Vilket land bygger Socialdemokraterna?

18
1978
Stefan Löfven. Foto Kristian Pohl. Regeringskansliet.

Proletären: Vilket land byggde socialdemokraterna?
Ja det kan man fråga sig. Och Proletären gör det. Jag återger större del av ledaren i dagens nummer och hänvisar i övrigt till artikeln på hemsidan. Har strukit enstaka avsnitt och ersatt dem med … av hänsyn till att det är Proletärens artikel och att det vanligen inte anses korrekt att återge en hel artikel, fast Proletären har aldrig protesterat. Svärtningarna är ofta mina egna.

Det finns mycket hyckleri från ledande politiker. Nedan några exempel. Vem tror att detta är begränsat till socialdemokraterna?


Vilket land byggde socialdemokraterna?

Socialdemokraternas kongress går under namnet ”Vi bygger landet”. Men de senaste decennierna har klassklyftorna bara ökat under socialdemokratiska regeringar – och inget tyder på att sossarna vill byta kurs.

I dagarna håller Socialdemokraterna partikongress. Magdalena Andersson ska framträda som den nya frälsaren till jubel från en enig medlemskår.

Klassklyftorna i Sverige har ökat under lång tid. En direktör tjänar motsvarande 60 industriarbetarlöner, att jämföra med nio industriarbetarlöner 1980. År 2000 var siffran 46 industriarbetarlöner.

Förra året kvalade Sverige för första gången in på listan över länder som har mer än en procent av världens dollarmiljonärer, enligt Credit Suisse årliga globala rikedomsrapport.

Under de senaste 20 åren har vi haft socialdemokratiskt styre under tolv år och borgerligt under åtta. Perioden innan dessa hade vi socialdemokratiskt styre under 15 av 20 år. Utvecklingen har alltså präglats av socialdemokratisk politik, en politik som kraftigt ökat klassklyftorna och orättvisorna.

Till kongressen har partistyrelsen i riktlinjerna skrivit att Socialdemokraterna aldrig kan acceptera en utveckling där klyftorna ökar. ”Klyftorna måste minska. Makt, möjligheter och ansvar ska ges och fördelas jämställt mellan kvinnor och män.”

Då borde rimligen den kommande kongressen radikalt lägga om den politik som sossarna fört de senaste 40 åren. Men den som granskar kongresshandlingarna finner inga spår av en sådan omläggning.

Riktlinjerna för kongressen slår fast att ”målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning”. Men den politiken övergav sossarna för 30 år sedan när de lämnade in ansökan om att Sverige skulle gå med i EU. Med EU-inträdet ökade arbetslösheten kraftigt och har sedan dess legat på runt åtta procent och aldrig under sex procent. Att jämföra med 30-årsperioden dessförinnan då snittet låg runt två procent och aldrig över fyra.

En förklaring är att EU tvingar sina medlemsländer att bekämpa inflation före de bekämpar arbetslöshet, och att det måste skapas överskott i de offentliga finanserna via det så kallade finanspolitiska ramverket. Om Socialdemokraterna menar allvar med en politik för full sysselsättning måste detta ramverk överges och Sverige lämna EU. Men givetvis har de inga sådana planer.

Konkreta förslag för att bekämpa Sveriges massarbetslöshet saknas helt. Skattereduktion för a-kasse- och fackföreningsavgiften, norm för heltid och fler arbetsmarknadsutbildningar skapar inte full sysselsättning och leder knappast till många jobb för de 388.000 personer som går helt utan arbete.

Hade kongressombuden menat allvar med en politik för full sysselsättning skulle de köra över partiledningen, inte bara i EU-frågan utan också krävt sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, sänkt pensionsålder och förbud mot bemanningsföretag. Eller varför inte krävt svenska kollektivavtal och förbud mot lönedumpande arbetskraftsimport.

Istället byggs på socialdemokratiskt manér ett luftslott, …

De pensionärer som verkligen byggt vårt land har behandlats orättvist under lång tid. Drygt 300.000 av Sveriges pensionärer har mindre än 60 procent av medelinkomsten i pension och räknas därmed som fattigpensionärer. Men höjda pensioner eller ett bättre pensionssystem är inte på den socialdemokratiska agendan.

Det enda pensionärerna får av sossarna är ”att pensionsavgiften höjs, och det är vad som krävs för att lösa problemen på sikt”. Samtidigt klargörs att detta endast kan ske inom ramen för en bred pensionsöverenskommelse ihop med övriga partier. Finns ingen sådan överenskommelse läggs inget förslag på riksdagens bord.

Inom skolan talas det om att förbjuda vinstuttag men såväl friskolesystemet som det fria skolvalet vill partiledningen ha kvar. Då kvarstår en segregerad skola som dränerar den offentliga skolan på sina resurser.

Föregående artikelInför valet av Magdalena Andersson. Socialdemokraterna har banat väg för SD:s framgångar. Vad bör göras?
Nästa artikelDN: Kommentar till Peter Wolodarskis ledare i söndags. ”Inte bara Facebook”
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

18 KOMMENTARER

  1. Socialdemokratin är kapitalets garanti och har så varit sedan förräderiet 1914. Den 3 november 1918 mördades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht på uppmaning av kapitalets vedervärdiga sossar!

  2. Vi har också i Sverige parlamentarism och exakt röstrepresentation (d.v.s. inte enmansvalkretsar där vinnaren ”tar allt”) i Riksdagen.

    SAP har i princip aldrig haft mer än 50% av rösterna utan måste vika sig för resten av Riksdagens majoritet.

    Inte heller i samhällen där kommunistpartier haft sisådär 98% av platserna i parlamenten, där man dessutom oftast hade EN ENDA kandidat i varje valkrets, uppnåddes det klasslösa samhället. (Jag har sett allt detta inifrån eftersom jag själv bott i ett ”kommunistiskt” system).

    Skulle tidningen Proletären ha rätt skulle socialismen segrat i princip i mer än halva världen, och det kommunistiska stadiet nåtts i SSSR året 1980 (”istället fick Sovjetunionen de Olympiska spelen” med Molotovs egen sarkastiska kommentar) med människors logik och kärlek på många platser på jorden. Istället blev den nya revolutionära förtruppen (karriärister) nomenklaturaklassen i dessa länder den klass som saknades allra minst av alla historiens föredettingar när verkligheten utraderade just den verkligt parasiterande karriärklassen. Det är ju också historiska fakta.

    Tidningen Proletären har ju tyvärr en historiesyn som ingen med mänskligt DNA i sig kan förverkliga: de är (tyvärr) desamma som dem Marx själv en gång kallade för ”utopiska socialister”.

  3. Socialdemokraterna (socialliberalerna) bygger inget Sverige! Det har stått klart sedan årtionden tillbaka. Se bara på den senaste uppställningen med politiker som Stefan Löfvén, Margot Wallström, Peter Hultquist, Ann Linde, Anders Ygeman och Morgan Johansson. Rigor mortis! Likstelhet alltså. Var finns en sådan enkel sak som en visionen om hur de vill att Sverige ska se ut om 5 eller tio år? Ingenstans!
    USA-bygget av en överstatlig militär EU-nation suddar ut det som engång
    kallades Sverige.

    • Inga små nationalstater kan existera i ett helt eget vakuum, det är dessutom helt omarxistiskt, då skulle Sverige bli ett perverterat och inåtvänt nomenklaturstyrt pseudokejsardöme som Nordkorea.

      Svensk politik bygger sedan decennier på pragmatism och internationellt samarbete och regional tillhörighet, den Europeiska unionen är idag världens och världshistoriens främsta politiska och ekonomiskt starkaste region, dessutom världens miljövänligaste kontinent.

      Jag förstår sällan vad den ortodoxa bokstavsvänstern eftersträvar: man måste VINNA politiska VAL också med sina politiska idéer: att skramla ihop några tusental röster decennium efter decennium är ju ett helt bortkastat politiskt engagemang, som inte tillför världen annat än sura artiklar hur eländigt allt blivit, de låter inte bättre och trovärdigare än Donald Trump i Amerika som gått in i en alldeles egen parallell, närmast politiskt psykotisk, verklighetsuppfattning där man tror på sin unika egna förträfflighet och ett ihopkok av politisk rappakalja och egen propaganda.

      • Det är väl knappast bara Trump av USA:s politiker som har en psykotisk verklighetsuppfattning utan hela bunten med några undantag tror på den egna löjliga propagandan. Politisk rappakalja är en paradgren i USA…En helt sjuk union som borde tvångsförvaltas eller upplösas fortast möjligt!

        • Nej då. Men Trump är det klaraste exemplet på politiker som lider av verklighetsflykt och inte begriper elementa som orsak och verkan och sprider ofattbart mycket lögner och påhittade egna nyheter. Många amerikaner dog en onödig död för att de injicerade klorin i sina egna lungor mot Covid-19-viruset, på grund av Trumps uttalande på en presskonferens.

          Då har man passerat anständighetens gräns en gång för alla som statschef.

  4. Johan.
    Men Proletärens verklighetsbeskrivning av socialdemokratin är ju helt korrekt. Visst jag tror inte heller på planekonomi och proletariatets diktatur, men nu var det ju sossarna som avhandlades.

    Det enda jag är beredd att ge sossarna cred för är att dom bidrog till att Sverige inte blev en del av Östeuropa under efterkrigsåren. Annars har dom målmedvetet och aktivt arbetat för och också lyckats med att förstöra arbetarrörelsen i Sverige. Den rörelsen var det som skapade det sk. Folkhemmet och det i sin tur var kanske det bästa systemet för vanliga arbetande människor vi någonsin sett.
    Tack vare arbetarrörelsen fanns det en stark motkraft till högerkrafterna, en slags dubbelmakt om man så vill.
    Den rörelsen hade vi verkligen behövt idag när marknadsextremister, nyliberaler, bombhöger och inte minst bombsossar har tagit över precis allt i vårt land.

    Frånvaron av demokratiskt organiserade vanliga arbetande människor överallt i världen, är det som möjliggör för överheten att driva sin segregering, sina ökande klyftor, sina galna privatiseringar och sina vanvettiga krig.

    Proletären och KP försöker iallafall organisera folk på arbetsplatserna och även om jag inte håller med om dom kommunistiska idéerna så verkar dom vara dom enda som begriper nödvändigheten av organisering underifrån.

    • Det beror väl litet på vad som menas med planekonomi. Varje större företag har väl en slags planekonomi.

      • Jo, men planekonomi som ekonomiskt system med avsaknad av privat ägande och byråkrati istället för prismekanismen är vad jag menar. Det har hittills fungerat jämförelsevis dåligt och i princip alltid resulterat i auktoritära samhällen med en ekonomisk utveckling som varit svagare än den i marknadsekonomierna.
        Det som iallafall ser ut att fungera bäst är marknadsekonomi med en rimligt stor offentlig sektor och stark statlig styrning av dom stora företagens maktambitioner.
        Ett sådant system med förbud mot vinster i välfärden och kanske framförallt ett förbud mot vinster i vapenindustrin skulle kanske kunna fungera någorlunda bra.

        • Jag har redan behandlat detta, men återkommer och börjar med Kina:

          Tillväxten i Kina var mycket god även under planekonomin. Utdrag ur 2 artiklar:

          Vad säger statistiken?
          * Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i  kapitalistiska Indien till 9,8 år. Hur bra eller usel var egentligen utvecklingen i socialistiska Sovjet och Kina?

          Jag påminner om en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch år 2012

          ”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky

          Mao Zedong noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.

          Det råder ingen tvekan om att genomsnittlig livslängd under flera årtionden varit längre i Kina än i Indien. I genomsnitt levde människor i Kina drygt nio år längre än i Indien under perioden 1950-2010. De som bodde i Indien förlorade oerhört många levnadsår jämfört med hur det skulle varit om de haft samma förbättring av livslängden som i Kina.

          Beräkningar grundade på befolkningsstatistik för Kina och Indien visar att under åren 1950-2010 förlorades fem miljarder levnadsår i Indien eller 85 miljoner per år. Statistiken finns att ladda ner från FNs hemsida och beräkningarna finns redovisade i denna artikel.

          Det råder heller ingen tvekan om att det var olikheterna i politik som var huvudorsak till skillnaderna. Andelen extremt fattiga var och är större i Indien. Otillräckliga insatser mot kastsystemet och den skeva förmögenhetsfördelningen är viktiga faktorer för det. Överlevnad i Kina och Indien – en jämförelse

          ———————————————————————————————————————————————————

          Enligt en annan källa var tillväxten ännu högre under planekonomins tid i Kina:

          Även enligt siffror från Deng Xiaoping-regimen ökade industriproduktionen med 11,2% per år från 1952-1976 (med 10% per år under den påstådda katastrofen under Kulturrevolutionen). År 1952 uppgick industrins andel till 36% av bruttovärdet av den nationella produktionen i Kina. År 1975 utgjorde industrin 72% och jordbruket 28%. Det är ganska uppenbart att Maos, påstått katastrofala, socialistiska ekonomiska politik, banade väg för den snabba (men in-egalitära och obalanserade) ekonomiska utvecklingen under tiden efter Mao.”

          Dödade Mao verkligen flera miljoner människor i Det Stora Språnget?

        • Här något om Sovjet: Sovjetunionen:
          En seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.

          Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland.

          Enligt den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.” Historie-Professor Lennart Palm: Sovjetunionen under mellankrigstiden – historien skrivs om nu. Hur bra eller usel var egentligen utvecklingen i socialistiska Sovjet och Kina?

          Och denna: Må.nga ryssar tycker det var bättre i Sovjet

        • Tillväxten i Östtyskland 1950-1989 var enligt en källa 3,1 %/år. Hyggligt om än lägre än i Västtyskland:

          Tillväxten i BNP i Östtyskland och i Västtyskland per capita (%/year). ( Sleifer, Jaap (2006). ”Chapter 3.3: High Growth of an Underachiever?”. Planning Ahead and Falling Behind: The East German Economy in Comparison with West Germany 1936-2002. )
          Östtyskland Västtyskland
          1945–1960 6,2 10,9
          1950–1960 6,7 8,0
          1960–1970 2,7 4,4
          1970–1980 2,6 2,8
          1980–1989 0,3 1,9
          Total 1950–1989 3,1 4,3

  5. Att verka aktivt som en del av rörelsen inom socialdemokraterna innebär total hängivenhet mot dess majoritetsbeslut. Historiskt har det varit ett framgångsrecept när partiet kunde följa sina stora ideal och leverera ”frihet, rättvisa, och bröd” , i ordets bästa mening, där medborgarna upplever sig som delaktiga i samhällets välståndsutveckling.
    När detta enkla citat inte levererar, slår besvikelsen bak ut. Tilliten mot ställda löften brister och de högtidliga talens innebörd går förlorade. Det innebär att alltför många av deras tilltänkta väljargrupper vandrar i ingenmansland utan förankring till något som kan ge dem framtidstro.
    Men så efter tid av besvikelse och ökade ojämlikhet växer det fram ett parti med skicklig retorisk förmåga som sätter ord på en verklighetsbild den besvikna underklassen önskar ge uttryck för i offentligheten. Det vill säga nu finns det tydliga röster som verkar och opinionsbildar i politisk beslutande församlingar genom att sätta finger på ett problem, samt finner svaret genom att skuldbelägga dem allra mest svaga och utsatta.
    Ett nytt politiskt landskap har tydligt uppstått. Något som Reinfeldt eller Löfven inte såg eller hade metod att hantera, vilket innebär att nu måste politiken skyndsamt och akut laga efter läge utan någon genomtänkt tanke om hur..
    Svåra frågor som det stora partiet, med röda rosen och numera även Svenska flaggan på sin kavaj, måste lämna svar på för att överleva i betydelsen; en folkrörelse med uppgift att följa sina ledord om social demokrati och därmed försöka möta framtidens svåra utmaningar, samt med trovärdig övertygelse kommunicera ut detta till sina väljare.

  6. Har själv stora förhoppningar på Magdalena och har uppfattat henne som en genuin sosse från tiden innan katastrofen. Med katastrofen avser jag naturligtvis Ingvar Carlsson.
    Minns än i dag hur besviken min morfar var som var av gammal arbetarklass, när han sa ”Engelsmännen lär väl välja sin Blair, men vi har ju Blarren”.
    Han hade däremot stora förväntningar på Göran Persson, men hade troligtvis blivit mycket besviken om han inte dött några år efter att Göran Persson tagit över.
    En person som skall leda ett arbetarparti måste ha en stark karaktär och moral vilket jag tycker Göran Persson saknade. Det var därför inte speciellt förvånande när han byggde sig en herrgård av trä. Att bygga den av tegel hade väl varit att utmana historien.
    Nej, varken Ingvar Carlssons eller Göran Perssons skådespeleri har kunnat få mig att tro att dessa herrar var sossar och jag brukar utnämna Ingvar Carlsson till Sveriges genom tiderna i särklass bästa skådespelare.
    Hoppas verkligen inte att Magdalena skall ta den titeln från Ingvar Carlsson, utan att hon är sosse på riktigt och inte bara jobbar på Socialdemokraterna.
    Tänk om Sverker Olofsson kunde donera sin soptunna till Socialdemokraterna så de kunde slänga alla porträtt på partiledarna efter Palme i den, bortsätt möjligtvis för Juholt och börja om med Magdalena och låta det hemska i soptunnan förbli en hemsk parantes.
    På tal om Juholt så är jag övertygad om att det är lämpligt att Magdalena sätter sig ner med honom och lyssnar på vad han vet om ”klegget”, för mycket talar för att även hon har dem emot sig.
    Det är ingen lätt uppgift Magdalena har framför sig om hon är en genuin sosse, bara en sån sak som att hantera Annie Lööf.
    Wallenbergarna verkar ju tutat i Annie att hon är en framtida stadsministerkandidat så det här med Löfvens avgång och en kvinna som ersättare måste vara ett chockerande trauma för Annie.
    Hela hennes dröm är på väg att krossas, ja normalt sätt använder inte Annie ordet krossa utan brukar säga modernisera eller reformera, men det här är så fruktansvärt att även Annie skulle säga krossa.
    För bara en kan ju bli Sveriges första kvinnliga statsminister och det lär bli Magdalena om inte Annie….
    Kan det verkligen vara på den låga nivån? Ja tyvärr tror jag det.
    Sedan är det hur hon skall förhålla sig till Wallenbergarna, nej nu måste jag sluta det är redan en för lång kommentar, måste ut och beskära träden, ta bort vattenskotten, ni vet de där grenarna vars enda mål är att växa sig så höga och stora som möjligt och suger ut all näring från trädet.
    Jo, ett par saker till, om någon håller på och skriver en bok om Kjell-Olof Feldt och inte har kommit på någon titel har jag ett förslag ”Grävlingen som var en mullvad”.

    Nedan en kommentar jag skrev för ett par år sedan till en artikel i samma ämne, men aldrig skickde in.

    Grundproblemet är förvirringen mellan vad som är höger och vänster i politiken.
    I grunden har inget förändrats, det handlar om hur man fördelar produktionsresultatet mellan arbete och kapital.
    Vänster förespråkar största möjliga andel till arbete och höger största möjliga andel till kapital.
    Den höger jag beskriver ovan har aldrig varit vilsen eftersom den styrs av en elit som själva gynnas av denna liberala högerpolitik.
    Värre är det med vänstern som från början var en folkrörelse med engagerade människor från arbetarklassen, visserligen redan från början infiltrerad av socitet typ Branting, men i grunden en rörelse vars bas var vanligt folk som gynnades av vänsterpolitik som jag beskrev i inledningen.
    Tyvärr är verkligheten som en gammal släkting sa i ett tal ”Varje ideologi föder sin egen aristokrati” och tillade även ”ni skall inte vara så säkra på att den nya är bättre än den gamla”.
    Problemet som uppstod var att efter ett par generationer växte det fram en elit inom vänstern som ville njuta frukterna av sina positioner och fann det liberala tankegodset mycket tilltalande.
    Det var ju förbannat trevligt att vara välbeställd, problemet var ju att den gamla solidariska vänsterpolitiken gick ju inte riktigt ihop med det liv som lockade.
    I början på 80-talet började vissa inom socialdemokraterna den liberala uppvärmningen.
    Den 28:e februari 1986 var det färdigstretchat och man hade tagit plats i startblocken – startskottet gick på Sveavägen och det nyliberala racet hade startat och i ledningen rusade Ingvar Carlsson med Kjell Olof Feldt.
    Folkhemmet var färdigbyggt och skulle nu monteras ner, eller som Annie Lööf skulle uttryckt det ”moderniseras”.
    De numera nyliberala Socialdemokraterna hade fördelen att ledas av Sveriges i särklass bästa skådespelare genom tiderna, Ingvar Carlsson, som spelade rollen som klassisk sosse så övertygande att de flesta än i dag tror att han var sosse.
    90-tals krisen kom som på beställning och de S-märkta prästerna började predika för arbetarklassen att den berodde på deras lättja och att de levt på för stor fot.
    Folkhemmet var inte betalt utan var tvunget att styckas upp och säljas ut.
    De som ursprungligen byggt upp arbetarrörelsen blev gamla och började dö bort.
    Kvar fanns en yngre generation av politiska karriärister som trivdes förbannat bra med den nyliberala ekonomiska politiken. Det var ju riktigt trevligt att vara rik.

  7. Jag respekterar alla åsikter och tankar som skrivits ovan här, analyser och tankar av själva IDÉARVET.

    Men man måste VINNA VAL också. Jag upprepar: i Sverige har vi exakt röstrepresentation: t.ex. 33% av alla röster ger 33% av de deputerade av församlingens stolar och därmed 33% röststyrka.

    Kanske skulle t.ex. Riksdagens 349 stolar fördelas på en stol per kommun (vi har väl cirka 295 i Sverige), två eller fyra stolar (deputerade) för stora städer: vi skulle snabbt få starka regeringar och klara majoriteter, d.v.s. i enmansvalkretsar. Dock skulle de mindre partierna i princip HELT utraderas.

    I parlamentarismen måste en politiker alltid ställas inför det stora första valet som politisk yrkesman: MAKTEN eller IDÉERNA.

    Ty det går inte att välja båda samtidigt. Sådan är politikens första grundlag. Det ÄR verkligheten!

    Ideologiska diskussioner och analyser är i parlamentarismen tyvärr politisk lyx och överkurs, och har man inte 51% av stolarna i en deputeradekammare går inte en av de avancerade genomtänkta idéerna att genomföra: man tvingas till kompromisser. Väljare kan och upplever detta som svek och avvikelser från den rätta vägen.
    Men så ser just nu sedan enkammarriksdagen infördes med nya grundlagen 1974.

    Lite vanvördigt kan man säga att svensk och nordisk politik är inget för ideologiska experter och testuggare.

    • Jo men visst jag förstår, man måste vinna val för att i parlamentet göra verklighet av sina politiska visioner.
      Men man måste också våga utmana marknadskrafterna i sin retorik och inte kompromissa eller förhandla bort sitt idéarv till den milda grad att innehållet blir som vilket annat marknadsanpassat grönt eller blå tonat liberalt mittenparti. Det är då högerpopulismen får fäste och vinner anhängare bland dem medborgare som inte upplever någon som helst hemvist i politiken.
      Uppenbart duger inte Annie Lööfs parti som ofta lyfter fram sitt mittenrecept i nära samförstånd med vår Statsminister.
      Så nog menar jag, bör man (S) stå upp och visa respekt med exempel mot den unga arbetarrörelsen som utmanade dåtidens maktapparat, Pionjärer som med stort mod gick före och tecknade historiebilden som ligger till grund för vårt fina samhälle. Dock inte utan problem att lösa inför framtiden.
      Jag menar därtill att dessa människor som på den tiden levde under ofattbart miserabla förhållande, hade något mycket livsviktigt att förlora.
      Självklart har ämnet ingen färdig mening, men någonstans bör det finnas ett vägskäl även för detta idéburna parti som Socialdemokraterna trots allt är.

      • Det nutida svenska politiska klimatet tillåter tyvärr inga värdeburna vältaliga oratorer med höga principer drar till slut inga nya väljare i Sverige. Det svenska politiska landskapet är kollektivt och frifräsare som kan tänkas rösta emot partilinjen i Riksdagen gör sig inget besvär.

        Kanske skulle personval, som i Finland, lösa problemet.

        Ett annat problem blir i ett modernt politiskt system att VÄLJARNA börjar se tydlig skillnad mellan kungjorda höga värden och den kanske fortsatta pågående verkligheten -det drar nämligen inga röster och definitivt inga stigande opinionssiffror.

        Det är tyvärr så, kamrater, verkligheten ser ut i parkamentarismen. Valet mellan makten och idéerna kommer ingen ifrån.

        Amerikanske Nixon sade klokt en gång att de historiskt bästa politiska skrifterna skrevs i och de bästa politikerna skolades i fångenskap och i fängelse. Jag tror han hade helt rätt.

  8. Planekonomi – tillsammans med statsbegreppet proletär diktatur/demokrati – bör väl förstås som upplösning av kapitalets diktatur, dvs dess konkurrens och anarki som råder under det som brukar kallas borgerlig demokrati?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here