Ryssland känner inte till sina möjligheter

8
827

Denna artikeln ”Ryssland känner inte till sina möjligheter” har skrivits av fil. dr. Bjørn Ditlef Nistad, och publicerats på hans blogg.
https://nistadblog.wordpress.com/2021/09/29/russland-kjenner-ikke-sine-muligheter/. Den är tankeväckande.

Artikeln har översatts av Rolf Nilsson.


Ryssland känner inte till sina möjligheter

Den 25 september 2021 framträdde Sergei Karaganov, chef för Rådet för utrikesfrågor och försvarspolitik och förmodligen den främsta auktoriteten på utrikespolitiska frågor i dagens Ryssland, i det populära tv-programmet ”The Right to Know”.

Karaganovs budskap var, att dagens värld är fundamentalt annorlunda än den som uppstod under Sovjetunionens kollaps omkring 1990, men att Ryssland inte hade förstått detta och underskattat sina möjligheter.

Sändningen inleddes med att programledaren frågade Karaganov om hans syn på de senaste dramatiska händelserna i form av USA:s tillbakadragande från Afghanistan och bråket mellan Australien, USA och Frankrike.

Karaganovs svar var att sådana här händelser i sig betydde lite, och att det man måste titta på var underliggande maktförhållanden och långsiktiga tendenser.

USA var försvagat, och det amerikanska tillbakadragandet från Afghanistan – som Karaganov hyllade som modigt och vettigt av Biden och en förlängning av Trumps ’America First’-politik – var ett uttryck för denna försvagning. Om några år kommer USA att vara vad landet hade varit under mellankrigstiden, en stormakt, men ingen hegemon.

Enligt Karaganov har Europa ingen framtid inom storpolitiken. Kontinenten hade förstörts genom massinvandring från Afrika och Asien. Och EU: s gemensamma utrikespolitik hade gjort de traditionella europeiska makterna förlamade och maktlösa, med Frankrike som ett möjligt undantag. ”Om 10-15 år kommer en del av Europa att orientera sig mot Ryssland, och den andra mot USA. Men Europa kommer inte längre att vara en oberoende aktör. Européerna har gjort för många misstag.” Eftersom Europa försvagades och upplöstes behövde Ryssland inte ta hänsyn till kontinenten.

Förändringarna i de globala maktförhållandena var något som väst mentalt inte hade tagit in, förklarade den ryska utrikespolitiska tänkaren. Mentalt befann väst sig på 1990-talet då västländerna kunde inrätta sig mer eller mindre efter sitt eget gottfinnande.

Men inte heller hade det ryska ledarskapet och vanliga ryssar tagit in hur världen, och därmed också Rysslands möjligheter, på ett fundamentalt sätt hade förändrats: ”Det har ännu inte helt gått upp för oss att vi har blivit oberoende och mäktiga och att vi idag lever i ett en helt annan värld än den vi har levt i under de senaste 30 åren. ”

Enligt Karaganov bestod Rysslands framtid i att orientera sig mot Asien. ”Vi bör komma ihåg att vi är en eurasisk makt. De horder från öst som en gång plundrade oss, skapade oss samtidigt. Och i den motsatta rörelsen in till Sibirien uppstod en stormakt. ”

Se Sergei Karaganovs deltagande i ”The Right to Know” här nedanför.

Karaganovs uttalanden och bedömningar är förmodligen ett bra uttryck för hur det ryska ledarskapet uppfattar världen – och vilken uppfattning om internationella frågor det vill att vanliga ryssar ska ha.

USA och väst har försvagats och är stadda i upplösning. Världen håller på att bli multipolär. Asien stärks. Ryssland bör vända sig bort från väst och mot Asien. Rysslands möjligheter är nästan obegränsade.

Det ligger mycket i de här uppfattningarna. USA och västländerna är mycket svagare än de var under 1990-talet och början av 2000-talet. USA och andra västländer har stora interna problem – det räcker att tänka på stormningen av kongressbyggnaden i USA. Kina, Indien och andra icke-västerländska länder har dramatiskt ökat sin makt. Världen håller på att bli multipolär. Ryssland har förmodligen mycket att vinna på att orientera sig mot Asien.

Problemet är att avskrivningen av väst och orienteringen mot öst är mer deklarativ än verklig.

Ryssland bör glömma väst och orientera sig mot öst, förklarar Karaganov, med stöd av människor som frågar ut honom. Men 90 procent av programmet som han deltar i handlar om USA och andra västländer. Och om du tittar på ryska nyhetssändningar kommer du att upptäcka att nästan allt utländskt material, åtminstone i form av mer ingående analyser, handlar om USA och andra västländer. Fördjupade analyser av politiska och ekonomiska förhållanden i Kina eller Indien, i linje med de dagliga rapporterna om och analyserna av politiska och ekonomiska förhållanden i USA, saknas.

Och det finns nästan noll intresse för förhållandena i de tidigare asiatiska sovjetrepublikerna, vilka Ryssland kommer att behöva samarbeta med om landet vill orientera sig mot Asien.

Om det ryska ledarskapet verkligen vill orientera Ryssland mot världen utanför väst, skulle ett naturligt första steg vara att se till att de nationella tv-kanalerna – som det uppenbarligen har stor kontroll över, och som i hög grad påverkar befolkningens uppfattningar och attityder – visade mycket större intresse för politik, ekonomi och socialt liv i Asien, Mellanöstern, Afrika och Latinamerika, för att inte tala om de tidigare asiatiska sovjetrepublikerna.

Läs om vilken uppfattning Karaganov 2017 hade på världen och Rysslands möjligheter här.

Läs om hur betalningssystemen i Ryssland, Kina och Indien knyts samman här.

Föregående artikelBackar kanske USA för att undvika ett tredje världskrig?
Nästa artikelNato-flyg kränker Rysslands (och Sveriges) gränser upprepade gånger

8 KOMMENTARER

    • Kanske, vi får väl se hur det blir. Lågt valdeltagande, många utbildade emigranter och låg andel vaccinerade finns också.

  1. Fjodor Dostojevskij sade en gång att ryssar har två hem: Ryssland och Europa. Det tål att tänkas på. Europas geografiska mittpunkt lär ligga någonstans utanför staden Smolensk, där de båda jättefloderna Dnjepr(rinner västerut och söderut) och Volga (rinner österut och norrut) rinner upp i Valdajs höjder.

    Rysk, liksom sovjetisk, politik går i en slags cykler, eller om man så vill, konjunkturer. Den rättar sig närapå alla efter, liksom när de skiftar. Dagens ryska politik har som huvudfigur som står på alla politiska
    skrivbord och tavlor tsar Peter I (den Store) i form av franske skulptören Falconets berömda petersburgstaty med Peter på hästen på granitklippan. Tsar Peter är den just nu enda frontalfiguren i rysk politik som blickar…ja, västerut.

    Få ryssar känner sig som asiater och känner liksom ingen personlig hemvist och mental samvaro med asiater. Det måste man ta hänsyn till.

    Kommer man till den kända Stillahavsstaden Vladivostok stiger man ut i en europeisk miljö, den är avgjort mer europeisk än Tokyo, ryska tatariska städer som till exempel Kazan, för att inte nämna ”Tsargrad” (den ortodoxa kyrkans urstad, kejsarstaden Konstantinopel) d.v.s. dagens europeiska Istanbul, som i sig är väldigt orientalisk.

    Med tiden kommer en ny rysk politisk konjunktur, på nytt, den kommer med största sannolikhet vända sig västerut. Hemåt. Ryssar är -och känner sig som- européer, det ”orientaliska” förstår man sig egentligen inte själsligt på, inte ens Dostojevskij, med enda undantaget att man har Europas bästa the-kultur och det första historiska ”China town” i vårt occidentala (väst) värld: Kitaj gorod i Moskva.

    Kommer Ryssland byta ut sin medverkan i t.ex. Eurovision song contest och börja tävla tillsammans med kineser, indier, japaner, tadzjiker och pakistanier? Nej.

    Den ryska dubbelörnen sägs blicka åt både väst och öst samtidigt. Den ryska utrikespolitiken, däremot, gör det mycket sällan.

    ”Den ryska historien är lika oförutsägbar som framtiden”, som det ironiskt brukar heta. Även historieskrivningen går i dessa ryska cykler.

    Europa har mycket att hämta med en strategisk partner som Ryssland. Landet ligger där det ligger och är med Kina den fixa och fasta stormakten i världshistorien, som ännu ligger där när USA försvunnit som korkad hegemon. Vi vet inte heller vad som kan hända efter att president Putin avgått eller avlider.

    Men landet Ryssland kommer att förbli störst på världskartan. Det kan inte ens de korkade amerikanska politiska tankesmedjorna ändra på. De har bara inte orkat förstå det ännu, medan det amerikanska militära missionerandet nu ligger på doktor alzheimers dödsbädd.

  2. Det är en väldigt intressant artikel. Bilden som Rysslands ledning har av sig själv kan förklara varför ganska många ”västländer” känner sig hotade.

  3. Förstår inte varför Konstantinopel/Istanbul nämns. Konstantinopel har aldrig varit en rysk stad någonsin.. Grekisk och romersk däremot.

    • Konstantinopel eller som det numera heter Istanbul togs av turkarna på 1400-talet men arvet efter det bysantiska väldet flyttades till Moskva undan islams härjningar! Den grekisk ortodoxa tron har sitt ursprung i Bysans!

    • Konstantinopel är ju den ortodoxa kyrkans (östkyrkans, i motsats till katolska västkyrkan som är i Rom) huvudstad, dess högste ortodoxe metropolit (påve) huserar ännu i staden Istanbul som idag är muslimsk och turkisk och heter som bekant, på slaviska språk heter den Stambul.

      Under tyska kejsardömet kallades det ortodoxa Ryssland och Moskva ibland för ”det tredje Rom” efter Rom och Konstantinopel. Vid flera tillfällen i historien har ryska ledare velat återskapa kejsar Konstantins stad (den förste kejsaren som införde kristendomen i Rom) och så att de slavisk-ortodoxa kristnas storebror i ryske kejsaren (tsaren) återförde och upprättade kristna ortodoxin i den då turkisk-muslimska staden. I rysk vokabulär hette staden drömlikt inofficiellt ”Tsargrad”, Kejsarstaden.

      Sist en härskare i Kreml hade drömmar om denna stad och de turkiska sunden mot Medelhavet var faktiskt marskalk Stalin i slutet på kriget. Han var då som nyfrälst panslavist mycket stolt över att segeråret 1945 enat alla slaviska folken i Europa under sitt välde, något ingen rysk tsar uppnått. Sovjetunionen hade en tid 1945-46 krav på de turkiska sunden liksom att bulgarerna skulle återfå sin medelhavskust man förut förlorat till grekerna. Men i sin uppgörelse med ”the naughty papers” med Churchill blev det till slut ingen sovjetisk kontroll över Bosporen och Marmara, och grekerna fick ha kvar sin medelhavsregion mot turkiska gränsen, som förr tillhört bulgarerna.

      Närmare än så kom inte den rysk-slaviska makten sitt Tsargrad. Stalin hade även som krav på det fascistiska Italien, man segrat emot, en eller två flottbaser i det förra italienska halvkoloniala Libyen. Så blev det inte heller: men på 1970-talet och framåt hade sovjetiska flottan baser i Tobruk(?) i Libyen och i Tartous i Syrien(ännu existerande), liksom i Aden(Sydjemen) och en omdiskuterat hemlig(??) bas på ön Sokotra (Indiska oceanen, vaktar inloppet till Röda havet och därmed Suez) i Sydjemen, vi vet i princip inget om. Många anser att den inte existerade, medan andra anser motsatsen.

      Blir Istanbul någonsin det ortodoxa Tsargrad? Tja. Putin har verkligen fått över Turkiet på sin sida, nu när turkarna också är mycket arga och besvikna på väst, Europa, Amerika och annat. Ryssland och Turkiet har verkligen funnit varandra i vår tid, och kompletterar varandra som Levanten och Mellanösterns nya chefsförhandlare och rentav härskare när amerikanarna tycks vara ovän med alla och mer eller mindre utkastade ur regionen, till Ankaras och Moskvas skicklighet och stora tillfredsställelse.

  4. Något om vad som rör sig i den Ryska folksjälen.
    Varför ryssar hatar idén om separation av kyrka och stat.
    Genom att bryta föreningen mellan dem minskar du inte korruptionen. Du ökar den. Som president Putin själv har sagt är det inte möjligt att föreställa sig Ryssland utan den ortodoxa kyrkan.
    En av de vanligaste kritikerna mot organiserad religion är att den engagerar sig i politik och krig. Många religiösa människor har rimliga farhågor om att religion kan korrumperas av politik och användas för skändliga syften.
    Under tiden har det genom historien alltid funnits ett nära förhållande mellan den ortodoxa kyrkan och olika stater; detta gäller från det romerska (bysantinska) imperiets tid till det ryska imperiet och även i moderna länder som Grekland, Rumänien och, naturligtvis, Ryssland.
    ”Bör den ortodoxa kyrkan ha en nära relation till staten?” I ortodoxa länder är svaret självklart – det borde det förstås! Gå in i kyrkan och tvätta bort dina synder. För här finns inte en domstol. Skäms inte för att komma in i kyrkan, skäms när du syndar, men inte när du omvänder dig.
    I ortodox teologi är termen dödssjuk ganska bokstavlig; Ortodoxa människor tror att döden är ett direkt resultat av synd. Detta är den ortodoxa förståelsen av arvsynden, snarare än att göra oss alla födda ”skyldiga”, tror vi att arvsynden infekterade mänskligheten med en dödlig sjukdom – döden och en förkärlek för döden.
    Hennes folk, särskilt hennes prästerskap, går dit de kallas och behövs mest.
    För ryssarna är kyrkan en moralisk kontroll av staten. Om det inte vore för den rysk-ortodoxa kyrkan, kunde Ryssland ha förstörts många gånger av både utländska fiender och inhemska femtekolonner.
    Tillsammans med Ukraina bildar Ryssland och Vitryssland Holy Rus’.
    Dessutom minns ryssarna vad som hände när ryska revolutionärer implementerade kommunismen, en främmande ideologi (uppfunnen av tyska och engelska tänkare) som först och främst försökte bryta det gamla förhållandet mellan kyrka och stat.
    Kommunismen – verkligen främmande för det ryska sammanhanget, importerades fysiskt till Ryssland, när det tyska imperiet under första världskriget i hemlighet återlämnade Lenin till Ryssland så att han kunde sprida revolutionens pest, något mer effektivt och dödligt än något biologiskt vapen.
    De Ryssland-hatande revolutionärerna försökte skilja kyrkan från staten eftersom de visste att den skulle förstöra båda. Och för att de visste att de aldrig skulle kunna korrumpera staten utan att först angripa dess moraliska grund.an. När Lenin och hans bolsjevikiska älg försökte ta bort kyrkan från ALLA aspekter av det ryska livet, lovade dessa sabotörer och förrädare att utan att kyrkan korrumperade staten, kunde politiken verkligen bli fokuserad på att hjälpa mänskligheten, och Ryssland skulle frodas.
    Resultatet blev dock faktiskt den oändliga förstörelsen av ryska liv.
    Patriarken Kirill uppmanade president Putin att skydda kristna i Syrien, och Putin svarade på uppmaningen.
    Precis som den helige Vladimir Svyatoslavich från Kiev skickade sitt elitvarangianska ”vikinggarde” till Romarriket för att bekämpa jihadister, bekämpar Vladimir Vladimirovich [Putin] terrorism för att rädda kristna i Syrien.
    Om du inte håller med, råder jag dig att gå till en antiochisk ortodox kyrka och be syriska invandrare att berätta sina historier för dig och fråga dem vilket land som verkligen hjälper dem.
    Det du hör kan överraska dig. Så nästa gång du funderar på att bryta en tusenårig union, fråga dig själv detta, när var sista gången du såg en västerländsk ledare buga och kyssa relikerna av Sankt Nikolaus själv?
    https://www.youtube.com/watch?v=PwWYu_d62Z0&t=22s

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here