Några Opassande Fakta om Läget i Världen. Vilka då?

3
653
Bild GlobalTimes

Andi Olluri fortsätter sin penetrerande analys av viktiga världsfrågor. Läs även andra artiklar av Andi – se under ”Relaterat” längst ned!

Några Opassande Fakta

Förra månaden diskuterade två av landets framstående geopolitiska forskare hur det kommer sig att “omvärldsbevakningen är satt på undantag”, och att våra “vita fläckar i omvärldsbevakningen” är så pass markanta. Efter en genomgång där de nämner några exempel på dessa “vita fläckar” nås ett svar: “empirisk kunskap och bildning har fått träda åt sidan”. Problemet är allvarligt, och likaså orsakerna. Men frånser vi diskussionen om orsak, verkar dessa dystra slutsastser utan tvekan vara helt korrekta. Särskilda geopolitiska frågor och “kunskap” kring dessa har systematiskt försummats eller rentav tigits om bland de olika utbildande institutionerna samt den artikulerade klassen i vårt samhälle.[1]

Vad som däremot inte stämmer är några av de sätt författarna har valt att tillämpa slutsatsen. Exempelvis borde fler tala om att “kinesiska jaktplan allt oftare genomför övningar i taiwanesiskt luftrum och utvidgar” den kinesiska “militära kontrollen över Sydkinesiska sjön.” På ett oavsiktligt sätt har de rätt. Det lustiga är att de strategiska cirklarna i tidningarna talar generöst om, som ledamot för Kungliga Krigsakademien, Lars Wedin, förklarade, att “Kina […] sedan länge driver en aggressiv politik i området”.[2]

Det är just denna rädsla som är så pass utbredd bland den svenska liberala klassen, som har föranlett regeringen att ta statliga initiativ (e.g. UI:s avdelning Nationellt Kunskapscentrum Om Kina) för att producera strategiska fakta om Kinarelationen. Och man skall vara försiktig med att inte begå vad som är ett vanligt misstag, vilket innebär att anta att denna stämning är partipolitiskt bunden: att vi måste ta USA i handen och att hålla de aggressiva kineserna på mattan är praktiskt taget genomgående, tvärs igenom partigränserna.[3]

Fruktan är tätt förknippad med, som Jon Åsberg varnade om, “risken att USA vänder sig inåt och fokuserar på sina interna problem” vilket skulle innebära “en tragedi”.[4] Återigen: näst intill total enhällighet bland den agendasättande intelligentian – nämligen att det “konkreta hotet mot den svenska demokratin 2021 kommer […] från den kinesiska regimens långtgående maktambitioner”, inte minst i Sydkinesiska havet (Expressen 20 mars, 2021). Vi behöver dock inte oroa oss, konstaterar Aftonbladets USA-korrespondent, Wolfgang Hansson, eftersom “USA är den yttersta garanten för den liberala världsordningen som både Kina och Ryssland Utmana. Kina vill ersätta den med sin statskontrollerade ideologi” vilket hotar “demokratiska länder över hela världen. Även Sverige.”
Vad som faktiskt är problemet är att endast denna sida av diskussionen framkommer. Författarna har därmed alltså rätt i att alltför lite diskussion förekommer i Taiwanfrågan: endast en sida, och inte den andra. Försök, i svenska massmedier, hitta uttalandet av en av Asiens ledande strateg och sydkoreansk säkerhetsrådgivare, Moon Chung-In, där han bittert fördömer “den senaste markanta närvaron av NATO” i Sydkinesiska havet, vilket “påminner” honom “om Asien under sent 1800-tal.” “NATO är till för Europa”, fortsätter han, så varför “är de alls på denna platsen på jorden?”[6]

Bild från Taiwan.

Det han syftar på är givetvis det faktum att USA har över 375 000 trupper i Indo-Pacifiska området, däribland 80 000 i Sydkorea och Japan, eller att Bidenadministrationen fram till i våras ökade sina intrång på kinesiskt territorialvatten med 20% och kinesiskt luftrum med 40%. Givetvis gäller detta inte endast USA, men dessutom dess allierade stater som har skickat en mängd hangarfartyg, nukleära ubåtar och övrig stridsmateriel till området.[7]

Den naturliga frågan som följer är då följande: hur såg dessa intrång ut under administrationens början? Den internationella säkerhetspressen rapporterade förfärat hur amerikanska rekognoseringsflygplan utförde operationer 25 nautiska mil från Kinas kustlinje – “det kortaste avståndet” än så länge så vitt vi vet, eftersom all data kring dessa detaljer inte offentliggörs. Hursomhelst ingick dessa siffror i en enorm studie i vilket en otrolig eskalering av amerikanska militärflygplan som spionerar vid Kinas kust, granskades.

Exempelvis skedde 70 sådana intrång i januari månad och 75 under februari.[8] Maritimt är situationen liknande. Det gick att läsa att de grupper av örlogsfartyg Biden skickade utövade ständig närvaro med sina “skarpa övningar”.[9] Men Bidenadministrationen insåg tidigt att endast amerikansk närvaro i Indo-Pacifiska området inte räckte till, varför man valde att öka finansieringen av dess förlängda armar i området.[10]

Det bör inte råda några tvivel om att denna typ av militär konfrontation måste betraktas som den väsentliga orsaken till Kinas plötsliga tilltagande av att flyga stridsflygplan och fara med fartyg intill Taiwan för att skicka ett budskap. Till exempel varnar före detta Handels- och Försvarsminister Stig Tolgfors, efter att ha varnat om “hot” och “ett offensivt kinesiskt militärt uppträdande”, att Taiwan kan stå inför att invaderas av “draken”.[11]

Detta är ett skolexempel på en så kallad “vit fläck”. Inte är det praktiskt taget omöjligt att hitta indignerade ledare, sofistikerade analyser och långa diatriber över Västs agerande i Sydkinesiska havet, men dessutom lyfts aldrig frågan om grundantagandena.

Ta, låt oss säga, orsakerna till Västs engagemang för Taiwan. Är det för att värna demokratin? Den hypotesen kan dumpas omedelbart. Om demokratin var rättesnöret för utrikespolitiken, skulle inte de västerländska staterna, med hull och hår, understödja de mest kriminella staterna diplomatiskt och militärt. Filippinerna, som kanske är absolut världsledande i att slakta bönder och människrättsaktivister och att ägna sig åt “urskillningslösa bombardemang” (citat från de internationella människorättsrapporterna), badar i villkorslösa miljarder dollar, bygger amerikanska militärbaser på land, får svenska erbjudanden om att köp JAS-stridsplan och förklarar krig mot Internationella Brottmålsdomstolen, samtidigt som amerikanska ambassadören prisar landets utveckling.

Hans “optimism är grundat i något större och varande än” USA:s och Filippinernas “delade politiska och ekonomiska intressen”, nämligen den ensidiga amerikanska vinsten.[12] Samma saga är välkänd även i Vietnam, en diktatur som har ungefär 60% mängden politiska fångar som Ryssland.[13] Denna trend är idag till och med öppet erkänd av de specialiserade säkerhetspolitiska teknokraterna, exempelvis av två ledande strateger i Foreign Affairs som noterar att Västs försök till fortsatt hegemoni har den litet pinsamma tendensen att samtidigt “se mellan fingrarna med dess partnerländer”:

Många specifika ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen inklinerar USA till att negligera demokratin med dess icke-demokratiska allierade […][Detta] har föranlett inrikes- och utrikesobeservatörer att anklaga USA – oftast berättigat – av att använda demokratifrämjande som en klubba mot sina fiender, medan man själv överser med förbrytelserna av sina egna demokratiskt undermåliga allierade […] Kontrasten mellan USA:s stöd för demokrati och dess egna […] ekonomiska intressen är lika påtaglig som natt och dag.[14]

I fråga om Asien är detta på inget som helst sätt nytt. År 1947 gjorde sinologen John K. Fairbank ett par klarvakna anmärkningar:

Vår fruktan för kommunismen kommer, delvis som ett uttryck för vår allmänna fruktan för framtiden, även i fortsättningen att föranleda oss till en aggresiv antikommunistisk politik i Asien och annorstädes, och [Västs befolkning] kommer att drivas till att föreställa sig och kanhända uppriktigt tro att vårt stödjande av antikommunistiska regeringar i Asien på ett eller annat sätt innebär ett försvar [av vårt levnadssätt och ideologi] […] Denna amerikanska [och landets allierades] aggression utomlands kommer att förenas med en tilltagande tendens till antikommunistisk auktoritarianism. [15]

Faktum är att Taiwan som en självständig nation aldrig har inneburit något särskilt för USA, fram till några få år sedan – innan dess var USA världsledande i att betrakta Taiwan som en del av Kina, vilket knappast ens kan föreställas talas om bland intelligentian idag.[16] På sätt och vis har denna kvarleva levt vidare inom begränsade dominerande policyckretsrar, vilket förklarar varför ledaren för Indo-Pacifiska avdelningen i USA:s Säkerhetsråd, Kurt Campbell, klargjorde att “vi inte stödjer taiwanesisk självständighet”. I den akuta situationen kring Taiwan försöker man snarare fjärma Taiwan från Kina av skäl som går att finna i bland annat asiatisk press, men knappast i västerländsk massmedia.

Till skillnad från ädla fraser om att “värna den ensamstående” demokratin och att varna om att Kina närsomhelst kan “svälja det demokratiska Taiwan” (DN, Johnsson, Gunnar, 11 maj, 2021), är skälen mer cyniska och naturliga än så. Ett problem var att Taiwans “rekordartade” ökning av export, år 2020, gick till fel personer; kineserna hade lyckats öka sin import av huvudsakligen teknologiska varor (78%) från Taiwan. Det innebar en 12% ökning av motsvarande siffror från föregående år. Vad som däremot är värre, är att exporten av halvledare till Kina ökade 27% 2020 jämfört med året dessförinnan, vilket är vad som verkligen oroar Väst.[17]

Jag tror att detta måste betraktas som en del av den “vita fläcken”: inget av detta är sekretessbelagt eller lindat i någon form av mystik som endast ett fåtal experter kan begripa – det finns öppet för allmänheten. Vad problemet består i, är att det helt enkelt inte rapporteras för befolkningen av samhällets utbildningscentra eller media. Försök hitta de ovanstående detaljerna i en av de välrespekterade tidningarna. Det är fantastiskt svårt.

Eller, för att upprepa de verkliga skälen till vapenskrammel om Taiwan, när asienpressen informerade om att USA:s ledande amiral, Michael Gilday, öppet förklarade att Taiwanuppdraget för Väst egentligen går ut på att säkerställa att “alla nationer kan nyttja” från de “resursrika internationella”områdena vi så desperat vill kontrollera.[18] Gräver man i de tekniska monografierna hittar man precis samma sak. I en intern utredning från det amerikanska Flygvapnet, förklarade man att USA:s “grand strategy” syftade till att “stärka […] finansiella institutioner för att både kontrollera och omstöpa Kinas makt inom” ett system där USA fortsätter dominera. “Alltså skulle USA kunna föreviga ett system bland alla stater som är förmöget att forma Kina […] på ett sätt som för USA är fördelaktigt.”[19]

Att Kina skulle invadera Taiwan är högst osannolikt, till och med enligt starkt anti-kinesiska källor. Ta exempelvis en rapport från USA:s Project 2049, som “inte klart kan föreställa sig” en kinesisk invasion. Varför? Svaret är självklart: “de ultramega” kostnaderna och den makalösa destruktionen “trotsar mänskligt förstånd”.[20] Detta innebär däremot inte att risken för krig, och därmed förmodligen slutet för det mänskliga experimentet, inte väntar runt hörnet. Hotet är snarare allt mer angeläget än någonsin tidigare, och en hel del personer tycker att detta faktum är rätt synd. Dessvärre verkar “den kognitiva klassen”, som den kallar sig själv[21], inte hålla med. Den har en hel del “vita fläckar” att fylla.


Referenser

[1] Kvartal, Widmalm, Sten och Persson, Thomas, “Kris I Omvärldsbevakningen”, 9 september, 2021. Kris i omvärldsbevakningen
[2] SvD, Wedin, Lars, “Den Nya Pakten Bör Skynda På Sveriges Upprustning”, 22 september, 2021.
[3] Global Politics, Alnes, Terje, “Ny Antikinesisk Organisation Med Svenska Och Norska Politiker I Ledningen”, 11 juni, 2021. För pilotstudier i den svenska pressopinionens näst intill villkorslös pro-amerikanism och frågor om Kina, se Global Politics, Olluri, Andi, “Gula Febern”, 8 augusti, 2020.
[4] Fokus, Åsberg, Jon, “Är Vi Ensamma Nu?”, 2021-36, s.4
[5] Aftonbladet, Hansson, Wolfgang, “Världspolitiken Tillbaka På Kalla Krigets Sandlådenivå”, 20 mars, 2021.
[6] Asia Times, Salmon, Andrew, “Northeast Asia Must Avoid ‘Nuclear Domino Effect’”, 3 juni, 2021. Chung-In har i all väsentlighet rätt i sin historiska analys.Så till exempel när kineserna gjorde uppror strax efter 1800-talets slut, valde bland andra USA, Ryssland och England att invadera landet och pådyvla handels- och omstruktureringsprogram som för kineserna var ogynnsamma. Englands ledande litterära gestalt, George Bernard Shaw, var tvungen att upprepa de imperiella makternas “ofelbara syften”: deras angrepp var avsett att genomdriva “internationella rättigheter av handel och resande”. “Om kineserna själva inte kan etablera ordning i vår bemärkelse”, förklarade han, “måste [de invaderande] Makterna etablera denna åt dem.” Citerad ur Monthly Review, Foster, John Bellamy, “The New Cold War On China”, Juli-Augusti, 2021, vol.73:3, s.7,20 (fotnot 31).
[7] Ibidem. Det senaste exemplet på detta tillvägagångssätt är från 23 september, då hangarfartyget USS Ronald Reagan, tillsammans med en militär “strike group”, lämnade Mellanöstern för att bidra till en “snabbt expanderande” västerländsk styrka i Sydkinesiska havet, som den ansvarige amiralen påpekade (Antiwar, 24 september, 2021).
[8] Newsweek, Feng, John, “U.S. Military’s ’Maximum Pressure’ in South China Sea ’Unprecedented’: Beijing Think Tank”, 16 mars, 2021. I stora drag fortsätter Biden Trumps planer med intrång. Förra året skedde nästan 1000 sådana. Sommaren 2020 flög amerikanska stridsflygplan 76 kilometer utanför Shanghai. Man kunde dessutom läsa ur de taiwanesiska säkerhetsskrifterna att amerikanska spaningsplan var ute på ubåtsspaning efter kineserna som varade i sex dagar tillsammans med ofantliga spaningsuppdrag mellan Bashikanalen och Sydkinesiska havet. Det var samtidigt som USA skickade “tre till fem underrättelseplan om dagen till Sydkinesiska havet”, vilket gjordes “under närmare avstånd [till Kina]” än tidigare. Exempelvis skedde “50 inbrott” tre första veckorna i juli.
[9] ] Antiwar, DeCamp, Dave, “US Sails Amphibious Assault Ship Into South China Sea”, 9 april, 2021.
[10] För att nämna endast några få exempel: Under 2020 sålde USA missilsystem till Taiwan för $5.1 miljarder. Engagemanget har fortsatt sedan dess och senast under augusti månad i år godkände Biden ett artilleripaket till landet för $750 miljoner (Defence News Klare, Michael et al., 17 augusti, 2021 samt Reuters 20 december, 2021). Denna givmildhet, i olika grader, gäller nästan utan undantag, alltifrån de riktigt hängivna (Japan, Filippinerna) till de mindre och eventuellt inte lika viktiga gröngölingarna (Maldiverna etc.). Se e.g. Antiwar, DeCamp, Dave, “US Army Advisers Make First Mission to the Maldives With Eyes on China”, 2 april, 2021. Se även: Stars and Stripes, “Army Focuses on Long-Range Missiles to Guard Against China”, 31 mars, 2021.
[11] Fri Värld, Tolgfors, Sten, “Hotet Från Kina Kommer att Tvinga Biden Närmare EU”, 25 mars, 2021.
[12] Philippines News Agency, Rocamora, J. A. L. “PH-US Bound To Thrives In Years To Come: Envoy”, 9 september, 2021. Om ICC, se South China Morning Post, AF-P, “Philippines Will Not Cooperate With ICC ‘War On Drugs Probe’, Duterte Lawyer Says’, 16 september, 2021. Om Sveriges vapenkontrakt, se The Diplomat, US Clears F-16 Sale to Philippines as South China Sea Tensions Brew”, 30 juni, 2021. Senast slutet av nästan år skall diktatorn Duterte besluta om han skall acceptera Saabs erbjudande eller köpa amerikanska stridsplan.
Det kan vara hälsosamt att gå igenom en del av de bedrifter Filippinernas Duterte-regim kan skryta om. Alla följande angivningar och referenser är tagna ur en opublicerad artikel jag skrev under april: Se Foreign Policy in Focus, Chew, Amee, “It’s Time to End U.S. Military Aid to The Philippines”, 8 april, 2019. Siffror från exakt två år sedan visade att nästan 30 000 människor mördats av Dutertes dödsskvadroner, varav “nästan alla är fattiga och utblottade människor [och aktivister], innefattande barn, summariskt avrättade”. 140 000 har fängslats utan rättegång. Brutala avrättningar av människorättsaktivister, klimataktivister – åtminstone 47 stycken under 2017, som var ett förhållandevis lugnt år – fackledare, journalister, lågkyrkliga ledare, advokater som skyddat ursprungsbefolkning och liknande “are spiraling out of control”. Kritiker fängslas omedelbart, såsom parlamentarikern Leila DeLima och den världsberömda journalisten Maria Ressa. USA har haft under de senaste åren, och har fortfarande, vapenkontrakt med Filippinerna i värde av miljarder dollar som används brutalt mot all typ av motstånd, samt militära program. Massakrer – massmord – är regelrätta händelser och har tagit otroliga proportioner. Se South China Morning Post, Robles, Alan, “Philippines ‘Bloody Sunday’ Killings Show Rodrigo Duterte’s Brutal Presidency Isn’t Letting Up In His Last Full Year’”, 10 mars, 2021. Se även The Hill, Hartung. William D., “Congress Must Act to End US Military Aid to The Philippines”, 5 oktober, 2020. Senare har det slutits ett kontrakt i värde av $1.5 miljarder som innefattar helikoptrar och missiler efter att man året dessförinnan sålt vapenpaket till Filippinska styrkor. Frånsett den otroliga kampanj Duterte för mot aktivister i sitt land, har Västs krigssystem använts i hans militära “anti-gerilla”-operationer på ön Mindanao där över 450 000 människor har tvingats fly under “indiscriminate aerial attacks.” Förvånansvärt lite detaljer har rapporterats i den västerländska pressen. Se också Reuters, “Philippines, U.S. Launch Military Drills Amid South China Sea Tensions”, 12 april, 2021. Vad som är lite lustigt är att Duterte förmodligen samma dag hade förberett dessa övningar efter att han hade beordrat att “döda” och “utrota” varenda kommunist i Filippinerna. Inom den veckan lyckades Dutertes dödsskvadroner “utrota” mycket effektivt med amerikanska vapen. Flera fackledare, exempelvis Emmanuel Asuncion, blev avrättade i flera olika regioner. Det är inte så konstigt att militären är så pass duktig på att mörda fattiga, aktivister, kvinnor och barn så effektivt. Duterte, Västs gunstling, var ärlig när han påpekade:

Jag har berättat för militären och polisen att om de [stöter på “kommunister”…] mörda dem, var säker på att ni verkligen mördar dem och avrätta dem om de är vid liv […] Strunta i mänskliga rättigheter. Det är min order. […] Jag har inga samvetsbetänkligheter över de saker jag måste göra.

Phil Robertson, från Human Rights Watchs asiendepartement, påpekade att “dess incidenter hel klart är del av regeringens alltmer brutala upprorsbekämpande kampanj som består i att eliminera” all motstånd överhuvudtaget. Se Al Jazeera, Regencia, Ted, “Nine Killed After Duterte’s Order to ‘Finish off’ Communists”, 7 mars, 2021.
[13] Det är intressant att notera några fakta som, i Väst, åkte rakt ned i Orwells Memory Hole. Vicepresident Kamala Harris besökte nyligen Vietnam och lyckades fria två stycken amerikanska aktivister som var fångar (likt vad som hände när James Mattis besökte landet 2018) och detta skulle således vara något tecken på bidenadministrationens stora humanitarianism. Nguyen Quang, ledande vietnamesisk aktivist och näringslivsfigur, anmärkte dock att detta endast “tillfredsställde den vietnamesiska regeringen eftersom denna vill bli av med [de amerikanska] aktivisterna till USA så fort som möjligt”. Kanske det här kan förklara varför Harris nöjde sig med detta och att den vietnamesiska regimen fängslade en “kritiker mot staten” i tio år för att ha gjort sig skyldig för “subversion” (kritik mot staten) samma dag som Vicepresidenten besökte landet. Allt detta trots att 60 ledande amerikansk-vietnamesiska organisationer skrev ett brev till Harris där de vädjade till henne att göra något åt situationen för fångarna. Man skall däremot inte förvånas att det utföll som det gjorde – åtminstone gjorde de tekniska sociologerna och Vietnamexperterna inte det. Bland annat tillstod europeiska och asiatiska sociologer att Bidenadministrationen kommer att lägga något mer eftertryck på mänskliga rättigheter “än dess föregångare”. Men “Trump lämnade ribban lågt”. En annan utvecklade: “USA har gjort det tydligt att de stöttar ett starkt […] Vietnam och de accepterar skillnaderna i deras politiska institutioner” – nämligen arresteringar av folk som ägnar sig åt att “propagera mot Staten”. Se Asia Times, Pham, Bac och Murray Bennett, “US, Vietnam Still Crucially Apart On Human Rights”, 26 augusti, 2021.
[14] Foreign Affairs, Brown, Frances Z. och Carothers, Thomas, “Washington’s Democracy Dilemma”, 23 juli, 2021. Cf. Foreign Affairs, Werner, Jack, “Does America Really Support Democracy? – Or Just Other Rich Democracies?”, 9 juli, 2021.
[15] Bulletin of Concerned Asian Scholars, vol. II, nummer 3, april-juli 1970. Det antikommunistiska elementet kan dock i dagens situation raderas helt och hållet. Wolfgang Hansson, Aftonbladets USA-korrespondent, lade märke till att:

Det märkliga med dagens starkt försämrade relationer är att det inte längre finns någon riktigt ideologisk kamp som motiverar den. Kommunismen och dess många förgreningar är i praktiken död. I Kina är det visserligen kommunistpartiet som fortfarande styr men med en kapitalistisk ekonomi (Expressen, 20 mars, 2021).

I den specialiserade Asienpressen kan man läsa att “kinesiskt välstånd och dynamism redan kommer från den privata sektorn, vilket står för 60% av BNP, 70% av innovation, 80% av stad-jobbanställning och 90% av exporten.” Se East Asia Forum, ANU och Armstrong, Shiro, “China’s Bid To Join Pacific Trade Pact A Strategic Opportunity For Canberra”, 20 september, 2021. Se dessutom Counterpunch, Wolff, Richard D., “Socialist Or Capitalist: What is China’s Model, Exactly?”, 24 augusti, 2020
[16] För en bra genomgång, se The Grayzone, Porter, Gareth, “How Washington’s Top Taiwan Specialist Embraced Separatist Party Leader And Opened New Cross-Strait Crisis”, 27 juli, 2021. Se dessutom Gareth Porters monografi i The Grayzone, 27 maj, 2021.
[17] East Asia Forum, Lee, Roy C. et al., “Taiwan’s China Dependency Is A Double-Edged Sword”, 6 juli, 2021.
[18] South China Morning Post, Sim, Dewey, “South China Sea: US Will Ensure ‘All Nations Can Benefit’ From Resource Rich Waters, Top Navy Says”, 28 juli, 2021.
[19] Journal Of Indo-Pacific Affairs, United States Air Force, Maj. Small, Matthew, “The Challenge Of A Rising China To Us National Security”, juni 2021. För fler utlåtanden om amerikansk ekonomisk hegemoni och Asien, se Journal Of Indo-Pacific Affairs, juni 2021, s.362-373.
[20] Project 2049, Easton, Ian, “Hostile Harbors: Taiwan’s Ports And PLA Invasion Plan”, 22 juli, 2021. För kommentarer, se Forbes, Axe, David, “‘The Ultra Mega’: Taiwan Invasion Could Defy Comprehension”, 26 juli, 2021. Cf. Eurasia Review, “Philippines: Asia Cannot Afford South China Sea Wars”, 22 juli, 2021.
[21] SvD Kultur, Irenius, Lisa, “Festen Kan Vara Slut För Akademikerna”, 19 september, 2021, s.1.


Andra artiklar av Andi Olluri
Israel – Palestina: Premiärminister “Golda Meirs doktrin”
Hybris – Israel.
Israel: Förmågan att möta verkligheten.
Det stora spelet. Om utsikterna till fred i Mellanöstern
Iran – Västs hackkyckling.
Liberal! Fosterlandet räknar med dig, bevara alla dina krafter åt det!
Gula Febern – Varför vi för tillfället bör lämna personerna som sitter i mörkret ifred.
Partiet har alltid rätt!
Svensk Intelligentia och Utrikespolitik
Herr Ehrenkrona – i huvudet på en liberal om Israel och Palestina

Föregående artikelFrankrike har genomgått en totalitär revolution?
Nästa artikelFrige dem alla! (Israel – frige 4 500 fängslade politiska palestinier fångar)

3 KOMMENTARER

  1. Tack Andi för god insikt och analys i världens alltid enkla, komplexa dubbelmoraler…

    En viss geopolitiker vid namn Zbigniew Brzezinski skrev solklart i The Grand Chessboard (”Det stora schackbrädet”) att det är frågan i det 21:a århundradet,ansåg han, hur länge de amerikanska Förenta staterna kunde hantera och styra Euroasien, och naturligtvis med vilka metoder(tillägger jag).

    De alla stackars nyfrälsta svenska militära experter som numera äntligen -efter ett århundrade fått (tvingats) vara ”neutrala” och ”alliansfria”- komma ut som vän av de amerikanska våldsetablissemangen och bli riktigt äkta militärer, och vara stolt under husses beskydd. Men som också därför måste lära sig Washingtons kremlologi att nämna vid rätta tillfällen när man utförde statsbyggande i Afghanistan och så när man inte alls var där utan för helt andra uppgifter, som dagisbyggnationer och terroristjakt på tomten intill o.s.v.

    Det är frågan: när skall Euroasien sluta strida inbördes om allt som amerikanarna slänger in i vårt stora hus, och sedan stormar in som ”skyddande” styrka.

    För det är det Washington fruktar mest: ett Europa och Asien som kan klara av sina ekonomiska och politiska mellanhavanden helt på egen hand.

    För hur skulle det ”det nya amerikanska århundradet” se ut då? Nu tycks det mestadels ägt rum 1992-2003.

  2. Bra påpekande: Andi Olluri att det USA fruktar mest är att Europa och Asien kan gå själva utan stödd av Onkel Sam. Men Sam har en nedlåtande attityd till oss. Vi betraktas som ”Untermenschen”. Attityden är faktiskt rasistisk. Det är inte bara färgade människor som utsätts för diskriminerande behandling. Detta gäller även om europeerna ,hr statsminister Lövden t.ex.,fortfarande har( eller låtsas ha ?) ett väldigt bra samarbete bossen i Vita Huset.

  3. USA kommer med tiden att bli en helt oväsentlig och obehövd aktör på den Euroasiatiska kontinenten, och spela en roll som ungefär Australien, Kanada eller Australien. Konstigare än så är inte framtiden: det är amerikanerna själva som kommer att stå för all oordning gentemot denna lagbundna historiska utveckling.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here