Avslöjar det politiska spelet kring Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan

1
579
Svenska soldater i Afghanistan.

Lars-Gunnar Liljestrand rapporterar om en avhandling av en militär som Avslöjar det politiska spelet kring Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan
Artikeln är mycket viktig för alla som är intresserade av det kostnadskrävande kriget i Afghanistan.
Jag publicerar ett ovanligt stort utdrag ur artikeln, men rekommenderar alla att läsa hela artikeln på Alliansfriheten.se.

Det framgår att opinionen har missletts av regering och riksdag under 20 års tid. Ett stort avsteg från demokratisk behandling. Jag har behandlat frågan i ett antal andra artiklar, bl.a. i Krigade Sverige för fred och rättvisa i Afghanistan? som introduktion till en annan artikel av Lars-Gunnar Liljestrand.


Nu inser alla världen över att den USA-och Nato-ledda insatsen i Afghanistan var ett fiasko. De utländska trupperna håller på att dras tillbaka därifrån. Ingen politiskt ansvarig för kriget vill idag ta i det ens med tång.

Den 15 maj genomfördes i all tysthet en ceremoniell avslutning av Nato-insatsen i Kabul.

Den svenska flaggan halades utan närvaro av de annars så publicitetshungriga svenska politikerna som varit med om att besluta om kriget.

Man vill tiga ihjäl 20 års krig.

Yrkesofficeren Lars Wikman, filosofie doktor vid Uppsala universitet och knuten till Försvarshögskolan, har skrivit en viktig statsvetenskaplig avhandling om hur konsensus skapades mellan partierna kring varje avgörande steg i de politiska besluten om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan.

Avhandlingen, Don’t Mention the War, kartlägger hur de svenska politikerna inför besluten 2001–2002 då Sverige gick med, 2003–2005 då insatsen utvidgades och slutligen 2009–2010 strävade efter att åtminstone utåt framstå som eniga och att besluten skulle synas som en naturlig fortsättning på en traditionell svensk utrikes- och säkerhetspolitik som byggde på folkrätt, FN och humanitära insatser.

Om det första beslutet 2002 skriver Wikman att det framställdes som om det låg i linje med den traditionella utrikespolitiken.

På S-kongressen i november 2001 var frågan om en kommande svensk militär insats i Afghanistan uppe på agendan. Wikman beskriver hur oppositionen mot förslaget angrep påståendet att FN direkt eller indirekt hade sanktionerat bombningarna över landet. En av de skarpaste kritikerna var Maj Britt Theorin som ifrågasatte den folkrättsliga grunden för en insats:

”Låt mig till sist säga till mina kollegor här att FN aldrig godkände bombningarna, aldrig någonsin. Inte heller Kofi Annan har gjort det. Han har, som jag sagt, understrukit att det inte finns någon militär lösning på Afghanistans problem och att bombningarna måste upphöra så snart som möjligt.”

Partiledningen genom statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh gick till hård motattack och deklarerade att bombningarna hade FN:s stöd och var i enlighet med folkrätten. De fick kongressen med sig.

Inför det första beslutet ville Anna Lindh tona ned den militära komponenten i den kommande insatsen.
Vid riksdagens behandling av propositionen om starten av svenskt militärt deltagande i januari 2002 ansågs insatsen vara i linje med traditionell svensk politik om att endast delta i operationer med FN-mandat. Samtliga partier röstade för insatsen.

I avhandlingen beskrivs hur argumentet för en svensk insats gled över från att bekämpa internationell terrorism till att handla om en humanitär intervention till stöd för afghanska kvinnor och mot talibanskt förtryck. Med den motiveringen blev det lättare att nå enighet om insatsen. I grunden var dock motivet att visa lojalitet med USA.

För att upprätthålla illusionen av en FN-stödd insats med vissa humanitära mål måste en rågång dras åtminstone utåt till den USA-ledda Operation Enduring Freedom ( OEF) som saknade FN-mandat. Wikman refererar till arvet efter den tidigare försvarsministern Thage G Peterson som var strikt för den traditionella säkerhetspolitiken och som blev en uttalad motståndare till det svenska deltagandet i kriget. Tjänstemän på försvarsdepartementet uppgav för Wikman att Thages anda levde starkt kvar, och därför måste kopplingen mellan Isaf och OEF döljas.

Inför S-kongressen 2009 hade oppositionen inom partiet växt. Pierre Schori ledde tillsammans med Maj Britt Theorin motståndet på kongressen. Wikman beskriver hur partiledningen för att vända kongressen tvingades kalla in förre utrikesministern Jan Eliasson som talade sig varm för fortsatt krig. Pierre Schori hade med flera artiklar och en bok skarpt kritiserat kriget.

Vid valet 2010 var S, MP och V enade i sitt motstånd mot kriget. Efter förhandlingar nåddes dock en överenskommelse mellan alliansregeringen och S+MP om fortsatt om än neddragen militär närvaro. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (som nu var representerade i riksdagen) stod utanför. Överenskommelsen innebar en gradvis övergång från stridande trupp till trupp för utbildning och träning av den afghanska armén. Därmed kunde man blidka oppositionen mot kriget och få till stånd en sexpartiöverenskommelse.

I stort sett har de sex partierna sedan varit enade till dess Isaf avslutades vid utgången av 2014.

Wikman konstaterar helt riktigt att när man började tala om en uppdelning av soldaterna i stridande och i utbildande så öppnades för truppnärvaro också efter Isaf, vilket vi ser än i denna dag.

Ett genomgående tema som Wikman tar upp är att en förutsättning för bred konsensus om kriget och för att få insatsen accepterad hos allmänheten var att den kunde framstå som traditionell och skild från det krig som USA genomförde.

Wikman visar att detta i sin tur ledde till all möjlig desinformation, oheliga allianser i riksdagen och vilseledande beskrivningar av de militära handlingarna.

Avhandlingen är ett värdefullt bidrag till historieskrivningen om Afghanistankriget.”

 


 



Relaterat

Krigade Sverige för fred och rättvisa i Afghanistan?
Biden avslutar inte Afghanistan-kriget, han privatiserar det: Specialstyrkor, Pentagon-entreprenörer, underrättelsetjänsten ska finnas kvar.
Vad gör Sverige i Afghanistan? Efter 19 års USA-krig och ockupation lider 85 % av befolkningen.
Washington Post: USA ljuger med Afghanistan-statistik.
Utrikesminister Pompeo: “Vi har inget att skämmas för i Mellanöstern” (Fast vi dödat miljoner människor och förstört flera länder).
Kriget i Afghanistan: Koalition av ovilliga stater, med Sverige som undantag.
Svensk militär har inget i Afghanistan och Irak att göra.

Föregående artikelKapitalismens låtsaslösningar på klimatkrisen
Nästa artikelVarför vill eliten träffa Greta Thunberg?

1 KOMMENTAR

  1. Det skulle vara intressant att få veta namnen på vilka ministrar och framträdande personer (förutom Göran Persson och Anna Lindh, Jan Eliasson) som medverkade till detta beslut. Sverige har ju en del andra “fredsarbeten” att ta itu med. Hur var stämningarna bland socialdemokrater vad gäller “fredsarbetet” i Jugoslavien, Irak, Iran, Syrien, Libyen och statskuppen i Ukraina. Den socialdemokratiska freds och samarbetspolitiken ja, hela den “svenska utrikespolitiken” har nu blivit omisskännligt likt det som utövas av ett USA-lett NATO och detta spiller alltmer över på det “oberoende och opartiska SVT/SR”.
    I programmet Nordegren/Epstein 2021-06-16 uttryckte sig exempelvis en fd. Moskvadiplomat och ambassadör med namnet Fredrik Löjdquist så här välartikulerat opartiskt om vilket land som bär skulden till det försämrade fredsläget läget i Sveriges omvärld:
    “… det beror ju framför allt på att Ryssland ägnar sig åt antagonistiskt aggressivt beteende och delar av det beteendet har varit mer aggressivt än under det kalla kriget… Det går inte att säga att båda sidor är lika skyldiga… utan det är Ryssland som har brutit mot folkrätten, internationella normer och spelregler, den
    europeiska säkerhetsordningen och ägnat sig åt militär våldsutövning i Georgien och Ukraina, olika former av hybridhot, cyberattacker, inblandning i det amerikanska presidentvalet och så vidare.”

    Fredrik Löjdquist arbetar på den av regeringen finansierade tankesmedjan Utrikespolitiska Institutet.
    Här finns ett Europa program, ett Ryssland och Eurasien program, ett Mellanöstern och Nordafrika program, ett Asien program samt Programmet för global politik och säkerhet. Något Amerika-Central och Latinamerika program saknas märkligt nog.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here