Kina vinner en ny rond i Pacific, Stilla Havet, där Australien motsätter sig utsläppsmål.

1
436

Bertil Carlman har läst och vänligen översatt denna artikel i Asia Times. Jag har här publicerat några artiklar från Asia Times från Pepe Escobar. Denna gång heter författaren Alan Boyd, som är en geopolitisk analytiker från Sydney. Asia Times: China wins another round in the Pacific.


Kina har snabbt flyttat fram sina positioner i Stillahavsområdet i samband med att stridigheter rörande klimatförändringar framkom på ett viktigt toppmöte i Tuvalu. Kina erbjuder nu ett regionalt initiativ till Australien och Nya Zeeland.

 

Pekings Stillahavsambassadör Wang Xuefeng berättade för delegaterna på Pacific Islands Forum (PIF), som samlats där, att deras krav på kraftigare åtgärder mot koldioxidutsläpp för att stoppa stigande havsnivåer var “legitima” och att hans land skulle vara “en god vän, partner och bror till länderna i Stilla havet.”

“Kina kommer också att öka sina ansträngningar i samarbetet i södra Stillahavsområdet och göra sitt bästa för att ge ett positivt bidrag till en hållbar och grön utveckling av öarna där, och gemensamt återupprätta förtroendet för det globala samarbetet mot klimatförändringar”, sa Wang i sitt tal.

Han nämnde inga detaljer om vad detta skulle kunna innebära, men tjänstemän på vissa önationer sade att de har erbjudits kinesiskt stöd för att bygga upp försvar mot intrång i havsområdena och för att främja en miljömässigt hållbar politik.

Australien kom med samma erbjudanden i ett paket med 338 miljoner dollar med hjälp som tillkännagavs inför toppmötet, men det fick kalla handen från 17 länder i Stillahavsområdet eftersom det inte fanns något erbjudande om att minska koldioxidutsläppen. Vissa lågt liggande önationer beskyller dessa utsläpp för att ha påverkat klimatet som åstadkommit detta.

Förhoppningar om att de 18 deltagande länderna skulle kunna läka sina växande åsiktsklyftor i frågan minskar snabbt i en upphettad 12-timmars debatt mellan nationella ledare den 16 augusti, vilket till och med fick Tongas premiärminister Samuela Akilisi Pohiva i tårar.

Cementblock staplas på stranden nära Teone för att skydda hus från stigande havsnivåer i Tuvula. Foto: AFP Forum

Mötet ägde rum på Tuvalu

Trots en emotionell vädjan från Tuvalu-ledaren Enele Sopoaga, toppmötets värd, inlade den australiensiska premiärministern Scott Morrison veto mot flera avsnitt i en gemensam kommuniké, liksom Nya Zeelands ledare Jacinda Ardern också gjorde. Dessa veton inkluderade alla referenser till kol och ansträngningar att sätta specifika utsläppsmål.

Morrison vägrade också att stödja ett separat uttalande som framlagts av små önationer vilka tillhör en underavdelning inom PIF, och som krävde att alla länder förbinder sig att avveckla användningen av kol i sina kraftanläggningar.

“Det är inte någon medlemsstats skyldighet att ställer sig bakom detta uttalande, det är ett uttalande om de små Stillahavsstaterna”, hävdade Morrison. Kommunikén kommer att presenteras för FN: s klimataktionsforum nästa månad.

Kina, tillsammans med USA, har i absoluta termer de största koldioxidutsläppen i något land, men var konstigt nog inte föremål för någon kritik i Tuvalu. Australien och USA har de största utsläppen per person.

Tjänstemän från USA och Australien beskrev Beijings ställning som ”hycklande”, samtidigt som de förnekade att det fanns konkurrens om inflytande i regionen. Morrison sa att han var engagerad i ”familjen av nationer i Stilla Havet.”

“Vi kommer att fortsätta vara det eftersom det är i Australiens nationella intresse att stödja en säker och stabil Stillahavsregion”, förklarade han på Twitter idag (17 augusti). “Det är vad de senaste dagarna i Tuvalu har handlat om.”

Australiens premiärminister Scott Morrison anländer till Pacific Islands Forum i Tuvalu. Foto: AFP via Australiens premiärminister/Adam Taylor

Emellertid gav andra länder i Stillahavsområdet uttryck för att det inte skulle vara ”affärer som vanligt” i deras förbindelser med Australien, vilket bekräftar att Canberra fick ett betydande diplomatiskt bakslag vid toppmötet när man försöker motverka Kinas biståndsoffensiv i en region som länge har betraktats som dess [Australiens] inflytelsesfär.

Västblocket i Stillahavsområdet, som leds av Australien och USA, har försökt att motverka Kinas ökande betydelse genom att dra till sig önationer i säkerhetspartnerskap, delvis för att förhindra Kina från att öppna sina egen marinbaser. Men de har inte insett att önationerna ser klimatförändringar som deras viktigaste säkerhetshot.

Stillahavsstaterna stödde inte heller de geopolitiska argument som Australien och USA förespråkar i Tuvalu. Ledaren för Samoa, Tuilaepa Malielegaoi, vars nation överväger att byta sin lojalitet från Taiwan till Kina, sa att han inte skulle välja sida, eftersom “deras fiender inte är våra fiender.”

Beijing betraktas som en önskvärd partner eftersom Kina är mindre dömande än Västmakterna, som ofta förpackar stöd med bestämmelser om behandling av mänskliga rättigheter, arbetsstandarder och andra demokratiska krav.

Fijis premiärminister Frank Bainimarama, vars land var utfryst av Australien och Nya Zeeland 2009 för att ha vägrat att kalla till val efter en kupp 2006, anklagade Morrison för att ha varit hårdhänt i huvuddebatten och försökt påtvinga Australiens politiska vilja på regionen. Han sa att Canberras strategi skulle driva Stillahavsområdet närmare Kina.

”Efter vad vi har gått igenom med Morrison, kan ingenting vara värre än honom. Kina förolämpar aldrig stillahavsnationerna”, sade han till The Guardian. ”De [australierna] säger hela tiden att kineserna kommer att ta över. Gissa varför? Du behöver inte ha tagit gymnasieexamen för att veta det”, sade han.

Relaterat.
Konflikt skapar konflikt om Kina och kalla kriget och problem i KD!
Det viktigaste mötet i G20 var mellan Indien, Kina och Ryssland?
Iran i centrum för det eurasiska puzzlet.
Är Kina ett imperium?

1 COMMENT

  1. Själv har jag jobbat på både Australien och New Zeeland, och jag spenderade några år på öarna i Stilla Havet. Att öborna gillar Kina är uppenbart. Och det finns goda skäl för det.

    USA, Australien och New Zeeland har samma princip, all investering och bistånd villkoras. Vi bestämmer, ni skall underordna er, militärt, våra mänskliga rättigheter, jämlikhet, vår demokrati, annars inga pengar. Alla känner igen det även från Sverige. Investeringar och bistånd skall ske på Sveriges ideologi och villkor.

    Ett exempel. Vi låg i lagunen på ön Ailinglaplap. Jag gick iland för att hitta en brödfrukt till lunch. En kille stoppade mig. Visste jag något om aktersnurror. Hans hade stannat och han fick inte igång den. Jag lovade försöka. En metallbit i tändningssystemet hade rostat sönder, och med en avbitare, fil och skruvstycke lyckades jag tillverka en ny från en spik. Efter ett par timmar drog jag igång aktersnurran, varpå större delen av öns befolkning infann sig med ett brett leende, och ägaren sken som en sol. Jag tänkte inte mer på det utan rodde tillbaka till min skuta. På eftermiddagen satt jag och läste en bok av Bengt Danielsson, och väcktes av en rejäl duns på däcket, följd av ”flapp, flapp, flapp, flapp, flapp”. När jag tittade ut låg där en nästan meterlång fisk av en art befolkning betraktade som en delikatess, och 50 meter bort paddlade ägaren av aktersnurran mot land. Så fungerar det, jag delade med mig av mina kunskaper och fixade has aktersnurra, han delade med sig av vad han hade, mat. Inga krav, inga villkor.

    Precis på samma sätt fungerar Kina. Kina har pengar, dom kan dela med sig av det, som att investera i en anläggning för fiskavel. Sedan kan ju öborna sälja fisken till Kina som behöver mat, få betalt, och betala tillbaka investeringen, och är sedan ägare av anläggningen. Detta tänkesätt och denna kultur, att dela med sig till bådas fördel, win-win, och inte lägga sig i den andres angelägenheter för övrigt passar båda parter perfekt.

    * Ett annat exempel. Jag har varit många gånger på Fiji och har den största aktning och respekt för fijianerna. På slutet av 1900 talet drabbades Fiji av flera statskupper, bland annat av en herr George Speight, av Europeisk härkomst, som införde en slags absolute ras-baserad diktatur, och blev berömd för att ta 36 medlemmar av parlamentet som gisslan för att driva igenom sin personliga vilja. Det lutade mot inbördeskrig. Befälhavaren för landets väpnade styrkor, Frank Bainimarama, genomförde 2006 vad som i verkligheten var en militär statskupp. Han hade även den inhemska titeln ”Ratu” vilket ungefär betyder suverän över-hövding (Paramount Chief). New Zeeland och Australien rasade, dom förlorade kontroll och inflytande, och man införde sanktioner, besöks och reseförbud, och försökte göra livet surt för fijianerna. Inför demokrati enligt våra krav, eller…. Frank Bainimarama ignorerade dom och sa bland annat ungefär. ”Vi kommer att införa vår demokrati, inte er demokrati. Glöm inte att när ni européer skrev era första demokratiska manifest, då sprang vi fijianer runt och klubba ihjäl varandra, kokade varandra, och åt upp varandra.” Kineserna lät Fiji vara ifred, men aktivt stöttade utvecklingen som fijianerna ville ha, och Frank Bainimarama gjorde sedan ett statsbesök till Kina. Idag är Fiji en fungerande republik styrd av ett parlament med Ratu Frank Bainimarama som vald premiärminister. Tekniskt är Fiji fortfarande en engelsk koloni och medlem av samväldet, men helt oberoende. Man kan lätt se varför Kina är populärt och respekterat. Medan andra försökte köra ner sin vilja i halsen på fijianerna stödde Kina deras utveckling som dom ville ha den.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here