Är färgrevolutionernas tid förbi?

5
586

 

EU:s dåvarande utrikespolitiska talesperson Ashton tillsammans med Jatsenuk, Klitscho och Tyanabook, ledare för högerextrema Svoboda i början av 2014.

Rolf Nilsson har funnit och översatt denna intressanta artikel
https://www.strategic-culture.org/news/2021/10/15/colour-revolutions-fade-away/

Om färgrevolutionernas tid är helt förbi återstår väl att se. Försökte USA/CIA sig på en färgrevolution i Belarus i våras?
USA:s regimförändringsbyrå, NED, erkänner inblandning i Belarus, troligen med stöd av Storbritannien. Se vidare under ”Relaterat”.

Den är skriven av Patrick Armstrong som var analytiker vid det kanadensiska försvarsdepartementet med speciell inriktning på Sovjetunionen/Ryssland från 1984 och rådgivare vid den kanadensiska ambassaden i Moskva 1993-1996. Han gick i pension 2008 och har sedan dess skrivit om Ryssland och relaterade ämnen.


Färgrevolutionernas tid är förbi

Tiden för ”färgrevolutioner” verkar vara på väg att rinna ut. Mekanismerna uppmärksammas och motverkas, skriver Patrick Armstrong.

Den förmodligen första USA-instiftade ”färgrevolutionen” var störtandet av kungariket Hawaii 1893. Hawaiiöarna hade förenats i början av 1800-talet och var internationellt erkända som ett självständigt land, men de infödda polynesierna hade hamnat i minoritet gentemot utomstående, som hade förvärvat en hel del mark och ägnat den åt odling av socker. USA var den främsta marknaden för sockret, men när USA:s inhemska sockerproducenter nådde framgång i Washington för att införa en tull, såg producenterna i Hawaii att deras förmögenhet hotades.

Kuppen störtade drottningen, utropade en republik och några år senare blev Hawaii ett amerikanskt territorium och sockermarknaden räddades. Inget av detta uttalades naturligtvis öppet i motiveringen: kuppen, liksom senare ”färgrevolutioner”, genomfördes av mer pretentiösa skäl än bara girighet. Ett hotv ”upptäcktes”, ”den allmänna säkerheten var hotad, liv och egendom var i fara”, ett säkerhetsutskott bildades, simulerade massmöten hölls.

Lägligt nog låg ett amerikanskt marinfartyg i hamnen och trupper kom i land ”för att säkra upp säkerheten” etc. etc. Marinens närvaro var inte en slump, eftersom USA: s president och utrikesminister var införstådda med konspirationen och USA: s diplomatiska representation, medan den låtsades neutralitet, var en aktiv deltagare.

Allt verkställdes snabbt och kuppledarna förklarade sig vara den nya provisoriska regeringen. Helt och uppenbart falskt – det fanns ingen oordning alls och ”kommittén för allmän säkerhet” utgjordes av sockerbaroner och deras lakejer – men det står som en historiskt betydelsefull händelse, eftersom det var det första grova försöket på något som skulle perfektioneras längre fram.

En kongressrapport 1894 beslutade att allt var helt i sin ordning, men ett sekel senare antog den amerikanska kongressen ”ursäktsresolutionen” för kuppen. Vem kan efter det säga att den regelbaserade internationella ordningen inte är verklig? Har Putin eller Xi någonsin bett om ursäkt för något de inte tidigare bett om ursäkt för?

Nazistdemonstration i Kiev 13 oktober 2018.

Den senaste framgångsrika ”färgrevolutionen” inträffade i Ukraina 2013-2014. Betrakta ” Non-Government” organisationerna – den icke-statliga delen är en lögn, men de är verkligen välorganiserade; de förbereder vägen. Victoria Nuland, dåvarande biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor, erkände att hon spenderade fem miljarder dollar för att ”säkerställa ett säkert och välmående och demokratiskt Ukraina”: en enorm summa för ett fattigt land. (Man lär sig här vad som har förändrats sedan den hawaiiska ”färgrevolutionen” 120 år tidigare: 1) retoriken är mer sliskig 2) det kostar mer.) Hon var John Stevens för den ukrainska ”färgrevolutionen” – utsänd av det amerikanska utrikesdepartementet för att dela ut pengarna, fatta besluten och regissera föreställningen.

Och, vilket telefonavlyssningen visar, för att utestänga andra från att lägga sig i – ” fuck the EU”. Jag rekommenderar att du tar dig tid att lyssna på några av Nulands tal här, för att se hur insmickrande förevändningarna för dessa ”färgrevolutioner” har blivit – demokrati, mänskliga rättigheter, frihet, reformer, Europa; raden av ”västerländska värden” är kopplade till girighet och makt. Inget av dessa, tidigare förtjänstfulla, värden är synliga i dagens Ukraina; men ukrainarnas (eller hawaiianernas) intressen var aldrig poängen med ”färgrevolutionerna”: sockerbaronerna ville behålla sin andel av den amerikanska marknaden, Washington ville skapa problem för Ryssland och den amerikanska flottan ville ha en bas på Krim.

Men tiden för ”färgrevolutioner” verkar rinna ut. Mekanismerna uppmärksammas och motverkas. Observera till exempel det ögonblick i den här videon från en protestaktion i Sevastopol, när kommentatorn – som hade sett de tidigare aktionerna på Maidan – påpekar de noggrant grupperade personerna, klädda i rött så att de kan känna igen varandra, som regisserar den till synes äkta och spontana protesten.

Arrangörerna försökte göra frågan om Krim-tatarerna till en stridsfråga. (Jag undrar förresten hur många konsumenter av de västerländska ”nyhetsmedierna” som tror att tatarerna är en urspungsbefolkning?) Jag minns väl den här dokumentären, eftersom det var första gången jag såg de människor som utsattes för en ”färgrevolution” hinna före arrangörerna; fram till detta ögonblick hade de reagerat, alltid felaktigt och för sent. Men många av säkerhetsstyrkorna på Krim 2014 hade varit på Maidan och hade gott om möjligheter att observera hur ”spontanitet” är organiserad.

Myndigheterna och deras säkerhetstjänster blir alltmer  proaktiva och använder sociala medier – ett bra exempel var inspelningen av mötet mellan arrangörerna av protesterna i Hongkong och en en amerikansk ambassadtjänsteman. Och vi har inspelningen av en av Navalnys medarbetare som ber om pengar från en brittisk ambassadtjänsteman; inte, försäkrade han tjänstemannen, ”någon stor summa pengar för människor som har miljarder i potten ”. Ibland händer det slumpmässigt och inte som ett resultat av planering av föremålets säkerhetstjänst. Ett civilt flygplan får ett (falskt) bombhot, det landar helt enligt reglerna, en av passagerarna är en ”färgrevolutions”-operatör, de arresterar honom, han avslöjar saker. Det finns fortfarande något skumt i Protasevich-historien, men den västerländska versionen är verkligen inte sann.

Och när det är över och har misslyckats, avfärdar Washington händelsevis sina redskap. Var är Yushchenko idag? En gång favoríten i ”Orange Revolution” i Kiev, idag är han en icke-person. Saakashvili, återanvänd och misslyckades igen i Ukraina, sitter idag i fängelse i Tbilisi. Inget ståhej om honom. Áñez sitter i fängelse (Bolivia, ö.a.), Protasevich bortglömd. Vi har sett många västvänliga, demokratiska frälsare  komma och gå i Ryssland – Berezovsky, Khodorkovsky och Pussy Riot tillhör det förflutna; idag är det Navalny, men han har förmodligen passerat sitt bäst-före-datum. Bara rekvisita på ”färgrevolutionens” teaterscen.

Och vi kommer till en annan hemlighet i att bekämpa ”färgrevolutionen” – att ta itu med den. Tsar Alexander sa till den franska ambassadören att Napoleons fiender hade gett upp för tidigt, själv skulle han å andra sidan åka till Kamchatka om det behövdes. Han for i stället till Paris.

Maduro och Guaidó

Maduro sitter fortfarande kvar i presidentpalatset i Caracas,  Guaidóhar reducerats till tiggeri; Bryssel har slutat att låtsas, men Washington håller fast vid illusionen. Lukasjenka finns kvar. Peking tog itu med det i Hong Kong. I motsats, i Georgien (”Rose Revolution”), var Shevardnadze ovillig att använda våld och i Kiev (”Orange Revolution” och Maidan) var Janukovitj ovillig att använda våld. Inte för att de inte i alla fall ändå anklagades av den västerländska propagandaapparaten (som inte skämdes för att kalla dessa scener i Kiev och Hong Kong ”fredliga” och aldrig undrade var alla orangea tält kom ifrån).

Allt utformat förstås för att uppmuntra till en våldsam reaktion från myndigheterna, vilken skulle framställas av de klagande västerländska medierna som våld mot fredliga demonstranter.

Inte alls samma sak, naturligtvis, som i den västerländska ”mänskliga rättigheter”, regelbaserade internationella ordnings-konstruktionen, som något som inträffar i Melbourne eller Paris eller London. Till viss del är ”färgrevolutioner” inväntade spel och den sittande makthavaren har, om han håller nerverna i styr, vissa fördelar.

Men förmodligen är den viktigaste förebyggande åtgärden mot en ”färgrevolution” att förhindra att den startar. Och här är det nödvändigt att driva ut de utländska ”icke -statliga” organisationerna innan de etablerat sig. Det kommer naturligtvis att bli mycket protester från väst, men det är viktigt för föremålen att förstå att den pressbevakning de utsätts för i väst är och alltid kommer att vara negativ, oavsett vad de gör, säger eller har för argument. Det handlar om propaganda, det ska inte vara faktabaserat.

Och det är ofta på ett underhållande sätt en upprepning – de västerländska propagandisterna är för lata och för föraktfulla mot sin publik för att inte återvinna gårdagens panikutbrott. Till exempel: minns ni när Ryssland hackade elnätet i Vermont 2016? Den här gången är det ”en arg kinesisk president Xi Jinping” som stänger ner kanadensiska kraftverk. Ibland är det hafsigt och idiotiskt: CNN berättar att Ryssland, Kina och Iran alla hackar det amerikanska valsystemet; man fortsätter sedan med att säga att Ryssland gillar Trump och Kina gillar Biden; Därför, en slutsats som Sherlock Holmes skulle ha dragit, måste CNN tro att Iran bestämde valresultatet. Föremålet ska inte oroa sig för västerländsk mediebevakning – om du är dagens föremål blir all medietäckning negativ. Se nuvarande upprördhet över ”kränkningar av Taiwans luftrum” utan att nämna denna samtidiga händelse. Fakta spelar ingen roll: Panama Papers handlade om Putin, förutom att de inte omnämnde honom, och därför måste de ha läckts av Putin. Pandorapapperen ger oss en repris.

Längs till vänster träffar Joshua Wong senator M Rubio, USA. Bild Consortiumnews.

Tidigare framgångar – på senare tid, Ukraina två gånger, Georgien – blir nu till misslyckanden: Hongkong, Venezuela och Vitryssland. Föremålen har lärt sig hur man motverkar attackerna.

De grundläggande reglerna för att besegra ”färgrevolutioner” är:

  1. De kommer utifrån. Så stäng ute de utomstående och bli av med de utländska ”icke-statliga” organisationerna. Detta är förmodligen den viktigaste förebyggande åtgärden: ”färgrevolutions”-operatörerna kunde verka tämligen obehindrat i till exempel Ukraina.
  2. Kom ihåg tsar Alexanders råd: ge inte upp för tidigt. Maduro och Lukashenka finns kvar. För att inte tala om Ryssland, Kina och Iran.
  3. Var inte rädd för att du kommer att klandras: det kommer du att bli i alla fall. Den västerländska propagandamaskinen är inte intresserad av fakta.
  4. Var tuff. Det finns en rytm i dessa företeelser; om du avbryter dem är det svårt för dem att komma tillbaka på rätt spå
  5. Ha tålamod, som vi såg i Hong Kong är upprördheten mestadels konstlad och kommer att ta slut.
  6. Lär dig teknikerna för hur de görs, se upp för dem och motverka dem.
  7. Och slutligen: tiden är på din sida. Väst blir inte starkare. Till skillnad från de som de neo-konservativa kallar ”revisionisternas axel”.

Relaterat.
Planerar USA en ny “färgrevolution” i Vitryssland/Belarus?
Försöker USA få igång en färgrevolution i Hongkong?
Pågår en färgrevolution i Belarus? Hur vet vi? Är Navalny “inblandad”?
USA:s regimförändringsbyrå, NED, erkänner inblandning i Belarus, troligen med stöd av Storbritannien.

Föregående artikelAmnesty: ”Facebooks och Googles omfattande övervakning hotar mänskliga rättigheter”. Stämmer? (Och de rapporterar till CIA och NSA!)
Nästa artikelGlobal klimatstrejk idag kl 13 på minst 28 orter i Sverige. Kom med!
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

5 KOMMENTARER

  1. Något om olikfärgade revolutioner..
    Den Ryska revolutionen är inte en enda utan är tre. Den första ryska revolutionen att störta tzaren 1825 hade misslyckades. 1905 sker den andra ryska revolutionen. Också den misslyckas. Revolutionerna spreds genom utvecklingen i Europa.
    Den första franska revolutionen bröt ut 1789. Sedan kom nya revolutioner 1830, 1848 och 1871. Nationalismen i Europa ledde fram till världskriget 1914 och senare till ett nytt världskrig 1939. Folk stred mot varandra i klasskampen eller i raskampen.
    Rysslands tvingades in i kriget, som förvärrade nöden än mer efter den rysk-japanska kriget. När Första världskriget pågick 1917, var läget helt fastlåst både på öst- och västfronten. Tzaren hade redan i mars 1917 avgått och en provisorisk regering bildades.
    Då befann sig Lenin i exil i Schweiz, när han kallades och erbjöds medel. Den ryska revolutionen var inte en revolt av folket utan genom en planerad och finansierad kupp utifrån. Ett frambringat kaos i Ryssland skulle få nationen på fall. Detta var även i linje med västvärldens intressen. Ryssland med sina väldiga resurser kunde ju bli en ny stormakt, vilket måste förhindras.
    Kuppen började den 7 nov 1917 och tog 10 dagar. Den bestod i att de bolsjevikkontrollerade arbetare- och soldatsovjeterna avsatte den provisoriska regeringen vars siste regeringschef var Kerenskij. Det var snarare ett överlämnade av makten.
    Att det skulle ske ett maktövertagande var känt i Europa och USA månader innan det skedde. Den stora grupp som var bönder deltog inte. Sedan begynte sovjetväldet, som i själva verket blev skapat genom västmakter!
    1900-talet blev förmodligen mänsklighetens blodigaste århundrade.

    • Nja, det där var en väldigt tillrättalagd version av rysk historia, som kanske som mest tilltalar dagens ganska konservativt färgade och inriktade Ryssland.

      Dekabristupproret 1825 av unga officerare slogs visserligen ned inom ett dygn, men frihetens idéer från Frankrike och Napoleon hade slagit rot k rysk frihetstanke. Vi kan vara tänka oss hur Europa skulle kunna sett ut utan det ryska självhärskardiktaturen 90 år till.

      Den ryska monarkin dödade indirekt sig själv. Den hade inga eller ytterst få vänner och allierade och åren 1916-1918 var verkligen folkets revolutionära epok. Revolutioner slutar dock aldrig som man tänkt när man gick in i dem. Men vi kan tänka oss hur illa det skulle ha gått om det fascistiska Tyskland hade anfallit ett oreformerat Tsarryssland på 1930-talet: då hade vi säkert haft JUST tyskt lebensraum långt in i Sibirien idag. Det tål att tänkas på.

      Den siste ryske tsaren Nikolaj II abdikerade frivilligt, han gav själv vägen öppen för den ryska republiken och meritokratin, och ingen normalt politiskt tänkande person vill väl ha Romanov-eländet tillbaka heller, för den delen heller.

      Det är tyvärr typiskt för den historiska tolkningen i östra Europa att de dåliga och improduktiva sidorna man ärvt och tagit med sig från tidigare år och epoker, alltid är någon annans (på utsidan) fel att det gått illa. Resonerar man så är man alltid offer för historiens nyckfullhet: precis som dagens Ukraina! Alla ekonomiska, politiska och sociala fel och brister är alltid Moskvas (på utsidan!) fel, istället för att man hemma gör rent hus med maffiaoligarkin som är roten till Ukrainas kompletta stagnation på alla områden.

      Som man säger klokt i Sverige: man ska börja gräva där man står. I östra Europa förväntar man sig oftast tyvärr att någon annan skall ta både initiativ och ansvar.

  2. Färgrevolutionerna verkar ha som egentligt enda mål att införa (eller rättare sagt sparka upp dörren på äkta U.S.-Army-manér) det amerikanska politiska systemet till länders politiska system man inte på enkelt vis kan förändra med intriger, hot, lögner och lite andra indirekta metoder.

    Det är inte heller någon ”revolution”. Operationen har inte egentligt mål att införa en speciell ideologi. Metoderna -liksom målen- sammansmälter närmast att likna med politisk anarki och socialt-ekonomiskt kaos. Länderna ifråga slutar också, märkligt nog, att såväl fungera som att utvecklas för det berörda folkets mål. De blir svaga, utsatta och beroende för att under lång tid behöva Washingtons råd, vapenköp och naturligtvis rådgivare i ekonomi och politik.

    En ny inofficiell delstat och lydstat i ett, har sett dagens ljus. Landet har nu blivit en del av den nya, ljusa och fria världen. Befolkningen får dock inte själva ta del av dessa vackra ord och attribut.

    Situationen och de kriminella och närmast maffialiknande ekonomiska ägar- och företagarförhållandena ser i princip likadana ut i Georgien och Ukraina mer än 15 år efter de fick den första amerikanska anarkidosen. Någon bättring syns inte heller. Det är också den amerikanska avsikten, dold och slug, eller måhända inkompetent, kan det tyckas.

    Målet är dock ett helt annat: att öka och infiltrera landet för amerikanska geopolitiska behov och att säkerställa nya kunder för militär- och liknande utrustning för export.

    Konstigare än så är det, märkligt nog, inte.

    Washington skaffar på detta vis bara nya kunder till sin egen vapenindustri. Det sker bara inte på ordinära och stillsamma internationella vapenmässor med lädermappar och bubbel i glasen bland herrar i kostym.

    Amerikanerna brukar ibland kallas för dekadenta revolutionärer. Dess kaos och anarki i mottagarländerna torde avskräcka: Afghanistan, Irak, Colombia, Georgien och Ukraina. Listan kan göras lång, och längre.

    Den amerikanska politiska modellen har misslyckats, dess utrikespolitik för andra länder har gjort fiasko på världsscenen.

    Washingtons narcissism har kraschat, men man lider inte själv, det gör Washingtons nya kunder.

  3. Jag betraktar så kallade ”färgrevolutioner” som en vänsteridé från dem med vilja att ”förändra världen” och då i första hand liberala och politiska vänsterkrafter som tillsammanskan uppnå den styrka som krävs att uppmuntra oppositionella i det berörda landet.

    Jag berättade igår om en stor strejk på traktorfabriken i Minsk, Belarus i samband med förra presidentvalet.
    MTZ är en jättestor traktorfabrik som ibland kallas den största i världen.
    Antalet arbetare där är någonstans mellan tjugo och trettio tusen.
    Det blir många demonstranter.
    Märk väl att de här arbetarna demonstrerade MOT Lukasjenko och inte för honom.
    Det gör saken totalt upp och ned vänd för svenska kommunister och tidningen Proletären som förmodligen förtiger de strejkande arbetarna och möjligen betraktar dem som ett svek mot deras socialistiska övertygelse och fiende i form av kontrarevolutionärer.

    Men jag tror det har med miljö att göra.
    Politisk progressiv vänster samlas ofta i städer och konservativ höger samlas gärna i landsbygd.
    Jag uppfattar det viktigt med rättvisande definition.
    Politisk vänster eller höger har inte så mycket med ekonomiskt system att göra även om det inom viss tidsperiod kan ha det.
    Politisk vänster uppfattar jag som förändringsvilja i progressiv riktning, en riktning som är allt annat än tidlös. Det som betraktas progressivt idag kan lika väl bli konservativt om ett antal då om utveckling förändrar riktning. Eller nya politiska idéer uppstår.
    Det förhållandet gör progressiv politisk till en lekstuga för diverse akademiker där de kan fantisera tämligen fritt.
    Politisk höger blir då motsatsen, en strävan att behålla det bestående samt söka trygghet och erfarenheter i traditionen. Även förändring i så kallad progressiv riktning men då i en återhållsam takt långt bort från revolutioner och snabba smärtsamma samhällsomvälvningar.

    Nej, det blir inga fler s.k. färgrevolutioner i Belarus.
    Orsaken är att Belarus främst är ett konservativt agrarland samt att västerlandet inklusive USA redan förslösat bort sina resurser att genomföra dem.
    Belarus grannland Ukraina var förmodligen det sista försöket från västerlandet med en färgrevolution.
    Ett försök som dessutom misslyckades och blev väldigt kostsamt för de (ekonomiska) västkrafter som försökte.
    Rysk oligarkekonomi är inte direkt kompatibel med västerländsk fri marknad.
    mvh arbetarklass

    • Nja, resultatet av de s.k. färgrevolutionerna, som inte kan kallas för ”revolutioner” i ordets historiska mening, är att man med amerikanska undergrävande metoder skapar kaos i landets opinion, press, media, politiska, sociala och ekonomiska liv. S.k. kaosisering.

      Mig veterligen har inga av dessa anarkistiska amerikanska kuppmanövrar för några revolutionära vänstermänniskor till makten, tvärtom. Ukraina är så fullproppat med fascistisk propaganda och en samhällsanda, att man kan nog säga att den här amerikanska metoden motsvarar vad en klassisk sydamerikansk militärkupp var på 1960-1980-talen.

      Målet är detsamma, man lyckas nu bara lura befolkningen på gatan genom internetkampanjer.

      Om länderna skulle genomgått just revolutioner hade det märkts efter 5-10 år i de berörda ländernas ekonomiska tillväxt och fördelning, som dock ALLTID uteblir i dessa amerikanska kupper: det blir ingen social och ekonomisk tillväxt i Irak, Afghanistan, Ukraina, Georgien o.s.v., och de korrupta maffiastrukturerna och korruptionen kvarstår och rentav förvärras.

      Det är själva beviset på den amerikanska ”färgrevolutionskuppen” som bara utförs för Washingtons skull, inte befolkningarna i länderna.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here