Leder Kina utvecklingen mot en multipolär värld? Från webbinariet “Kinas plats” i världen.

5
871

Ingress: Den nya stormakten Kina, världens folkrikaste stat diskuteras och kritiseras mycket.
Vad vill Kina egentligen?
Vilket samband finns mellan kolonialisering av Kina och dagens politik?
Är Nya Sidenvägen ett fredsprojekt – eller en slags imperialism?
Hur ser Kinas ekonomi ut egentligen? Kapitalism bara, eller “Socialism med kinesiska förtecken?”
Vad händer i Xinjiang?
Är vi på väg från en USA-dominerad värld mot en bipolär värld med Kina & Ryssland i andra polen? På väg mot multipolär värld?
Vad kan man tro om allt man hör/läser om Kina?
Berättigad kritik och/eller bara förtal och demonisering?

Folket i Bild Kulturfront, Stockholmsavdelningen ordnade 8 juni ordnade ett unikt webbinarium via Zoom, som besöktes av drygt 60 personer.

“Kinas plats i världen” presenterades i 5 föredrag med plats för frågor och diskussion.

Program.

    1. Kinas historiska utveckling senaste 300 åren. Lennart Lundberg, sinolog med många Kina-resor sedan 1966.
    2. Kinas ekonomi. Ulf Karlström, miljöexpert, antiimperialistisk folkrörelseaktivist
    3. Är Nya Sidenvägen ett imperialistiskt projekt? Karl Lötberg, journalist, f.d. chefredaktör
    4. Leder Kina utvecklingen mot en multipolär värld? Anders Romelsjö, bloggare, forskare.
    5. Kritiken mot Kina Torbjörn Wikland, ekonom som följt och skrivit om Kinas utveckling och Sveriges förbindelser med Kina sedan slutet av 1960-talet och som besökt Kina många gånger.

Av föredragshållarna på webbinariet har Lennart Lundberg och Torbjörn Wikland besökt Kina många gånger. Lennart Lundberg har bott en tid i Kina, kan kinesiska och översätter skrifter från kinesiska till svenska.
* Lennart Lundbergs föredrag: Kinas historiska utveckling senaste 300 åren.
* Ulf Karlströms föredrag: Kinas ekonomisk-politiska utveckling under 40 år – mirakel eller planering?

Nedan kan du läsa det fjärde föredraget, av mig Anders Romelsjö.


Leder Kina utvecklingen mot en multipolär värld?

Under större delen av mänskligheten levet i en multipolär värld dvs. det har funnits flera olika centra eller maktområden. Visst har det funnit stora riken, som Romarriket, det brittiska imperiet som omfattade 33 miljoner kvadratkilometer, (eller med en yta som var mer än 100 gånger större än Storbritannien, och 50 % större än Sovjetunionen.) Dessa välden existerade dock samtidigt med flera andra stater, centra etc.  Under mellankrigstiden, före andra världskriget, var världen multipolär med olika centra, stormakter som USA, Storbritannien, Frankrike, Sovjet i vardande och Japan. Efter andra världskriget kunde man snabbt se hur en bipolär värld utvecklades med USA & Co i ena polen och Sovjet & i den andra då man målar med breda penseldrag. Efter Sovjets fall och upplösning har vi haft ganska mycket av en unipolär värld med USA som dominant ekonomiskt, politiskt och militärt i så gott som hela världen – en hegemon som inte varit eller är buskablyg. Både DN och Ulf Karlström och jag har använt beteckningen ”USA som världspolis.”

Jag menar att vi nu allt tydligare ser en bipolär värld växa fram under ledning av Kina, och i samarbete främst med Ryssland. Om denna kommer att övergå i en multipolär värld längre fram vet vi inte. En central fråga är om den nya bipolära världen innebär att vi nu har fått en ny pol som väsentligen är densamma som USA-polen eller inte.

Vi har nu hört om Kinas historia och olika aspekter av den ekonomiska utvecklingen och det ekonomiska systemet.  Jag ska förstås inte tala om det men ska kort beröra samarbetet politiskt och militärt mellan Kina, och Ryssland och andra stater för att sedan fokusera på motsättningen mellan USA och Kina, och problemområden. Att Ryssland är Kinas närmaste och militärt starkaste allierade, vet väl alla. 2018 hänvisade Kinas president till Ryssland som ”strategisk allierad” för första gången och Putin sa ungefär detsamma 2019.

Det militära samarbetet.

Två andra artiklar behandlar ekonomiska frågor och jag tar upp Kinas mindre kända militära samarbete.

Kina är den stat som sedan länge satsar näst mest på det militära – en knapp tredjedel med 252 miljarder dollar mot USA:s 778 miljarder officiellt, och mer om man ser på köpkraft. Det finns uppgifter om att både USA och Kina satsar betydligt mer på det militära. USA har som långvarigt dominerande imperialistisk stormakt åtminstone 700 militärbaser i över 70 stater medan världens övriga stater tillsammans har omkring 30 militärbaser utomlands. Kina har en enda militärbas, i Djibouti på Afrikas horn.

 

Shanghai Cooperation Organisation (SCO), bildat 2001, är den enda större militära internationella organisation, där varken USA eller någon av dess nära allierade är medlemmar och den har årliga möten.

SCO omfattar de fyra kärnvapenmakterna Kina, Ryssland, Indien och Pakistan trots sina återkommande problem, samt Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Vitryssland. Vidare finns sex ”dialog-stater”, däribland Turkiet medan Afghanistan, Vitryssland, Iran, Mongoliet och de tio ASEAN-länderna är observatörer, dvs totalt 29 stater medan Nato har 29 medlemmar. SCO täcker över 60 procent av den eurasiska landmassan, har nästan hälften av världens befolkning.

SCO var från början mest en organisation i säkerhetsfrågor men har alltmer blivit en organisation för ekonomiskt utvecklingssamarbete för att öka politisk stabilitet och säkerhet. Men Kina och Ryssland har också genomfört gemensamma militära övningar, även tillsammans med Iran.

I slutdeklarationen från SCO-mötet 2018 betonas frihandel, samarbete på många områden under ledning av FN, som lyfts fram på ett helt annat sätt än då USA uttalar sig. Där nämns strävanden efter en kärnvapenfri zon i centrala Asien, efter att hindra fortsatt militär upprustning av rymden, globalt samarbete mot terrorism och droghandel, normalisering av relationerna på Koreahalvön, inklusive kärnvapenavveckling, uppslutning bakom Minsk 2-avtalet, stöd till  FN-resolutionen 2254 för ett självständigt Syrien med bevarad territoriell integritet, samarbete mot droghandel och stöd åt den Nya Silkesvägen (BRI).

Det är svårt att värdera betydelsen av SCO, men dess potentiella betydelse ter sig som stor.

Skillnaden till Nato är också stor: Nato har en mycket mer omfattande agenda. Har varit och är engagerat i krig på olika håll i världen i USA:s intressen. Det är en organisation där medlemsstater förbinder sig att gå i krig för varandras intressen enligt kapitel 5.

Om 8 dagar, 16 juni, ska Putin och Biden träffas i toppmöte i Geneve, sedan Biden dessförinnan träffat företrädare för Nato och EU. I lördags (5 juni) skrev Biden att ”USA måste leda världen från en styrkeposition” (“must lead the world from a position of strength”) i Washington Post. (https://www.washingtonpost.com/opinions/2021/06/05/joe-biden-europe-trip-agenda/). Han skrev att Washington och dess allierade “stå enade för att ta itu med Rysslands utmaningar för den europeiska säkerheten” och utlovar verkningsfulla konsekvenser för handlingar som kränker USA: s suveränitet, inklusive inblandning i våra demokratiska val.” Tydligen viktigt för Biden att utåt markera att man inte ska vänta sig någon islossning vid mötet med Putin i detta uttalande som ger associationer till Bidens påstående för tre månader sedan att ”Putin är en mördare” i nu icke ovanlig USA-diplomat. Men det spekuleras inför mötet om att USA, som nu verkar acceptera Nord Stream 2, försöker att vinna över Ryssland eller åtminstone försvaga banden mellan Kina och Ryssland. Ryske utrikesministern Lavrov har nyligen sagt att minskad spänning eller närmande mellan Ryssland och USA inte kommer att försvaga banden till Kina. Vi får väl se.

Över till förhållandet mellan Kina och USA.

USA:s mångåriga alltmer aggressiva politik har medverkat till att Kina och Ryssland står varandra så nära – ett scenario som den inflytelserike geopolitiske analytikern Zbigniew Brzezinski varnat så starkt för i ”The Grand Chessboard” för närmare 25 år sedan.  För flera år sedan flyttade Obama över prioritering av militära och andra resurser från Europa och över till Asien och Kina ”Pivot to East Asia”. Och i linje med detta berättade NATO:s generalsekreterare Jena Stoltenberg 4 juni att Kina kommer att diskuteras mer än någonsin på NATO:s toppmöte 14 juni.

(https://sputniknews.com/world/202106041083075436-stoltenberg-nato-does-not-see-china-as-adversary-will-include-beijing-in-new-strategy/?utm_source=push&utm_medium=browser_notification&utm_campaign=sputnik_inter_en)

Relationen mellan USA försämrades under Trumps presidentskap och försämringen har fortsatt under Biden. Tre exempel:

  1. Ny Kina-strategi. I slutet av januari kom en rapport från Natos tankesmedja, Atlantic Council som föreslår en ny Kina-strategi. Den har titeln “THE LONGER TELEGRAM – Toward a new American China strategy.” Namnet syftar på den kända strategi som lades fram 1946 av USA-diplomaten Georg Kennan. Det gällde att hålla tillbaka Sovjetunionen, ”containment”. (https://www.globalpolitics.se/the-longer-telegram-att-innesluta-kina-eller-usa/). Rapporten beskriver Kina som ett “auktoritärt” land vars kommunistiska härskare är skilda från folket de styr, där president Xijinping beskrivs som mer eller mindre en krigsherre omgiven av “kumpaner” och som berikar sig själva på bekostnad av alla andra, och som har visioner om att härska över världen.

Rapporten rekommenderar att och hur USA bör försöka att skilja det kinesiska ledarskapet från folket genom att använda falska påståenden som propaganda för att undergräva social sammanhållning.

Kinas syn framgår av nationella försvarsfilosofi. Återger ett utdrag

”Även om ett land kan bli starkt, kommer stridslystnad att leda till dess undergång. Sedan början av modern tid har det kinesiska folket drabbats av aggression och krig och har lärt sig värdet av fred och det tvingande behovet av utveckling. Därför kommer Kina aldrig att orsaka sådana lidanden i något annat land. Sedan grundandet för 70 år sedan har Folkrepubliken Kina aldrig startat något krig eller konflikt. Kina har vuxit från ett fattigt och svagt land till att vara världens näst största ekonomi, varken genom att ta emot gåvor från andra eller genom att delta i militär expansion eller kolonialistisk plundring. Istället har det utvecklats genom sitt folks hårda arbete och sina ansträngningar för att upprätthålla fred. Kina har strävat efter att främja världsfred genom sin egen utveckling. Kina hoppas uppriktigt att alla länder kommer att välja vägen för fredlig utveckling och att gemensamt förhindra konflikter och krig.”

Det är vackra ord, som redovisar ganska mycket av oomtvistad historik. Den fredsälskande ansatsen är lovvärd, och den matchas av en fredlig politik, åtminstone hittills. Som vi hoppas ska bestå. (https://www.globalpolitics.se/the-longer-telegram-att-innesluta-kina-eller-usa/)

  1. Mötet mellan USA:s utrikesminister Blinken och Kinas Yang på ett hotell i Anchorage Alaska 18–19/3. Mötet inleddes skarpt av Blinken med vad kina uppfattade som ett angrepp på Kina. Han ville “diskutera USA:s djupa oro med Kinas handlingar, inklusive Xinjiang, Hongkong, Taiwan, cyberattacker mot USA, ekonomiska tvångsåtgärder mot USA:s allierade” och därtill ”Kinas brist på mänskliga rättigheter.” Kinas representanter uppfattade detta som ett aggressivt försök att förhindra ett konstruktivt möte. Kina replikerade vill upprätthålla ett FN-centrerat internationellt system med demokratisering av internationella relationer och inte en ”regelbaserade” internationella ordning, som förespråkas av USA och ett litet antal länder. I korthet innebär den ”regelbaserade” internationella ordningen en politik i intresse för USA och dess allierade, ett åsidosättande av FN-stadgar och internationell rätt. Kina menar att multilateralism (en multipolär värld) är dess bestämda val. (https://www.globalpolitics.se/kinesiska-utrikesministern-definierar-multilateralism-medan-biden-administrationen-havdar-att-amerika-ar-tillbaka/).
  2. Mötet mellan president Biden och Japans premiärminister Suga i mitten av april, där Biden sa att USA var redo att sätta in kärnvapen för att försvara Japan. (https://www.rt.com/news/521347-us-japan-statement-nuclear/). Han nämnde Pekings aktiviteter i Sydkinesiska havet bland regionala utmaningar, liksom situationen i Hongkong och Xinjiang. De två ledarna betonade vikten av “fred och stabilitet” i Taiwansundet, vilket är första gången en japansk premiärminister uttalar sig om Taiwan tillsammans med USA på drygt 50 år. (https://www.globalpolitics.se/usa-hotar-att-satta-in-karnvapen-mot-kina/).

Kina såg detta som ett ingrepp i dess inre angelägenheter och en uppmuntran till separatism.

Kina ser Taiwan som en integrerad del av sitt territorium och har upprepade gånger uppmanat USA att inte lägga sig i.

Tättbefolkade Taiwan med 24 miljoner invånare, 2 % av fastlands-Kinas befolkning har varit under Kinas inflytande i många hundra år och intogs av Kina 1683. Påminner om att situationen påminner om Sveriges relation till Gotland som kom under Sverige 1658.

Kina vill främja fredlig återförening med Taiwan. USA har faktiskt erkänt Kinas ”One-China-policy” då diplomatiska förbindelser mellan Kina och USA etablerades 1979, men gör samtidigt allt för att motverka återförening. USA:s stora vapenförsäljning till Taiwan ökade under Trump och uppgick till 4,5 miljarder dollar/år, dvs. till ungefär 2/3 av Sveriges hela försvarsbudget. I stort sett har opinionen i Taiwan föredragit att bibehålla status quo, fast opinionen för självständighet har ökat ordentligt sedan 2018. Kritiken av Kina internationellt, bl.a. för dess politik av Xinjiang i Hongkong har säkerligen påverkat opinionen i Taiwan. Färre än 10 % ville ha omedelbar återförening med fastlands-Kina.

Trots de stora motsättningarna om Taiwan mellan Kina och USA tror jag varken på någon militär konfrontation eller på någon återförening inom kort.

Sydkinesiska havet ligger förstås söder om Kina, sedan öster om Vietnam och Malaysia, norr om Indonesien och väster om Filippinerna, i runda svängar. Där finns väldiga olje- och naturgasresurser. Om krig bryter ut mellan Kina och USA är det stor sannolikhet att den utlösande faktorn är Sydkinesiska havet.  USA:s flotta har under flera år genomfört upprepade genomfarter, även inom Kinas tolv sjömils-territorialvatten och genomför då och då övningar i området.

Trettio procent av världshandeln och 80% av Kinas sjöburna export passerar Malackasundet vid Sydkinesiska havet, varför Kina det största intresset av obehindrad passageväg.

Både Fastlands-Kina och Taiwan anser att man påvisa omfattande kontroll över sjöregionen sedan hundratals år, vilket förefaller rimligt med tanke på Kinas ställning som regional stormakt i några tusen år. Men detta avvisades i en dom av Permanenta skiljedomstolen i juli 2016 efter besvär från Filippinerna.

Kinas position är att tillsammans med andra länder söka lösa tvister, om Sydkinesiska havet, utan USA:s inblandning. Frågan om konstgjorda öar i området, som först anlades först av Vietnam och Filippinerna, sedan av Kina hinner jag inte behandla.

Sammanfattningsvis: I dagens värld för Kina för en klart fredligare politik, med respekt för FN och internationella avtal. Detta är en gynnsam situation för världen. De ökade motsättningarna innebär att risken för krig, eventuellt kärnvapenkrig, mellan Kina och USA är större än någonsin. USA:s försök till inflytande genom stöd åt separatism har hittills misslyckat. USA:s ställning stärks av dess mediadominans och skickliga desinformationsverksamhet, och av uppbackningen av EU och Sverige. USA-opinionen är förberedd. År 2020 ansåg något fler i USA att Ryssland var största hotet, i år anser 45 % att Kina är största hot, 26 % för Ryssland. USA satsar 25 miljarder dollar på avskjutningsramper för missiler i närliggande allierade länder. (https://asia.nikkei.com/Politics/International-relations/Indo-Pacific/US-to-build-anti-China-missile-network-along-first-island-chain); (https://journal-neo.org/2021/05/06/is-war-between-the-us-and-china-inevitable-2/).

Föregående artikelMediestriden: Tillgång och efterfrågan är på vår sida. Rapport från Visselblåsarkonferens.
Nästa artikelNy antikinesisk organisation med svenska och norska politiker i ledningen.
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

5 KOMMENTARER

  1. Inte alls någon dålig summering i min åsikt, men jag vill göra några klargöranden.
    —”jag menar att vi nu allt tydligare ser en bipolär värld växa fram under ledning av Kina”
    Det är viktigt att betona ”under ledning”. Kina föregår med gott exempel som gör det värt att följa av andra. USA brukar påtryckningar, sanktioner, hot och militära aktioner. USA tar gisslan.
    —”Kina är den stat som sedan länge satsar näst mest”
    Det är viktigt att påpeka, både att Kina är den stat som är under det största militära hotet från USA, och är den stat som i köpkraft är den största ekonomin, och den stat som har den största utvecklingen av handel att försvara. USAs krigsmaskin och rustningar är skapad för erövringar och dominans, Kinas endast för försvar.
    —”Taiwan —intogs av Kina 1683” ???
    Taiwan befolkades och införlivades därmed med Kina för 25,000 år sedan. Taiwan har sedan varit del av Kina, utan egen laglig regering, med undantag av tillfälliga kolonisatörer, som spanjorer och holländare. Holländarna kastades ut av Ming dynastins krigsherre Koxinga 1662, som i tur avsattes av Qing dynastin 1683. Att krigsherrar tillfälligt tar kontroll av mindre delar av Kina har varit det normala, och gäller även till exempel Shenzhen. 1895 ockuperade Japan Taiwan, och 1945 avslutades den ockupation. 1949 och1950 ockuperades Taiwan av Nationalisterna i ett blodbad, Vita Terrorn, som varade till 1987. Taiwan har aldrig haft egen en laglig statlig administration eller regering och aldrig varit en stat utan en del av Kina sedan ön befolkades för 25,000 år sedan.
    —”militärbas, i Djibouti på Afrikas horn.”
    Egentligen är det inte en militärbas utan en underhållsbas. En militärbas hyser stridsberedda förband.
    —”visioner om att härska över världen”
    På tusentals år har dom inte brytt sig om att försöka ens. Kina hade en gång världens största flotta, men erövrade inte ett enda land och etablerade inte en enda koloni. Vad gjorde engelsmännen, med flera.
    —”multilateralism (en multipolär värld) är dess bestämda val.”
    Sant, med det verkligt intressanta är att Kina redan har genomfört den principen internt. Kina består av sådär 2,000 etniska grupper, med omkring 1,500 språk, med olika historia, språk och kulturer som kallas ”nationer” inom Kina.
    —”situationen i Hongkong och Xinjiang”
    Värt att nämna att ”situationen” har skapats genom att USAs och UKs försök att ta kontroll över områdena och annektera dom.
    —”fast opinionen för [Taiwans] självständighet har ökat ordentligt sedan 2018.”
    —”Färre än 10 % ville ha omedelbar återförening med fastlands-Kina.”
    Det stämmer inte helt. Tvärt om har opinionen ökat mycket kraftigt för ett närmande till Kina. Ett ökande 72% av yngre är tydligt och uttalat för ett närmande, men inte en omedelbar återanslutning. Man vill öppna för ett framtida gradvis sammanväxt och återförening med Kina, man vill, som alla andra områden i Kina, ha ett stort självstyre. Dessa utredningar har huvudsakligen gjorts på Taiwan av stora media, men även en bekräftande av USAs marionettregeringen. Utbyte och handel med Kina ökar lavinartat. Inte så konstigt, tusentals år av samma språk, gemensam kultur, gemensamt folk, gemensam historia.
    —Sydkinesiska Havet
    När det gäller Sydkinesiska Havet har det varit del av Kina i över 5,000 år, mycket väl dokumenterat i skrifter, sagor, berättelser, arkeologi, kultur, skeppsloggar, DNA, handel, produkter, familje- och personnamn, ortsnamn, släktskap, osv. Även namnet “Sydkinesiska havet” är ett klart uttryck för att området traditionellt och lagligt är del av Kina. På kinesiska heter det NanHai 南海, Södra Havet, och det finns även Bei Hai, Norra havet 北海 som ligger vid sydkusten. Där finns även en ort som heter BeiHai, ett underbart fiskeläge på sydkusten som jag älskar. Shanghai betyder ”övre havet” 上海.
    — ”80% av Kinas sjöburna export passerar Malackasundet vid Sydkinesiska havet, varför Kina det största intresset av obehindrad passageväg.”
    Helt sant, och det är just därför USA vill etablera militär kontroll av det för att kunna blockera Kinas handel. Nordpassagen och BRI har minskat betydelsen av Sydkinesiska Havet.
    —”Men detta avvisades i en dom av Permanenta skiljedomstolen i juli 2016 efter besvär från Filippinerna.”
    Det heter inte ”skiljedomstol”, utom i dagligt tal. Det heter skiljetribunal. Det är mycket stor juridisk skillnad på en domstol och en tribunal. I en domstol kan en part tvinga en annan att gå i svaromål. Stämning eller åtal. Gör dom inte det kan domstolen utfärda en tredskodom, som är bindande på en andra parten och kan genomföras med tvång.
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Tredskodom
    Detta finns både i Kina och i Sverige.
    I en tribunal gäller ett skiljeförfarande, vilket är en rekommendation, inte ett domslut, och för att ett skiljeförfarande skall kunna genomföras måste det finnas åtminstone två parter. Båda parter måste före förhandlingarna acceptera att delta och dra sina skiljaktigheter inför tribunalen, och som regel acceptera att följa utslaget. Det finns ingen möjlighet att tvinga dit en part, olika i en domstol. I detta fall fanns bara en part, USA, med Filippinerna som proxy eller USAs representant, och därmed finns inget giltigt utslag. Det går ju inte att ha ett skiljeförfarande med bara en part. USA propagandan har fått det att framstå som en domstol med ordlekar, vilket det inte är, och det visar deras låga nivå och lömskhet. Det gäller rådgivning enligt FN stadgan, inte domslut. FN tribunalen kan inte och har ingen rätt att utfärda domar, enligt FN stadgan bara rekommendationer.

  2. Om G7 och Kina..
    Internationell ordning bygger inte på ett så kallat system och ordning som förespråkas av en handfull länder: Kinesiska ambassaden i Storbritannien.
    Äkta multilateralism bygger på principerna i FN-stadgan och den internationella ordningen, inte pseudo-multilateralism som tjänar intressen för en liten klick eller politiskt block, sa en talesman från den kinesiska ambassaden i Storbritannien medan han motbevisade den så kallade reglerbaserade internationella förespråkade vid G7-toppmötet i Cornwall, Storbritannien.
    ”Vi tror alltid att länder, stora eller små, starka eller svaga, fattiga eller rika, är lika, och att världsfrågor bör hanteras genom samråd av alla länder. Dagarna då globala beslut dikterades av en liten grupp länder är för länge borta, citerades talesmannen i ett uttalande som publicerades på ambassadens webbplats på lördagen.

    Hans anmärkningar gjordes som svar på att USA utnyttjade denna möjlighet i G7 i hopp om att binda sig till andra västländer och skydda det så kallade reglerbaserade internationella systemet.
    Det finns bara ett system och en ordning i världen, det vill säga det internationella systemet med FN i sin kärna och internationell ordning baserad på internationell rätt, inte ett så kallat system och ordning som förespråkas av en handfull länder.
    Han sa att det bara finns en typ av multilateralism, det vill säga den verkliga multilateralismen baserad på principerna i FN-stadgan och internationell lag, med lika behandling, samarbete och ömsesidiga fördelar, inte pseudo-multilateralism som tjänar intressen för en liten klick eller politiskt block.
    Vi hoppas att relevanta länder kommer att vidta konkreta steg för att upprätthålla principerna i FN-stadgan, ta initiativ för att skydda FN:s kärnroll och göra verkliga ansträngningar för en tidig seger över coronavirus, för att reagera effektivt på klimatförändringen. och att arbeta för en robust global ekonomisk återhämtning, noterade talesmannen.
    https://www.globaltimes.cn/page/202106/1226037.shtml

    • Recensionerna av G7 mötet har varit att det var en dåligt framförd PR kupp som totalt misslyckats. Kinas reaktion, inlindad i sedvanlig diplomatisk bomull, har ungefär varit: ’Vi struntar i er.’ G7 vill bygga en konkurrent till BRI, Kina har redan byggt i omkring 15 år med enorma framgångar, hur skall G7 komma ikapp, man kan ju inte samarbeta om någonting, deras ekonomier är i botten, och dom kan ju inte ens underhålla sin egen befintliga infrastruktur. Infrastrukturen i USA är ju en katastrof enligt USA själva. Västs kultur är att bygga monopol och karteller, men det fungerar inte längre.

  3. G7 – toppmötet avslutades på söndagen.
    Efter mötet utfärdade länderna en kommunikation som öppet kritiserade Kina och nämnde frågor relaterade till Kinas Xinjiang, Hong Kong och Taiwan.
    USA dominerade uppenbarligen attityden hos sina allierade. Nästan alla frågor som USA nyligen attackerat Kina har nämnts i kommunikationen.
    Detta återspeglar att USA kan ha förmågan att driva större västländer att bilda en kollektiv ton mot Kina, men de kan inte införa sina mest extrema åsikter som G7-synpunkten eller västvärlden i allmänhet.
    CNN rapporterade att de sju ledarna sände allvarliga meningsskiljaktigheter om hur man bäst kan närma sig Kina under ett G7-toppmöte. I synnerhet Tyskland och Italien, liksom Europeiska unionens ledare var emot att hantera Kina på ett konfronterande sätt.
    Den slutliga kommunikationen var helt klart en produkt som dominerades av USA med kompromiss av alla. Det förväntas att Förenta staterna kommer att göra fler ansträngningar för att få sitt tryck mot Kina att se ut som ett västerländskt samordnat drag.
    Det blir svårare för USA att upprätta en “enhetsfront”. Det har varit mer en politisk prestation i USA att förespråka internationell moral.
    Till exempel pressade USA G7-länderna att lansera en infrastrukturbyggnadsplan för att motverka “Belt and Road Initiative”, men det är tveksamt om det verkligen kan genomföras eller uppnå praktiska resultat.
    Så länge Kina sköter sig självt bra och utvecklar normala relationer med andra länder kommer det att kunna besegra USA:s komplott.

    • G7-ländernas kommunikation innehåller positiva och negativa tendenser i förhållande till Ryssland.
      De har för avsikt att utveckla samarbetet med den ryska sidan endast inom de områden som är av ömsesidigt intresse, enligt 25 sidors kommunikation från det tre dagar långa toppmötet om den informella föreningen av Storbritannien, Tyskland, Italien, Kanada, USA , Frankrike och Japan i den engelska semesterorten Carbis Bay.

      Länderna som deltog i G7 uppmanade enligt toppmötets kommunikation Ryska federationen att respektera mänskliga rättigheter. Bland annat bad G7 Ryssland att undersöka och på ett tillförlitligt sätt förklara användningen av kemiska vapen på dess territorium och att stoppa systematisk förföljelse mot oberoende civilsamhälle och media.
      Faktum är att G7-länderna inför ramarna för Rysslands beteende för utvecklingen av relationer, de säger hur de ska bete sig och berättar hur det ska se ut i sin förståelse.
      Ryssland följer emellertid sin egen linje och koncept för utrikespolitik, vilket inte är ett opportunistiskt dokument. Snarare är det en framåtblickande strategi.
      Moskva kommer att fortsätta visa att det bara är redo för samarbete på lika villkor och exkluderar utländsk inblandning i Ryska federationens inrikesfrågor.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here