Glenn Diesen: Därför är västmedias ”bevakning” av Ryssland otroligt farlig

7
1133


En artikel 20 mars av Glenn Diesen i https://www.rt.com/russia/594559-west-media-failed-report-russian-election/

Rysslandsexperten professor Glenn Diesen.

Glenn Diesen är professor vid Universitetet i sydöstra Norge och redaktör för tidskriften Russia in Global Affairs.

Det självbedrägeri som journalister som skriver om landet ägnar sig åt leder till allvarliga konsekvenser

Västliga mediers bevakning av varje ryskt val är dålig. Men den här gången var den till och med värre än vanligt.

Istället för att slå ner på den inkompetens som visas upp är det mer konstruktivt att undersöka varför rationella diskussioner om landet fortsätter att verka omöjliga.

För att inte tala om de allvarliga konsekvenserna av det pågående självbedrägeriet.

Förnuft kontra anpassning till gruppen

En av de första sakerna vi lär oss inom sociologin är att människan befinner sig i en ständig kamp mellan instinkter och förnuft. Under tiotusentals år har vi utvecklat instinkten att organisera oss i grupper som en källa till trygghet. Detta är ett resultat av evolutionsbiologi eftersom överlevnad kräver att vi organiserar oss i ”vi” kontra ”dem”. Lojaliteten inom gruppen förstärks genom att man tilldelar kontrasterande identiteter som det dygdiga ”vi” kontra den onda ”andra”, vilket hjälper till att hindra en individ från att avvika för långt från flocken.

Men människor är också utrustade med förnuft och därmed förmågan att bedöma den objektiva verkligheten oberoende av sin närmaste omgivning. I internationella relationer är det absolut nödvändigt att sätta sig in i motståndarens situation. Den rationalitet som krävs för att se världen ur ”den andres” perspektiv är avgörande för att nå ömsesidig förståelse, minska spänningar och sträva efter en fungerande fred.

Varje framgångsrik fredsprocess och försoning i historien – från Nordirland till förhandlingarna för att få slut på apartheid i Sydafrika – har byggt på detta.

Vi förväntar oss att journalister ska vara objektiva i sin rapportering av verkligheten, vilket är särskilt viktigt under krig. Men detta verkar vara nästan omöjligt, särskilt under konflikter. När människor upplever yttre hot triggas deras flockinstinkter när samhället kräver grupplojalitet och vi straffar dem som avviker. Den politiska lydnad som krävs under krigstid resulterar vanligtvis i en försvagning av yttrandefriheten, journalistikens roll och demokratin.

Varför röstade ryssarna på Putin?

Så hur kan vi förstå orsakerna till president Vladimir Putins enorma popularitet i Ryssland och hans jordskredsseger?

Om vi använder vårt förnuft och motstår våra stamkänsloinstinkter borde det inte vara svårt att förstå Putins popularitet.

Medan 1990-talet var en gyllene period för västvärlden, var det en mardröm för ryssarna.

Ekonomin kollapsade och samhället upplöstes med verkligt fruktansvärda konsekvenser.

Landets säkerhet kollapsade också, eftersom NATO:s expansion innebar att det inte fanns någon chans att komma överens om en inkluderande europeisk säkerhetsarkitektur. Denna hade beskrivits i Parisstadgan för ett nytt Europa 1990 (för den intresserade finns denna stadga på 39 sidor att fjärrlåna, se här, ö.a.) och i OSSE:s grunddokument.

Ett försvagat Ryssland innebar att dess intressen kunde ignoreras, och NATO kunde invadera Moskvas allierade Jugoslavien, i strid med internationell rätt.

När Putin tog över presidentposten den 31 december 1999 var det vanligt att man i väst förutspådde att Ryssland skulle gå samma öde till mötes som Sovjetunionen. Det vill säga en slutlig kollaps.

Men Ryssland har istället blivit den största ekonomin i Europa (enligt PPP)(nr 5 efter USA, Kina, Indien, Japan, snart förbi Japan, ö.a.), dess samhälle har läkt efter det katastrofala 1990-talet, dess militära makt har återupprättats och nya internationella partners har hittats i öst och i det globala syd, vilket framgår av BRICS växande roll.

Dessutom anser de flesta ryssar att det inte är någon bra idé att ha stora störningar i ledarskapet mitt under ett proxykrig mellan Nato och Ryssland i Ukraina, vilket anses vara ett existentiellt hot. Byt inte häst i farten (Don’t change horses in midstream), som det amerikanska ordspråket, som ofta tillskrivs Abraham Lincoln, lyder.

På tal om USA, den framlidne Michail Gorbatjov – som var oerhört populär där – drog sig inte för att kritisera Putin, när han fortfarande var med oss. Men han hävdade ändå att Putin ”räddade Ryssland från början av en kollaps”.

Gorbatjov

Idag skulle en västerländsk journalist som upprepar detta omedelbart stämplas som ”putinist” – vilket innebär ett förräderi mot ”oss”. Västjournalister kan inte erkänna Rysslands enorma framgångar sedan 1999 eftersom det skulle kunna tolkas som att man ger legitimitet och signalerar stöd för den ”onda” sidan.

Priset för självbedrägeri

Argument bedöms inte utifrån i vilken utsträckning de återspeglar en objektiv verklighet, utan snarare utifrån hur de anses uttrycka stöd för eller fördömande av Ryssland. Anpassning till en berättelse signalerar lojalitet inom gruppen, och önskan att beröva motståndarna legitimitet begränsar vad som får diskuteras.

Att erkänna Putins prestationer under de senaste 25 åren betraktas som att uttrycka stöd för honom, vilket är detsamma som förräderi.

Red: (I Väst)

Samtidigt diskuterar journalister nästan aldrig Moskvas säkerhetsproblem och i vilken utsträckning våra konkurrerande intressen kan harmoniseras. Istället förmedlas rysk politik genom att hänvisa till nedsättande beskrivningar av Putins karaktär.

Precis som i våra andra krig förklaras konflikter med att det finns en ond man och om vi bara kunde få honom att försvinna så skulle den naturliga fredsordningen återställas. Enligt berättelsen är Putin vår senaste reinkarnation av Hitler och vi lever ständigt i 1940-talet där en motståndare måste besegras och inte blidkas.

Hur kan journalister då förklara för sin publik Putins popularitet och orsakerna till hans enorma personliga röstetal när det inte är tillåtet att säga något positivt om den ryske presidenten? Om vi inte kan leva i verkligheten och inte kan sätta oss in i motståndarens situation – hur ska vi då kunna göra förnuftiga analyser och föra en vettig politik? Som jag alltid varnade mina studenter i internationella relationer: Hata inte dina rivaler, det leder till dåliga och farliga analyser!

Att göra självbedrägeri till en dygd har ett högt pris. Hur kan västvärlden bedriva diplomati och arbeta med Putin när han framställs som ondskan förkroppsligad och som en illegitim ledare? Till och med att förklara rysk politik fördöms som att legitimera rysk politik, vilket anses vara propaganda som inte får ges en plattform. Människor anpassar sig till mantrat om det goda mot det onda, eftersom det känns dygdigt och patriotiskt att signalera att man stöder den egna gruppen och avskyr den andra gruppen. Men hur kan vi driva våra intressen när vi har förpliktigat oss till självbedrägeri och har förbjudit verkligheten från vår analys?

Jag har i två år försökt förklara varför de antiryska sanktionerna var dömda att misslyckas och varför Ryssland kommer att vinna kriget, bara för att få höra att det är rysk propaganda för att undergräva stödet för sanktionerna och utmana berättelsen om en förestående ukrainsk

seger. Verkligheten är fördömd! Att ignorera verkligheten resulterar i en förvrängd bild av Ryssland som förutsägbart leder till felberäkningar.

Hur kunde Ryssland som en ”bensinstation maskerad som ett land” besegra de mest drakoniska västliga sanktionerna och se sin ekonomi inte bara överleva, utan enligt vissa mått till och med blomstra? Varför skulle ryssarna enas under ett existentiellt hot när vi inte kan erkänna den roll som Nato spelar i det avseendet?

Sigmund Freud undersökte i vilken utsträckning instinktiv gruppsykologi kunde minska individens rationalitet. Freuds idéer vidareutvecklades av hans brorson Edward Bernays (se här, ö.a.), som blev den moderna politiska propagandans fader. För över hundra år sedan varnade Walter Lippman för gruppsykologi, som hanterades med propaganda, eftersom den hade ett högt pris. Att ge efter för instinkten att se konflikter som en kamp mellan det dygdiga ”vi” och den onda ”andra” innebär att fred kräver att man besegrar motståndaren, medan en fungerande lösning blir liktydig med eftergivenhet.

Vad förklarar bättre det nuvarande misslyckandet med rationell analys. och den därav följande kollapsen av diplomatin?

Relaterat
Propaganda och media: ”Allt du behöver göra är att tänka” Stämmer det?

Föregående artikelVad är internationella brottmålsdomstolen ICC som utfärdade en ”arresteringsorder” för Putin?
Nästa artikelSverige är Ikea-, Abba- och Kinahökarnas land
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

7 KOMMENTARER

  1. Jag tillbringade gårdagens kväll med en god vän som inte är ryss men som har ryska som modersmål. Han reser regelbundet mellan Moskva och St Petersburg. Han påpekade hur skillnaden mellan Moskva och St Petersburg numera börjar bli påtaglig. St Petersburg börjar gå ner sig medan rikedomen i Moskva är påtaglig.

    Vi kom naturligtvis som vanligt in på vilka helt idiotiska påhitt gällande storforskningsprojekt som kommer från inkompetenta personer i Putins närhet (som själv helt saknar kompassriktning). Jag vet inte hur många gånger jag kopplat ihop min gode vän med personer utanför Moskva som behöver goda råd. Numera går detta inte, naturligtvis.

    Samma sak gäller Rysslands eviga problem med doping inom idrotten. Jag har tillbirngat många timmar, både i Moskva och via zoom, med ryska dopingjurister. De har försäkrat mig om att nu ska Putin städa upp, men ingenting händer. Det kroniska problemet består, och de ryska dopingjuristerna har gett upp. Skripal var ingen tillfällighet, alla som läst in sig på den vetenskapliga litteraturen och vet hur en substansanalys går till förstår vad som hände (jag kan skicka referenser, men tvivlar på att Anders Romelsjö är intresserad av en detaljerad beskrivning av ”selected reaction monitoring”).

    Imorse vaknade jag till nyheten om massakern i Moskva, ytterligare ett bevis på rysk inkompetens. Hur kunde FSB undgå att förstå vad som var på gång. Det verkar ju som om de t o m var varnade av USA.

    Putin är beredd att ta samma förluster som Sovjetunionen gjorde i Afghanistan under tio år för att erövra en byhåla i Ukraina.

    Visst, min frus farbror var med under Vatutin in försvaret av den södra bågen i Kursk i juli 1943, när Röda armén konfronterade de mest fruktansvärda uppställning pansardivsioner världen någonsin skådat på ett så kort frontavsnitt. Röda armén tog stora förluster, men försvaret höll och knäckte ryggen på Hitlertyskland.

    Vad vi vet är att saker händer snabbt i Ryssland. Ingen kunde tro att den framgångsrika Brusilov-offensiven 1916 skulle förbytas i östfrontens kollaps och revolution ett par månader senare. Samma sak med Sovjetunionens kollaps. Jag kan bara påminna en som förutsåg vad som skulle kunna hända – Jan Myrdal.

  2. Hur kunde så många ha så totalt fel om Ryssland?
    Strategin för ”regime change” (som Biden uttryckte det) i Ryssland har misslyckats totalt. Och inte bara misslyckats med att krossa Ryssland utan väst har inte bara skjutit sig i foten utan snarare i huvudet.
    Det samlade väst skulle med hjälp av extremt kraftiga sanktioner, den av väst utrustade stora ukrainska armén och massiv propaganda få bort Putin, alltså få till stånd en väststyrd regering som den i Ukraina.
    Hela den svenska politiska och militära eliten liksom alla som fick komma till tals i media ställde upp bakom den av USA formade strategin. EUs ledning och ännu mer Storbritanniens var sååå optimistiska … och idag ser vi katastrofen, för en katastrof är det. Framför allt för Ukraina men även för EU och USA som ville förstärka sin dominans, sin hegemoni, har påskyndat sitt fall.
    Efter Sovjets kollaps var USA allsmäktigt och i den berusningen har de härjat runt i världen som de ville, Ryssland skulle bara bli ett i raden av länder de förstörde för att plundra och härska.
    Eliten i Washington var berusad av makten och såg inte världen förändras, så kan man beskriva det.
    Det fanns röster som varnade men de berusades omdöme är som bekant rubbat.
    Att de i Washington levde i sin bubbla är en sak, men hur kunde Sverige och hela EU svälja och stödja en så aggressiv strategi mot en stor kärnvapenmakt?

    Alla militärer med någon grad i Sverige och nog i alla länder har säkert måst läsa SunTse, den några tusen år gamla kinesiska strategen, som säger att för framgång mot en motståndare krävs att du känner denne så väl som din egen ficka … ungefär så lyder texten.
    Fanns det ingen, verkligen ingen som frågade efter fakta?
    Ingen på vår militära högskola, på högkvarteret, på försvarsdeparetementet, utrikesdeparetementet eller nån annanstans? Är det så illa?
    Eller var det auktoritära trycket såååå starkt att ingen vågade ifrågasätta t.ex. vad det ryska hotet mot Sverige egentligen bestod av?
    Anders Tegnells motsvarighet saknades. Han hade modet och förståndet att fråga efter EVIDENS.
    PhD colonel Douglas Macgregor säger att de som målat upp bilden av det ryska hotet saknar evidens för sina påståenden. Han säger att Putin inte hade eller har nån önskan om att styra över västra Ukraina för det vore en ”unrewarding exercise”. Ännu mindre intresse har han att styra över oss i Sverige, ett rätt bortskämt folk med fel språk, fel historia, fel religioner, fel värderingar och så har Ryssland mer av allt vi har och dessutom olja, gas, diamanter m.m. Således inga motiv att ta Sverige. Absolut inga!

    Det är som professor Diesen säger väldigt farligt att inte basera beslut på verifierade fakta.
    Demokratin fungerar inte när propaganda i vissas intresse styr.

    Dessutom har i det här fallet har en illusion om verkligheten hos makthavarna lett till att de lurat sig själva och därmed misslyckats med vad de ville åstadkomma, dvs regime change i Ryssland.

    Vi i väst är ca 1 miljard. De andra är 7 miljarder och de välkomnar Ryssland. Västs politik mot Ryssland och stödet till Israels folkmord får konsekvenser för lång tid framöver för vi är nu tydligt i slutfasen av västs 500-åriga dominans, kolonisering och exploatering.

    Vårt hopp är en ny multipolär ordning präglad av samarbete i fredlig anda.
    Mvh
    Svante Lejon officerare m.m

  3. Det etablerade medierna ägs och styrs av ett litet antal oligarker som använder dem för att sprida sin propaganda. Det är ett osvikligt tecken på deras maktutövning när man skriver och säger typiskt dikterade fraser som ”Rysslands fullskaliga invasion”, ”Terrorstämplade Hamas” eller ”Säker och effektiv”. Det är omisskännliga märken som signalerar att här kommer propaganda! Propagandan är så koordinerad och upprepas så envetet att många av makthavarnas verkställande funktionärer själva tror på den. Det, i kombination med att folk inom organisationerna som kan tänka själva stöts ut, gör att man ägnar sig åt ”Groupthink” (typ Irvin Janis) i maktens korridorer. Man känner sig trygg i att vara på ”storebrors” sida och behöver alltså inte tänka själv

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here