Farväl G20, hej BRICS+

Denna artikel av Pepe Escobar har publicerats på The Cradle, https://thecradle.co/Article/Columns/18477

_______________________________________________________________

Farväl G20, hej BRICS+

Det alltmer irrelevanta G20-toppmötet avslutades med säkra tecken på att BRICS+ kommer att vara vägen framåt för samarbetet i det globala syd.

Den förlösande egenskapen av ett spänt G20-möte som hölls på Bali – som i övrigt sköttes av berömvärd indonesisk älskvärdhet – var att man skarpt definierade åt vilket håll de geopolitiska vindarna blåser.

Detta sammanfattades i toppmötets två höjdpunkter: det mycket efterlängtade presidentmötet mellan Kina och USA – som representerar 2000-talets viktigaste bilaterala relation – och det slutliga G20-uttalandet.

Det tre timmar och 30 minuter långa personliga mötet mellan Kinas president Xi Jinping och hans amerikanska kollega Joe Biden – som Vita huset hade begärt – ägde rum i den kinesiska delegationens residens på Bali, och inte på G20-platsen i det lyxiga Apurva Kempinski i Nusa Dua.

Det kinesiska utrikesministeriet beskrev kortfattat vad som verkligen gällde. Xi sade särskilt till Biden att Taiwan självständighet helt enkelt är uteslutet. Xi uttryckte också en förhoppning om att Nato, EU och USA kommer att inleda en ”omfattande dialog” med Ryssland. Istället för konfrontation valde den kinesiske presidenten att lyfta fram saker av gemensamt intresse och samarbete.

Biden gjorde enligt kineserna flera påpekanden. USA strävar inte efter ett nytt kallt krig, stöder inte ”Taiwans självständighet”, stöder inte ”två Kina” eller ”ett Kina, ett Taiwan”, strävar inte efter att ”frikoppla” sig från Kina och vill inte hålla tillbaka Peking.

Den senaste tiden visar dock att Xi har få skäl att ta Biden på orden.

Det slutliga G20-uttalandet var  resultatet av en mödosam kompromiss.

Även om G20 självt beskrivs som ”det främsta forumet för globalt ekonomiskt samarbete”, engagerat för att ”ta itu med världens stora ekonomiska utmaningar”, hade G7, inom G20 på Bali toppmötet, de facto kidnappats av kriget. ”Krig” får nästan dubbelt så många omnämnanden i uttalandet jämfört med ”mat” trots allt.

Den kollektiva västvärlden, inklusive den japanska vasallstaten, var fast besluten att inkludera kriget i Ukraina och dess ”ekonomiska konsekvenser” – särskilt livsmedels- och energikrisen – i uttalandet. Dock utan att erbjuda ens en skugga av sammanhang, relaterat till Natos expansion. Det viktiga var att skylla på Ryssland – för allting.

Globala Syd-effekten

Det var upp till årets G20-värd Indonesien – och nästa värd, Indien – att utöva asiatisk artighet och samförstånds-skapande. Jakarta och New Delhi arbetade extremt hårt för att hitta en formulering som skulle vara acceptabel för både Moskva och Peking. Kalla det för ”Global South-effekten”.

Kina ville ändå ha ändringar i formuleringen. Väststaterna motsatte sig detta, medan Ryssland inte granskade ordalydelsen i sista minuten, eftersom utrikesminister Sergej Lavrov redan hade rest.

På punkt 3 av 52 står det i uttalandet att man ”uttrycker sitt djupaste beklagande över Ryska federationens aggression mot Ukraina och kräver ett fullständigt och villkorslöst tillbakadragande av de väpnade styrkorna från Ukrainas territorium”.

”Rysk aggression” är Natos standardmantra – som inte delas av praktiskt taget hela det globala syd.

I uttalandet dras en direkt korrelation mellan kriget och en icke-kontextualiserad ”förvärring av akuta problem i den globala ekonomin – avtagande ekonomisk tillväxt, stigande inflation, störningar i försörjningskedjor, försämrad energi- och livsmedelssäkerhet, ökade risker för den finansiella stabiliteten”.

När det gäller detta stycke kunde det inte vara mer självklart: ”Användning eller hot om användning av kärnvapen är otillåtet. Den fredliga lösningen av konflikter, insatser för att hantera kriser samt diplomati och dialog är avgörande. Dagens tid får inte vara en krigstid.”

Detta är ironiskt med tanke på att Nato och dess PR-avdelning, EU, som ”representeras” av de icke valda eurokraterna i Europeiska kommissionen, inte sysslar med ”diplomati och dialog”.

Fixerade vid krig

I stället har USA, som kontrollerar Nato, sedan mars beväpnat Ukraina med hela 91,3 miljarder dollar, inklusive den senaste presidentens begäran, denna månad, på 37,7 miljarder dollar. Det råkar vara 33 procent mer än Rysslands totala (kursiverat av mig) militära utgifter för 2022.

Ytterligare bevis för att Bali-toppmötet kapades av ”krig” var det krismöte som USA sammankallade för att debattera vad som slutade med konstaterandet att en ukrainsk S-300-missil föll ner på en polsk gård, och inte starten på tredje världskriget, som vissa tabloider hysteriskt föreslog.

Det är talande att det inte fanns någon enda person från det globala syd på mötet – den enda asiatiska nationen var den japanska vasallen, som är en del av G7.

För att förvärra bilden hade vi den ondskefulla Davos-mästaren Klaus Schwab, som återigen spelade en Bond-skurk vid B20-affärsforumet, och som sålde in sin Great Reset-agenda om att ”återuppbygga världen” med hjälp av pandemier, svält, klimatförändringar, cyberattacker och – naturligtvis – krig.

Som om detta inte vore illavarslande nog har Davos och dess World Economic Forum nu beordrat Afrika – som är helt uteslutet från G20 – att betala 2 800 miljarder dollar för att ”uppfylla sina skyldigheter” enligt Parisavtalet om att minimera utsläppen av växthusgaser.

G20:s undergång som vi uppfattar den

Den allvarliga brytningen mellan det globala nord och det globala syd, som var så uppenbar på Bali, hade redan antytts i Phnom Penh, då Kambodja stod värd för toppmötet i Östasien under den gångna helgen.

De tio medlemmarna i ASEAN hade gjort det mycket tydligt att de fortfarande inte vill följa USA och G7 i deras kollektiva demonisering av Ryssland och i många avseenden Kina.

Sydostasiaterna är inte heller direkt entusiastiska över det av USA utarbetade IPEF (Indo-Pacific Economic Framework), som kommer att vara irrelevant när det gäller att bromsa Kinas omfattande handel och förbindelser genom Sydostasien.

Och det blir ännu värre. Den självskrivna ”ledaren för den fria världen” undviker det extremt viktiga APEC-toppmötet (Asia-Pacific Economic Cooperation) i Bangkok i slutet av veckan.

För mycket känsliga och sofistikerade asiatiska kulturer ses detta som en förolämpning. APEC, som inrättades redan på 1990-talet för att främja handeln i Stillahavsområdet, handlar om seriösa affärer i Asien och Stillahavsområdet, inte om amerikaniserad militarisering av ”Indo-Stillahavsområdet”.

Den avvisande tonen följer på Bidens senaste misstag när han vid toppmötet i Phnom Penh felaktigt tilltalade Kambodjas Hun Sen som ”Colombias premiärminister”.

Många står på kö för att ansluta sig till BRICS

Man kan lugnt säga att G20 kan ha slagit in på en oåterkallelig väg mot irrelevans. Redan före den pågående toppmötesvågen i Sydostasien – i Phnom Penh, Bali och Bangkok – hade Lavrov signalerat vad som kommer härnäst när han konstaterade att ”över ett dussin länder” har ansökt om att få ansluta sig till BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika).

Iran, Argentina och Algeriet har formellt ansökt: Iran är tillsammans med Ryssland, Indien och Kina redan en del av den eurasiska kvartetten som verkligen betyder något.

Turkiet, Saudiarabien, Egypten och Afghanistan är mycket intresserade av att bli medlemmar. Indonesien har just ansökt, på Bali. Och sedan kommer nästa våg: Kazakstan, Förenade Arabemiraten, Thailand (som eventuellt ansöker i helgen i Bangkok), Nigeria, Senegal och Nicaragua.

Det är viktigt att notera att alla dessa länder skickade sina finansministrar till en BRICS Expansion-dialog i maj. En kort men seriös bedömning av kandidaterna avslöjar en häpnadsväckande enhet i mångfalden.

Lavrov själv noterade att det kommer att ta tid för de nuvarande fem BRICS-länderna att analysera de enorma geopolitiska och geoekonomiska konsekvenserna av att expandera till den grad att de praktiskt taget når G20:s storlek – och utan det kollektiva väst.

Det som framför allt förenar kandidaterna är innehavet av enorma naturresurser: olja och gas, ädelmetaller, sällsynta jordartsmetaller, sällsynta mineraler, kol, solenergi, timmer, jordbruksmark, fiske och sötvatten. Detta är det som verkligen räknas när det gäller att utforma en ny resursbaserad reservvaluta för att kringgå den amerikanska dollarn.

Låt oss anta att det kan ta fram till 2025 att få denna nya BRICS+-konfiguration att fungera. Det skulle motsvara ungefär 45 procent av de bekräftade globala oljereserverna och över 60 procent av de bekräftade globala gasreserverna (och det kommer att öka om gasrepubliken Turkmenistan senare ansluter sig till gruppen).

Den kombinerade BNP:n skulle – i dagens siffror – uppgå till cirka 29,35 biljoner dollar, vilket är mycket större än USA (23 biljoner dollar) och minst dubbelt så stort som EU (14,5 biljoner dollar, och den siffran sjunker).

I dagsläget står BRICS för 40 procent av världens befolkning och 25 procent av BNP. BRICS+ skulle samla 4,257 miljarder människor: över 50 procent av den totala globala befolkningen i dagsläget.

BRI spänner över BRICS+

BRICS+ kommer att sträva efter sammankoppling med en labyrint av institutioner: de viktigaste är Shanghai Cooperation Organization (SCO), som i sig självt har en lista med aktörer som längtar efter att bli fullvärdiga medlemmar, det strategiska OPEC+, som de facto leds av Ryssland och Saudiarabien, och BRI-initiativet (Belt and Road Initiative), Kinas övergripande handels- och utrikespolitiska ramverk för 2000-talet. Det är värt att påpeka att tidigt alla viktiga asiatiska aktörer har anslutit sig till BRI.

Sedan har vi BRICS nära förbindelser med en mängd regionala handelsblock: Asean, Mercosur, GCC (Gulf Cooperation Council), Eurasiens ekonomiska union (EAEU), Arab Trade Zone, African Continental Free Trade Area, ALBA, SAARC, och sist men inte minst Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), det största handelsavtalet på planeten, som omfattar en majoritet av BRI:s partner.

BRICS+ och BRI passar ihop överallt – från Västasien och Centralasien till Sydostasien (särskilt Indonesien och Thailand). Multiplikatoreffekten kommer att vara avgörande – eftersom BRI-medlemmarna oundvikligen kommer att locka fler kandidater till BRICS+.

Detta kommer oundvikligen att leda till en andra våg av BRICS+-kandidater som med största säkerhet kommer att omfatta Azerbajdzjan, Mongoliet, ytterligare tre centralasiater (Uzbekistan, Tadzjikistan och gasrepubliken Turkmenistan), Pakistan, Vietnam och Sri Lanka, och i Latinamerika en rejäl grupp med Chile, Kuba, Ecuador, Peru, Uruguay, Bolivia och Venezuela.

Samtidigt kommer BRICS nya utvecklingsbank (NDB) och den Kina-ledda asiatiska investeringsbanken för infrastruktur (AIIB) att få en större roll – de kommer att samordna infrastrukturlån över hela spektrumet, eftersom BRICS+ i allt högre grad kommer att undvika diktat från det USA-dominerade IMF och Världsbanken.

Allt detta skisserar knappt bredden och djupet av de geopolitiska och geoekonomiska omläggningar som kommer att äga rum längre fram i tiden och som påverkar varenda hörn och skrymsle i den globala handeln och försörjningskedjorna. G7:s besatthet av att isolera och/eller begränsa de främsta eurasiska aktörerna vänder sig mot sig självt inom ramen för G20. I slutändan är det G7 som kan komma att isoleras av BRICS+ oemotståndliga kraft.