Vad ansåg man i Kina om händelserna på Himmelska Fridens Torg och i landet våren 1989?

20
1271

I kvälls-serien “Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad…
I Hongkong sker manifestationer till minnet av detta, som varje år. Dock i annan form med hänvisning till coronan. Kan man nämna att man tar hänsyn till detta vid manifestationer även i Stockholm?


Vad ansåg man i Kina om händelserna på Himmelska Fridens Torg och i landet våren 1989?

Det saknas välgrundade fakta, och tillförlitliga bilder för att en massaker skedde på Himmelska Fridens Torg! Efter vad jag upfattat döddades sannolikt ett okänt antal människor i andra delar av Peking vid denna tid.

Vilket jag trodde att det fanns fram till nyligen. Kan nämna att jag och min fru inställde en planerad första resa till Kina med kort varsel i juni 1989.

Den här artikeln återger en officiell kinesisk version från en dåtida broschyr, och är en viktig och välbehövlig läsning vid sidan av den massiva mediepubliceringen om “Massakern på Himmelska Fridens Torg.” Dock inte utan närmare belägg och fakta om massakern och antalet offer. Artikeln inleds med en sammanfattning av Christer Lundgren. Sedan följer rapporten från broschyren, vars innehåll väsentligen överensstämmer med en artikel i Folkets Dagblad. (Report on Putting Down Anti-Government Riot. New Star Publishers, Beijing, 1989). Den ger den officiella kinesiska synen på händelseförloppet, som sällan – om någonsin – presenterats i västerländska media. Folkets Dagblad 7/7 1989.

Som motvikt mot alla artiklar i etablerad press i USA och Sverige kan den intresserade läsa denna artikel för begrundan.

Och läs den lika kritiskt som du läser artiklar om detta i etablerad press! (Eller hör det på radio eller ser om det på TV).


 

Någon massaker på Himmelska fridens torg i Peking har aldrig förekommit. Flera hundra människor dödades och tusentals skadades, men inte på det sätt som media i väst gav sken av. Inte en enda människa dödades när de tiotusentals demonstrerande studenterna avhystes från torget. Påståendena om ett blodbad är rena lögner. Men från mitten av april till början av juni 1989 skakades Kina av en enorm proteststorm, som efterhand övergick i väpnat uppror. Hundratusentals människor runt om i landet demonstrerade mot korruption och andra missförhållanden. En mindre grupp arbetade systematiskt för regim- och systemskifte och grep i ett skede till våld för att genomdriva sina krav och flera hundra människor dödades och tusentals skadades alltså.

Inför Nationella folkkongressens ständiga utskotts möte den 29 juni-7 juli 1989 presenterade Pekings borgmästare Chen Xilong en detaljerad rapport, som publicerades kort därefter. (Report on Putting Down Anti-Government Riot. New Star Publishers, Beijing, 1989). Den ger den officiella kinesiska synen på händelseförloppet, som sällan – om någonsin – presenterats i västerländska media. Folkets Dagblad 7/7 1989.

Rapporten konstaterar inledningsvis att politiska krafter i väst alltid har försökt få de socialistiska länderna, inklusive Kina, att överge den socialistiska vägen, föra in dem under det internationella monopolkapitalets herravälde och få dem att slå in på kapitalismens väg. De senaste åren – alltså i slutet av 1980-talet – har denna strategi intensifierats på grund av ”en del politiska misstag och tillfälliga ekonomiska svårigheter” i socialistiska länder. [Detta var två år innan Sovjetunionen formellt upplöstes.]

I Kina, fortsätter rapporten, har folket och studenterna framfört många kritiska åsikter mot en del fel som begåtts av partiet och regeringen, korruption bland vissa statsanställda, orättvis distribution och andra sociala problem. De har ställt krav och framfört förslag för att främja demokrati, stärka rättssystemet, fördjupa reformer och bekämpa byråkrati. Det är, sägs det, ”normala fenomen”.

Samtidigt har ”en liten grupp människor i partiet och samhället” slutit sig samman och öppet och fördolt genomfört ”mycket olämpliga aktiviteter”. Bland exemplen nämns kommunistpartiets generalsekreterare Zhao Ziyangs möte med en icke namngiven amerikansk ”ultraliberal ekonom” 19 september föregående år. Rapporten kritiserar skarpt kommunistpartiets generalsekreterare Zhao Ziyangs agerande under oroligheterna Han kritiseras för passivitet, undfallenhet och förtäckt stöd åt de demonstrerande i strid med fattade partibeslut. Mötet beslutade att avsätta honom från posten som vice ordförande i Centrala Militärkommissionen.

I slutet av 1988 och början av 1989 hade ”samarbetet mellan krafter hemma och utomlands” intensifierats. Krav hade rests på ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och frisläppande av ”politiska fångar” (som enligt rapporten grovt brutit mot gällande lag). Kommunistpartiet hade skarpt attackerats. Förslag hade förekommit att nationalistpartiet skulle inbjudas att komma tillbaka från Taiwan. Flera väggtidningar hade rest krav på veteranen Deng Xiaopings och premiärminister Li Pengs avgång. Hu Yaobang, som ett par år tidigare tvingats avgå som generalsekreterare och som den 15 april plötsligt avlidit av hjärtslag hade lyfts fram som förebild.

Rapporten betecknar oroligheterna som ”en skarp konflikt mellan borgerlig liberalisering och de fyra huvudprinciperna (fasthållande vid den socialistiska vägen, folkets demokratiska diktatur, kommunistpartiets ledarskap samt marxismen-leninismen och Mao Zedongs tänkande)”. Deng Xiaoping och andra ”proletära revolutionärer ur den äldre generationen” spelade enligt rapporten en avgörande roll för att ”vinna kampen”.

Deng Xiao Ping

På Himmelska fridens torg (Tienanmen) demonstrerade tiotusentals studenter mot regeringen. Bland studenterna restes förslag om en landsomfattande skolstrejk, vilket ledde till att 60 000 universitetsstudenter bojkottade undervisningen i huvudstaden Beijing. Många i alla delar av Kina följde deras exempel. Studenter kontaktade skolor, fabriker, butiker och byar, höll tal på gatorna, delade ut flygblad, satte upp paroller och samlade in pengar. Paroller som ”Bekämpa Kinas kommunistiska parti” och ”Länge leve skolklassbojkotten och examensbojkotten!” dök upp. Flygblad uppmanade ”Förena er med arbetarna och bönderna, ned med det despotiska styret!”

Rapporten påpekar att ”politiska krafter utanför Kinas fastland och i utlandet” hade ett finger med i oroligheterna från första början. Deras mål sägs ha varit att införa västkapitalism i Kina. Västliga nyhetsmedia, särskilt radiostationen Voice of America, spred rykten och hetsade upp stämningen. Bland dem som nämns som uppviglare finns Liu Xiaobo, som senare av den norska nobelkommittén tilldelades Nobels fredspris 2010.

På morgonen den 25 april höll Deng Xiaoping ett viktigt tal, där han med skärpa påpekade att detta inte var en vanlig studentmanifestation, utan en politisk oreda syftande till att ogiltigförklara kommunistpartiets ledarskap och det socialistiska systemet. Folkets dagblad underströk i en ledare vikten av att klart skilja mellan den lilla handfull människor som intrigerade och organiserade oredan och det stora antalet studenter.

Partiet arbetade nu intensivt i fabriker, byar, butiker, grund- och gymnasieskolor och bostadsområden för att stabilisera läget och hindra att oroligheter spred sig till andra samhällsområden.

Den 26 april, dagen efter Deng Xiaopings tal, ändrade de oppositionella studenterna taktik. De uppmanade nu till demonstration under paroller som ”Stöd kommunistpartiet”, ”Försvara konstitutionen”. Tidigare paroller som ”Ner med den byråkratiska regeringen”, ”Ner med den korrupta regeringen”, ”Ner med diktaturstyret” ersattes nu med ”Bekämpa byråkrati”, ”Bekämpa korruption” och ”Bekämpa privilegier”.

Demonstrationen den 27 april samlade över 30 000 deltagare; därefter började antalet minska. Den 4 maj deltog färre än 20 000. I det läget höll Zhao Ziyang ett tal som uppfattades som en uppmuntran till fortsatta demonstrationer och skapade förvirring och osäkerhet inom partiet. En ny våg av demonstrationer tog fart och situationen förvärrades snabbt.

Rapporten framhåller:
”Allt sedan oredans första början erkände partiet och regeringen fullständigt studenternas patriotism och deras engagemang för landet och folket. Deras krav att främja demokrati, främja reformer, straffa profitörer i officiell ställning och bekämpa korruption förklarades vara identiska med partiets och regeringens strävan. Dessa uttryckte också förhoppningen att problemen skulle lösas genom normala demokratiska och juridiska procedurer. Men sådana goda strävanden vann inte aktivt stöd.”

Myndigheterna hade inbjudit till dialog med studenterna den 15 maj. Efter att man enats om vilka 20 personer som skulle representera studenterna, ställde dessa kravet att antalet skulle ökas till 200. Samtidigt gick de ut med anklagelser om regeringens brist på uppriktighet och utfärdade en sedan länge förberedd deklaration om hungerstrejk. Den 13 maj inledde över 3000 personer en sju dagars fasta och en lång ockupation av torget Tienanmen. Tidpunkten valdes för att sätta press på landets ledning i samband med den sovjetiske ledaren Gorbatjovs statsbesök.

Kinesiska Röda Korset mobiliserade över 100 ambulanser och flera hundra sjukvårdare till beredskap på plats dygnet runt och 52 sjukhus kontaktades för att ställa 2000 sjukvårdsplatser till förfogande om det skulle behövas för de fastande studenternas säkerhet. Myndigheterna såg också till att de hungerstrejkande hade nödvändig utrustning, som filtar, halmhattar till skydd mot solen, bajamajor, vatten, salttabletter och socker.

Ingen av demonstranterna dog under de sju dagar då hungerstrejken pågick, men det var nu uppenbart att situationen inte kunde lösas genom tolerans och samtal. Antalet inblandade ökade från tiotusentals till flera hundra tusen förutom de 200 000 studenter som kom från olika delar av landet. Demonstrationer genomfördes också i flera andra större städer runt om i Kina. Rapporten talar om ”en allvarlig störning vars like aldrig förekommit sedan Folkrepubliken Kinas grundande.”

Vid sitt möte med Gorbatjov den 16 maj gjorde Zhao Ziyang uttalanden som utpekade Deng Xiaoping som ansvarig. Dagen därpå utfärdade en grupp oppositionella den så kallade 17 maj-deklarationen, som kallade Deng Xiaoping ”en kejsare, fast utan titel, en senil och enfaldig skröplig autokrat”.

I den situationen bedömde myndigheterna att huvudstadens polisstyrkor var otillräckliga för att upprätthålla ordningen och regeringen beslöt, i enlighet med konstitutionen, att utlysa undantagstillstånd i delar av Beijing. Zhao Ziyang vägrade delta i och leda ett möte med höga partifunktionärer den 19 maj.

Talare på Tienanmen uppmanade arbetare, studenter och butiksinnehavare att utlysa landsomfattande strejker och manade massorna att ”vidta omedelbara åtgärder för att utkämpa en strid på liv och död”.

Enligt rapporten ledde det nära samarbetet mellan oroligheternas organisatörer och intrigmakare och ”ett litet antal människor som hade tillgång till parti- och statshemligheter på högsta nivå” till att planerna på att utlysa undantagstillstånd och ta hjälp av PLA [Folkets befrielsearmé] för att återställa ordningen fick studenterna att ändra taktik. Hungerstrejken övergick till en sittdemonstration. Samtidigt vann de oppositionella tid för att organisera vägspärrar vid viktiga vägkorsningar ”för att hejda trupperna, vilseleda allmänna opinionen och göra folk förvirrade”.

I den politiska agitationen stegrades fördömandena av Deng Xiaoping ”och andra proletära revolutionärer av den gamla generationen” samtidigt som Zhao Ziyang hyllades. Organisatörerna talade om att mobilisera 200 000 människor för att ockupera torget Tienanmen och organisera en generalstrejk i hela staden den 20 maj. Zhao Ziyang sjukskrev sig i tre dagar och rykten spreds att en ny regering skulle bildas om tre dagar.

Klockan 10 på förmiddagen den 20 maj infördes undantagstillstånd i delar av staden. Från kvällen innan och de närmaste två dagarna var alla större vägkorsningar blockerade av de oppositionella. Över 220 bussar hade kapats och användes som vägspärrar. Demonstrationer med tusentals deltagare genomfördes i staden. Trupperna, polisen och många civila hjälptes åt att få igång transporter, produktion och andra funktioner.

En del av organisatörernas taktik var att fortsätta att vara kvar på torget Tienanmen, som de ville göra till ”studentrörelsens och hela nationens centrum” och bilda en ”enhetsfront mot regeringen”. De hade planer på att skapa incidenter med blodsutgjutelse på torget och trodde att regeringen skulle ta till våld om ockupationen av torget fortsatte, för ”blod kan väcka folk och splittra regeringen”.

De hade stark ekonomisk uppbackning från ”reaktionära krafter både hemma och utomlands” för att hålla igång situationen på torget och de skaffade avancerad telekommunikationsutrustning till en kostnad motsvarande 100 000 yuan per dag. Från personer i USA, Storbritannien och Hongkong erbjöds de nästan en miljon USA-dollar och flera miljoner Hongkongdollar. Också på Taiwan samlades stora belopp in för stöd åt ”den demokratiska rörelsen på fastlandet”.
Demonstranterna reste en staty, som först kallades Frihetsgudinnan, men döptes om till Demokratigudinnan, som markering av den politiska målsättningen att införa demokrati och frihet av amerikansk modell.

En av de pådrivande grupperingarna sammanställde sex villkor för att utrymma torget: ”Att dra tillbaka trupperna, upphäva undantagstillståndet, avsätta Li Peng, uppmana Deng Xiaoping och Yang Shangkun att dra sig tillbaka och låta Zhao Ziyang återfå sin post.”
Upprorsmakarna organiserade även antisocialistiska terrororganisationer fientliga mot kommunistpartiet, med namn som Våga-dö-kåren, Flygande-tiger-laget och Volontärarmén.

Oroligheterna övergick så småningom till ett kontrarevolutionärt uppror. Tidigt på morgonen den 3 juni, då trupper var på väg till sina positioner enligt plan, uppmanade agitatorer folk att stoppa militärtransporter och andra motorfordon, bygga vägspärrar, slå soldater och plundra lastbilar på materiel. Däck skars sönder. Militärfordon vältes. Soldater stenades eller blev slagna. En militär lastbil med vapen och ammunition kapades. Poliser och vakter vid offentliga byggnader angreps och flera skadades.

I högtalare på Tienanmen uppmanade en organisation folket att gripa till vapen och störta regeringen. Där instruerades också om hur man tillverkar molotovcocktails och hur man förstör och bränner militärfordon.
I det läget beslutade partiets centralkommitté, regeringen och centrala militärkommissionen att beordra trupper i stadens utkanter att gå in och ”framtvinga undantagstillstånd och kväsa det kontrarevolutionära upproret”.

Militären hade order att vara mycket återhållsamma och göra sitt bästa för att undvika konflikter. Upprorsmakarna svarade med att slå soldater, lägga beslag på militär utrustning och bränna militärfordon. Några sköt fram trådbussar till vägkorsningar och satte eld på dem för att stoppa trafiken. Brandbilar som kom till platsen slogs sönder och sattes också i brand.

Då militärbefäl – alltifrån underbefäl till generaler – försökte övertala upprorsmakarna att släppa igenom dem, blev de misshandlade eller kidnappades. Några soldater brändes till döds, andra blev ihjälslagna. Vid vägkorsningen Shuangjiang omringades över 70 trupptransportfordon och maskingevär stals från 20 av dem.

Rapportens redogörelse är detaljerad:
”Mobbarna mördade också soldater på olika bestialiska sätt. I gryningen den 4 juni slog en del mobbar soldater med flaskor och tegelstenar i vägkorsningen Dongdan. I Fuxingmen omringades ett militärfordon och 12 soldater släpades ut ur fordonet. De visiterades och blev allvarligt slagna. Många av dem blev illa skadade. I Liubukou omringades fyra soldater och spöades upp, och några blev ihjälslagna. I Guangqumen-området blev tre soldater allvarligt slagna. En räddades av förbipasserande och de andra två är ännu saknade. På Xixingsheng-gatan i Xichengdistriktet blev mer än 20 beväpnade poliser slagna av mobbar; några skadades allvarligt och var de andra nu befinner sig är okänt. I Huguosi stoppades ett militärfordon och soldater på det spöades upp och kvarhölls som gisslan. Kulsprutepistoler stals. En lastbil full med tegelstenar körde från Dong Jaominxiang till Tiananmen-torget, och folk på lastbilen ropade: Om ni verkligen är kineser, angrip soldaterna!”

”Under de flera dagar upproret pågick förstördes mer än 1280 militärfordon, polisbilar och linjebussar förstördes, brändes eller skadades på annat sätt. Av fordonen var över 1000 militärfordon, fler än 60 var trupptransportfordon och omkring 30 var polisbilar. Över 120 linjebussar förstördes liksom mer än 70 motorfordon av annat slag. Under samma period stals vapen och ammunition. Mer än 6000 undantagstillståndssoldater, väpnade poliser och säkerhetsofficerare skadades och dödssiffran uppgick till flera dussin.”
Rapporten understryker:
”PLA [Folkets befrielsearmé] är en armé ledd av Kinas kommunistiska parti och tjänar folket helhjärtat. De är obarmhärtiga mot fienden men goda mot folket… PLA älskar folket och vill ogärna skada civila av misstag.”

”Under motattacken dödades några upprorsmän. Eftersom det fanns många åskådare blev några påkörda av fordon, trampade på eller träffade av förlupna kulor. Några sårades eller dödades av skurkar som hade lagt beslag på vapen.

Enligt den information vi hittills samlat in, sårades över 3000 civila och över 200, inklusive 36 högskolestudenter, dog under upploppet.”

PLA kom till Tienanmen klockan halv två på morgonen och började i högtalare uppmana demonstranterna att utrymma torget. Studenterna valde, efter en tids överläggningar, att lämna torget på ett ordnat sätt. Flera tusen studenter ställde upp sig hand i hand i flera led och marscherade iväg med fanor och banderoller. Ett litet antal studenter tvingades iväg av undantagstillståndssoldater. Klockan halv sex var torget utrymt.

Voice of America och andra ryktesspridare rapporterade om ett ”blodbad på Tienanmen” och ”tusentals människor massakrerade”, men ingen människa dog under utrymningen av torget, inte heller någon av de studenter som tvingades bort.

Rapporten noterar att flera länder uttryckt förståelse och stöd för de kinesiska myndigheternas agerande.
”Emellertid finns det några länder, huvudsakligen USA och några västeuropeiska länder, som har förvanskat fakta, spridit kränkande rykten och till och med uttryckt så kallade fördömanden och infört sanktioner mot vårt land för att dra igång en antikinesisk våg och hänsynslöst blanda sig i vårt lands interna angelägenheter. Vi beklagar detta djupt. Vår regering och vårt folk har aldrig gett efter för påtryckningar utifrån och gör det inte heller nu eller någonsin.”

20 COMMENTS

  1. Rekommenderar att läsa William Hintons bok Privatiseringen i Kina
    där han berättar att han var på plats i Beijing 1989.
    Där beskriver han bl.a att massakrerna skedde i förstäderna m.m

    • Alla bör nog se lite vidare än till bara en enda persons erfarenheter. En person kan ju bara vara på en enda plats åt gången. Det finns många tusentals bilder, och tiotusentals vittnen, de som var med finns ju idag, både demonstranter, militären, och vanliga medborgare. De två mest kända konfliktplatserna var Muxidian och utanför Peking observatoriet, Det är olika stadsdelar men inte förorter. Det fanns dock ett stort antal platser där militanta demonstranter attackerade, både med automatvapen och klorgas.

  2. Det är alldeles utmärkt att det på denna blogg publiceras officiella versioner av vad som händer ute i världen, speciellt från länder som Väst valt att svärta ner och beljuga. Men då är det viktigt att det görs noggrant!
    Varifrån kommer artikeln? Är det från Folkets Dagblad 7/7 1989., som innehåller ”Mayor Chen Xitong’s report on putting down anti-government riot”? ”Den här artikeln återger en officiell kinesisk version” står det. Vad jag förstår har någon inte översatt, utan gjort en egen sammanfattning av artikeln. Ordet återger är ganska luddigt. Vem har återgivit? Har denne också lagt till fotografierna och gjort markeringar, eller är det bloggredaktören?
    Om någon nu skulle vilja kritisera borgmästare Chen Xitongs rapport utifrån denna artikel (jag vet naturligtvis inte om det finns någon sådan person som läser denna blogg), blir det lite vanskligt, men det är inte någon skarp kritik. Jag har inte gjort någon noggrannare jämförelse mellan original och bloggartikel, det orkar jag tyvärr inte.
    Nu har jag någotsånär efterföljt uppmaningen: ”Och läs den lika kritiskt som du läser artiklar om detta i etablerad press! (Eller hör det på radio eller ser om det på TV)”.

    • I artikeln står nu: Den här artikeln återger en officiell kinesisk version från en dåtida broschyr, och är en viktig och välbehövlig läsning vid sidan av den massiva mediepubliceringen om “Massakern på Himmelska Fridens Torg.” Dock inte utan närmare belägg och fakta om massakern och antalet offer. Artikeln inleds med en sammanfattning av Christer Lundgren. Sedan följer rapporten från broschyren, vars innehåll väsentligen överensstämmer med en artikel i Folkets Dagblad. (Report on Putting Down Anti-Government Riot. New Star Publishers, Beijing, 1989). Den ger den officiella kinesiska synen på händelseförloppet, som sällan – om någonsin – presenterats i västerländska media. Folkets Dagblad 7/7 1989.

      Det vanliga är att jag har översatt en text ordagrant, eller fått hjälp med detta. Denna artikel är ett undantag.

      Själv bedömningen stämmer i jämförbara avseenden med en bok som kom ut 2014. “Australian-based writer Wei Ling Chua challenges the western mass media and western government narrative in his well researched and analyzed book, Tiananmen Square “Massacre”?: The Power of Words vs. Silent Evidence (Amazon, 2014). Reading it is sure to give pause to anyone who swallowed the western mass media disinformation.

      Chua reveals the western mass media disinformation and compellingly offers a narrative that aligns with the facts.

      Tiananmen Square protests were not about democracy; they were protests of poor economic conditions.
      There was no massacre at Tiananmen Square on 4 June 1989.
      The protestors were not unarmed.
      It was the violent protesters that caused the mayhem and not the soldiers.
      Western journalists provided accounts replete with words, but incriminating photographic and video evidence is lacking;
      E.g., Chua relates how the BBC manufactured the perception of a “Massacre” in 1989 through the power of words – without any footage of a dead person.
      Viciousness of some student leaders. Said Chai Ling, one such “leader”: “Actually our wish is to see blood; that is to frustrate our government to the extreme that they will eventually butcher their citizens. I believe that only through a river of blood in the Square, will the nation then open their eyes and unite, but how could we tell our fellow students our intention?” (84)
      “[F]orces in America, Taiwan and Hong Kong (Hong Kong was still under the British control at the time) actively instigat[ed] the situation.” (89)
      There was CIA involvement in Tiananmen Square. (89-90)”. Globalresearch.ca

  3. Studenternas misshandel och mördande av Folkets Befrielsearmê borde vara ett solklart fall för Internationella Brottsmålsdomstolen. I och för sig är varken Kina eller USA undertecknare men man kan dömas för brottet i alla stater oavsett om någon konvention är ratificerad eller inte. Alla stater har alltså rätt att ställa dem till svars som är misstänkta för dessa brott oavsett var de har begåtts och oavsett förövarens eller offrens nationalitet.
    Medan myndigheterna såg till att de “hungerstrejkande hade nödvändig utrustning, som filtar, halmhattar till skydd mot solen, bajamajor, vatten, salttabletter och socker.” så svarade alltså studenterna med att attackera den 3 miljoner starka Folkets Befrielsearmê som blev misshandlade, kidnappade, brända till döds eller ihjälslagna. En annan fråga till Lundgren eller Romelsjö beroende på vem som är ansvarig för följande stycke:

    ” De senaste åren – alltså i slutet av 1980-talet – har denna strategi intensifierats på grund av ”en del politiska misstag och tillfälliga ekonomiska svårigheter” i socialistiska länder. [Detta var två år innan Sovjetunionen formellt upplöstes.]”

    Min fråga är ansåg Kina verkligen att Sovjet var socialistiskt 1989?

    • Vet inte säkert, men hoppas kunna återkomma med flera synpunkter. I talet från Pekings borgmästare finns avsnitt som talar för att Kina lättat på sin ganska rigorösa syn på vad socialism är även i detta sammanhang. Som medlem i Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet och läsare av Peking Review noterade jag ändringar i Kinas politik i slutet av 70-talet

      Ur rapporten från borgmästaren “Some political forces in the West always attempt to make socialist countries, including China, give up the socialist road, eventually bring these countries under the rule of international monopoly capital and put them on the course of capitalism. This is their long-term, fundamental strategy. In recent years, they stepped up the implementation of this strategy by making use of some policy mistakes and temporary economic difficulties in socialist countries. This is their long-term, fundamental strategy. In recent years, they stepped up the implementation of this strategy by making use of some policy mistakes and temporary economic difficulties in socialist countries. In our country, there was a tiny handful of people both inside and outside the Party who stubbornly clung to their position of bourgeois liberalization and went in for political conspiracy.” Folkets Dagblad 7/7 1989.

    • Jag gjorde en översättning av en del av det ovanstående.

      “More than five hundred army trucks were set on fire at dozens of intersections […]

      On the Chang’an avenue an army truck stopped due to an engine failure and two hundred rioters attacked the driver beating him to death [… ]

      At the Cuiwei intersection, a truck carrying six soldiers slowed down to avoid hitting the crowd. Then a group of demonstrators started throwing stones, Molotov cocktails and torches against the vehicle, which at one point leaned to the left side because one of its tires was punctured due to the nails that the rioters had scattered. Then the protesters set some objects on fire and threw them at the vehicle, whose tank exploded. All six soldiers died in the flames “[1].

      Not only is the use of violence repeated, but sometimes surprisingly, weapons come into play:

      “A yellowish-green smoke suddenly rose from one end of the bridge. It came from a broken armored car that now itself had become a roadblock […] The personnel carriers and tanks that had come to clear the road from the blocks could not help but queue up at the head of the bridge. Suddenly a young man ran over, threw something into an armored car and ran away. A few seconds later the same yellowish-green smoke was seen leaking from the vehicle, while the soldiers dragged themselves out and stretched out on the ground, in the street, keeping their throats agonizing. Someone said they had inhaled poison gas. But the officers and soldiers despite the anger managed to maintain self-control “[2]. [Min kommentar, sannolikt klorgas]

      These acts of war, with the repeated use of weapons prohibited by international conventions, are intertwined with initiatives that give even more to think about:

      “the newspaper of the People’s Daily” is “counterfeit” [3].

      On the opposite side we see the directives given by the leaders of the Communist Party and the Chinese Government to the military forces in charge of the repression: “If it happens that the troops suffer beatings and mistreatment until death by the faceless masses, or if they are attacked by outlaws with bars, bricks or Molotov cocktails, they must maintain control and defend themselves without using weapons. The batons will be their weapons of self-defense and the troops must not open fire against the masses. Transgressions will be promptly punished “[4].

      If the picture traced by a book published and promoted by the West is reliable, it is not the protesters who show caution and moderation, but rather the People’s Liberation Army!

      In the following days the armed character of the revolt becomes more evident. A leader of the highest rank of the Communist party draws attention to a very alarming fact: “The insurgents have captured some armored cars and have mounted machine guns on them, for the sole purpose of exhibiting them”. Will they be limited to a threatening exhibition? And yet, the instructions given to the army do not undergo a substantial change: “The command of martial law must make clear to all the units that it is necessary to open fire only as a last resort” [5].

      The same episode of the young protester who blocks a tank with his body, celebrated in the West as a symbol of non-violent heroism fighting against blind and indiscriminate violence, is read by Chinese leaders, always according to the book quoted here several times, in different and opposite key:

      Detta är verkligheten av den fredliga demonstration som svenska journalister och media har försökt förmedla.

  4. Den kinesiska civilbefolkningen hade grundliga erfarenheter av PLA, att där fanns ett uppdämt hat verkar mycket sannolikt. Det är makthavaren som bär ansvaret för hatet, alltså KKP i detta fall. Foldkomstolar, hungersnöder och huvudlösa tvångskampanjer får konsekvenser. Däremot var USA naturligtvis inte inblandat, USA saknade varje uns av inflytande i Kina 1981. Däremot hade en något nyktrare partileding tagit över efter Mao och de fyras gäng, men det hände bara ett par tidigare. Att Maos arv fortfarande spelade störst roll efter tre decenniers terror kan vi vara rätt säkra på, Deng hade inte haft tid att göra något mer än att få stopp på maoismen.

    • Usa inte inblandat? Alltsedan Usas monetära bluff under Vietnamkriget plockades ner av Britter och Fransmän och tvingade Usa att ta bort gulduppbackningen, var Kinas billiga och flitiga arbetskraft räddningen. Rockefeller och medhjälparen Henry Kissinger var i högsta grad inblandade.
      Rockefellers som sen länge eftersträvade världsregering, såg positivt på sån samverkan. Fabian society var från början till just för att eliterna skulle kunna verka på båda sidor. 1975 uttalade Nelson Rockefeller stor entusiasm för planekonomi och ett intensivt samarbete med Sovjet pågick inom ramen för det nu nedtystade USTEC programmet.
      Nelsons planer att bli Usas president kan ha underminerats av hans utomäktenskapliga aktiviteter, men Watergate gav honom en chans till som vicepresident.

    • En intressant artikel, om en situation som på ett sätt känns bekant för en gammal européer.
      Där som här är det arbetarna som drabbas först av GATT-avtalens ekonomiskt regelverk och av den tekniska utvecklingen, som är studenternas blivande uppgift som ingenjörer och tekniker.

  5. ”Att besegra Kina” är önskedrömmen för Soros.
    George Soros försökte sälja Hong Kong-aktier nyligen när marknaden drabbades hårt av stadens pågående upplopp.
    Soros har spelat en inkonsekvent roll på finansmarknaden och förändrat samhället. Han är ett finansiellt rovdjur som har påverkats av den liberala filosofin och marknadens darwinism. Han har inte bara visat den girighet som är typisk för finansiella kapitalister på Wall Street, utan har också spelat rollen som ideologiförsvarare.
    Han är en profitör på aktiemarknaden. Han gjorde en vinst som attackerade Storbritanniens valuta; han förstörde värdet på den thailändska baht och utlöste den asiatiska finanskrisen; och han tjänade på kortförsäljningen av japansk yen.
    Han är också en oortodoks kapitalistdrömmare. Med sin stora rikedom sprider han amerikanska ideologier och värderingar till världen genom sina Open Society Foundations. Organisationen har påstått drivit politiska förändringar i länder som Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Det har också försökt att väcka upp färgrevolutioner i flera länder. Soros själv försöker samtidigt förstärka sitt individuella inflytande i det världspolitiska systemet. Ett starkt och växande Kina är ett typiskt exempel på vad Soros vill se minst.
    Soros syftade till att orsaka ekonomisk panik i Hong Kong innan staden återvände till moderlandet 1997. Han tog sin chans och gjorde en attack som resulterade i volatilitet på Hongkongs aktiemarknader och valutamarknader. Med stark stöd från centralregeringen beslutade Hong Kongs särskilda administrativa regionregering att väga in och försvarade framgångsrikt stadens finansmarknad.
    Nu har 21 år gått, och det har gått 18 år sedan Kina blev medlem i WTO. Landet har snabbt utvecklats utöver en 10 miljarder dollar ekonomi. Förändringen i maktbalansen mellan Kina och stora kapitalistländer har överskridit Wall Street finansiella kapitalisters förväntningar.
    Ur sitt perspektiv visade USA Kina vägen till världsekonomiska scenen; De lärde kinesiska finansiella utövare om investeringar. Men de senaste åren har globala ekonomiska centra och välstånd skiftat från USA till Asien. Den ekonomiska tillväxten är kraftigare i Kina. Mitten för global fördelning av tillgångar och prissättning av tillgångar kan komma att flytta från Wall Street till kinesiska städer som Shanghai och Shenzhen i framtiden.
    Att bromsa takten i Kinas föryngring, genom att skapa oro i Hong Kong eller inleda färgrevolutioner, har blivit målet för spekulanter som Soros. Men världens ekonomiska och finansiella utveckling sedan början av 2000-talet har bevisat att ingen styrka kan sälja Kina, och att ingen kraft heller kan hindra sin marsch mot återupplivning av den kinesiska nationen.
    Författaren är dekan vid School of Economics & Finance vid Shanghai International Studies University.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here