Vad vet man om Holodomor-katastrofen i Ukraina? ”Vems fel”?

I några artiklar om den amerikanske journalisten Walter Duranty i fjol ger jag en del tilläggsfakta, bla. en karta över svälten som motsäger att det var fråga om ”folkmord” https://www.lindelof.nu/han-som-tyckte-om-ryssarna-iii-karaktarsmordet/

Sebag Montefiore, som väl kan räknas som en hyfsad men sovjetfientlig historiker, skrev någonstans i The Court of the red Tsar att svälten kom som en överraskning för Moskva. Den var inte planerad. Dessutom berörde den andra områden än Ukraina också, nämligen i sovjetiska Centralasien.

Bilden i inlägget illustrerar för mig kommunismen och levande landsbygd.
En process som vi upplevt även inom den reformistiska socialismen.
Expanderande städer och en utdöende landsbygd där allt tas och ingenting ges.

Det var det som hände i Ukraina. Kommunisterna, med säte i Rysslands huvudstad Moskva, plundrade Ukraina så de fria bönderna där till slut mer eller mindre gav upp att producera, för varför arbeta när man blir bestulen på det man producerat? Ett par torrsomrar gjorde saken heller inte bättre.
Men 2014 efter drygt hundra år var ockupationen slut och Ukraina fick sin frihet tillbaka.
Låt oss aldrig glömma rysskommunisterna tog Ukraina med militärt våld.

Lennart Samuelson har skrivet en recension av Anne Applebaums bok Röd hungersnöd. (LS) Samuelsson skriver:
”En invändning är att hon [Applebaum] endast lyfter fram de politiska faktorerna bakom svälten, men den dåliga skörden 1932 kan bäst förklaras som en samverkan mellan meteorologiska, agrartekniska och politiska faktorer.” (LS, min fetstil)

Detta är säkert helt korrekt. Men frågan uppstår då hur mycket var och en av dessa faktorer påverkade skörden. Men framför allt om det är särskilt meningsfullt att göra denna distinktion.

Det är ostridigt att det förekom missväxtstår i Ryssland/Sovjetunionen både före och efter bolsjevikernas maktövertagande 1917. Detta var även ett känt fenomen för den sovjetiska statsledningen när tvångskollektiviseringarna igångsattes 1929. Därför skulle den sovjetiska statsledningen ha räknat med missväxt och sett till att det fanns lämpliga medel att hantera detta. Det går med andra ord inte att friskriva den sovjetiska statsledningen från ansvar för effekterna av hungerkatastrofen med hänvisning till missväxt.

Även den ”agrartekniska” faktorn var känd för den sovjetiska statsledningen innan tvångskollektiviseringarna påbörjades och därför borde denna faktor vara en del av den politiska bedömningen. Den fråga som kvarstår är: hade det blivit svältkatastrof i Sovjetunionen utan tvångskollektiviseringarna? Om man nu skall ta Samuelsson på orden, vilket man nog skall göra, så torde det vara ett inte alltför vågat påstående att de politiska besluten påverkade svältkatastrofen.

Det finns inget som pekar på att den sovjetiska statsledningen hade för avsikt att starta en hungerkatastrof när man startade tvångskollektiviseringarna. Däremot menar Samuelsson det som skedde var ett resultat av besluten i Moskva:
”Händelserna 1932 var en följd av den politik som makthavarna inlett redan 1929. Trots att rekvisitionerna under 1932 och början av 1933 sänktes, kulminerade svältkatastrofen under 1933 med oerhört höga dödstal i synnerhet på den ukrainska landsbygden.” (LS)

När sedan problemen hopade sig var den sovjetiska statsledningen inte omedveten om den prekära situationen i Ukraina. Samuelsson skriver:
[U]nder 1933 fördelade sovjetstaten även spannmål från andra regioner till nödlidande i Ukraina.” (LS)

Det finns forskare som påstår att hungersnöden användes för slå ned böndernas motstånd. Cohen skriver:
”Det som till slut knäckte böndernas motstånd [mot kollektiviseringen] och gjorde slut på det ojämna kriget var den avsiktligt skapade hungersnöden 1932- 33, en av de värsta i rysk historia.” (CBR:269)

Huruvida den sovjetiska statsledningen uppsåtligen lät människor dö, eller om det handlar om försumlighet, är förmodligen lika illa. Sett ifrån den drabbades horisont spelar det ingen roll om döden kommer som ett resultat av uppsåt eller försumlighet. Vad är värst när resultatet blir det samma? En mordisk eller inkompetent statsledning.

KÄLLOR

[LS]http://www.tidskriftenrespons.se/recension/valdokumenterad-och-gripande-skildring-av-hungersnoden-i-ukraina/
[CBR] Stephen F Cohen, Bucharin och den ryska revolutionen
https://www.marxistarkiv.se/klassiker/bucharin/om_bucharin/cohen- bucharin_och_ryska_revolutionen.pdf

Holodomor är Ukrainas motsvarighet till polackernas Katyn. Holodomor är inte historia utan ett politiskt vapen där historisk korrekthet är en petitess som bara är i vägen.

Applebaum är en i den långa raden av ohederliga författare. Hon stödde Irak-kriget och har skrivit en riktigt dålig bok om Gulag bland mycket annat. I Gulag-boken använder hon sig av ett foto som hon använder på ett minst sagt ohederligt och lögnaktigt sätt vilket Stefan Lindgren påtalat. I den här boken använder hon sig av vad man kan kalla ”lying by omission”. Hon hyllar Conquests ”Harvest of Sorrow” utan att nämna att boken var ett beställningsjobb från den ukrainska extremhögern i exil. Än värre är att hon utelämnar att Conquest i ett brev till Wheatcroft och Davies 2003 medgav att svälten inte var avsiktlig. Det räcker för att döma ut den här boken som det skräp den är. Och Applebaum har garanterat aldrig satt sin fot i några arkiv.

Applebaum har också ett mycket fult sätt att ange arkivdokument. Då hon citerar en sekundärkälla där ett arkivdokument ingår så anger hon det arkivdokumentet bland sina primärkällor trots att hon själv inte har tagit fram, alltså att hon i praktiken tar åt sig äran av något som någon annan forskat fram.

Jag är heller inte helt imponerad av Samuelsons recension. Han nämner inte med ett ord Conquests brev till Wheatcroft och Davies 2003 trots att hon borde vara medveten om dess existens. Samuelson lyckas också med konststycket att inte med ett ord nämna den banbrytande forskning som gjorts i ämnet av professor Mark Tauger vid West Virginia University. Tauger är att betrakta som västvärldens förnämste auktoritet på sovjetisk jordbrukspolitik och har ägnat decennier åt noggrann forskning i det här ämnet. Hans slutsats är att svälten inte var avsiktlig utan en konsekvens av växtsjukdomar och missväxt. För den som är intresserad av ämnet rekommenderas varmt hans verk ”Natural Disaster and Human Actions in the Soviet Famine of 1931-33”.

Avslutningsvis rekommenderas hans recension av Applebaums skräpbok. Finns att läsa här:

https://historynewsnetwork.org/article/169438

Tack Anders P och Björn,
för hänvisningar som jag inte kände till.

Vänligen
Ulf K

För den som är intresserad av vetenskaplig metod kan det vara intressant att jämföra hur Holmström och Samuelsson hanterar en situation där man inte är överens med vad någon annan har skrivit.

Det uppenbart att Holmström inte är förtjust i Applebaums bok. Hur går han då till väga för avvisa vad Applebaum har skrivit? Det första steget är personangrepp. Holmström skriver: ”Applebaum är en i den långa raden av ohederliga författare.” Därefter påstås att Applebaum ”stödde Irak-kriget och har skrivit en riktigt dålig bok om Gulag bland mycket annat.” Vare sig detta är sant eller falskt har det ingen relevans för att bedöma vad Applebaum har skrivit i Red Famine. Ett utlämnat brev är inte heller någon relevant kritik av Red Famine. Holmström skriver vidare:
”Applebaum har också ett mycket fult sätt att ange arkivdokument. Då hon citerar en sekundärkälla där ett arkivdokument ingår så anger hon det arkivdokumentet bland sina primärkällor trots att hon själv inte har tagit fram, alltså att hon i praktiken tar åt sig äran av något som någon annan forskat fram.”

Detta stämmer inte med Holmströms hänvisning till Mark Tauger där denne skriver:
”Applebaum citerar konsekvent hela arkivkällan, följt av hänvisningen till den publicerade källan. En ytlig läsare kanske tittar på dessa noter och tror att de var hennes egen arkivforskning.”

När Samuelsson inte är överens med Applebaum saknas personangreppen. Samuelsson redogör utan värderingar för Applebaums uppfattning om skördens storlek 1930 till 1934. Sedan anför han andra siffror och anger varför han anser dem mer relevanta.

Holmström är ”inte helt imponerad av Samuelsons recension” av Applebaums bok. Anledningen är att Samuelsons inte med ett ord nämner ”Conquests brev till Wheatcroft och Davies”. I stället för att göra utlämnandet till den stora händelsen borde i stället innehållet i detta brev behandlas i förhållande till vad Samuelsson skrivit. Ytterligare en anledning till Holmströms missnöje är att Samuelsson inte nämner ”professor Mark Tauger vid West Virginia University”. Detta är förvisso helt sant, men det saknar helt relevans.

”Det uppenbart att Holmström inte är förtjust i Applebaums bok. Hur går han då till väga för avvisa vad Applebaum har skrivit? Det första steget är personangrepp.”

Att säga sanningen om en författare är inte personangrepp. Det är inte Appelbaums person jag angriper utan hennes rakt igenom ohederliga sätt.

”Därefter påstås att Applebaum “stödde Irak-kriget och har skrivit en riktigt dålig bok om Gulag bland mycket annat.” Vare sig detta är sant eller falskt har det ingen relevans för att bedöma vad Applebaum har skrivit i Red Famine.”

Det har den relevansen att det finns skäl att misstänka Applebaum för att skriva ytterligare en dålig bok med tanke på hennes ”track record” förut. Det är en parallell till Conquest som skrivit en massa böcker om Stalin-tiden men inte en enda som håller måttet utan ovetenskapligt skräp men en person som av någon bisarr anledning fortfarande är en sorts guru för en del historiker.

”Detta stämmer inte med Holmströms hänvisning till Mark Tauger där denne skriver:”

Jo det gör det visst det!

”I stället för att göra utlämnandet till den stora händelsen borde i stället innehållet i detta brev behandlas i förhållande till vad Samuelsson skrivit.”

Det visar att Samuelson inte har gjort sin hemläxa.

”Ytterligare en anledning till Holmströms missnöje är att Samuelsson inte nämner “professor Mark Tauger vid West Virginia University”. Detta är förvisso helt sant, men det saknar helt relevans.”

Jaså, det saknar alltså relevans att Samuelson helt missar att nämna den som mer än någon annan ingående forskat i ämnet. Visar att Samuelson även i det här fallet inte gjort sin hemläxa.

Det är uppenbart att Holmström värld befolkas av en i lång rad ”av ohederliga författare”. Dessa ”ohederliga författare” utelämnar vissa ”brev” och inte nämna en viss ”professor” . Dessutom har de ”skrivit en massa böcker … men inte en enda som håller måttet utan ovetenskapligt skräp”. Med dessa allmänna utgångspunkter dömer Holmström ut nytt som kommer från dessa författare. Det behövs ingen konkret genomgång av fakta.

För mig är det uppenbart att det är en väsentlig skillnad i hur Holmström och Tauger beskriver hur Applebaum hanterar sina källhänvisningar. Detta framgår av citaten i mitt förra inlägg. Eftersom jag inte har tillgång till Applebaums bok kan jag inte avgöra vem som har rätt. Vem som har rätt är en struntfråga i sammanhanget. Avgörande är om källhänvisningarna är korrekta och relevanta för sammanhanget. Men Holmström kan lyfta fram en struntfråga, där han kan rätt eller fel, för att bevisa något annat. I detta fall bevisa att Applebaum är ohederlig. På samma sätt är det med Applebaums närvaro i arkiven. Holmström skriver: ”Och Applebaum har garanterat aldrig satt sin fot i några arkiv.”
Sanningshalten i en bok/rapport bestäms inte av om författaren har besökt ett arkiv.

Holströms tar INTE en diskussion i sakfrågorna som till exempel; hur många dog under den stora svälten, hur många ton spannmål skördades per år, var det en uppsåtlig politik från den sovjetiska statsledningens sid att svälta ut bönderna etc.

Det man vet för säkert är att oavsett vad som och hur det än hände, antalet döda i Holomodor få inte överskrida den magiska siffran sex miljoner.

Stalin behövde bygga en industri för att förbereda sig på ett antaget angrepp från väst. Det förutsade han omkring 1930.
Därför behövde jordbruket rationaliseras med maskiner så att arbetskraft kunde flyttas från gammaldags jordbruk till industrin.
Det var inte av ideologiska skäl man ville ha stora enheter utan enbart av den tekniska omständigheten att underhållet av maskinerna skulle bli onödigt dyrt med små enheter.
Stolypin hade precis samma avsikt under Tsartiden men förlitade sig på liberala ideer vilket innebar att de storjordbruk som då tillhölls såna bönder inte rationaliserades som det var meningen utan bara pressade ner lönerna. Det underlättade förstås för dem som (utifrån!) finansierade revolutionsstämningarna senare.
Det var det kommande krigshotet som skapade brådskan och Sovjet var beroende av teknologisk import från UK/US och dessa nekade länge att emot betalning i guld och krävde betalning i spannmål trots att ingen brist på världsmarknaden då rådde.
Brittiska ’dokumentärer’ med hetsande tonfall visar hur spannmålsmagasinens flöde såldes och antydde att Stalin gjorde så av ondska medan verkligheten alltså var att det var Perfide Albion som avsiktligt provocerade fram svält liksom dom gjort på Irland och i Indien.
Sovjet hoppades förstås på att det skulle gå att både köpa in nödvändiga maskiner och föda befolkningen men dom hade otur med skörden. En tillförlitlig siffra lär vara runt två miljoner för Ukraina inte de ännu större siffror som västpropagandan anger.
Och tvärtemot vad ’History is bunk’ skriver sarkastiskt ovan är det ju väst som hett eftersträvar att få en siffra ÖVER sex miljoner.
Hade dom försenat maskininköpen hade nog ännu fler ryssar dödats under det kommande kriget och hade dom inte lyckats stoppa Hitler var planen att deportera dom bortom Ural.
Västpropagandisten Robert Conquest som nämns bekräftade att kritiska storbönder slog ihjäl sin egen boskap för att protestera.
Och brände egna skördar.

Fraud Famine and fascism – The Ukrainian genocide myth from Hitler to Harvard av Douglas Tottle
https://www.garethjones.org/tottlefraud.pdf
kap3 Famine photographs Which Famine
visar hur väst använde fake news – foton från svält under interventionskriget för att falskeligen skildra Ukraina under 30-talet

Till ålderstigna maoister – Läs Martin Jonols ”Stalin på Östermalm”. Erat försvar för morbida övergrepp av stalinismen är snart sekelgamla lögner. Väx upp!

Idag tycker jag högerThoralf har åtminstone lite rätt.
Thoralf påpekar hur Västmedia (TT) uppmärksammar 21 juli som ”kanske Världens varmaste dag sedan 1940”.
Det är naturligtvis klimatförändringarna som ska bevisas för både kreti och pleti.

Men varför sedan 1940? Varför just 1940?
Thoralf ger förklaringen att klimatalarmisterna måste välja 1940-talet eftersom 1930-talet var ett rekordvarmt decennium.

Där litar jag faktiskt på Thoralf eftersom jag vet att svältkatastrofen Holodomor i Ukraina inträffade just på 1930-talet då skörden slog totalt fel på grund av torkan.
Men i efterhand har Västvärlden i konsensus givit Ryssland skulden för svältkatastrofen på grund av plundring och socialisering av de fria böndernas gårdar och egendom.

Jag tror det senare också hade betydelse men att det var i huvudsak torkan som utgjorde grunden till svältkatastrofen.

Det är tråkigt att en svältkatastrof ska behövas utnyttjas till politiska syften.
Men sådan är Demokratin när det ”Fria ordet” får sitt spelrum när det passar syftet som bäst.

https://thoralfsblogg.com/2024/07/23/tt-bluffen/

SVÄLTEN I SOVJETUNIONEN 1932-1933

Denna redogörelse är en översättning av avsnittet om svälten i Grover Furrs ”Blood Lies” som bygger på den banbrytande forskning i ämnet som gjorts av professor Mark Tauger vid West Virginia University i Morgantown. Tauger har ägnat årtionden åt noggrann arkivforskning av den här svälten och är att betrakta som västvärldens främsta auktoritet på sovjetisk jordbrukspolitik.

Del 1: Vad orsakade svälten?

Huvudorsakerna till 1932-33 års hungersnöd i Sovjetunionen var miljöfaktorer som ledde till en dålig skörd. Dessa faktorer var: torka i vissa områden; ovanligt kraftigt regn i andra; allvarliga angrepp av grödsjukdomarna rost och sot, hemsökelser av skadedjur, inklusive asiatiska gräshoppor, vivlar, ängsmalar och larver. Ett annat problem var stora angrepp av möss. Skörden var så liten att mängden mat som var tillgänglig i Sovjetunionen var tydligt mindre än vad som krävdes för att föda hela befolkningen.
Bidragande faktorer var samspelet mellan mänsklig verksamhet och ovan nämnda miljöorsaker. Ett allmänt och allvarligt problem var ogräs. Problemet med ogräs kunde inte åtgärdas tillfredsställande genom brist på arbetskraft och befolkningsflykt samt fysisk svaghet hos de kvarvarande bönderna. Det fick till följd att fälten inte såddes som de skulle. Stora landarealer förblev osådda eller oskördade på grund av arbetskraftsbrist, en arbetskraftsbrist som orsakats av befolkningsförluster, både från bönder som flyttat till städerna och från bönder som var försvagade av, eller döende av svält.

Hästar var vad som främst användes för plöjning och andra jordbruksarbeten. Många hästar hade gått förlorade eller var svårt försvagade av en hungersnöd 1931-32 och av att desperata bönder åt havre, hästarnas foder. Sovjetstaten importerade en del traktorer och tillverkade andra. Detta hade viss effekt men inte tillräckligt för att kompensera förlusten av arbete utfört av hästar.

I en stor del av Sovjetunionen hade man odlat spannmål under flera år i rad. Detta resulterade i utmattning av jorden som kraftigt minskade bördigheten. Jordbruken och lantbrukarna fann att det var svårt att hitta ytterligare mark i de etablerade jordbruksregionerna. Det utökade området satte bönderna under stor press. Trots det fanns det tillräckligt med arbetskraft för att bärga en bra skörd 1933 och därmed få slut på hungersnöden. Det innebär att det fanns tillräckligt med arbetskraft år 1931 och 1932. Att skörden under de här åren var dödligt liten berodde främst på de ovan nämnda miljöfaktorerna.

Den sovjetiska ledningen förstod inte helt dessa miljöorsaker. Det gjorde inte heller deras informatörer, OGPU och lokala partiledare. Därför tenderade de att skylla det på mänskliga faktorer som vanskötsel, felaktigt ledarskap, och i viss utsträckning motstånd från bönder och sabotage från kulaker. Eftersom man, åtminstone under många månader, inte förstod betydelsen av miljöorsakerna och att man trodde på rapporter att skörden borde ha varit en bra sådan, var den enda logiska slutsatsen att hungersnöden orsakades av olika typer av sabotage: direkt sabotage av ukrainska nationalister; bönder som höll inne med spannmål; bönder och andra som hamstrade spannmål för att sälja dessa; bönder som inte ville arbeta på fälten; parti-, kolchoz- och andra tjänstemän som samarbetade i dessa försök och så vidare.

Del 2: Försöken att bekämpa svälten

Trots detta minskade den sovjetiska regeringen kraftigt exporten av spannmål. Det började också skicka hjälp i form av mat och utsäde till Ukraina och andra hårt drabbade områden. Med Taugers ord:

”I början av 1933 var Sovjetunionen plågat av en katastrofal hungersnöd, vars allvar varierade mellan regionerna men som var genomgripande. Efter ansträngningar i januari för att skaffa mer spannmål började regimen desperata ansträngningar i februari för att hjälpa bönderna att producera grödor. De politiska avdelningarna (politotdely), som regimen införde i de statliga jordbruken (sovchozer) och maskintraktorstationerna (MTS) i början av 1933, spelade en avgörande roll i dessa ansträngningar. Dessa organ, som bestod av en liten grupp arbetare och OGPU-personal i varje MTS och sovchoz, avlägsnade tjänstemän som hade brutit mot myndighetsdirektiv om jordbruksarbete och upphandlingar, och ersatte dem med kolchoz- eller sovchoz-arbetare som de trodde skulle vara mer pålitliga och organiserade samt på annat sätt hjälpte jordbruken att producera en bra skörd år 1933. De stöddes av drakoniska och tvångsmässiga lagar som styrde arbetsdisciplinen i jordbruken i vissa regioner, men också av de största tilldelningarna av frö- och livsmedelshjälp i sovjetisk historia: 5,76 miljoner ton och med särskilda såddkommissioner inrättade i viktiga regioner som Ukraina, Ural, Volga och på andra håll för att hantera regionala aspekter av organisation och leveranser till jordbruken.”

Historiker diskuterar sällan rollen som dessa politotdely hade. Tauger anser att de utgjorde ett viktigt bidrag till ansträngningarna att organisera produktionen och övervinna hungersnöden. Han sammanfattar till viss del en rapport från december 1933 från Tsentral’no-Chernozjomnyj (Centrala Svartajord) Oblast (CBO) (söder om Moskva och omedelbart norr om Ukraina) om den viktiga roll som dessa organ spelade för att hjälpa bönderna att bärga den goda skörden 1933. Taugers beskrivning:

”Rapporten beskriver först krissituationen i början av 1933: bönder som svälter och dör, hästar utmattade, döende och försummade, traktorer dåligt reparerade eller inte reparerade alls, arbetsdisciplinen svag bland kolchozniki (kolchoz-arbetare), traktorförare och enskilda bönder, med frekventa fall av vägran att arbeta och undvikande ansvar. Politodelyn började genom att prata med och organisera kolchozniki och genom att rensa kolchozerna, MTS och andra lokala organ från vad som kallades kulak- och kontrarevolutionära element. Enligt rapporten deltog kolchozniki i dessa åtgärder och inspirerades av arbetet. Med hjälp av politotdelyn avslutade MTS och kolchoz sådden 15 dagar tidigare än de hade gjort 1932 och sådde 3,4 miljoner hektar i stället för de 2,85 miljoner hektar som de hade sått 1932. De använde gödsel för första gången och sorterade utsädet, de behandlade mer utsäde mot växtsjukdomar, de sådde grödor ibland två och tre gånger, och vidtog åtgärder mot skadeinsekter. De fullbordade skörden av grödor på 65 dagar, jämfört med 70 dagar år 1932. Tröskningen gjordes i december 1933, en process som 1932 hade hållit på i regionen ända till mars 1933. De avslutade spannmålsinköpen i november 1933 (de under 1932 hade precis som tröskningen dragit ut på tiden till våren 1933), betalade av alla sina utsädeslån, skapade de nödvändiga interna medlen i kolchozerna och lyckades ändå betala till kolchozniki mycket mer i dagliga utbetalningar jämfört med föregående år och kunde därmed avsluta hungersnöden i regionen. Kolchozniki försåg också all sin boskap med basfoder och byggde spannmålsmagasin, ladugårdar, klubbar och andra byggnader ….

Som en följd av dessa ansträngningar skördade CBO 24 procent mer spannmål 1933 än 1932. Medan väderförhållandena spelade en viss roll i dessa framgångsrika resultat, arbetade bönder hårdare och annorlunda 1933, under hungersnödens topp än vad de tidigare hade gjort, och politotdelyns ledning bidrog till detta.”

Tauger lägger fram bevis för att många bönder som hatade eller inte gillade kolchozerna ändå arbetade hårt i dem, medan många andra bönder ”arbetade frivilligt under hela perioden … tagandes parti för systemet”.
Som ett resultat accepterade bönderna i stort kollektiviseringen:

”Allt detta är inte avsett att förneka att några bönder på 1930-talet, särskilt under svältåren, använde ”den svages vapen” mot kolchozsystemet och sovjetregeringen. Frågan är hur representativt bevisen är för bönder rent generellt, vilket är ett annat sätt att fråga hur viktiga sådana händelser var. Visst var motstånd större och viktigare 1930 och möjligen 1932. Men varje analys av detta måste också ta hänsyn till naturkatastrofer, mångfalden av böndernas svar och övergripande resultat av deras arbete. Undersökningar som genomfördes i mitten av 1930-talet visade att kolchozniki faktiskt arbetade hårdare än icke-kollektiviserade bönder hade arbetat på 1920-talet, ett tydligt bevis på betydande anpassning till det nya systemet.”

Del 3: Frågan om spannmålsexporten

Liksom de tsaristiska regeringarna exporterade den sovjetiska regeringen spannmål. Kontrakt undertecknades i förväg, vilket skapade dilemmat Tauger beskriver som följer:

”Den låga skörden 1931 och omfördelningen av utsäde till hungersnödsområdena tvingade regimen att begränsa spannmålsexporten från 5,2 miljoner ton 1931 till 1,73 miljoner ton år 1932; den sjönk till 1,68 miljoner ton år 1933. Spannmål som exporterades 1932 och 1933 kunde ha fött många människor och minskat hungersnöden: De 354 000 ton som exporterades under första halvåret 1933 kunde till exempel ha gett nästan 2 miljoner människor med dagliga ransoner på 1 kilogram i sex månader. Men exporten var mindre än hälften av de 750 000 ton som exporterades under första halvåret 1932. Hur sovjetiska ledare beräknade de relativa kostnaderna för lägre export och lägre inhemska livsmedelsförnödenheter är fortfarande osäkra, men tillgängliga bevis tyder på att ytterligare sänkning eller upphörande av sovjetisk export skulle ha kunnat haft allvarliga konsekvenser. Spannmålspriserna föll på världsmarknaderna och vände handelsvillkoren mot Sovjetunionen i början av 1930-talet, skulden ökade och dess potentiella betalningsförmåga sjönk, vilket medförde att västliga bankirer och tjänstemän skulle överväga beslag av sovjetisk egendom utomlands och neka framtida krediter i fall av sovjetisk betalningsbrist. Underlåtenhet att exportera skulle således ha hotat uppfyllandet av dess industrialiseringsplaner och, enligt vissa observatörer, stabiliteten i regimen.”

Samtidigt som Sovjetunionen exporterade tilldelade regeringen också mycket mer spannmål till utsäde och lindring av hungersnöden. Tauger dokumenterar att Centralkommittén tilldelade mer än en halv miljon ton till Ukraina och Nordkaukasus i februari och mer än en halv miljon ton till Ukraina ensamt i april 1933. Regeringen samlade också cirka 3 miljoner ton i reserver under denna period och tilldelade sedan 2 miljoner ton från det till lindring av hungersnöden. Sovjetiska arkivkällor tyder på att regimen gav tillbaka fem miljoner ton spannmål som tidigare rekvirerats till byar i hela Sovjetunionen under första halvåret 1933. Alla dessa belopp överstiger avsevärt det belopp som exporterats under denna period.

Sovjetregeringen ställdes inför en situation där det helt enkelt inte fanns tillräckligt med mat för att föda hela befolkningen, även om all export hade stoppats i stället för bara drastiskt begränsa den, som man gjorde. Med Taugers ord:

”Svältens allvar och geografiska utbredning, den kraftiga nedgången i exporten 1932-1933, behovet av utsäde och kaoset i Sovjetunionen under dessa år leder alla till slutsatsen att inte ens ett fullständigt stopp av exporten skulle ha varit tillräckligt för att förhindra svält. Denna situation gör det svårt att acceptera tolkningen av hungersnöden som ett resultat av spannmålsrekvisitionerna 1932 som ett medvetet folkmord. Skörden 1932 gjorde i själva verket hungersnöden oundviklig.”

Spannmålsleveransmålen (rekvisitionskvoterna) sänktes kraftigt flera gånger för både kollektiva och enskilda jordbrukare i syfte att lindra bristen. En del av det som rekvirerades återfördes till byarna. Det är dessa rekvisitioner, som ofta utfördes på ett mycket hårt sätt, som framförs av anhängare av den ”intentionalistiska” tolkningen som bevis på orubblighet och likgiltighet för böndernas liv eller till och med avsikt att bestraffa eller döda.

Under tiden använde regimen dessa rekvisitioner för att föda 40 miljoner människor i städerna och industriområdena som också svalt, ytterligare bevis på att skörden var liten. I maj 1932 legaliserade den sovjetiska regeringen den privata handeln med spannmål. Men mycket lite spannmål såldes 1932-1933. Även detta är ytterligare en indikation på en liten skörd 1932.

Omkring 10 procent av befolkningen i Ukraina dog av hungersnöd eller tillhörande sjukdomar. Men 90 procent överlevde, de allra flesta var bönder, arméfolk med bondebakgrund eller arbetare med bondebakgrund. De överlevande bönderna var tvungna att arbeta mycket hårt, under förhållanden av otillräcklig mat, att så och bärga skörden 1933. De gjorde det med betydande stöd från sovjetregeringen. En mindre befolkning, reducerad i storlek genom dödsfall, försvagad av hunger, med färre dragdjur, kunde ändå producera en framgångsrik skörd 1933 och sätta stopp för hungersnöden. Detta är ännu mer bevis på att skörden 1932 varit katastrofalt dålig.

Statligt stöd omfattandes fem miljoner ton livsmedel fördelat som understöd, inklusive till Ukraina, började så tidigt som 7 februari 1933, tillhandahållande av traktorer och annan utrustning som distribuerades särskilt till Ukraina, ”ett nätverk av flera tusen politiska avdelningar i maskin-traktorstationerna som kraftigt bidragit till den framgångsrika skörden 1933”, andra åtgärder var t.ex. speciella kommissioner för sådd och skörd för att hantera arbetet och distribuera utsädes- och livsmedelsbistånd. Taugers avslutande ord:

”Denna tolkning av hungersnöden 1932-1933 som ett resultat av den största i en serie naturkatastrofer antyder ett alternativt tillvägagångssätt till uppfattningen om hungersnödens avsiktlighet. Några förespråkare av bondemotståndet hävdar att regimen utnyttjade hungersnöden för att hämnas mot bönderna och tvinga dem att arbeta hårdare. Hungersnöd och dödsfall från svält började dock 1928 i städer och vissa landsbygdsområden på grund av låga skördar och av vissa bönders ovillighet att sälja sina överskott. Livsmedelsförsörjningen försämrades generellt de närmaste åren, inte bara genom exporten 1930-1931 utan också för de felslagna skördarna 1931-1932. De hårda rekvisitionerna 1931 och 1932 måste förstås i samband med svält som rådde i städer och byar i hela Sovjetunionen i slutet av 1931. Åren 1932-1933, som ovan nämnts, dog såväl arbetare som bönder av hunger. Om vi ska tro att regimen svälte ut bönderna för att tvinga fram arbetsdisciplin på bondgårdarna, ska vi tolka svält i städerna som regimens verktyg för att disciplinera arbetarna och deras fruar och barn?

Medan sovjetisk livsmedelsdistributionspolitik ligger utanför ramen för denna artikel är det uppenbart att de små skördarna från 1931-1932 skapade brister som drabbade nästan alla i landet och att sovjetregimen inte hade de interna resurserna för att lindra krisen.

Slutligen visar denna artikel att Sovjetunionen tidigare upplevt kronisk torka och andra naturkatastrofer, de som inträffade år 1932 var en ovanlig och svår kombination av katastrofer i ett land med ökad sårbarhet för sådana incidenter. … Beviset och analysen jag presenterat här visar att den sovjetiska hungersnöden var en allvarligare och viktigare händelse än de flesta tidigare studier hävdat, inklusive de som ansluter sig till den ukrainska nationalistiska tolkningen och att det berodde på en mycket onormal kombination av miljö- och jordbruksmässiga omständigheter. Genom att uppmärksamma dessa omständigheter visar den här undersökningen också vikten av att ifrågasätta accepterade politiska tolkningar och att ta hänsyn till miljöaspekterna av hungersnöder och andra historiska händelser som involverar mänsklig interaktion med naturen. Att sovjetregimen, genom sina ransoneringssystem, födde mer än 50 miljoner människor, däribland många bönder, under hungersnöden, ehuru svagt, och att åtminstone några bönder som drabbades av hungersnöd åtagit sig att arbeta med större intensitet trots deras fientlighet mot regimen 1933, och i viss utsträckning även tidigare år, antyder att alla som på något sätt medverkat erkände det unika i denna tragiska händelse.”

Källor

Mark Tauger, ”The Harvest of 1932 and the Famine of 1933”, Slavic Review, Vol. 50, No. 1 (1991), s. 70-89.

Mark Tauger, ”Grain Crisis or Famine? The Ukrainian State Commission for Aid to Crop Failure Victims and the Ukrainian Famine of 1928-1929”, i D.J. Raleigh (ed.), Provincial Landscapes. Local Dimensions of Soviet Power (Pittsburgh PA 2001), s. 146-170 och 360-365.

Mark Tauger, Natural Disaster and Human Action in the Soviet Famine of 1931-1933 (Pittsburgh PA 2001).

Mark Tauger, ”Soviet Peasants and Collectivization, 1930-1939. Resistance and Adaptation”, Journal of Peasant Studies (4) 2004, s. 427-456.

Mark Tauger, ”Stalin, Soviet Agriculture, and Collectivization”, i Frank Trentmann & Flemming Just (red.), Food and Conflict in Europe in the Age of the Two World Wars (New York/Handsmill 2006).

Mark Tauger, ”Famine in Russian History”, i George N. Rhyne, The Supplement to the Modern Encyclopedia of Russian and Soviet History (Gulf Breeze FL 2011).

Ställde en fråga i ett akademiskt forum och forskarnätverk för studier av Sovjettiden, om de personer som du refererar till som källor och fick detta svar. (Jag har översatt från ryska.)

Här är några exempel på historiker, debattörer eller skribenter som har anklagats för en apologetisk hållning – alltså att de försvarar, relativiserar eller förskönar auktoritära regimer, särskilt Sovjetunionen och Stalin:

Stephen F. Cohen
– Amerikansk historiker, känd för sin forskning om Ryssland och Sovjet.
– Kritiserad för att ofta ge ett ”förstående” eller ursäktande perspektiv på Sovjetunionen och senare även på Putin.
– Försökte ofta balansera västerländsk kritik mot Ryssland med motargument som uppfattats som överdrivet snälla mot ryska regimer.

Grover Furr
– Amerikansk professor, stark försvarare av Stalin.
– Har t.ex. hävdat att Katynmassakern inte utfördes av Sovjet (vilket i dag är väldokumenterat att den gjorde).
– Skrivit böcker där han försöker ”rentvå” Stalin från ansvar för massrepressioner.
– Allmänt betraktad som öppet stalinistisk i sin historiesyn.

Mark Tauger
– Amerikansk agrarhistoriker.
– Hävdar att Holodomor huvudsakligen berodde på naturliga faktorer som växtsjukdomar – snarare än på Stalins politik.
– Har anklagats för att ”ursäkta” Sovjets ansvar i svälten, trots dokument som pekar på medvetna konfiskationer och blockader.

Eric Hobsbawm
– Brittisk marxistisk historiker, mycket respekterad för sin breda kunskap.
– Var medlem i kommunistpartiet långt efter att andra hoppat av.
– Även om han inte förnekade övergrepp under Stalin, så försvarade han ändå länge det kommunistiska projektets syften – vilket lett till anklagelser om att han ”ursäktade” vissa brott för den goda sakens skull.