.) eller ”att flytta målstolparna?”

Svaret är att Peking svarar med väl uträknade, straffande drag, som är effektivt utformade för att dra undan mattan under en motståndares fötter och ta dem med överraskning, allt utan att provocera fram en kris och föra saker till en punkt utan återvändo. Det kan beskrivas som ”hybrid krigföring” – där du för ett krig mot din motståndare, men utan att verka göra det alls.

Detta är den taktik med vilken Kina brukade ”hantera” Hongkong. 2019 trodde demonstranterna där, att de kunde kväva Peking genom att skapa kaos och driva Kina till en punkt där de inte skulle ha några andra alternativ än att engagera sig i ett totalt våldsamt förtryck av protesterna. Vilket, som meningsmotståndarna räknade med, skulle stärka deras sits genom att åstadkomma mer internationellt stöd och fördömande.

Vad de inte räknade med var, att Kinas svar skulle bli att införa en nationell säkerhetslag, ett drag som var tidsbestämt med politisk precision, för att slå till under Covid och som effektivt kunde slå ner oroligheterna utan att skapa en enorm kris. Därmed tog Peking små, men ändå kalkylerade risker, men som inte medförde konsekvenser som var tillräckligt stora för att göra resultatet osäkert eller för kostsamt.

Nu använder Kina samma taktik mot Taipei. Även om det finns fler begränsningar, på grund av det faktum att Taiwan existerar som en de facto suverän stat och inte bara som en grupp av demonstranter, har dock DPP-partiledarna gjort liknande felbedömningar och antar att Pekings enda val för att stoppa dem är krig.

Detta är felaktigt. Istället använder Peking lagstiftande makt för att straffa anhängare av ”Taiwans självständighet” (igen, medvetet odefinierat) med reseförbud och åtal. Vissa människor kanske argumenterar tillbaka, ”Ja men åk då bara inte till Kina” – men det är inte så enkelt. På affärsmässig och organisatorisk nivå är detta ett drag med enorma konsekvenser. Om du har ett företag kan du förlora tillgången till den enorma kinesiska marknaden och aldrig har det varit mer relevant i Taiwan, vars största partner inom ekonomi och handel är Kina. Både geografi och handel är talande storheter.

Dessutom har Kina utlämningsavtal med 59 länder. Eftersom majoriteten av dessa ligger utanför västvärlden, skapar detta en laglig räckvidd som sträcker sig utanför Kinas gränser. Vissa länder nära Kina är villiga att följa denna typ av begäran, på grund av sina egna ömsesidiga intressen av anti-separatism och oro. Tänk till exempel på hur Hongkong-aktivisten Joshua Wong utestängdes från både Thailand och Malaysia. Detta betyder att högljudda anhängare till Taiwan, som hamnar på svart lista, inte ska anta att de är säkra bara för att de inte har något intresse i Kina eller Hongkong, eller vill åka dit. Peking använder jurisdiktion med lång räckvidd.

För det andra siktar Kina på att så oenighet och fiendskap inom Taiwan, genom hotande konsekvenser för dem på ön, som har intressen på fastlandet. Alla som har läst Kinas anti-separatistiska lag, kommer att inse att lagförslaget talar mer om incitament och integration för ön, snarare än om våld eller tvång. Användande av våld är en sista utväg, ett avskräckande medel för att sätta kraft bakom sin position, inte det primära medlet för offensiv. Åtgärder som denna, exakt inställd lagstiftning, kommer att vara det föredragna angreppssättet för att svara på öns provokationer.

Och tro inte att Kina inte menar allvar angående Taiwan. Budskapet från Peking går inte att ta fel på, särskilt när det åberopar retorik som denna: ”För dem som glömmer sina förfäder, förråder fosterlandet och splittrar landet, kommer det aldrig att gå väl och de kommer att föraktas av folket och dömas av historien.” Det är en upptrappning av insatserna, som kommer att uppnå vad som är tänkt: att göra många människor, i Taipei och på andra håll, extremt nervösa.

Föregående artikelTio sätt som klimatkrisen och militarismen hänger ihop på.
Nästa artikelVanlig hederlig svensk arbetare: Problem med skatter och flykt.
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

15 KOMMENTARER

  1. Tom Fowdy är en god journalist i ganska många ämnen. Om man som jag ofta läser RT lönar det sig att gå in på OP-ED där man kan hitta artiklar av honom.

    • Och avståndstagande från det land som har rekord i statskupper och stöd till statskupper i demokratier…

      . USA är också ledande i statskupper och stöd till statskupper mot demokratier. En ofullständig lista:
      • Mossadeq i Iran 1953 (USA och Storbritannien)
      • – 1954 Arbenz i Guatemala
      • – 1960 USA-stödda mordet på premiärminister Lumumba i Kongo inleder kaoset
      • 1964 Goulart i Brasilien
      • – 1965 Sukarno i Indonesien
      • – 1973 Allende i Chile
      • – 1970 Sihanouk i Kambodja
      • -1980 statskuppen i Turkiet
      • – 1983 USA invaderar störtar demokratiska Bishopregeringen i Grenada
      • – 2002-2019 USA stödjer statskuppsförsök i Venezuela
      • – 2014 I Haiti (Aristide) – 2009 Zelaya i Honduras
      • – 2014 Stödet statskuppen i Ukraina med stöd av EU
      • – 2018-2019: Statskuppsförsök i Venezuela med stöd av Sverige och andra EU-länder
      • – 2019 statskuppen i Bolivia.
      • – 2021 Stöd till statskuppsförsök i Belarus?

      USA stödjer USA c:a 70 % av världens diktaturer militärt.
      Är världsledande i olaglig intervention i andra länders val.
      (Forskaren Dov Levin i USA). (https://www.washingtonpost.com/news/monkey-cage/wp/2016/09/07/sure-the-u-s-and-russia-often-meddle-in-foreign-elections-does-it-matter/?noredirect=on)

    • Västs demokratisyn är tyvärr helt selektiv, för att inte säga hycklande. Hårda brutala familjestyrda diktaturer som Saudiarabien, Kuwait och Qatar liksom andra som militärdiktaturen Thailand, många av dem saknar till och med politiska partier, fackföreningar liksom till och med parlament(!), har inte de minsta berömda västliga sanktioner eller handelsbojkotter emot sig och inga presskampanjer heller för den delen: dessa länder skyddas permanent och kollektivt av det enkla medlet: TYSTNAD.

      Den västerländska upprördheten och demokratiska niten gäller bara, som oftast, Washingtons motståndare, för dagen.

      När läste vi sist något som helst generellt politiskt i media om just diktaturerna Saudiarabien och Thailand?

      Tystnad råder. Ännu.

      • Du är fantastisk i ditt ständiga relativiserande, Johan. Ett enkelt svar på din fråga är kanske att thailändsk imperialism inte känns lika hotande som kinesisk? I Monte Negro har vi ju senaste exemplet på en kinesisk skuldfälla, så….. Eller den kinesiska hanteringen i Myanmar där man understödjer militärjuntan?

        • Fast den thailändska juntan samarbetar intimt och hjälper samma kära kollegor juntageneraler i grannlandet Myanmar. Dessa har också intimt politiskt och militärt samarbete! De är samma andas barn!

          Myanmar fördöms överallt, men turistresorna till Thailand har sedan Thailands militärdiktatur tillträdde behandlats med de mildaste sammetshandskar av väst. Myanmar möts av sanktioner, Thailand inhöstar som vanligt stora pengar på sin turism -någon etisk resebojkott mot diktaturen Thailand har mig veterligen inte beslutats någonstans, samma gäller för Egypten. Noll kritik i väst trots att diktaturens klimat är värre och sämre än under Mubarak.

          Ska man kritisera diktaturer får man faktiskt vara anständig och ha principen att de alla skall kritiseras och de berömda sanktionerna inte bara drabbar Washingtons våldsetablissemangs fiender ute i världen som nu, de kommer som bekant alltid undan. Alltid!

        • Taiwanfrågan handlar inte om öns politiska styrelseskick, utan internationell lag och rätt och de beslut som tagits i FN:s generalförsamling och säkerhetsråd, som Beijing följer helt och fullt för sin del.

          De parter och enskilda länder som väcker frågan om ön Taiwans illegala utbrytande ur Kina bryter mot FN:s fastslagna beslut som gäller sedan 1970-talet, enigt i hela världen.

          Det är klara fakta på bordet.

  2. Kina rustar för krig. Frågan är inte om utan när Kina tar över efter ett alltmer försvagat USA som världens polis. Global Times, husbondens röst, har dagligen krigshetsande artiklar. Men neeeeej inte kommer Kina att använda sin krigsmaskin till annat än att försvara sin diktatur (kinesisk version av mänskliga rättigheter). Någon som tror på dessa sagor?
    Om Taiwan, låt invånarna på ön rösta om invånarna där vill tillhöra diktatur-kina. Men det kommer den kinesiska versionen av demokrati aldrig att tillåta.

    • Problemet att det Du föreslår är inte tillåtet enligt Förenta nationerna: ön Taiwan är och förblir en provins i det enade enda Kina sedan åren kring 1971-1974 med den internationellt antagna ”Ett-Kina-politiken”, som inte har några motståndare i FN (då förlorar man sina diplomatiska förbindelser med Kina). Det har även de amerikanska Förenta staterna gått med på, och det för över 40 år sedan. Det är därför obegripligt varför frågan om ön Taiwans självständighet drivs i skuggorna av synnerligen ljusskygga krafter.

      Att erkänna ön Taiwan som ”självständig stat” bryter mot internationell lag och beslut tagna i FN:s säkerhetsråd, där ön Taiwan inte har något stöd som självständig stat.

      Denna officiellt kinesiska provins har bara blivit en bricka då och då i den amerikanska maktprojiceringen: d.v.s. att det alltid måste finnas en konflikt i Europa-Asien som våldsetablissemangen i Washington använder som redskap: ön Taiwan är ett sådant redskap.

      Skulle Washington ha problem med, låt säga, Indonesien skulle plötsligt provinsen Aceh vara världens mest förtryckta minoritet och som skulle få en färgrevolution och propagandaapparaten Atlantic Councils mediastöd och trolljakt.

      Det är nämligen exakt SÅ den amerikanska imperiala utrikespolitiken fungerar. Man väljer ut ett nytt objekt och nytt redskap och bygger upp ännu en ny amerikansk aggressiv konflikt kring den. Idag är det Taiwan, imorgon Sri Lanka, i övermorgon Aceh.

      Vi måste förstå att de amerikanska Förenta staternas eviga våldsmaskin inte kan leva i fred, därför att de ursprungliga amerikanska politiska principerna är rigida och fixerade och går inte att förhandla med, och det är inte meningen heller, ur Washingtons konfliktperspektiv.

      Självklart kommer hela Kina att återförenas, det är inte märkligare än så, precis som Macau och Hong Kong återlämnats till moderlandet av dess koloniala tjuvar.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here