Ukraina, Ryssland och nationellt självbestämmande

4
1534
Denna artikel av Renfrey Clarke ”En socialist i Kanada” publicerades 8 januari 

https://links.org.au/ukraine-russia-imperialism-and-national-self-determination Upphittad och översatt av Catarina från Haparanda.

 Inledande anmärkning av A Socialist in Canada: 

Renfrey Clarke är författare och aktvist mot kärnvapen i Adelaide, Australien. Han bodde och arbetade i Moskva under 1990-talet som författare och översättare. Följande uppsats av honom motsätter sig Natos militära uppbyggnad i Ukraina som riktar sig mot Ryssland. Han hävdar att Natos intervention är ett hot inte bara mot det ryska folket utan också mot folket i Ukraina och Europa som helhet. 

Uppsatsen på 11 sidor, är ursprungligen publicerad i Links International Journal of Socialist Renewal. Det är en online-tidskrift i Australien som försvarar den styrande regimen i Kiev och förespråkar att Nato tillhandahåller vapen och andra medel för militärt stöd till Kiev. Det gör man för att stödja ”Ukrainas självbestämmande”. Tidskriften är en del av de tidigare vänsterpolitiska strömningar som idag effektivt stödjer Natos militära aggression i Ukraina. Dessa strömningar utgör tillsammans det som kan kallas ”Natosocialister”. 

År 2022 publicerade Renfrey Clarke en bok som sammanfattar hans forskning om kapitalismens historia i Ukraina: Katastrofen för den ukrainska kapitalismen: Hur privatisering fördrev och utarmade det ukrainska folket. Boken är på 176 sidor och utgiven av Resistance Books, ett litet förlag i Australien. (…..) 

 ______________________________________________________________ 

Ukraina, Ryssland, imperialism och nationellt självbestämmande 

Analysen av kriget i Ukraina har berett vänsterteoretiker och kommentatorer en svår utmaning. Mot Ryssland, i detta krig står ett block av världens rikaste och mest utvecklade länder, som tillhandahåller beväpning, finansiering och satellitunderrättelser till Ukraina, och  som riktar ett propagandaangrepp mot Ryssland som saknar motstycke sedan det kalla krigets dagar. Samtidigt syftar de globala norrs sanktioner  att strypa Rysslands ekonomi. 

Det är dock anmärkningsvärt att så påfallande få utvecklingsländer har anslutit sig till den USA-ledda sanktionskampanjen. Att den globala kapitalismens rika ”kärna” har fått så lite stöd från den exploaterade ”periferin” tyder starkt på att det vi ser i Ukrainakonflikten inte är ett enkelt fall, dvs  en relativt mäktig stat, i det här fallet Ryssland, ägnar sig åt mobbning och plundring av en svagare granne. 

Hur ska vi lösa detta dilemma? Förutom att behöva svara på frågan, om var Ryssland står inom det kapitalistiska världssystemet – om det är bland de stater som utnyttjar ojämlikheterna i rikedom och makt inom världskapitalismen, eller om det är bland systemets offer – så måste vi också bestämma hur rätten till nationellt självbestämmande spelar in i detta sammanhang. 

Om Ryssland vore en imperialistisk makt  så  skulle det inte vara svårt att beskriva  Ukrainakriget. Man kan inte sympatisera med ett rikt exploatörsland som plundrar ett annat land. 

Men vad händer om den grundläggande situationen är en helt annan? Tänk om Ryssland i själva verket inte är ett imperialistiskt land –utan istället en relativt fattig och efterbliven stat? Vad händer om vi egentligen ser imperialistiska länder gadda ihop sig mot denna stat genom militära påtryckningar och ekonomiskt sabotage, och att Ryssland  försöker  följa en oberoende utrikespolitisk kurs och försöker tillintetgöra deras ansträngningar  och  bekämpa  väst-kapitalets plundring? 

(Bakgrund: Myten om ”rysk imperialism”: Till försvar för Lenins analyser, essä av Renfrey Clarke och Roger Annis, publicerad den 29 februari 2016.)

 Vänstern i världen har en lång tradition av att försvara icke-imperialistiska länder mot imperialistiska intrång och attacker. Det har gjorts i  solidaritet med arbetare och fattiga i utvecklingsländerna, de främsta offren för den internationella kapitalismen. Vidare – och detta är särskilt viktigt – har vänstern varit medveten om det faktum att kapitalistiska stater i utvecklingsländerna, även de som styrs av tyranniska arbetarfientliga ledare, är mycket mindre mäktiga och farliga fiender till världsproletariatet, än länder i den kapitalistiska ”kärnan”, inklusive de som döljer sig bakom en liberal mask.
 

Det har enorm betydelse för en analys av kriget i Ukraina,  att kunna svara på frågan om Ryssland är en del av den avancerade, rika kapitalistiska världen, denna fråga ägnas dock blott en fotnot. I texter och uttalanden definieras Ryssland som imperialistiskt på grund av sitt agerande, som ett större och bättre beväpnat land, som skickar sina trupper till Ukraina.

 

Marxister har en historia av att vara särskilt konsekventa vid användningen av termen ”imperialist”. I den marxistiska traditionen beskrivs “imperialist”  inte som  ett personlighetsdrag  hos en hänsynslös kapitalistisk ledare. Istället är det ett djupt rotat ekonomiskt och socialt  kännetecken för en bestämd kategori av kapitalistiska länder, de rikaste och mest utvecklade. 

Imperialismen och Ryssland på 2020-talet 
Lenin talar på Röda Torget.

Vladimir Lenin redogjorde i sitt arbete från 1916, Imperialism, kapitalismens högsta stadium, för de definierande  egenskaperna hos den moderna imperialismen som han sett hur det mognat under det föregående kvartsseklet, och som representerade industrikapitalismen i sin mest utvecklade samtida form. Vid den här tiden, konstaterade Lenin, hade den avancerade kapitalismen blivit mycket finansialiserad. Stora massor av ackumulerat(anhopat) kapital stångade mot gränserna för nationella ekonomier och  forsade fram.. för att söka högre vinster genom att utvinna råvaror och utnyttja billig arbetskraft i mindre utvecklade delar av världen. 

Om denna allmänna bild verkar bekant från vårt eget århundrade är det ingen slump: Lenins analys bibehåller formidabel dignitet. Det är sant att imperialismen har utvecklats. Den är nu mer finansialiserad än någonsin, till den grad att mängden  skenande  kapital inte står i proportion till faktiska produktiva tillgångar . En stor del av produktionen inom systemet har offshoreats/förlagts till låglöneländer, och de imperialistiska centren tenderar att behålla endast ett begränsat antal specialiserade, högvinstdrivande funktioner – forskning och utveckling, design, finansiering, marknadsföring och så vidare. 

Globaliseringen av produktionen – men inte av ackumuleringen /anhopningen av vinster, som förblir koncentrerad till systemets hjärtland – innebär att Lenins koncept om imperialism behöver en viss modifiering. I takt med att produktionsfunktionerna lämnar kärnländerna industrialiseras åtminstone delar av den globala ”periferin”. Vi måste nu tala om en ”halvperiferi” i  det kapitalistiska världssystemet, som omfattar länder som Mexiko, Brasilien, Turkiet, Sydafrika och Iran. Men om dessa länder nu är hem för relativt moderna produktiva industrier betyder det inte att de har gått med i den imperialistiska ”klubben”. Den genomsnittliga arbetsproduktiviteten i dessa halvperifera länder är fortfarande en bråkdel av den i den imperialistiska kärnan. Lönerna är låga, de nationella marknaderna små och den entreprenöriella medelklassen” svag. Kapitaltillgångarna per invånare är fortfarande oansenliga. Skillnaden mellan dessa länder och den imperialistiska kärnan förblir således en klyfta.
 

En studie från 2016 av Rysslands status inom dagens världskapitalism, baserad på de kriterier som Lenin noterade som särskiljande imperialistiska länder, visade att Ryssland inte på något vis kunde placeras i kategorin de superrika, hegemoniska kapitalistiska staterna. Från och med 2021 var bruttonationalprodukten per capita i Ryssland ungefär samma som den i Malaysia; Rysslands finanskapital var påfallande litet; [1] och endast en handfull ryska företag dök upp i listor över världens största företag. [2] Å andra sidan fann studien från 2016 ett tät kluster av egenskaper som placerade Ryssland som en av staterna i den kapitalistiska halvperiferin. 

Den ryska kapitalismens halvperifera natur karaktäriserar i mycket hög grad den ryska utrikespolitiken. För att förstå varför bör vi reflektera över att länderna i halvperiferin har ekonomiska och sociala strukturer som skiljer sig kraftigt från dem i  grindsamhällena  (  ”gated communities”) i den imperialistiska kärnan. Halvperifera länder har relativt små finansiella kapital; De huserar inte stora  kapitalanhopningar som saknar acceptabelt lönsamma vägar för investeringar, något som skapar ett permanent tvång att försöka dominera utanför territorierna. Medan tvister med andra stater kan och leder till att halvperifera länder går i krig, uppstår dessa konflikter inte på grund av den grundläggande karaktären i ländernas ekonomiska system. Inte heller, och till skillnad från imperialistiska stater, visar länderna i halvperiferin den seriella krigföringen hos, säg, USA, som har fört krig under nästan hela sin historia. 

Ryssland är faktiskt ett av de stora länder som är minst benäget att driva expansion av ekonomiska skäl. Samtidigt som Ryssland är kapitalfattigt, med bara ett litet finanskapital, är dess naturresurser enorma. Ryska kapitalister som kan uppbåda den finansiering som behövs för att utvinna och exportera dessa resurser kan göra attraktiva vinster, utan att behöva föra krig utomlands. Detta är ett av de grundläggande skälen till den allmänna försiktighet och återhållsamhet som har kännetecknat den ryska utrikespolitiken. De utländska militära interventioner som dagens Ryssland engagerade sig i fram till 2022 var relativt små i omfattning, som den ”speciella militära operationen” i Ukraina först var avsedd att vara. Dessa interventioner låg nära Rysslands gränser och hade tydliga motiv, främst säkerheten vid dessa gränser.

 Imperiet utmanas – och slår tillbaka 

Trots sin makt och rikedom är det imperialistiska systemet instabilt och krisdrabbat. Dess problem förvärras när kapitalistiska vinstnivåer minskar från decennium till decennium, i en process som förutspåddes av Karl Marx och nu demonstreras empiriskt. Samtidigt innebär den kapitalistiska globaliseringen att den icke-imperialistiska världens betydelse för produktionen ökar. Tillsammans med världssystemets accelererande kris innebär denna ökade produktiva kapacitet hos de större icke-imperialistiska staterna att om de samordnar sina handlingar har de ökade möjligheter att trotsa hegemonerna. 

Sedan 1960-talet har Latinamerika uppvisat återkommande försök att skapa regionala handelsblock som kan stå emot ekonomiska påtryckningar från USA. Imperialismens slående utmaning växer dock fram på andra håll, i form av det som nu kommer att kallas det ”eurasiska systemet”. Denna fortfarande informella gruppering förenar löst mer än 20 länder i den eurasiska regionen (och i allt större utsträckning Mellanöstern) genom ett allt tätare nätverk av politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga avtal och institutioner. [3] Deltagande länder, varav de största är Kina, Indien, Pakistan, Ryssland och Iran, skiljer sig mycket åt i sin politiska karaktär, men är alla icke-imperialistiska stater. [4] Att de sluter sig samman, är  förståeligt  för att det befintliga globala systemet tjänar dem dåligt och att ökat samarbete med andra eurasiska stater är nödvändigt.
 

Även i sin nuvarande relativt outvecklade form kommer det eurasiska systemet att ses av USA och dess imperialistiska allierade som en grundläggande utmaning. I takt med att de regionala banden växer kommer det imperialistiska kapitalets tillgång till det stora investerings- och vinstbringande som de eurasiska länderna representerar sannolikt att begränsas alltmer. Vidare utvecklar det eurasiska systemet stadigt alternativ till de multilaterala organ som tuktar utvecklingsländerna och inrättar det för utpressning. Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar, till exempel, förser nu sina medlemsländer med finansiering för utveckling med fördelaktiga villkor, utan de nyliberala åtstramningar som Världsbanken infört. I en avgörande innovation konstruerar deltagarna i det eurasiska systemet nu mekanismer för att göra det möjligt för dem att handla med varandra utan att använda den amerikanska dollarn, vilket underminerar  imperialistiska sanktioner. 

Mot uppkomsten av detta motsatta system har imperialismen reagerat med aggressiva hot och ekonomiskt sabotage, vars huvudmål har varit Iran, Kina och Ryssland. Redan innan Obamaadministrationen 2009 började sin ”pivot /mittpunkt Asien”, med förstärkta ansträngningar för den militära karantänen i Kina, hade Washington brutit sitt löfte från 1990 om att inte tillåta utvidgningen av Nato österut. År 2004 hade tio länder i Central- och Östeuropa lagts till i Nato-alliansen och fört den direkt till den ryska gränsen. Vid ett toppmöte i Bukarest i april 2008 förklarade företrädare för Natoländerna att Ukraina och Georgien skulle få ansluta sig till alliansen. För Ryssland var säkerhetskonsekvenserna av detta initiativ alarmerande. Flytten skulle inte bara resultera i ett fientligt militärblock som gränsar direkt till ekonomiskt och strategiskt viktiga områden i det europeiska Ryssland, men Svarta havet, förutom en liten sträcka av den ryska kusten, skulle bli en Natosjö.
 

Putinadministrationen svarade med att klargöra, rakt på sak och upprepade gånger, att Natomedlemskap för Ukraina och Georgien var en ”röd linje” som Moskva inte skulle tillåta att någon korsade. Samtidigt inledde Moskva en diplomatisk satsning på en fullständig omarbetning av europeiska säkerhetsarrangemang, som syftade till att förbjuda försök från varje nation eller internationell organisation att stärka sin egen säkerhetandras bekostnad. 

Putin shutterstock_1837223350
Detta ryska initiativ ignorerades och imperialisterna fortsatte att pressa på. Enorma summor spenderades av amerikanska myndigheter på att omorientera det ukrainska civilsamhället mot väst. Med Maidan-upproret i början av 2014 säkerhestställde imperialismen att Ukrainas president Viktor Janukovytj störtades. Den avsatte presidenten hade inte varit särskilt ”prorysk”, men hade avstått från krav på en omfattande övergång från handel och tekniska band med Ryssland och mot stränga åtstramningsåtgärder kopplade till  ett planerat IMF-lån. 
Högersektorn på Maidan. By Аимаина хикари – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32473112
 

Installationen i Kiev 2014 av en imperialiststödd regering beväpnad med nyliberal politik möttes av en folklig revolt i Ukrainas högt industrialiserade Donbassregion, där banden med Ryssland var starka. När Donbas-kampen fortsatte började Nato-makterna förvandla Ukrainas lilla, demoraliserade armé till en modern stridsstyrka, till stor del beväpnad och utbildad enligt Nato-standard. År 2019 uppgick Ukrainas totala väpnade styrkor till mer än 300 000, de största i Europa utanför Ryssland. Ukraina har fortfarande inte fått tillträde till Nato, men i många avseeenden är detta en teknikalitet. I åratal har stora internationella militärövningar med amerikanska trupper hållits på ukrainskt territorium.

 I slutet av 2021 hade det ryska ledarskapet blivit övertygat om att Nato och Ukraina inte hade för avsikt att genomföra Minsk II-avtalet, som skenbart var utformat för att lösa konflikten i Donbass. [5] Den ukrainska regeringen förklarade öppet sitt mål att återta alla sina förlorade territorier med väpnade styrka. I ett sista desperat försök lade Moskva fram två utkast till fördrag i december 2021, ett till Nato och ett till USA, och lade återigen fram förslag till en ny europeisk säkerhetsram. 

Vid den här tiden hade Ukraina stationerat cirka 120 000 av sina soldater längs gränslinjen vid rebellrepublikerna  Donbas. Omkring den 20 februari började de ukrainska styrkorna ett massivt ökat artilleribombardemang av  rebell-territoriumet. Den 24 februari började ryska styrkor korsa gränsen till Ukraina. 

Mot ett ”Ukrainasyndrom” 

För vänstern kan det inte finnas någon tanke på att förneka icke-imperialistiska länders rätt att motstå hot och skrämseltaktik från den globala kapitalismens sida. Men med  tanke på Ukraina, valde Putin-administrationen  korrekt  motståndssätt? 

Det är mest troligt att det ukrainska ledarskapets agerande under månaderna före invasionen i februari 2022 planerades i maskopi med amerikanska  och förmodligen med andra Nato-makters strateger. Detta antyder att USA och dess allierade aktivt ville ha kriget och försökte provocera fram en  utdragen  konflikt som skulle utarma och destabilisera Ryssland. Hur som helst, var Kremls myndigheter inträngda i ett hörn, och  i en situation i vilken  ett  misslyckande med att svara militärt på utmaningen (som stod inför dem) skulle ha medfört ett kolossalt svaghetstecken. Om USA:s och Ukrainas ledare inte planerade ett krig måste vi fråga oss: vad mer kan de tänkas ha förväntat sig? 

Strängt taget, och om de potentiella svaren från Moskva övervägs mer  abstrakt, är det inte sant att Ryssland tvingades invadera Ukraina. Om det hade funnits en arbetarklassregering i Ryssland, i stället för den regim av oligarker och byråkrater som dominerar där, skulle den arbetarregeringen ha reagerat helt annorlunda på hoten från imperialismen och agerat i samarbete med den ukrainska arbetarklassen. Med hjälp av sitt massiva stöd i den ryska arbetarklassen skulle en proletär regering i Moskva ha agiterat outtröttligt bland sina klassbröder och systrar i Ukraina. På detta sätt skulle den ha försökt skingra imperialismens, den ukrainska borgarklassens och den reaktionära ukrainska nationalismens lögner. Mycket troligt skulle denna strategi ha gjort Ukraina lika värdelöst för imperialismen som en katts tass skulle hotat Ryssland. 
 

Inget av detta skulle naturligtvis någonsin  ha kunnat hända; det skulle ha krävt ett helt annat förhållande mellan klasskrafterna inom det ryska samhället. Men medlemmar i vänstern som fördömer imperialismens intriger i Ukraina har ingen skyldighet att ansvara för det ryska ledarskapets specifika politik och handlingar. Putins metoder är inte våra.

 Likväl, för vänstern att vägra att försöka formulera försiktiga, allmänna ståndpunkter om Ukrainakonflikten skulle innebära barnslig sekterism. Vi behöver lätt identifierbara ståndpunkter, och dessa måste baseras på klasskriterier, eftersom den globala striden mellan imperialistiska och icke-imperialistiska stater, underförstått är en klassfråga, med enorma konsekvenser för arbetande människor. Som nämnts är imperialistiska stater mycket farligare fiender till världsproletariatet än till och med notoriskt arbetarfientliga regimer i icke-imperialistiska länder. 

När det gäller Ukrainakriget, vad dikterar proletärernas intressen runt om i världen? Ska arbetare till exempel kräva att Ryssland drar tillbaka sina styrkor från alla de territorier som Ukraina gör anspråk på, inklusive Krim och Donbass, som Zelenskyjs regering stipulerar som ett villkor för fredssamtal? 

Det kan hävdas att detta tillbakadragande, om det antogs, skulle dämpa det internationella ramaskriet mot Ryssland och undergräva imperialismens ansträngningar att utnyttja indignationen över den ukrainska befolkningens lidande. Orsakerna  till imperialismens fientlighet mot Ryssland har dock inget att göra med oro för de ukrainska massorna, och om den ryska ledningen skulle överge kriget skulle varken Natos militära hot mot Ryssland eller västerländsk propaganda upphöra för ett ögonblick. 

 

För arbetande människor runt om i världen skulle ett ryskt övergivande av kampen innebära ett massivt och verkligt omotiverat bakslag. Om de berövades stöd från den ryska militären skulle folket på Krim och Donbass fortsätta att bekämpa en återgång till ukrainskt styre. Men det skulle vara osannolikt att de skulle vinna, och i kombination med förnedringen mot Ryssland skulle deras nederlag vara ett chockerande slag mot den  antiimperialistiska kampen på andra håll i världen. Varje ”fred” som följde  skulle vara kortlivad. Imperialisterna skulle bli mätbart stärkta och gå vidare till nya aggressioner mot Iran, Kina och andra egensinniga stater. 

För världsproletariatet är det enda  mindre tillfredsställande resultatet i Ukraina  ett som medför att imperialismen och dess anhängare, i politiska och strategiska termer, drabbas av ett uppenbart bakslag. ”Vietnamsyndromet” i slutet av 1970-talet, som tvingade fram ett avbrott i  USA: s aggressioner när det officiella Washington våndades över sitt Vietnam-nederlag, måste förnyas i ett ”Ukraina-syndrom”. 

Det här resultatet kan se olika ut. Ur det globala proletariatets synvinkel skulle idealet vara om arbetarmassorna och deras allierade, i många länder men särskilt de i det imperialistiska centrumet, identifierade nyckelproblemet i Ukraina som de superrikas rovgiriga beteenden i världen……och om dessa populära lager sedan agerade beslutsamt för att göra ytterligare påtryckningar och hot mot Ryssland politiskt omöjliga.

 Vi måste sträva efter detta mål beslutsamt, men också förstå att med tanke på vänsterns nuvarande svaga position skulle en seger i denna riktning inte vara sannolik på mycket lång sikt. Om det handlar om att  imperialismen ska lida ett tydligt nederlag i Ukraina, inom en tidsram som betyder något , finns det ingen anledning att utgå ifrån att detta inte kommer att innebära ytterligare blodiga uppoffringar av ryska och ukrainska arbetarsoldater. Det måste dock betonas att de metoder som används här är Putins, inte våra; de strategier som vänstern föredrar är politiska, inte militära.
   

Vad skulle ett nederlag för imperialismen i Ukraina  bestå av? Här kan vi vara mycket specifika: det skulle vara att Rysslands krav uppfylldes, som landet nu har lagt fram i många månader. I huvudsak är dessa krav: erkännande av återinförandet av Krim till Ryssland; godkännande av Donbass självbestämmande; demilitarisering (inklusive en internationellt stödd garanti för att Ukraina inte kommer att anslutas till Nato). och ”avnazifiering” – i praktiken undertryckande av de ultrahöger ukrainska nationalistiska strömningarna som främjar hatet mot Ryssland. 

Frågan om nationellt självbestämmande 

Om vi ser tillbaka på den antiimperialistiska kampen i Vietnam kan vi komma ihåg att det var enkelt att avgöra hur den nationella frågan skulle hanteras i konflikten. Kriget utkämpades i imperialismens offers nationella territorium, följaktligen ”Ut nu!” (det vill säga det omedelbara tillbakadragandet av alla utländska styrkor) vore ett uppenbart krav. Däremot förs Rysslands nuvarande kamp mot USA och dess allierade på territorium som enligt internationell rätt tillhör Ukraina. Betyder detta att Ryssland bör tvingas av principerna om nationellt självbestämmande att lämna slagfälten? 

För att vara konkret bör denna diskussion börja med att beskriva den nationella karaktären hos de regioner som för närvarande är i fråga, det vill säga Krim, Donbas och Zaporizjzjzja– och Kherson-oblasten. Krim, som överfördes godtyckligt från ryska till ukrainska sovjetrepubliken av Nikita Chrusjtjov 1954, är inte en del av det historiska Ukraina och har aldrig haft en majoritet ukrainsk befolkning. Donbas hade fram till 1780-talet en gles  befolkning som till stor del bestod av turkisktalande nomadiska herdar; därefter befolkades regionen av bönder mestadels från Ukraina och Ryssland. Från 1860-talet såg utvecklingen av kolbrytning och järn- och stålindustrin invandring från många delar av det ryska riket. Med fullskalig industrialisering under sovjettiden ökade tillströmningen ytterligare. De flesta invånare i dagens Donbass är av blandad härkomst, talar ryska och har aldrig visat mycket samhörighet med  ukrainsk nationalism. [6]
 

Sedan 2014 har den  nationella tillhörigheten i Donbass definierats i skarpa ordalag p g a erfarenheten av motstånd mot  Kievs försök att ta tillbaka regionen under dess kontroll. Denna erfarenhet har inkluderat tung, återkommande  beskjutning av ukrainska styrkor i bostadsområden i Donbass städer, med många civila offer. Det är dags för utomstående att acceptera att folket i Donbass till  sin överväldigande majoritet inte vill tillhöra Ukraina, och att en återgång till att styras från Kiev i grunden skulle kränka deras nationella rättigheter.

 Zaporizjzja- och Khersonprovinserna, som nu hävdas av Ryssland och delvis ockuperas av ryska styrkor, är i en annan kategori. Även om båda territorierna till stor del är rysktalande, är det långt ifrån klart att det finns starka känslor i någon av dem för styre från Moskva snarare än Kiev. Dessa regioners framtid är en fråga som måste lösas under fredsförhandlingar, med en lösning som kanske inbegriper internationellt övervakade folkomröstningar.  

För att återgå till den mer allmänna diskussionen om den nationella frågan: i mer än ett sekel har  särskilt denna fråga varit föremål för fokus  i marxistisk tänkande. 

 1913 och 1914 anlade Lenin en skarp polemik mot vänstertendenser som hade en dogmatisk syn på nationernas rätt till självbestämmande. Hans riktade sig emot åsikter, som förespråkades av olika medlemmar av minoritetsnationaliteter inom den ryska socialdemokratiska rörelsen, att stöd för minoritetsfolks självbestämmande inom tsaristiska Ryssland var oacceptabelt. I dessa kamraters tänkande (Rosa Luxemburg var bland dem) skulle stöd för sådana krav vara liktydigt med att ge stöd till den borgerliga nationalismen – i motsats till proletär internationalism – hos subjektsfolket, dvs invånarna i landet.
 

Lenins tillvägagångssätt var helt annorlunda. Till skillnad från Luxemburg motsatte han sig varje frestelse att upphöja  den nationella frågan, antingen i positiva eller negativa ordalag. Marxisternas lojalitet, förklarade han, var till internationalism, inte nationalism, men detta bör inte hindra dem från att ”fullt ut erkänna” de nationella rörelsernas historiska legitimitet. Till exempel uppgav Lenin bestämt sin åsikt att ukrainarna, om de skulle söka det, hade rätt till sitt oberoende. [8] Icke desto mindre bör stödet till de nationella rörelsernas krav vara kritiskt och villkorat.

 För att förhindra att detta erkännande blir en ursäkt för nationalismen måste det vara strikt begränsat till vad som är progressivt i sådana rörelser, för att detta erkännande inte ska leda till att borgerlig ideologi döljer det proletära medvetandet. [9]  

Vidare bör marxister alltid prioritera proletariatets klasskampsintressen: 

Borgarklassen ställer alltid sina nationella krav i förgrunden, och gör det på ett kategoriskt sätt. Med proletariatet är dock dessa krav underordnade klasskampens intressen . . . Det viktiga för proletariatet är att säkerställa sin klass utveckling.[10] 

Man letar förgäves efter något i de senaste decenniernas ukrainska nationalistiska rörelse som Lenin skulle ha ansett vara progressivt. Rörelsens främsta prestation under dessa år har varit att hjälpa till att göra Ukraina till ett verktyg för imperialismen,  hjälpa den att föra ett proxykrig i vilket ukrainare står för  den överlägset största delen av offren. [11] 

Samtidigt var underförstått i Lenins hållning i den nationella frågan uppfattningen att det var den konsekventa strävan efter klasskampen som gav den bästa – och i slutändan den enda äkta – garantin för att nationella rättigheter skulle säkras och försvaras. För Lenin var nationella kamper ledda av andra krafter än proletariatet inte på något sätt ogiltiga. Men om den nationella rörelsen leddes av borgerliga krafter fanns alltid en risk att kampen skulle säljas ut, om det var den nationella borgarklassens intressen  som kom att gynnas. Det fanns också en möjlighet att de borgerliga nationalisterna  skulle kunna använda sin rörelse som ett vapen mot de exploaterade klasserna i de nationella minoriteterna.
  

Ukraina har sedan 2014 haft en rad borgerligt-nationalistiska regeringar, samtidigt som effektiv kontroll över stora delar av statens politik har överlämnats till Världsbanken och IMF. Det är svårt att hävda att detta inte är en utförsäljning av nationella rättigheter i stor skala, där Ukraina i praktiken reduceras till halvkolonial status. Vi bör också komma ihåg hur Ukrainas kommunistiska parti förbjöds av regeringen 2015, medan andra vänsterformationer fysiskt krossades och drevs under jorden av nationalistiska ligister. 

För att ytterligare följa  Lenins logiska analys är den avgörande frågan kring nationellt självbestämmande i dagens Ukraina samtidigt  en lektion i : hur kolliderar  denna fråga med de påtryckningar som imperialismen nu utövar på Ryssland och andra icke-imperialistiska stater i det eurasiska systemet? Som redan nämnts  så skulle en tydlig seger för USA och dess allierade i Ukrainakonflikten nästan säkert vara signalen för en utökad plundring av  den icke-imperialistiska världen av de globala rika . Detta skulle vara ett massivt bakslag för världsproletariatet, och i slutändan också för ukrainska arbetare. Denna utveckling skulle inte heller vara goda nyheter för förtryckta nationaliteter runt om i världen. Imperialismen är, trots sin retorik i Ukrainas fall, aldrig mer än en nyckfull,  egoistisk vän av rörelser för nationella rättigheter. I den mån framsteg för imperialismen försvagar det globala proletariatet, förlorar också kampen för nationellt självbestämmande.
 
För en lösning av kriget 

Låt oss dra ihop trådarna. Bakom Ukrainakriget ligger en krisande imperialisms beslutsamhet att stärka sin dominans över en alltmer trotsig utvecklingsvärld. För detta ändamål har USA och i synnerhet Storbritannien ihärdigt motsatt sig ansträngningarna att lösa konflikten och i stället hållit fast vid ett perspektiv att försöka försvaga Ryssland och försämra dess ekonomi,  ett exempel på vad som kan hända med stater som vägrar att kröka rygg  för världens hegemoner.

  Ett tydligt nederlag i Ukraina för USA och dess allierade behövs, för att hjälpa till att bygga motstånd mot internationellt kapital på många ställen   i världen. Som vänstermilitanter bör vi söka ett nederlag för imperialismen där klasskonturerna av den icke-imperialistiska världens kamp mot de globala överherrarna framträder med maximal distinktion, och där spillan av arbetarnas blod hålls till ett minimum. 

 Detta i huvudsak politiska slag mot Washington och Nato måste vila på en bred internationell rörelse som kräver att USA och dess allierade stoppar vapenleveranserna till Kiev, att de accepterar en fredsuppgörelse baserad på de krav som det ryska utrikesministeriet under många månader framfört; och att de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland upphör. 

Det kommer att invändas att kampanjer kring ovanstående krav helt enkelt skulle hjälpa Putin-administrationen att gripa hela Ukraina och avsluta landets nationella självbestämmande för all framtid. Men som förklarats är Ryssland inte ett imperialistiskt land. Att underkuva och annektera Ukraina, och ta på sig den förlamande kostnaden för att återuppbygga den ukrainska ekonomin, är något som Ryssland helt enkelt inte har något behov av. 

För medborgare i det globala nord, som är föremål för antirysk propaganda från vägg till vägg, kan det vara svårt att acceptera denna sista punkt. Men frånvaron av en rysk önskan att ”svälja Ukraina” indikeras av det faktum att Moskva konsekvent har förklarat sin beredskap för  en förhandlingslösning. 

Hur troligt är det att ett i huvudsak politiskt nederlag för imperialismen, som beskrivits ovan, kommer att uppstå? Här är vägran från många länder i det globala syd att ansluta sig till sanktionerna mot Ryssland ett uppmuntrande tecken. Men åtminstone på medellång sikt måste vi förvänta oss att kampens primära ansikte kommer att förbli det militära. 

Det är ett fasansfullt perspektiv – men imperialismen är skrämmande. Logiskt sett måste de blodiga bakslag som den ukrainska sidan drabbas av i kriget vid en viss tidpunkt tvinga fram en social vidräkning  Till stöd för denna slutsats är det faktum att få arbetarklasser i världen under de senaste tre decennierna har lidit så illa i händerna på sina härskare som det ukrainska proletariatet. Sedan självständigheten har Ukraina aldrig varit i närheten av att återfå sitt reala BNP som de hade i slutet av sovjetperioden, och landets kapitalister har varit ökända för korruption,  kriminalitet, brottslighet våld  mord och plundring. 

 

Utifrån en viss  synpunkt inbillade sig Ukrainas eliter att  det rika västs stöd och skydd innebar att de ostraffat kunde medverka  i hot och  provokationer mot en mycket starkare granne. Nu när det förutsägbara kriget har kommit har Ukrainas härskare börjat att mata köttkvarnen i fronten med landets proletariat, ett tragiskt fiasko som bara gynnar imperialismen. Medan den folkliga ilskan i Ukraina för närvarande avleds till hat mot Ryssland, kan poängen inte skjutas upp på obestämd tid när miljontals ukrainska arbetare kommer att börja reflektera över att de inte tillhör samma nation som det egna landets maffiabossar-oligarker, formskiftande politiker, korrupta byråkrater och barbariska  ultranationalister.

 Undersökningar har länge visat att de ukrainska massornas grundläggande attityder till sociala frågor är solitt progressiva,[12] och valresultat tyder på att ultrahögerns åsikter, trots den starka närvaron av dessa strömningar i statsapparaten, inte delas i stor utsträckning. [13] Ändå är befolkningens ideologiska förvirring monumental,[14] och har skapat en fientlighet mot själva den politiska processen som återspeglas i traditionen att betrakta alla slags politiker med förakt och misstro. För närvarande finns det lite som visar att arbetarnas politiska tänkande som klass skiljer sig mycket från denna allmänna avsaknad av normer och regler. Brist på organisation, ett vakuum av ledarskap och endast en långsam utveckling av klassmedvetande gör det svårt att förutse att proletariatet, som det förstås konventionellt, kommer att spela en roll i de politiska uppgörelserna på kort eller  medellång sikt. 

Ändå kan situationen inte fortsätta som den är, och den ironiska sanningen är att hundratusentals ukrainska arbetare nu är mycket organiserade – i uniformer och med vapen. Om en ineffektiv regering övervakar ökande militära nederlag samtidigt som den vägrar att sluta fred, och om resultatet blir en våg av myterier, kommer det inte att vara första gången sådana händelser utspelar sig på ukrainsk mark. 

Allmänt sett,  är varje försök att förutsäga hur situationen i Ukraina nu kommer att utvecklas, i bästa fall äventyrlig. Vår uppgift som internationell vänster är att noggrant övervaka händelserna, samtidigt som vi förfinar våra analyser och går in för ökad organisering och propagandaaktivitet. Syftet med vår solidaritet måste vara att försvara arbetande människor, oavsett om det är i Ukraina eller Ryssland, och det främsta målet för våra fördömanden måste vara de imperialistiska rånarna och förtryckarna.

 
Anmärkningar.

[1] En användbar fingervisning om storleken på det nationella finanskapitalet är den finansiella bruttoförmögenheten per vuxen. I slutet av 2021 uppgick denna statistik i USA till 468 295 USD, i Australien till 254 419 USD och i Ryssland till 13 683 USD (Credit Suisse Global Wealth Databook 2022, s. 109, 112). [2] Forbes affärstidning 2022 listade bara fyra ryska företag bland sitt global topp 200. [3] Anmärkningsvärda institutioner är Shanghai Cooperation Organisation, Eurasian Economic Union, Economic Cooperation Organisation, Asian Infrastructure Investment Bank och Belt and Road Initiative. [4] Marxistisk analys, här framlagd av de politiska ekonomerna Michael Roberts och Guglielmo Carchedi. Roberts hävdar faktiskt att Kina inte alls är en kapitalistisk stat. [5] Det stöd för en fredsuppgörelse i Donbass som utlovades av de västerländska undertecknarna av Minskavtalen var, visar det sig nu, oärligt. I december 2022 berättade Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel för en intervjuare att Minskavtalen hade förhandlats fram som ”ett försök att ge tid till Ukraina”, så att landet kan bli starkare – och, vi kan räkna med att de kan, trappa upp striderna. [6] En mer detaljerad redogörelse för Donbass nationella sammansättning och hur nationalitet uppfattas i regionen finns på: Renfrey Clarke, ’The Donbass in 2014: Ultra-Right Threats, Working-Class Revolt, and Russian Policy Responses’, i International Critical Thought v. 6 nr 4 (2016). [7] Lenin, Nationernas rätt till självbestämmande, i Selected Works, vol. 1. Moskva: Framsteg, 1970, s. 613 [8] Ibid., s. 612  [9] Lenin, Kritiska anmärkningar om den nationella frågan, kapitel fyra: ”Kulturell-nationell autonomi”. https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1913/crnq/4.htm [10] Lenin, Nationernas rätt till självbestämmande, i Selected Works, vol. 1, s.609 [11] Siffran ”5 till 1” för dödsfall på slagfältet har ofta citerats av internetanalytiker och tidigare amerikanska militärer som Scott Ritter, Douglas Macgregor och Brian Berletic. [12] Undersökningsresultat från 2020 visade att de allra flesta motsatte sig privatiseringen av stora företag, kände sig fientligt inställda mot beroende av  marknadsreglering av ekonomin och hyste övertygelse om att Ukrainas ekonomiska system endast tjänade de rika (Belenok A.A., ”Kuda nas privela restavratsiya kapitalizma (30 let sotsiologicheskikh nablyudeniy). Politicheskoe prosveshchenie, nr 4, 2021, 119–154; s 138. [13] I den första omgången av presidentvalet 2019 fick Volodymyr Zelenskyj 30,2 procent av rösterna på en plattform som inkluderade förhandlingar om ett slut på Donbas-striderna. I andra omgången ökade Zelenskyj sin röst till 73,2 procent. I den första omgången lockade den gemensamma kandidaten för de största ultrahögernationalistiska partierna Ruslan Koshulynskyi 1,6 procent (Wikipedia). [14] Den ukrainska sociologen Aleksey Belenok återkopplade till  en undersökning från 2016 där respondenterna tillfrågades om de stödde kapitalism eller socialism. De två mest populära valen var: ”Jag stöder båda och önskar att de inte var i konflikt” och ”Jag motsätter mig båda”. (Belenok op. cit. s. 133). 

Föregående artikelUSA och Nato verkar fast beslutna att starta ett krig med Ryssland
Nästa artikelVarning för USA:s påverkan på svensk debatt
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Samhällssystemet fungerar inte i Ukraina. TV-stationer ägs av olika oligarker.
    I kanal 5 som ägs av Porosjenko, intervjuade man en advokat Oleksandr Yevsyutin, som sa att det ukrainska milis och polis nu håller på med är förbjudet enligt lag. Man får inte fånga in människor på offentliga platser och överräcka inkallelse till krig till dem. Detta får enbart ske enligt en viss ordning. Han sa att de borde filma händelserna för att kunna ta upp det som en rättssak.
    Hur lätt är det att skicka in videofilm på händelserna och dessutom filma dessa.
    Då man kan bli kallad rysk kollaboratör och sättas i fängelse och utstå tortyr.

    Detta visar att rättssystemet inte fungerar i Ukraina, för det är polisbilar tillsammans med det olagliga beteendet från ukrainsk milis, det innebär att polisen skyddar dessa personer som begår lagöverträdelser.

    Nu sist hade de gett en inkallelse till en blind man. Innan dess en man utan händer, så hur lågt kan man sjunka.

    Ukraina borde begära handräckning av svenska myndigheter och få utvisat alla män som gömmer sig i Sverige, men är propagandister för kriget, de bör utvisas och deltaga i det krig som de propagerar för.

  2. 1. Ukrozionazi enheten borde inte finnas. Den eller de som ser till att den försvinner (ju snabbare desto bättre) gör mänskligheten en väldig stor tjänst. De som vill/försöker bevara denna äckliga entitet är mänsklighetens fiender. I o m att Ryssland är på väg att krossa ukrozionazi enheten, så är skyldig Ryssland ett stort tack!

    2. Gur går det med ”Tank Aid” för ukrozionazi enten och vad blir det av det? Här har ni svaret
    https://www.youtube.com/watch?v=3jU87sJ8p-c

  3. 1. Ukrozionazi enheten borde inte finnas. Den eller de som ser till att den försvinner (ju snabbare desto bättre) gör mänskligheten en väldig stor tjänst. De som vill/försöker bevara denna äckliga entitet är mänsklighetens fiender. I o m att Ryssland är på väg att krossa ukrozionazi enheten, så är skyldig Ryssland ett stort tack!

    2. Hur går det med ”Tank Aid” för ukrozionazi enten och vad blir det av det? Här har ni svaret
    https://www.youtube.com/watch?v=3jU87sJ8p-c

  4. Detta krig som Nato fortsätter assistera är jävligt blodig. Nato är så vidriga så det saknar motstycke. Tror att gemene man EJ riktigt har koll på ALLA grova vapen som Usa Nato länderna skickat sedan dag1 och förlängt lidandet och krisen. Det är brutalt detta krig som det blivit varit senaste året HELT pga Usa ledda Nato. Det ni får höra i svenska media är totalt skitsnack men även det är det tyvärr många som köper skitsnacket. Ukraina finns EJ idag som vi känner till från tidigare. Ukraina är katastrof idag. Ett jätte land med ca45miljoner befolkning MEN där MINST 4del av befolkningen sedan längesen lämnat. Som att säga Sverige med sina ca11miljoner befolkningen där 3miljoner lämnat sedan längesen. Då utan att ens räkna alla 10tusentals som dödats och ihop med all förstörelsen. Som Vivianne ovanför nämner så borde dom som finansierar detta vidrigaste Proxy kriget under min livstid gå dit till fronten själva och utkämpa detta. Ukraina det som finns kvar efter krisen är dessutom bokstavligt talat såld FÖRALLTID utan MINSTA egna självständighet,då det är Washington och lillebror lill-brittanien som drar i ALLA trådarna. OCH clownen tiggaren, skådespelaren och diktatorn Zelenski ENDAST är ansiktet utåt, för vad som finns kvar av landet sedan. Korruptionen mår så mycket bättre än tidigare och har bästa tiderna, medierna är HELT statliga.OCH all oppositionen är fängslade och övriga är HELT portade avstängda. Listan är för lång. Vår egna Knäppskallen Uffe och övriga manliga kollegor från Moderaterna, ihop med övriga manliga clownerna i övriga partierna borde själva dra ut till fronten och utkämpa detta vidrigaste Proxy kriget under min livstid HELT klart. Man skickat istället NYTT paket till Ukraina på över 4miljarder IGEN nu som idioter av våra skattepengar utan att man MINSTA lilla analyserar läget och väntar lite. Göra hussen i Washington nöjd, Sverige får några poäng hos senila Biden i Washington är det man bryr sej om och medierna bara hakar på och bedrar folket. Gå tillbaka dessa 11mån och titta på första sidorna vad Dagens nys, Public service Svt, AftonH**a och ExpressH**a sagt all denna tiden och ni förstår den punkten GENAST

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here