Operation Barbarossa – En mörk årsdag i ljus midsommardag

25
1372

I kvälls-serien “Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Detta blev början till slutet för nazi-Tyskland.


Denna artikel har jag fått av en läsare:

“Tidigt på morgonen den 22 Juni 1941 öppnade den tyska armén Wehrmacht artillerield över den då 3000 km långa tysk-sovjetiska gränsen för att bana väg för sina styrkor som bestod av tre armégrupper.

Operation Barbarossa som var kodnamnet för invasionen var ursprungligen planerat att inledas den 15 Maj 1941 men då tyskarna var tvungna att invadera Jugoslavien och Grekland under april månad samma år sköts anfallsdatumet upp till den 22 Juni.

Hitler hade som ambition att genom ett så kallat blixtkrig (Blitzkrieg) erövra Sovjetunionen på cirka åtta till tio veckor. Nazisterna var säkra på en snabb seger eftersom de lyckats tidigare med att besegra de kapitalistiska europeiska länderna i västra Europa snabbt. Det Tredje Rikets ambition var att Sovjetunionen skulle delas upp i fyra tyska provinser, där invånarna skulle användas som arbetskraft åt nazisterna. Målet var att krossa den socialistiska staten och krossa kommunismen, där ett lyckat blixtkrig var nyckeln till förslavandet av resten av hela världen. Utrotningen utav den sovjetiska armén och den sovjetiska civilbefolkningen var viktig eftersom de sågs som bärare av den marxist-leninistiska ideologin.

Invasionen av Sovjetunionen öppnade upp den så kallade Östfronten som karaktäriserades av en aldrig tidigare skådad brutalitet, total förstörelse, massdeportering och ofantliga antal dödsfall till ett resultat av hårda strider, svält, köld, sjukdomar och massakrer. Östfronten har även klassats som den största militära konfrontationen i mänsklig historia.

Utav Andra världskrigets cirka 70 miljoner offer, ägde 30-40 miljoner av dessa dödsfall rum i Östfronten. När operation Barbarossa inleddes så fanns det särskilda rättsbestämmelser som tillät de tyska soldaterna att ha fria händer kring behandlingen av människor i Sovjetunionen, där de tyska officerarna och soldaterna tilläts att döda och förtrycka den sovjetiska befolkningen på alla möjliga sätt utan att behöva stå till svars för sina handlingar. De krigsfångar som blev tillfångatagna användes ofta som slavar inom industri och jordbruk eller sattes i koncentrationsläger där de fick invänta döden i svält och sjukdomar.

Redan under första veckan av invasionen fick den tyska Wehrmacht en försmak av vad som väntade dem när de nådde fästningen i Brest som ligger i nuvarande Vitryssland. Slaget om Brest var bland de första konfrontationerna mellan den Sovjetiska Röda Armén och det Tyska Wehrmacht.

Fästningen i Brest försvarades av cirka 9 000 Sovjetiska soldater som helt utan förvarning anfölls av tyskarna med cirka 20 000 trupper invaderade den 22 Juni 1941. Redan under de första minuterna av invasionen bombades fästningen och den första tyska attacken ägde rum en halvtimme efter att bombningarna hade påbörjats, något som överrumplade de sovjetiska försvararna som inte kunde forma ett stabilt försvar utan blev istället tvungna att försvara fästningen och den närliggande staden hastigt och oorganiserat.
Brest_5_wm Brest
Trots att tyskarna hade fördelen av att ha kunnat överraska de sovjetiska styrkorna led de tunga förluster under första dagen av strider där 281 Wehrmacht trupper stupade bara under första dagen i ett försök att inta fästningen. Hårda strider fortsatte under två dagar där ytterligare 369 tyskar dog och 4-5 000 Röda Armén soldater tillfångatogs.

Tyskarna fortsatte anfalla mellan 25 och 26 juni och lyckades inta stora delar av fästningen men kunde inte besegra de sovjetiska försvararna som tappert stred för sina liv. När tyskarna insåg att de inte kunde inta fästningen beordrade man det tyska flygvapnet Luftwaffe att bomba fästningen vilket antingen dödade de sista försvararna eller tvingade de till att kapitulera. Den 30 Juni ansågs fästningen ha erövrats även om ett fåtal försvarare fortfarande gömde sig och vägrade att ge upp. I sin efter rapport skriver en tysk officerare att hans division tog över 7000 stridsfångar medan över 1000 tyska soldater stupade vid Brest. Vid 30 juni hade totalt 8 886 tyska soldater stupat sedan invasionen av Sovjetunionen, detta innebar att de tyska förlusterna vid Brest motsvarade över 5 procent av alla tyska förluster.

De sista sovjetiska försvararna visste att de skulle dö förr eller senare, och bland ruinerna hittades senare inristade meddelanden varav en av de lydde: “Vi kommer dö men vi kommer aldrig lämna fästningen, jag dör men jag vägrar kapitulera. Farväl kära moderland”.
i Andra om: ,, , ,, , , , , , , , ,

25 COMMENTS

  1. Fästningen i Brest kan jämföras med Karlsborgs fästning, alltså en fästning som
    inte är uppförd vid gränsen utan inne i landet. Att fästningen i Brest idag råkar
    ligga i Vitryssland, på gränsen till Polen är en historisk tillfällighet.

    Skribenten glömde påpeka att fästningen i Brest har samma status som
    de 12 sovjetiska Hjältestäderna. I Brest finns en av de största rangerbangårdarna,
    så stor att det faktiskt är lite svårt att hitta rätta perrong. Här går gränsen
    mellan smalspår (1435 mm) och bredspår (1520 mm).

    Beskrivningen av de sovjetiska krigsfångarna under 1941 tycks mig lite
    missvisande. Tyskarna var inte förberedda på de miljoner Röda armé-soldater
    som tillfångatogs, vilket gjorde att det stora flertalet helt enkelt frös och
    svalt ihjäl.

    Man bör också nämna att i invasionsstyrkan ingick rumänska divisioner.
    Hjältestaden Odessa intogs av rumänerna, inte av tyskarna. Rumänerna var
    inte lika välorganiserade som tyskarna, vilket gjorde att en maffia fick fäste i Odessa,
    en maffia som inte slogs ut förrän Stalin förvisade Zjukov till att leda Odessas militärdistrikt
    1946. Zjukov ogillade vad han såg, en stad i händerna på maffian, och använde
    Röda armén till att utplåna maffian på tre månader. Zjukov står också mycket
    riktigt staty i Odessa. (Den mer detaljerade historien om Zjukov i Odessa fick jag
    av en taxichaufför vid ett besök för tre år sedan.)

  2. Publiceringen av general Waldemar Erfurths krigsdagböcker har definitivt smulat sönder “narrativet” om att Finland separatkrigade mot Sovjetunionen. Som professor Heikki Ylikangas i sin forskning redan för tjugo år sedan dokumenterade hade Tyskland utlovat Finland en omfattande utvidgning av landarealen i nordostlig riktning ända fram till Koalahalvön. Detta Stor-Finland skulle uppstå som ett resultat av Barbarossa-planens förverkligande. Efter blixtkriget skulle manskapet komma hem till höstskörden var det tänkt.
    Waldemar Erfurth var Tysklands sambandsofficer för förverkligande av Operation Barbarossa, stationerad i Finland genom hela kriget. Tidigare har hans dagbok fråg krigets sista år publicerats. De långt intressantare delarna om krigets inledning har först nu utkommit i två volymer.

    Detaljplanering tillsammans med Tyskland hade pågått under hela året och redan tidigare. Folket hölls ovetande och få av de folkvalda visste om planerna. “Den djupa staten” hade tagit makten och drev obehindrad sin vilja igenom. Sedan kopplades radions och tidningarnas krigspropaganda in och folket drabbades av krigspsykos. Denna psykos var så kraftig att J.K.Paasikivi, mannen som fick i uppdrag att rädda landet från undergång, på förfrågan av en amerikansk diplomat 1943 om han inte borde bli president svarade att “det är inte så dags ännu, jag anses som alltför ryskvänlig” och ännu 1944 uppgivet skrev i dagboken att Finland är den sista av Tyskland allierade som viker från dess sida.

  3. Jan N! Det verkar som du har bra koll på det som skrivits i Finland. Vilka böcker kan du rekommendera av det som skrivits där genom åren om vinterkriget, mellankrigsperioden och fortsättningskriget, utöver då Erfurths dagböcker?

    Själv har jag på sista tiden läst om krigsslutet och det är fascinerande den historieförfalskning som man på finsk sida på sina håll förs fram. Det handlar om att Finland skulle ha vunnit en “avvärjningsseger” sommaren 1944 och att därigenom hela Finland undgick ödet att ockuperas av Sovjetunionen samt att fredsvillkoren för Finland mildrades påtagligt. Att inbitna nationalister för fram det här dravlet må vara hänt men att professionella historiker även i Sverige och väst gör det är lindrigt sagt betänkligt.

    • Jag är inte insatt i beskrivningar av stridshändelser och -förloppet som det skrivits hela bibliotek om. Det som intresserat mig är krigsutbrotten och de bakomliggande skälen. Den mest kontroversiella frågan är den som Heikki Ylikangas har ägnat sig åt, nämligen bakgrunden till medverkan i Operation Barbarossa. Ylikangas har tyvärr inget separat verk om denna hans viktiga forskning utan den föreligger i flera av hans samlingsskrifter och artiklar. Juhani Suomi har skrivit om den tidiga bakgrunden till Vinterkriget där han driver tesen att de centrala felbedömningarna skedde redan 1938 då sändebudet Jartsev förgäves försökte få igång förhandlingar.

      Den stora överraskningen för mig själv har dock varit bekantskapen med J.K. Paasikivis skrifter, översikter och dagböcker. Paasikivi lägger i dagen en häpnadsväckande realism och klarsyn som om man hade följt denna redan 1939 och inte först 1944, hade landet kunnat styra undan från de kommande olyckorna. Inte bara Paasikivi utan t.o.m. Mannerheim ansåg att en kompromisslösning med Sovjetunionen 1939 hade varit nödvändig och möjlig. Det hade för övrigt statsfilosofen Snellman ansett redan 1861, nämligen att den finska statsgränsen inte kunde ligga vid Leningrads portar.

      Avvärjningssegern 1944 är en av dessa seglivade myter. Sovjetunionens västallierade hade genom hela kriget riktat uppmaningar till Finland att frigöra sig från kriget. Detta hade varit militärt möjligt men politiskt var situationen så låst att det ledde till det utrop från Paasikivi som jag nämnde ovan, att Finland inte sviker Tyskland. En frikoppling på våren 1944 hade besparat landet från stora manskapsförluster som storoffensiven på sommaren ledde till. Vad gäller landavträdelser sade ingen mindre än Churchill att Stalin varit generös mot Finland med beaktande av vad landet ställt till med.

      • Jag menar inte det militära förloppet, Jan. Jag är intresserad av samma saker som du. Jag känner till Juhani Suomis bok “Talvisodan tausta” och Ylikangas “Tulkintani talvisodasta” men Ylikangas har skrivit ett antal artiklar också? Jag har försökt hitta något på hans finska Wikipedia sida men där verkar inte stå något.

        Finlands öde som självständig nation hade avgjorts redan på Tehran-konferensen i december 1943. De fredsvillkor som Stalin där delgav Churchill var i allt väsentligt desamma som sedan blev i vapenstilleståndet nio månader senare.

        • Heikki Ylikangas: Väkivallasta sanan valtaan, 1999 och Suomen historian solmukohdat 2007 är två samlingsvolymer där det ingår artiklar om bakgrunden till fortsättningskriget. Det är givetvis synd att hans forskning kring de senaste krigen inte samlats i en enda volym. Jag har faktiskt personliga minnen av Ylikangas i Helsingfors med bister min bärande sin väska som innehöll den ett betongblock. Han om någon har jobbat i motvind, ingen tvekan om saken. I denna politiskt ytterst belastade fråga har hans fördel varit att han inte varit bunden till vänstern, eftersom forskare på vänsterkanten kunnat avfärdas och tystas som företrädare av en politisk agenda.

          • Tack för info. Själv håller jag på och kämpar med Vladimir Baryshnikovs bok om perioden 1940-1941. Baryshnikov är balanserad och bra. En av hans mest citerade källor är Mauno Jokipii och dennes “Jatkosodan synty” som kom 1987.

  4. Plan Barbarossa hamnar i ett helt annat perspektiv om man även betraktar Stalins operation Åska. Stalins tunga industri finansierades med amerikanskt kapital. Stalins stridsvagnsfabriker var väsentligen Ford och General Motors. USA bistod t.o.m. med amerikanska ingenjörer och arbetare, eftersom rysk kompetens saknades. Stridsvagnskonstruktionerna var amerikanska. USA hade hjälpt Stalin att bygga en gigantisk stridsvagnsarmé, som skulle rulla över hela Europa, ända till atlantkusten. USA hade även sålt ut Finland och östra Sverige till Stalin. Hitler var inte så galen att han önskade ett tvåfrontskrig. Det var något han tvingades till. Utan Hitler, kunde Sverige ha blivit en del av Sovjetunionen. USA var inte vår vän då, och är det inte nu heller. Blir det inbördeskrig i Sverige, skall vi noga se upp med ”hjälp” från USA och Nato (jmf Libyen m.fl.).

    • Du överdriver betydelsen av USA:s hjälp till Sovjetunionen enormt. Det var främst stridsvagnar och annat producerade i Sovjet av landets egna ingenjörer och arbetare. Av USA:s “lend leasing” till allierade på 50 miljarder dollar gick drygt 20 % till Sovjetunionen och c:a 60 % till Storbritannien, som gjorde betydligt mindre krigsinsats än Sovjetunionen. Wikipedia.

      USA väntade på att ta ställning i kriget mellan nazi-Tyskland och de allierade till man själv blev angripna. Känt är president Trumans yttrande om att man ville se vartåt det lutade, som jag kanske kan leta upp.

    • Du behöver vara mer specifik och lämna referenser för oss nyfikna. Att exempelvis googla på “operation Åska” ger inget acceptabelt svar för en oinvigd läsare.

      Detta med produktionsfaktorer är historiskt viktigt eftersom vi vet att det var “business as usual” som gällde för Ford, GM och andra i Nazityskland men jag har inte läst motsvarande om amerikansk industriell verksamhet i Sovjetunionen under kriget. Beror det i så fall på att ägande förhållandena var annorlunda?
      Sålde Ford och GM licenser och konsulttjänster till statliga företag, som Renault gjorde långt senare?

      Christies fjädring och pansardesing användes men han sålde bara två chassin. Resten av jobbet gjordes på denna sida av Atlanten.
      Vickers Valentin stridsvagnar hade visserligen GM-motorer men producerades inte i Sovjetunionen, utan importerades färdiga, precis som Lee och Sherman M4.

      Anställdes amerikanska ingenjörer och tekniker direkt av sovjetiska företag? Om ja, i hur stor omfattning?

      (@ Anders: lend-lease var en annan sak, och gällde bara import, inte lokal tillverkning, om jag har förstått saken rätt.)

      Man vet ju att innan han blev Hitlerbeundrare hade Ford samarbetat med Lenin om moderniseringen av industrin, men ägde han fabriker?
      Att GM hade investerat i Sovjetunionen visste jag däremot inte.

      Efter kriget har FIAT och Renault haft ett finger med i bilindustrin; var dessa företag där också före kriget?

      Den biten av industrihistoria är viktig.

  5. Det var ingen naturnödvändighet att miljontals sovjetiska soldater dödades och tillfångatogs under inledningen av operationen Barbarossa. Till bilden hör även att tusentals sovjetiska stridsflygplan förstördes på marken av tyskt flyg redan under de första dagarna av kriget. Anledningen till Sovjetunionen katastrofala förluster berodde på dålig strategisk och taktisk planering och avsaknad av kompetenta officerare. I slutet på 1930-talet hade merparten av den sovjetiska officerskåren fallit offer i de stora utrensningarna. Den sovjetiska statsledningen hade inte heller förstått Tysklands nya sätt att föra krig; Blixtkrig, som innebar snabba pansarframstötar understödda av flyg och marktrupper för att inringa fienden. Detta koncept hade använts mot Polen i september 1939 och mot Frankrike och BeNeLux-länderna maj – juni i 1940. Oförmågan att ta till sig dessa erfarenheter medförde onödigt stora förluster för Sovjetunionen vid inledningen av Barbarossa. Till yttermera visso vägrade Stalin att tro på de rapporter som inkom från Sorge i Tokyo och Röda Kapellet i Tyskland om tidpunkten för det tyska anfallet var. Detta medförde att beredskapen vid gränsen var låg vilket medförde att de sovjetiska förlusterna förvärrades.

    • Det finns olika värderingar av de sovjetiska insatserna vid krigets inledning. Anders Carlsson ger en mer positiv bild i boken “Resa in i det okända.” Det fanns kvar en hel del kompetenta officerarna trots de vansinninga utrensningarna. Arbetet av Stalin och andra i ledningen tycks ha fungerat hyggligt från börjanResa in i det okända..

    • Det är samma tugg hela tiden: västfronten bröt samman 1940, Tyskland vann kriget, och det pratar vi inte mer om. Östfronten höll 1941, Tyskland förlorade kriget, och bu bu bu vad värdelöst Sovjet var!

  6. Jag nämnde tidigare att USA väntade med att ta ställning och har nu hittat beskrivningen i den artikel jag publicerat på Jinge.se “Senator Harry Truman som blev president 1945 efter Roosevelt sa i ett känt uttalande 24 juni 1941, två dagar efter Tysklands gigantiska anfall mot Sovjetunionen med över 200 divisioner att ”Om vi ser att Tyskland vinner så hjälper vi Ryssland, och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland så att så många som möjligt stryker med på båda sidorna”. (New York Times 24/6 1941; Time 2 juli 1951; Dr Jacques Pauwels Globalresearch 18/8 2012 i artikeln ”The Allies Second Front in World War II: Why Were Canadian Troops Sacrificed at Dieppe”).

    * Före och under andra världskriget investerade bland annat Ford, General Electric, Standard Oil, Texaco, ITT, IBM, and GM i nazistiska Tyskland.
    U.S. investeringar i Tyskland ökade med mer än 48% mellan 1929 och 1940 medan de minskade mycket i övriga Europa. Många USA-företag fortsatte sina affärer i Tyskland under kriget även där det innebar slavarbete i koncentrationsläger, och med stöd av USA:s regering. USA:s piloter instruerades att inte bomba tyska fabriker som ägdes av USA-företag.” D-day avgjorde inte Andra Världskriget.

  7. Västfrontens sammanbrott 1940 innebar att tyskarna kunde ta över material
    från kontinentens starkaste krigsmakt. För Sovjetunionen var detta en källa
    till en enorm bitterhet gentemot Frankrike.

    Vad gäller USA:s hjälp till Sovjetunionen hade den betydelse, inte minst
    för folkförsökningen. Bortsett från Leningrad så svalt inte den sovjetiska
    befolkningen ihjäl. Men som en av mina vitryska vänner berättade om
    sina föräldrar (för unga att delta i striderna): “vi har alltid hungriga”.

    Finlands deltagande i kriget var ingen fördel för Hitlertyskland. Det
    fanns inget gemensamt mål, tyskarna splittrade sig i tre anfallsriktningar
    istället för två [om Finland inte gått med], och under stora delar
    av kriget låg den 20:e tyska bergsdivisionen overksam någonstans
    i mellersta Finland. Den hade behövts bättre på annat håll.
    Å andra sidan är det väl klart att av Hitlertysklands bundsförvanter
    (Italien, Ungern, Rumänien, Finland), så var det finnarna som
    var de överlägset svåraste motståndarna för Röda armén.

  8. Upptäckte två typos (mitt pekfinger är lite snett:
    “försökningen” ska vara “försörjningen”
    “har alltid hungriga” ska vara “var alltid hungriga”

  9. Jag ser att jag skrev en del när denna blogg publicerades för ett år sedan, på årsdagen
    av Barbarossa. Jag gissar att jag är den ende av bloggens läsare som har en boende
    hos mig som upplevde (drabbades kanske bättre ord) av Barbarossa som barn.
    Hennes far stupade under Röda arméns inledande strider i Ukraina, som trots
    allt gick bättre än katastrofen i Vitryssland; tyskarna stod i Minsk inom en vecka.

    I motsats till Putin firade Lukasjenko “Segerdagen” den 9 maj i Minsk. Putin har
    skjutit upp firandet till den 24 juni, ett logiskt datum. Den stora segerparaden
    på Röda torget ägde rum den 24 juni, när samtliga vapenslag som deltagit i
    det Stora fosterländska kriget paraderade inför Stalin.

    Min frus far satt antagligen vid samma tidpunkt på tåget till fronten i Fjärran
    östern, Sovjetunionen hade ju gått i krig mot Japan. Hans krig avslutades på
    ön Sachalin, som fortfarande tillhör Ryssland. Mycket talar för att Sovjetunionens
    enorma krigsansträngning mot Japan spelade en väl så viktig roll i krigets
    slutskede, som atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

  10. Varken soldater från Sovjetunionen eller atombomber från USA var avgörande förutsättningar för att Japan skulle besegras i slutskedet av andra världskriget. Vid den tiden var Japans flotta och flygvapen slaget i spillror. Därmed hade Japan, som är en donation, effektivt kunnat ha usatts för en blockad, som hade tvingat Japan att kapitulera. Dessutom kunde Japan inte försvara sig mot konventionella bombningar.

  11. Mycket intressant, från en annan tråd:
    https://jamesperloff.com/2016/09/09/book-review-david-j-dionisi-atomic-bomb-secrets

    Denna bokrecension kryllar av uppgifter som avslöjar en rad centrala myter. David J. Dionisis bok är därför ett MÅSTE.

    Också (jag har glömt varifrån):
    “The atomic bombings, terrible and inhumane as they were, played little role in Japanese leaders’ calculations to quickly surrender. After all, the U.S. had firebombed more than 100 Japanese cities. Hiroshima and Nagasaki were just two more cities destroyed; whether the attack required one bomb or thousands didn’t much matter. As Gen. Torashirō Kawabe, the deputy chief of staff, later told U.S. interrogators, the depth of devastation wrought in Hiroshima and Nagasaki only became known “in a gradual manner.” But “in comparison, the Soviet entry into the war was a great shock.”

    Att CCCPs inträde i kriget kunde förvåna det japanska styret ter sig obegripligt. Det fanns ju ärvda skäl förutom strategiska självklarheter.
    Hade Japan så dåligt med spioner?
    Dessutom hade det förekommit stridsvagnskonfrontationer – utan krigsförklaring – långt tidigare (dessas lärdomar bidrog till att T-34an blev bättre).

  12. Idag på slaget 10.00 (9.00 svensk tid) inleddes “Parad pobedy” (“Segerparaden”) på Röda torget, direktsänd i Rysslands första TV-kanal. Den 24 juni 1945, också kl. 10.00, inleddes Segerparaden med att Zjukov kom inridande på Röda torget på en vit springare som förberetts av Oraz Mamraliyev. Zjukov och Konstantin Rokossovsky (på svart springare) inspekterade därefter trupperna.
    I årets Segerparad används bilar för inspektion av trupperna. Inspektionen följs av tal av Putin.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here