Jacques Baud – ger han en trovärdig bild av kriget i Ukraina och dess bakgrund?

74
2205

Bild:

Vi har nu en ny intervju, 1 september,  med Jacques Baud, en favorit hos flera läsare.
https://www.thepostil.com/our-latest-interview-with-jacques-baud/ ur The Postil Magazine. Översatt av Rolf Nilsson.

”Vår senaste intervju med Jacques Baud”

Jacques Baud

Vi är glada att kunna ge er denna färska intervju med Jacques Baud, där vi tar upp vad som nu händer i den geopolitiska kamp som kriget mellan Ukraina och Ryssland utgör. Som alltid bidrar Jacques Baud med djup insikt och tydlig analys till samtalet.

The Postil (TP): Du har just publicerat din senaste bok om kriget i Ukraina – Operation Z, utgiven av Max Milo. Berätta lite om det – vad fick dig att skriva den här boken och vad vill du förmedla till läsarna?

 

Jacques Baud (JB): Syftet med den här boken är att visa hur den felaktiga information som sprids av våra medier har bidragit till att driva Ukraina i fel riktning. Jag skrev den under mottot ”utifrån hur vi förstår kriser härrör hur vi löser dem”.

Genom att dölja många aspekter av denna konflikt har västliga medier gett oss en karikatyrisk och artificiell bild av situationen, vilket har resulterat i en polarisering av sinnena. Detta har lett till ett utbrett tankesätt som gör varje försök till förhandling praktiskt taget omöjligt.

Den ensidiga och partiska framställningen som ges av mainstream media är inte avsedd att hjälpa oss att lösa problemet, utan att främja hatet mot Ryssland. Att utesluta handikappade idrottare, katter och till och med ryska träd från tävlingar, att avskeda dirigenter, att plocka bort verk av ryska konstnärer, som Dostojevskij, eller till och med att byta namn på målningar, syftar till att utesluta den ryska befolkningen från samhället! I Frankrike har till och med bankkonton för personer med ryskklingande namn blockerats. De sociala nätverken Facebook och Twitter har systematiskt blockerat avslöjandet av ukrainska brott under förevändning av ”hatretorik”, men tillåter uppmaningar till våld mot ryssar.

Ingen av dessa åtgärder hade någon effekt på konflikten, förutom att stimulera hat och våld mot ryssarna i våra länder. Denna manipulering är så illa att vi hellre ser ukrainare dö än att söka en diplomatisk lösning. Som den republikanske senatorn Lindsey Graham nyligen sade handlar det om att låta ukrainarna kämpa till sista man.

Det antas allmänt att journalister arbetar enligt kvalitetsnormer och etiska normer för att informera oss på ett så ärligt sätt som möjligt. Dessa normer fastställs i Münchenstadgan från 1971. När jag skrev min bok fick jag reda på att ingen fransktalande mainstreammedia i Europa respekterar denna stadga när det gäller Ryssland och Kina. I själva verket stöder de skamlöst en omoralisk politik gentemot Ukraina, som av Andrés Manuel López Obrador, Mexikos president, beskrivs som ”Vi tillhandahåller vapnen, ni tillhandahåller liken!”.

För att belysa denna felaktiga information ville jag visa att information som gör det möjligt att ge en realistisk bild av situationen fanns tillgänglig redan i februari, men att våra medier inte förmedlade den till allmänheten. Mitt mål var att visa på denna motsägelse.

För att undvika att själv bli en propagandist till förmån för den ena eller andra sidan har jag uteslutande förlitat mig på västerländska, ukrainska (från Kiev) och ryska oppositionskällor. Jag har inte tagit någon information från ryska medier.

TP: Det sägs ofta i väst att detta krig har ”bevisat” att den ryska armén är svag och att dess utrustning är värdelös. Är dessa påståenden sanna?

JB: Nej. Efter mer än sex månaders krig kan man säga att den ryska armén är effektiv och ändamålsenlig, och att kvaliteten på dess ledning och kontroll vida överstiger vad vi ser i väst. Men vår uppfattning påverkas av en rapportering som fokuserar på den ukrainska sidan och av förvrängningar av verkligheten.

För det första har vi verkligheten på marken. Man bör komma ihåg att det som medierna kallar ”ryssar” i själva verket är en rysktalande koalition som består av professionella ryska krigare och soldater från de folkliga miliserna i Donbass. Operationerna i Donbass genomförs huvudsakligen av dessa miliser, som kämpar på ”sin” mark, i städer och byar som de känner till och där de har vänner och familj. De avancerar därför försiktigt för egen del, men också för att undvika civila offer. Trots påståendena i den västerländska propagandan åtnjuter koalitionen således ett mycket gott folkligt stöd i de områden som den ockuperar.

Om man sedan bara tittar på en karta kan man se att Donbass är en region med många bebyggda och bebodda områden, vilket innebär en fördel för försvararen och en minskad framryckningshastighet för angriparen under alla omständigheter.

För det andra har vi det sätt på vilket våra medier skildrar konfliktens utveckling. Ukraina är ett enormt land och småskaliga kartor visar knappast skillnaderna från en dag till en annan. Dessutom har varje sida sin egen uppfattning om fiendens framsteg. Om vi tar exemplet med situationen den 25 mars 2022 kan vi se att kartan från den franska dagstidningen Ouest-France (a) visar nästan ingen framryckning av Ryssland, liksom den schweiziska webbplatsen RTS (b). Kartan på den ryska webbplatsen RIAFAN (c) kan vara propaganda, men om vi jämför den med kartan från det franska direktoratet för militär underrättelsetjänst (DRM) (d) ser vi att de ryska medierna förmodligen ligger närmare sanningen. Alla dessa kartor publicerades samma dag, men den franska tidningen och de schweiziska statliga medierna valde inte att använda DRM:s karta utan föredrog att använda en ukrainsk karta. Detta visar att våra medier fungerar som propagandakontor.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Maps-768×669.jpg

Figur 1 – Jämförelse av de kartor som presenterades i våra medier den 25 mars 2022. Det är detta sätt att presentera den ryska offensiven som har lett till påståendet att den ryska armén är svag. Det visar också att den information som tillhandahålls av de ryska medierna tycks ligga närmare verkligheten än den information som tillhandahålls av Ukraina.

För det tredje har våra ”experter” själva fastställt målen för den ryska offensiven. Genom att hävda att Ryssland ville ta över Ukraina och dess resurser, ta över Kiev på två dagar osv. har våra experter bokstavligen uppfunnit och tillskrivit ryssarna mål som Putin aldrig nämnt. I maj 2022 förklarade Claude Wild, Schweiz ambassadör i Kiev, i RTS att ryssarna hade ”förlorat slaget om Kiev”. Men i verkligheten fanns det aldrig något ”slag om Kiev”. Det är naturligtvis lätt att hävda att ryssarna inte nådde sina mål – om de aldrig försökte nå dem!

För det fjärde har västvärlden och Ukraina skapat en missvisande bild av sin motståndare. I Frankrike, Schweiz och Belgien har ingen av de militära experterna i tv någon kunskap om militära operationer och hur ryssarna genomför sina. Deras ”expertis” kommer från rykten från kriget i Afghanistan eller Syrien, som ofta bara är västlig propaganda. Dessa experter har bokstavligen förfalskat presentationen av ryska operationer.

Sålunda var de mål som Ryssland tillkännagav redan den 24 februari ”demilitarisering” och ”avnazifiering” av hotet mot befolkningen i Donbass. Dessa mål är relaterade till neutralisering av kapaciteter, inte till att lägga beslag på mark eller resurser. För att uttrycka det rakt ut behöver ryssarna i teorin inte avancera för att uppnå sina mål – det skulle räcka om ukrainarna själva skulle komma och bli dödade.

Med andra ord har våra politiker och medier pressat Ukraina att försvara terrängen som i Frankrike under första världskriget. De har drivit de ukrainska trupperna att försvara varje kvadratmeter mark i ”sista stridssituationer”. Ironiskt nog har västvärlden bara gjort ryssarnas arbete lättare.

I själva verket, liksom i kriget mot terrorismen, ser västerlänningarna fienden så som de vill att han ska vara, inte så som han är. Som Sun Tzu sade för 2 500 år sedan är detta det bästa receptet för att förlora ett krig.

Ett exempel är det så kallade ”hybridkriget” som Ryssland påstås föra mot väst. I juni 2014, när västvärlden försökte förklara Rysslands (påhittade) ingripande i Donbass-konflikten, ”avslöjade” Rysslandsexperten Mark Galeotti förekomsten av en doktrin som skulle illustrera det ryska konceptet med hybridkrigföring. Den är känd som ”Gerasimovdoktrinen” och har aldrig riktigt definierats av västvärlden om vad den består av och hur den skulle kunna garantera militär framgång. Men den används för att förklara hur Ryssland för krig i Donbass utan att skicka trupper dit och varför Ukraina konsekvent förlorar sina strider mot rebellerna. År 2018 insåg Galeotti att han hade fel och bad om ursäkt – modigt och intelligent – i en artikel med titeln ”I’m Sorry for Creating the Gerasimov Doctrine” som publicerades i tidskriften Foreign Policy.

Trots detta, och utan att veta vad det innebar, fortsatte våra medier och politiker att låtsas att Ryssland förde ett hybridkrig mot Ukraina och väst. Med andra ord föreställde vi oss en typ av krig som inte existerar, och vi förberedde Ukraina för det. Det är också detta som förklarar utmaningen för Ukraina att ha en sammanhängande strategi för att motverka ryska operationer.

Väst vill inte se situationen som den verkligen är. Den rysktalande koalitionen har inlett sin offensiv med en total styrka som är sämre än ukrainarnas i förhållandet 1-2:1. För att vara framgångsrik när man är i underläge måste man skapa lokala och tillfälliga överlägsenheter genom att snabbt förflytta sina styrkor på slagfältet.

Detta är vad ryssarna kallar ”operativ konst” (operativnoe iskoustvo). Detta begrepp är dåligt förstått i västvärlden. Termen ”operational” som används inom Nato har två översättningar på ryska: ”operative” (som avser en kommandonivå) och ”operational” (som definierar ett tillstånd). Det är konsten att manövrera militära formationer, ungefär som i ett schackspel, för att besegra en överlägsen motståndare.

Operationen kring Kiev var till exempel inte avsedd att ”lura” ukrainarna (och västvärlden) om deras avsikter, utan att tvinga den ukrainska armén att hålla stora styrkor kring huvudstaden och på så sätt ”hålla fast dem”. I tekniska termer är detta vad som kallas en ”formande operation”. I motsats till vissa ”experters” analys var det inte en ”bedrägerioperation”, som skulle ha utformats på ett helt annat sätt och som skulle ha involverat mycket större styrkor. Syftet var att förhindra en förstärkning av huvuddelen av de ukrainska styrkorna i Donbass.

Den viktigaste lärdomen av detta krig i detta skede bekräftar vad vi vet sedan andra världskriget: ryssarna behärskar den operativa konsten.

TP: Frågor om Rysslands militär väcker den uppenbara frågan – hur bra är Ukrainas militär i dag? Och ännu viktigare, varför hör vi inte så mycket om den ukrainska armén?

JB: De ukrainska soldaterna är förvisso modiga soldater som utför sin plikt samvetsgrant och modigt. Men min personliga erfarenhet visar att i nästan alla kriser sitter problemet i huvudet. Oförmågan att förstå motståndaren och hans logik och att ha en klar bild av den faktiska situationen är den främsta orsaken till misslyckanden.

Sedan början av den ryska offensiven kan vi urskilja två sätt att föra kriget. På den ukrainska sidan förs kriget i det politiska och informationsmässiga rummet, medan kriget på den ryska sidan förs i det fysiska och operativa rummet. De två sidorna strider inte i samma utrymmen. Detta är en situation som jag beskrev 2003 i min bok La guerre asymétrique ou la défaite du vainqueur (Det asymmetriska kriget eller segrarens nederlag). Problemet är att i slutändan är det terrängens verklighet som gäller.

På den ryska sidan fattas besluten av militären, medan Zelensky på den ukrainska sidan är allestädes närvarande och den centrala faktorn i krigets förlopp. Han fattar operativa beslut, uppenbarligen ofta mot militärens råd. Detta förklarar de ökande spänningarna mellan Zelensky och militären. Enligt ukrainska medier skulle Zelensky kunna avsätta general Valery Zoluzhny genom att utse honom till försvarsminister.

Den ukrainska armén har sedan 2014 fått omfattande utbildning av amerikanska, brittiska och kanadensiska officerare. Problemet är att västerlänningarna i över 20 år har bekämpat väpnade grupper och spridda motståndare och engagerat hela arméer mot enskilda individer. Väst utkämpar krig på taktisk nivå och har på något sätt förlorat förmågan att kämpa på strategisk och operativ nivå. Detta förklarar delvis varför Ukraina för sitt krig på denna nivå.

Men det finns en mer konceptuell dimension. Zelensky och västvärlden ser krig som en numerisk och teknisk styrkebalans. Det är därför som ukrainarna sedan 2014 aldrig har försökt att locka rebellerna på avvägar och de tror nu att lösningen kommer att komma från de vapen som väst levererar. Väst försåg Ukraina med några dussin M777-kanoner och HIMARS- och MLRS-missilramper, medan Ukraina hade flera tusen motsvarande artilleripjäser i februari. Det ryska konceptet ”korrelation av styrkor” tar hänsyn till många fler faktorer och är mer holistiskt än västvärldens synsätt. Det är därför som ryssarna vinner.

För att foga sig i en ogenomtänkt politik har våra medier konstruerat en virtuell verklighet som ger Ryssland den dåliga rollen. För dem som observerar krisens förlopp noggrant kan vi nästan säga att de presenterade Ryssland som en ”spegelbild” av situationen i Ukraina. När det började talas om ukrainska förluster vände sig alltså västvärldens kommunikation till ryska förluster (med siffror som Ukraina gav).

De så kallade ”motoffensiverna” som Ukraina och väst proklamerade i Charkov och Cherson i april-maj var bara ”motattacker”. Skillnaden mellan de två är att motoffensiv är ett operativt begrepp, medan motattack är ett taktiskt begrepp, som har en mycket mer begränsad räckvidd. Dessa motattacker var möjliga eftersom tätheten av ryska trupper i dessa sektorer då var 1 stridsgrupp (BTG) per 20 km front. Som jämförelse hade den ryska koalitionen i Donbass-sektorn, som var det primära fokuset, 1-3 BTG per km. När det gäller den stora augustioffensiven vid Kherson, som skulle ta över södra delen av landet, verkar den inte ha varit något annat än en myt för att behålla västligt stöd.

I dag ser vi att de påstådda ukrainska framgångarna i själva verket var misslyckanden. De mänskliga och materiella förluster som tillskrevs Ryssland var i själva verket mer i linje med Ukrainas förluster. I mitten av juni talade David Arakhamia, Zelenskys chefsförhandlare och nära rådgivare, om 200 till 500 döda per dag, och han nämnde förluster (döda, sårade, tillfångatagna, desertörer) på 1 000 man per dag. Om vi till detta lägger de förnyade kraven på vapen från Zelensky kan vi se att tanken på en seger för Ukraina framstår som en illusion.

Eftersom Rysslands ekonomi ansågs vara jämförbar med Italiens antogs det att landet skulle vara lika sårbart. Därför trodde västvärlden – och ukrainarna – att ekonomiska sanktioner och politisk isolering av Ryssland snabbt skulle leda till dess kollaps, utan att gå igenom ett militärt nederlag. Detta är faktiskt vad vi förstår av intervjun med Oleksei Arestovitj, Zelenskijs rådgivare och talesman, i mars 2019. Detta förklarar också varför Zelensky inte slog larm i början av 2022, som han säger i sin intervju med Washington Post. Jag tror att han visste att Ryssland skulle svara på den offensiv som Ukraina förberedde i Donbass (vilket är anledningen till att huvuddelen av hans trupper befann sig i det området) och trodde att sanktioner snabbt skulle leda till Rysslands kollaps och nederlag. Detta är vad Bruno Le Maire, Frankrikes ekonomiminister, hade ”förutsett”. Det är uppenbart att västerlänningarna har fattat beslut utan att känna sin motståndare.

Som Arestovitj sade var tanken att Rysslands nederlag skulle vara Ukrainas inträdesbiljett till Nato. Så ukrainarna pressades att förbereda en offensiv i Donbass för att få Ryssland att reagera och på så sätt få ett lätt nederlag genom förödande sanktioner. Detta är cyniskt och visar hur mycket västvärlden – med amerikanerna i spetsen – har missbrukat Ukraina för sina egna syften.

Resultatet är att ukrainarna inte strävade efter Ukrainas seger, utan Rysslands nederlag. Detta är mycket annorlunda och förklarar västvärldens berättelse från de första dagarna av den ryska offensiven, som förutspådde detta nederlag.

Men verkligheten är att sanktionerna inte fungerade som förväntat, och Ukraina drogs in i strider som det hade provocerat fram, men som det inte var berett att kämpa för under så lång tid.

Det är därför som västvärldens berättelse redan från början presenterade en bristande överensstämmelse mellan mediernas rapporter och verkligheten på marken. Detta hade en pervers effekt: det uppmuntrade Ukraina att upprepa sina misstag och hindrade landet från att förbättra sitt sätt att genomföra operationerna. Under förevändning att bekämpa Vladimir Putin tvingade vi Ukraina att offra tusentals människoliv i onödan.

Redan från början var det uppenbart att ukrainarna konsekvent upprepade sina misstag (och till och med samma misstag som 2014-2015), och att soldater dog på slagfältet. Volodymyr Zelensky å sin sida krävde fler och fler sanktioner, även de mest absurda, eftersom han lät sig förledas att tro att de var avgörande.

Jag är inte den enda som har lagt märke till dessa misstag, och västländerna kunde säkert ha stoppat denna katastrof. Men deras ledare, som var upphetsade av de (fantasifulla) rapporterna om ryska förluster och som trodde att de banade väg för ett regimskifte, lade till sanktioner på sanktioner och avvisade alla möjligheter till förhandlingar.

Som den franske ekonomiministern Bruno Le Maire sade var målet att provocera fram en kollaps av den ryska ekonomin och få det ryska folket att lida. Detta är en form av statsterrorism: tanken är att få befolkningen att lida för att få den att göra uppror mot sina ledare (här Putin). Jag hittar inte på detta. Denna mekanism beskrivs i detalj av Richard Nephew, chef för sanktioner vid utrikesdepartementet under Obama och för närvarande samordnare för global korruptionsbekämpning, i sin bok The Art of Sanctions. Ironiskt nog är detta exakt samma logik som Islamiska staten åberopade för att förklara sina attacker i Frankrike 2015-2016. Frankrike uppmuntrar förmodligen inte terrorism – men det praktiserar den.

The Art of Sanctions

De etablerade medierna presenterar inte kriget som det är, utan som de vill att det ska vara. Detta är rent önsketänkande. Det uppenbara offentliga stödet för de ukrainska myndigheterna, trots enorma förluster (vissa nämner 70 000-80 000 dödsoffer), uppnås genom förbud mot oppositionen, en hänsynslös jakt på tjänstemän som inte håller med om regeringens linje och ”spegelpropaganda” som tillskriver ryssarna samma misslyckanden som ukrainarna. Allt detta med västvärldens medvetna stöd.

TP: Hur skall vi uppfatta explosionen vid flygbasen Saki på Krim?

JB: Jag känner inte till detaljerna i den nuvarande säkerhetssituationen på Krim. Vi vet att det före februari fanns celler med frivilliga kämpar från Praviy Sektor (en nynazistisk milis) på Krim, som var redo att utföra terroristattacker. Har dessa celler neutraliserats? Jag vet inte; men man kan anta att så är fallet, eftersom det tydligen finns mycket lite sabotageverksamhet på Krim. Med detta sagt får vi inte glömma att ukrainare och ryssar har levt tillsammans i många decennier och att det säkert finns pro-Kiev-inriktade personer i de områden som ryssarna tagit över. Det är därför realistiskt att tro att det kan finnas sovande celler i dessa områden.

Mer troligt är att det är en kampanj som bedrivs av den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) i de områden som ockuperats av den rysktalande koalitionen. Detta är en terrorkampanj som riktar sig mot proryska ukrainska personligheter och tjänstemän. Den följer på stora förändringar i SBU:s ledning, i Kiev och i regionerna, inklusive Lvov och Ternopol, sedan juli. Det är troligen inom ramen för samma kampanj som Darya Dugina mördades den 21 augusti. Syftet med denna nya kampanj kan vara att ge illusionen att det finns ett pågående motstånd i de områden som ryssarna tagit över och på så sätt återuppliva det västerländska biståndet, som börjar tröttas ut.

Dessa sabotageaktiviteter har egentligen ingen operativ effekt och verkar mer relaterade till en psykologisk operation. Det kan vara så att det rör sig om aktioner som den på Ormön i början av maj, som syftar till att visa den internationella allmänheten att Ukraina agerar.

Vad incidenterna på Krim indirekt visar är att det folkliga motstånd som västvärlden i februari hävdade fanns, inte existerar. Det är troligen en aktion av ukrainska och västerländska (troligen brittiska) hemliga agenter. Utöver de taktiska handlingarna visar detta ukrainarnas oförmåga att aktivera en betydande motståndsrörelse i de områden som den rysktalande koalitionen har tagit över.

TP: Zelensky har i ett välkänt uttalande sagt: ”Krim är ukrainskt och vi kommer aldrig att ge upp det”. Är detta retorik eller finns det en plan för att attackera Krim? Finns det ukrainska agenter inne på Krim?

JB: För det första ändrar Zelensky sin åsikt väldigt ofta. I mars 2022 lade han fram ett förslag till Ryssland och förklarade att han var beredd att diskutera ett erkännande av rysk suveränitet över halvön. Det var efter ingripanden från Europeiska unionen och Boris Johnson den 2 april och den 9 april som han drog tillbaka sitt förslag, trots Rysslands positiva intresse.

Det är nödvändigt att påminna om några historiska fakta. Överlåtelsen av Krim till Ukraina 1954 bekräftades aldrig formellt av parlamenten i Sovjetunionen, Ryssland och Ukraina under kommunisttiden. Dessutom gick Krimfolket redan i januari 1991 med på att vara underställda Moskvas och inte längre Kievs auktoritet. Med andra ord var Krim självständigt från Kiev redan innan Ukraina blev självständigt från Moskva i december 1991.

I juli talade Aleksei Reznikov, Ukrainas försvarsminister, högljutt om en stor motoffensiv mot Kherson med en miljon man för att återupprätta Ukrainas territoriella integritet. I verkligheten har Ukraina inte lyckats samla de trupper, pansar och det luftskydd som behövs för denna långtgående offensiv. Sabotageaktioner på Krim kan vara en ersättning för denna ”motoffensiv”. De verkar vara mer av en kommunikationsövning än en verklig militär aktion. Dessa aktioner verkar snarare syfta till att lugna de västländer som ifrågasätter relevansen av deras villkorslösa stöd till Ukraina.

TP: Kan du berätta för oss om situationen kring kärnkraftsanläggningen i Zaporizhzhia?

JB: I Energodar har kärnkraftverket i Zaporizhzhia (ZNPP) varit måltavla för flera artillerianfall, som ukrainare och ryssar tillskriver den motsatta sidan.

Vad vi vet är att de ryska koalitionsstyrkorna har ockuperat ZNPP-anläggningen sedan början av mars. Målet var då att snabbt säkra ZNPP för att förhindra att det skulle hamna i stridigheter och på så sätt undvika en kärnvapenincident. Den ukrainska personal som ansvarade för den har stannat kvar på platsen och fortsätter att arbeta under överinseende av det ukrainska företaget Energoatom och Ukrainas kärnsäkerhetsbyrå (SNRIU). Det förekommer därför inga strider kring anläggningen.

Det är svårt att förstå varför ryssarna skulle bomba ett kärnkraftverk som står under deras kontroll. Detta påstående är ännu märkligare eftersom ukrainarna själva uppger att det finns ryska trupper i anläggningens lokaler. Enligt en fransk ”expert” skulle ryssarna angripa det kärnkraftverk som de kontrollerar för att stänga av elflödet till Ukraina. Det skulle inte bara finnas enklare sätt att stänga av elektriciteten till Ukraina (en strömbrytare, kanske?), utan Ryssland har inte stoppat elförsörjningen till ukrainarna sedan mars. Dessutom vill jag påminna er om att Ryssland inte har stoppat flödet av naturgas till Ukraina och har fortsatt att betala Ukraina transitavgifter för gas till Europa. Det är Zelenskij som beslutade att stänga Sojuz-ledningen i maj.

Dessutom bör man komma ihåg att ryssarna befinner sig i ett område där befolkningen generellt sett är gynnsamt inställd, och det är svårt att förstå varför de skulle riskera en nukleär kontaminering av regionen.

I själva verket har ukrainarna mer trovärdiga motiv än ryssarna, som kan förklara sådana attacker mot ZNPP, och som inte utesluter varandra: ett alternativ till den stora motoffensiven mot Kherson, som de inte kan genomföra, och för att förhindra de planerade folkomröstningarna i regionen. Vidare skulle Zelenskijs krav på att avmilitarisera kraftverksområdet och till och med återlämna det till Ukraina vara en politisk och operativ framgång för honom. Man skulle till och med kunna tänka sig att de medvetet försöker provocera fram en kärnvapenincident för att skapa ett ”ingenmansland” och på så sätt göra området oanvändbart för ryssarna.

Genom att bomba kärnkraftverket skulle Ukraina också kunna försöka pressa västvärlden att ingripa i konflikten, under förevändning att Ryssland försöker koppla bort kärnkraftverket från det ukrainska elnätet före hösten. Detta självmordsbeteende – som FN:s generalsekreterare António Guterres har konstaterat – skulle ligga i linje med det krig som Ukraina fört sedan 2014.

Det finns starka bevis för att attackerna mot Energodar är ukrainska. Fragmenten av projektiler som avfyrades mot platsen från andra sidan Dnepr är av västerländskt ursprung. Det verkar som om de kommer från brittiska BRIMSTONE-missiler, som är precisionsmissiler, vars användning övervakas av britterna. Tydligen är västvärlden medveten om de ukrainska attackerna mot kärnkraftverket ZNPP. Detta kan förklara varför Ukraina inte är särskilt positivt inställt till en internationell undersökningskommission och varför västländerna ställer orealistiska villkor för att skicka utredare från IAEA, ett organ som hittills inte har visat någon större integritet.

TP: Det rapporteras att Zelensky släpper brottslingar fria för att slåss i detta krig? Betyder detta att Ukrainas armé inte är så stark som allmänt antas?

JB: Zelensky står inför samma problem som de myndigheter som uppstod efter Euromaidan 2014. Då ville militären inte slåss, eftersom de inte ville konfrontera sina rysktalande landsmän. Enligt en rapport från det brittiska inrikesministeriet vägrar reservister i överväldigande grad att delta i rekryteringsmöten. I oktober-november 2017 kom 70 procent av de värnpliktiga inte till återkallandet. Självmord har blivit ett problem. Enligt den ukrainska militära chefsåklagaren Anatolij Matios hade 615 militärer begått självmord efter fyra års krig i Donbass. Deserteringarna har ökat och nått upp till 30 procent av styrkorna i vissa operationsområden, ofta till förmån för rebellerna.

Av denna anledning blev det nödvändigt att integrera mer motiverade, starkt politiserade, ultranationalistiska och fanatiska kämpar i de väpnade styrkorna för att kämpa i Donbass. Många av dem är nynazister. Det är för att eliminera dessa fanatiska kämpar som Vladimir Putin har nämnt målet ”avnazifiering”.

I dag är problemet något annorlunda. Ryssarna har angripit Ukraina och de ukrainska soldaterna är inte a priori emot att bekämpa dem. Men de inser att de order de får inte stämmer överens med situationen på slagfältet. De har förstått att de beslut som påverkar dem inte är kopplade till militära faktorer utan till politiska överväganden. Ukrainska enheter gör myteri i massor och vägrar i allt högre grad att strida. De säger att de känner sig övergivna av sina befälhavare och att de får uppdrag utan de nödvändiga resurserna för att utföra dem.

Därför blir det nödvändigt att skicka män som är beredda på allt. Eftersom de är dömda kan de hållas under press. Detta är samma princip som marskalk Konstantin Rokossovki, som dömdes till döden av Stalin, men som släpptes ur fängelset 1941 för att kämpa mot tyskarna. Hans dödsdom upphävdes först efter Stalins död 1956.

För att överskugga användningen av brottslingar i de väpnade styrkorna anklagas ryssarna för att göra samma sak. Ukrainarna och västerlänningarna använder konsekvent ”spegelpropaganda”. Liksom i alla konflikter på senare tid har det västerländska inflytandet inte lett till en moralisering av konflikten.

TP: Alla talar om hur korrupt Putin är? Men hur är det med Zelensky? Är han det ”heroiska helgon” som vi alla uppmanas att beundra?

JB: I oktober 2021 visade Pandoradokumenten att Ukraina och Zelenskij var de mest korrupta i Europa och praktiserade skatteflykt i stor skala. Intressant nog publicerades dessa dokument uppenbarligen med hjälp av en amerikansk underrättelsetjänst, och Vladimir Putin nämns inte. Närmare bestämt nämns i dokumenten personer som är ”associerade” med honom och som sägs ha kopplingar till hemliga tillgångar, som skulle kunna tillhöra en kvinna som tros ha fått ett barn med honom.

Men när våra medier rapporterar om dessa dokument sätter de rutinmässigt upp en bild på Vladimir Putin, men inte på Volodymyr Zelensky.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Pandora-Papers-768×673.jpg

Figur 2 – Trots att han inte nämns i Pandoradokumenten förknippas Vladimir Putin konsekvent med dem. Medan Volodymyr Zelensky aldrig nämns i våra medier, trots att han är allmänt inblandad.

Jag kan inte bedöma hur korrupt Zelensky är. Men det råder ingen tvekan om att det ukrainska samhället och dess styre är det. Jag bidrog i blygsam omfattning till Natos program ”Building Integrity” i Ukraina och upptäckte att inget av de bidragande länderna hade några illusioner om dess effektivitet, och alla såg programmet som ett slags ”spel för gallerierna” för att rättfärdiga västligt stöd.

Det är osannolikt att de miljarder som västvärlden betalar till Ukraina kommer att nå det ukrainska folket. I en färsk rapport från CBS News konstaterades att endast 30-40 procent av de vapen som levereras av västvärlden når fram till slagfältet. Resten berikar maffior och andra korrupta personer. Tydligen har vissa högteknologiska vapen från väst sålts till ryssarna, t.ex. det franska CAESAR-systemet och förmodligen det amerikanska HIMARS. Rapporten från CBS News censurerades för att inte undergräva det västerländska biståndet, men faktum kvarstår att USA av denna anledning vägrade att leverera MQ-1C-drönare till Ukraina.

Ukraina är ett rikt land, men i dag är det det enda landet i f.d. Sovjetunionen som har en lägre BNP än vad det hade vid Sovjetunionens kollaps. Problemet är därför inte Zelensky själv, utan hela systemet, som är djupt korrumperat och som väst upprätthåller i det enda syftet att bekämpa Ryssland.

Zelensky valdes i april 2019 på programmet att nå en överenskommelse med Ryssland. Men ingen lät honom genomföra sitt program. Tyskarna och fransmännen hindrade honom medvetet från att genomföra Minsköverenskommelserna. Utskriften av telefonsamtalet den 20 februari 2022 mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin visar att Frankrike medvetet höll Ukraina borta från lösningen. I Ukraina har dessutom högerextrema och nynazistiska politiska krafter offentligt hotat honom till livet.

Dimitri Jarosh

Dmitrij Jarosj, befälhavare för Ukrainas frivilligarmé, förklarade i maj 2019 att Zelenskij skulle hängas om han genomförde sitt program. Zelensky är med andra ord fångad mellan sin idé om att nå en överenskommelse med Ryssland och västvärldens krav. Dessutom inser västvärlden att dess strategi med krig genom sanktioner har misslyckats. I takt med att de ekonomiska och sociala problemen ökar kommer västvärlden att få svårare att backa utan att förlora ansiktet. En utväg för Storbritannien, USA, EU eller Frankrike skulle vara att avsätta Zelensky. Därför tror jag att Zelensky i och med den försämrade situationen i Ukraina börjar inse att hans liv är hotat.

I slutändan är Zelensky en fattig kille, eftersom hans bästa fiender är de som han är beroende av: västvärlden.

TP: Det finns många videor (grymma sådana) på sociala medier där ukrainska soldater ägnar sig åt allvarliga krigsbrott? Varför finns det en ”blind fläck” i västvärlden för sådana grymheter?

JB: Först och främst måste vi vara tydliga: i varje krig begår alla krigförande parter krigsförbrytelser. Militärer som medvetet begår sådana brott vanhedrar sin uniform och måste straffas.

Problemet uppstår när krigsförbrytelser ingår i en plan eller är resultatet av order från högre befäl. Detta var fallet när Nederländerna lät sin militär tillåta massakern i Srebrenica 1995, tortyren i Afghanistan av kanadensiska och brittiska trupper, för att inte tala om de otaliga brott mot internationell humanitär rätt som USA begått i Afghanistan, Irak, Guantanamo och på andra ställen med Polens, Litauens eller Estlands medverkan. Om detta är västerländska värderingar är Ukraina i rätt skola.

I Ukraina har politisk brottslighet blivit vardagsmat, med västvärldens medverkan. De som är för en förhandling elimineras därför. Detta är fallet med Denis Kirejev, en av de ukrainska förhandlarna, som mördades den 5 mars av den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) eftersom han ansågs vara alltför positiv till Ryssland och en förrädare. Samma sak hände Dmitrij Demjanenko, en officer från SBU, som mördades den 10 mars, också han för att han var alltför positiv till ett avtal med Ryssland. Kom ihåg att detta är ett land som anser att det är ”att samarbeta med fienden” att ta emot eller ge rysk humanitär hjälp.

Den 16 mars 2022 hänvisade en journalist på TV-kanalen Ukraina 24 till den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann och uppmanade till massaker på rysktalande barn. Den 21 mars förklarade militärläkaren Gennadij Druzenko på samma kanal att han hade beordrat sina läkare att kastrera ryska krigsfångar. På de sociala nätverken blev dessa uttalanden snabbt propaganda för ryssarna och de två ukrainarna bad om ursäkt för att de hade sagt detta, men inte för innehållet. Ukrainska brott började avslöjas på sociala nätverk, och den 27 mars fruktade Zelenskij att detta skulle äventyra västvärldens stöd. Detta följdes – ganska lägligt – av Bucha-massakern den 3 april, vars omständigheter förblir oklara.

Storbritannien, som då hade ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd, avslog tre gånger den ryska begäran om att inrätta en internationell undersökningskommission för att utreda brotten i Bucha. Den ukrainska socialistiska parlamentsledamoten Ilja Kiva avslöjade på Telegram att Bucha-tragedin planerades av den brittiska MI6:s specialtjänst och genomfördes av SBU.

Redaktör Romelsjö: Läs gärna: Vem utförde massakern i Bucha?

Det grundläggande problemet är att ukrainarna har ersatt den ”operativa konsten” med brutalitet. Sedan 2014 har den ukrainska regeringen, för att bekämpa autonomisterna, aldrig försökt tillämpa strategier som bygger på ”hearts & minds”, som britterna använde på 1950-1960-talet i Sydostasien, vilket var mycket mindre brutalt men mycket effektivare och mer långvarigt. Kiev föredrog att genomföra en antiterroristoperation (ATO) i Donbass och att använda samma strategier som amerikanerna i Irak och Afghanistan. Att bekämpa terrorister tillåter alla typer av brutalitet. Det är bristen på ett holistiskt förhållningssätt till konflikten som ledde till västvärldens misslyckande i Afghanistan, Irak och Mali.

Counter-Insurgency Operation (COIN) kräver ett mer sofistikerat och holistiskt tillvägagångssätt. Men Nato är oförmöget att utveckla sådana strategier, vilket jag själv har sett i Afghanistan. Kriget i Donbass har varit brutalt i åtta år och har resulterat i att 10 000 ukrainska medborgare och 4 000 ukrainska militärer har dött. Som jämförelse kan nämnas att konflikten i Nordirland på 30 år resulterade i 3 700 dödsfall. För att rättfärdiga denna brutalitet var ukrainarna tvungna att uppfinna myten om en rysk intervention i Donbass.

Problemet är att de nya Maidan-ledarnas filosofi var att ha ett rasmässigt rent Ukraina. Med andra ord skulle det ukrainska folkets enhet inte uppnås genom integration av samhällen, utan genom att utestänga samhällen av ”lägre raser”. En idé som utan tvekan skulle ha gjort Ursula von der Leyens och Chrystia Freelands farfars farfars far nöjda! Detta förklarar varför ukrainare har liten empati för landets rysk-, magyar- och rumänsktalande minoriteter. Detta förklarar i sin tur varför Ungern och Rumänien inte vill att deras territorier ska användas för att leverera vapen till Ukraina.

Därför är det inget problem för ukrainarna att skjuta på sina egna medborgare för att skrämma dem. Detta förklarar varför tusentals PFM-1 (”fjäril”) antipersonella minor, som ser ut som leksaker, sprayades över den rysktalande staden Donetsk i juli 2022. Den här typen av minor används av en försvarare, inte av en angripare i dess huvudsakliga operationsområde. I detta område kämpar Donbassmilisen dessutom ”på hemmaplan”, med befolkningar som de känner personligen.

Jag anser att krigsbrott har begåtts på båda sidor, men att mediernas bevakning har varit mycket olika. Våra medier har rapporterat utförligt om brott (sanna eller falska) som tillskrivs Ryssland. Å andra sidan har de varit extremt tysta om ukrainska brott. Vi vet inte hela sanningen om Bucha-massakern, men de tillgängliga bevisen stöder hypotesen att Ukraina iscensatte händelsen för att dölja sina egna brott. Genom att tysta ner dessa brott har våra medier varit medskyldiga till dem och har skapat en känsla av straffrihet som har uppmuntrat ukrainarna att begå ytterligare brott.

TP: Lettland vill att västvärlden (USA) ska utse Ryssland till en ”terroriststat”. Vad anser du om detta? Betyder detta att kriget faktiskt är över och att Ryssland har vunnit?

JB: De estniska och lettiska kraven är ett svar på Zelenskys uppmaning att utse Ryssland till en terroriststat. Intressant nog kommer de samtidigt som en ukrainsk terrorkampanj släpps lös på Krim, i den ockuperade zonen i Ukraina och på resten av det ryska territoriet. Det är också intressant att Estland uppenbarligen var medskyldigt till attacken mot Darya Dugina i augusti 2022.

Det verkar som om ukrainarna kommunicerar i en spegelbild av de brott de begår eller de problem de har, för att dölja dem. I slutet av maj 2022 till exempel, när Azovstal-överlämningen i Mariupol visade nynazistiska kämpar, började de påstå att det finns nynazister i den ryska armén. I augusti 2022, när Kiev genomförde aktioner av terroristkaraktär mot kraftverket Energodar på Krim och på ryskt territorium, krävde Zelenskij att Ryssland skulle betraktas som en terroriststat.

Zelensky fortsätter faktiskt att tro att han bara kan lösa sitt problem genom att besegra Ryssland och att detta nederlag är beroende av sanktioner mot Ryssland. Att förklara Ryssland som en terroriststat skulle leda till ytterligare isolering. Det är därför han vädjar om detta. Detta visar att etiketten ”terrorist” är mer politisk än operativ, och att de som lägger fram sådana förslag inte har en särskilt klar syn på problemet. Problemet är att det får konsekvenser för de internationella förbindelserna. Det är därför som USA:s utrikesdepartement är oroligt för att Zelenskys begäran kommer att genomföras av kongressen.

TP: Ett av de sorgligare resultaten av denna konflikt mellan Ukraina och Ryssland är hur västvärlden har visat det värsta av sig själv. Vart tror du att vi kommer att ta vägen härifrån? Mer av samma sak, eller kommer det att bli förändringar som måste göras när det gäller Nato, neutrala länder som inte längre är neutrala och det sätt på vilket västvärlden försöker ”styra” världen?

JB: Den här krisen avslöjar flera saker. För det första att Nato och Europeiska unionen bara är instrument för USA:s utrikespolitik. Dessa institutioner agerar inte längre i sina medlemmars intresse utan i USA:s intresse. De sanktioner som antagits under amerikanska påtryckningar slår tillbaka på Europa, som är den stora förloraren i hela denna kris: det drabbas av sina egna sanktioner och måste hantera de spänningar som är resultatet av dess egna beslut.

De beslut som fattas av västvärldens regeringar avslöjar en generation ledare som är unga och oerfarna (som Finlands statsminister Sanna Marin), okunniga men som tror att de är smarta (som Frankrikes president Emmanuel Macron), doktrinära (som Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen) och fanatiska (som ledarna för de baltiska staterna). De har alla samma svagheter, inte minst deras oförmåga att hantera en komplex kris.

När ledaren inte kan förstå krisens komplexitet reagerar vi med magkänslan och med dogmatism. Detta är vad vi ser hända i Europa. De östeuropeiska länderna, särskilt de baltiska staterna och Polen, har visat sig vara lojala tjänare till den amerikanska politiken. De har också visat prov på omogna, konfrontativa och kortsiktiga styrelseformer. Det är länder som aldrig har integrerat västerländska värderingar, som fortsätter att hylla Tredje rikets krafter och diskriminera sin egen rysktalande befolkning.

Jag nämner inte ens Europeiska unionen, som har motsatt sig varje diplomatisk lösning och bara har gett bränsle till elden.

Ju mer man är inblandad i en konflikt, desto mer är man inblandad i dess utgång. Om man vinner är allting bra. Men om konflikten misslyckas kommer ni att bära bördan. Detta är vad som har hänt med Förenta staterna i de senaste konflikterna och vad som händer i Ukraina. Ukrainas nederlag blir västvärldens nederlag.

En annan stor förlorare i den här konflikten är helt klart Schweiz. Dess neutrala status har plötsligt förlorat all trovärdighet. I början av augusti ingick Schweiz och Ukraina ett avtal som skulle göra det möjligt för den schweiziska ambassaden i Moskva att erbjuda skydd åt ukrainska medborgare i Ryssland. För att träda i kraft måste det dock erkännas av Ryssland. Helt logiskt vägrade Ryssland och förklarade att ”Schweiz tyvärr hade förlorat sin status som neutral stat och kunde inte agera som mellanhand eller representant”.

Detta är en mycket allvarlig utveckling eftersom neutralitet inte bara är en ensidig förklaring. Den måste accepteras och erkännas av alla för att vara effektiv. Ändå har Schweiz inte bara anslutit sig till västländerna utan har till och med varit mer extremt än dem. Man kan säga att Schweiz på några veckor har förstört en politik som har erkänts i nästan 170 år. Detta är ett problem för Schweiz, men det kan också vara ett problem för andra länder. En neutral stat kan erbjuda en väg ut ur en kris. I dag letar västländerna efter en utväg som gör det möjligt för dem att närma sig Ryssland i perspektivet av en energikris, utan att förlora ansiktet. Turkiet har tagit på sig denna roll, men den är begränsad eftersom landet ingår i Nato.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/IronCurtain-768×423.jpg

Figur 3 – Länder och organisationer som tillämpat sanktioner mot Ryssland. Även om Schweiz är ett neutralt land står det på första plats. Enligt egna källor gjordes detta under påtryckningar och utpressning från USA. Trots detta är detta ett hårt slag mot själva neutralitetsprincipen som kommer att få konsekvenser i andra framtida konflikter.

Västvärlden har skapat en järnridå 2.0 som kommer att påverka de internationella förbindelserna under många år framöver. Västvärldens brist på strategisk vision är häpnadsväckande. Samtidigt som Nato anpassar sig till USA:s utrikespolitik och omorienterar sig mot Kina har västvärldens strategi bara stärkt axeln Moskva-Beijing.

TP: Vad tror du att detta krig i slutändan innebär för Europa, USA och Kina?

JB: För att kunna besvara denna fråga måste vi först besvara en annan fråga: ”Varför är den här konflikten mer möjlig att fördöma och sanktionera än tidigare konflikter som västvärlden har startat?”.

Efter katastroferna i Afghanistan, Irak, Libyen och Mali förväntade sig resten av världen att västvärlden skulle hjälpa till att lösa denna kris med sunt förnuft. Väst reagerade på exakt motsatt sätt på dessa förväntningar. Inte bara har ingen kunnat förklara varför denna konflikt var mer förkastlig än tidigare konflikter, utan skillnaden i behandling mellan Ryssland och USA har visat att man fäster större vikt vid angriparen än vid offren. Ansträngningarna för att få Ryssland att kollapsa står i kontrast till den totala straffriheten för länder som har ljugit för FN:s säkerhetsråd, tillämpat tortyr, orsakat över en miljon människors död och skapat 37 miljoner flyktingar.

Denna skillnad i behandling gick obemärkt förbi i väst. Men ”resten av världen” har förstått att vi har gått från en ”lagbaserad internationell ordning” till en ”regelbaserad internationell ordning” som bestäms av väst.

På en mer materiell nivå har Storbritanniens konfiskation av venezuelanskt guld 2020, Afghanistans statliga medel 2021 och sedan Rysslands statliga medel 2022 av USA, ökat misstron mot västvärldens allierade. Detta visar att den icke-västliga världen inte längre skyddas av lagen utan är beroende av västvärldens goda vilja.

Denna konflikt är troligen utgångspunkten för en ny världsordning. Världen kommer inte att förändras på en gång, men konflikten har väckt uppmärksamhet hos resten av världen. För när vi säger att ”världssamfundet” fördömer Ryssland talar vi i själva verket om 18 procent av världens befolkning.

Mohammed bin Salman (MbS)

Vissa aktörer som traditionellt står väst nära rör sig gradvis bort från väst. Den 15 juli 2022 besökte Joe Biden Mohammed bin Salman (MbS) med två mål: att förhindra att Saudiarabien närmar sig Ryssland och Kina och att be honom öka sin oljeproduktion. Men fyra dagar tidigare gjorde MbS en officiell begäran om att bli medlem i BRICS, och en vecka senare, den 21 juli, ringde MbS till Vladimir Putin för att bekräfta att han skulle stå fast vid OPEC+-beslutet. Med andra ord: ingen ökning av oljeproduktionen.

Det var ett slag i ansiktet på västvärlden och dess mäktigaste företrädare.

Saudiarabien har nu beslutat att acceptera kinesisk valuta som betalning för sin olja. Detta är en viktig händelse som tenderar att tyda på en förlust av förtroende för dollarn. Konsekvenserna är potentiellt enorma. Petrodollarn inrättades av USA på 1970-talet för att finansiera sitt underskott. Genom att tvinga andra länder att köpa dollar kan USA trycka dollar utan att fastna i en inflationsslinga. Tack vare petrodollarn stöds den amerikanska ekonomin – som i huvudsak är en konsumtionsekonomi – av ekonomierna i andra länder runt om i världen. Petrodollarns fall skulle kunna få katastrofala konsekvenser för den amerikanska ekonomin, som den tidigare republikanska senatorn Ron Paul uttrycker det.

Dessutom har sanktionerna fört Kina och Ryssland, som båda är måltavlor för västvärlden, närmare varandra. Detta har påskyndat bildandet av ett eurasiskt block och stärkt båda ländernas ställning i världen. Indien, som USA har hånat som en ”andra klassens” partner till ”fyrklövern”, har närmat sig Ryssland och Kina, trots tvister med de senare.

I dag är Kina den största leverantören av infrastruktur i tredje världen. Framför allt är Kinas sätt att interagera med de afrikanska länderna mer i linje med dessa länders förväntningar. Samarbete med tidigare kolonialmakter som Frankrike och amerikansk imperialistisk paternalism är inte längre välkomna. Centralafrikanska republiken och Mali har till exempel bett Frankrike att lämna sina länder och har vänt sig till Ryssland.

Vid toppmötet med Asean (Association of Southeast Asian Nations) tillkännagav USA stolt ett bidrag på 150 miljoner dollar för att ”stärka sin ställning i den bredare geopolitiska konkurrensen med Kina”. Men i november 2021 erbjöd president Xi Jinping 1,5 miljarder dollar till samma länder för att bekämpa pandemin och främja ekonomisk återhämtning. Genom att använda sina pengar till att föra krig har USA inga pengar kvar för att skapa och befästa allianser.

Västvärldens förlust av inflytande beror på att man fortsätter att behandla ”resten av världen” som ”små barn” och försummar nyttan av god diplomati.

Kriget i Ukraina är inte den utlösande faktorn för dessa fenomen, som började för några år sedan, men det är helt klart en ögonöppnare och en accelerator.

TP: Västliga medier har tryckt på att Putin kan vara allvarligt sjuk. Om Putin plötsligt dör, skulle detta göra någon skillnad alls för kriget?

JB: Det verkar som om Vladimir Putin är ett unikt medicinskt fall i världen: han har magcancer, leukemi, lider av en okänd men obotlig och dödlig sjukdom i sista stadiet, och enligt uppgift är han redan död. Ändå sade CIA-chefen William Burns i juli 2022, vid Aspen Security Forum, att Putin var ”alltför frisk” och att det inte fanns ”någon information som tyder på att han är vid dålig hälsa”. Detta visar hur de som påstår sig vara journalister arbetar!

Detta är önsketänkande, och i den högre änden av spektrumet ekar uppmaningarna till terrorism och till att fysiskt eliminera Vladimir Putin.

Västvärlden har personifierat rysk politik genom Putin, eftersom det är han som främjade återuppbyggnaden av Ryssland efter Jeltsinåren. Amerikaner gillar att vara mästare när det inte finns några konkurrenter och ser andra som fiender. Detta är fallet med Tyskland, Europa, Ryssland och Kina.

Men våra ”experter” vet lite om rysk politik. För i verkligheten är Vladimir Putin snarare en ”duva” i det ryska politiska landskapet. Med tanke på det klimat som vi har skapat med Ryssland skulle det inte vara omöjligt att hans försvinnande skulle leda till att mer aggressiva krafter skulle uppstå. Vi får inte glömma att länder som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Georgien aldrig har utvecklat europeiska demokratiska värderingar. De har fortfarande en diskriminerande politik gentemot sina etniska ryssar som ligger långt ifrån europeiska värderingar, och de beter sig som omogna provokatörer. Jag tror att om Putin skulle försvinna av någon anledning skulle konflikterna med dessa länder få en ny dimension.

TP: Hur enat är Ryssland för närvarande? Har kriget skapat en allvarligare opposition än vad som tidigare fanns inom Ryssland?

JB: Nej, tvärtom. De amerikanska och europeiska ledarna har en dålig förståelse för sin fiende: det ryska folket är mycket patriotiskt och sammanhållet. Västvärldens besatthet av att ”straffa” det ryska folket har bara fört det närmare sina ledare. Genom att försöka splittra det ryska samhället i ett försök att störta regeringen har västliga sanktioner – även de dummaste – i själva verket bekräftat det som Kreml har sagt i åratal: att västvärlden hyser ett djupt hat mot ryssarna. Det som en gång sades vara en lögn är nu bekräftat i den ryska opinionen. Konsekvensen är att folkets förtroende för regeringen har vuxit sig starkare.

De popularitets-siffror som Levada-centret (som av de ryska myndigheterna betraktas som en ”utländsk agent”) ger visar att den allmänna opinionen har slutit upp kring Vladimir Putin och den ryska regeringen. I januari 2022 var Vladimir Putins gillande 69 procent och regeringens 53 procent. I dag har Putins gillande varit stabilt runt 83 procent sedan mars och regeringens ligger på 71 procent. I januari var det 29 % som inte godkände Vladimir Putins beslut, i juli var det bara 15 %.

Enligt Levada Centre har till och med den ryska insatsen i Ukraina en majoritet av positiva åsikter. I mars var 81 % av ryssarna positiva till operationen, denna siffra sjönk till 74 %, troligen på grund av sanktionernas inverkan i slutet av mars, för att sedan stiga igen. I juli 2022 hade operationen 76 procent av det folkliga stödet.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Support.jpg

Figur 4 – Alla ryssar stöder inte den särskilda insatsen i Ukraina, men tre fjärdedelar av befolkningen gör det. Ukrainska krigsförbrytelser, västliga sanktioner och de ryska myndigheternas goda förvaltning av ekonomin förklarar detta stöd. [Källa]

Problemet är att våra journalister varken har kultur eller journalistisk disciplin och ersätter dem med sina egna övertygelser. Det är en form av konspiration som syftar till att skapa en falsk verklighet baserad på vad man tror och inte på fakta. Till exempel är det få som vet (eller vill veta) att Aleksej Navalnyj sa att han inte skulle återlämna Krim till Ukraina. Västs agerande har helt utplånat oppositionen, inte på grund av ”Putins förtryck”, utan för att i Ryssland är motståndet mot utländsk inblandning och västvärldens djupa förakt för ryssarna en sak för alla partier. Precis som hatet mot ryssar i väst. Det är därför som personligheter som Aleksej Navalny, som aldrig haft särskilt hög popularitet, helt har försvunnit från det populära medielandskapet.

Dessutom, även om sanktionerna har haft en negativ inverkan på den ryska ekonomin, visar det sätt på vilket regeringen har hanterat saker och ting sedan 2014 på en stor behärskning av ekonomiska mekanismer och en stor realism i bedömningen av situationen. Det finns en prisökning i Ryssland, men den är mycket lägre än i Europa, och medan västvärldens ekonomier höjer sina styrräntor sänker Ryssland sina egna.

Den ryska journalisten Marina Ovsjannikova har exemplifierats som ett uttryck för oppositionen i Ryssland. Hennes fall är intressant eftersom vi som vanligt inte säger allt.

Den 14 mars 2022 framkallade hon internationella applåder genom att avbryta det ryska nyhetsprogrammet First Channel med en affisch som krävde att kriget i Ukraina skulle upphöra. Hon arresterades och fick böter på 280 dollar.

I maj erbjöd den tyska tidningen Die Welt henne ett jobb i Tyskland, men i Berlin demonstrerade pro-ukrainska aktivister för att få tidningen att avsluta sitt samarbete med henne. Medieföretaget Politico antydde till och med att hon kan vara en agent för Kreml!

Som en följd av detta lämnade hon i juni 2022 Tyskland för att bo i sin hemstad Odessa. Men i stället för att vara tacksamma satte ukrainarna upp henne på Mirotvorets svarta lista där hon anklagas för förräderi, ”deltagande i Kremls speciella informations- och propagandaoperationer” och ”samarbete med inkräktarna”.

Mirotvorets webbplats är en ”döds-lista” för politiker, journalister eller personligheter som inte delar den ukrainska regeringens åsikter. Flera av personerna på listan har mördats. I oktober 2019 begärde FN att webbplatsen skulle stängas, men detta avslogs av Rada. Det bör noteras att ingen av våra traditionella medier har fördömt denna praxis, som ligger mycket långt ifrån de värderingar som de säger sig försvara. Med andra ord stöder våra medier dessa metoder som tidigare tillskrivits sydamerikanska regimer.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Darya-Dugin-768×376.png

Figur 5 – Darya Dugina markerad som ”likviderad”.

Ovsjannikova återvände sedan till Ryssland, där hon demonstrerade mot kriget och kallade Putin för en ”mördare”, och blev arresterad av polisen och sattes i husarrest i tre månader. Vid detta tillfälle protesterade våra medier.

Det är värt att notera att den ryska journalisten Darya Dugina, som föll offer för en bombattack i Moskva den 21 augusti 2022, fanns med på Mirotvorets lista och hennes akt var markerad som ”likviderad”. Naturligtvis nämnde ingen västerländsk media att hon var måltavla för Mirotvorets webbplats, som anses vara kopplad till SBU, eftersom detta skulle tendera att stödja Rysslands anklagelser.

Den tyska journalisten Alina Lipp, vars avslöjanden om ukrainska och västerländska brott i Donbass är oroande, har placerats på webbplatsen Mirotvorets. Alina Lipp dömdes dessutom i sin frånvaro till tre års fängelse av en tysk domstol för att ha påstått att ryska trupper hade ”befriat” områden i Ukraina och därmed ”förhärligat kriminell verksamhet”. Som man kan se fungerar de tyska myndigheterna på samma sätt som de nynazistiska elementen i Ukraina. Dagens politiker är en heder för sina farföräldrar!

Man kan dra slutsatsen, att även om det finns en del människor som motsätter sig kriget så står den ryska allmänna opinionen till överväldigande del bakom sin regering. De västerländska sanktionerna har bara stärkt den ryske presidentens trovärdighet.

I slutändan är min poäng inte att vi ska välja samma tillvägagångssätt som våra medier och ersätta hatet mot Ryssland med hatet mot Ukraina. Tvärtom är syftet att visa att världen inte är vare sig svart eller vit och att västländerna har tagit situationen för långt. De som har medlidande med Ukraina borde ha drivit på våra regeringar för att genomföra de överenskomna politiska lösningarna 2014 och 2015. De har inte gjort något och driver nu Ukraina till strid. Men vi befinner oss inte längre i 2021. I dag måste vi acceptera konsekvenserna av våra icke-beslut och hjälpa Ukraina att återhämta sig. Men detta får inte ske på bekostnad av dess rysktalande befolkning, som vi har gjort hittills, utan tillsammans med det rysktalande folket, på ett inkluderande sätt. Om jag tittar på medierna i Frankrike, Schweiz och Belgien är vi fortfarande mycket långt ifrån målet.

TP: Tack så mycket, herr Baud, för denna mycket upplysande diskussion.

Föregående artikelEnergikrisen: Svenska betor skeppas till Danmark för att bli socker. Rysslands fel?
Nästa artikelHultqvist, Sverigedemokraterna och Syrien
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

74 KOMMENTARER

  1. Ser fram emot att det blir en
    till Nürnberg.
    Oundvikligt!
    Och då får man chansen att byta korrupta uppköpta av vapenindustrin eliterna mot hederliga och nya ledarna som kommer ta ansvar för gemensam framgång och utveckling för alla nationer på kontinenten.

    • I en intervju med publikationen Ukraina Evseev berättade en militär expert vid Institutet för OSS-länderna varför det är viktigt att skära av Ukraina från tillgång till Svarta havet.

      Tillgången till Svarta havet är oerhört viktigt för USA, Storbritannien och Turkiet. Utan detta är Kievs stöd meningslöst för NATO-länderna.

      Experten uttryckte åsikten att Ryssland behöver därför befria hela södra Ukraina. Enligt honom har de ryska väpnade styrkorna tillräckliga reserver för att genomföra en storskalig offensiv i söder.

      • Vill de som bor i södra Ukraina nu bli befriade?
        Har det funnits någon hemlig partisangerilla där i 30+ år som stridit för någon befrielse?

        Det är detta nya zombie-orwellska språk om att ”ukrainarna” vill bli befriade.

        Ja, de vill bli befriade och befria sig själva; men från – putinismen och dess oligarkiska maffior.

        Ingen kan väl tro något annat.

        • @Johan de Naucler 4 september, 2022 At 11:48

          ”Vill de som bor i södra Ukraina nu bli befriade?
          Har det funnits någon hemlig partisangerilla där i 30+ år som stridit för någon befrielse?

          Det är detta nya zombie-orwellska språk om att ”ukrainarna” vill bli befriade.

          Ja, de vill bli befriade och befria sig själva; men från – putinismen och dess oligarkiska maffior.”

          Du verkar ha ett väldigt selektivt minne??
          Du har glömt bort Maidan, kupen 2014 när fascisterna tog makten!
          Det är inte alla som ställer sig postiva till fascisterna som du gör.

          Det är varken ”putinismen” eller (ryska) ”oligarkiska maffior” som har bombat sönder Donbass och mördat ca 14 000 personer (inklusive barn) under de senaste ÅTTA ÅREN. Du har ALDRIG visat någon medkänsla för folket (ryssarna) i Donbass.

          (Jag uppfattar inte ditt inlägg som sarcasm, snarare cinism)

          • På Majdan i Kiev år 2013-2014 fanns alltifrån anarkister, syndikalister, socialister, kommunister, liberaler, HBTQ-grupper, kvinnogrupper och ja, en uppsjö av högernationalistiska element, och helt vanliga medborgare som ville ha slut på korruptionen och annat obehagligt i det ukrainska samhället och som inte ville ha mer av den sortens framtida samhälle med också påspädning med den ryska varianten. På Majdan sågs länge flera flaggor till och med med Che Guevara på -knappast renodlad fascism.

            Att sedan i detta kaos denna process kapats av amerikanska geopolitiska intressen och det sedvanliga kaoset Washington kommer med är en annan sak, del två helt enkelt.

            Som betydligt (mycket) större land och mäktigare krigsmakt -och dessutom invaderande nation i ett illegalt invasionskrig- har Ryssland det absoluta huvudansvaret för att bidra till konfliktens lösning. Även i Donbass.

            Läs och lär vad ungdomarna i Donbass ofta tycker om att leva i LNR och DNR -de ser noll framtid. De ger sig av. Med det ryska styret ser man inget framtida produktivt i dessa påhittade länder som erkänts av, ja, typ Nordkorea.

            De flesta flyktingar och internflyktingar i Ukraina är rysktalande, de flyr från den krigsmakt och det land som påtagit sig uppgiften att skydda rysktalande i Ukraina. Men de rysktalande ukrainarna tycks inte uppfatta det så. De ukrainare jag personligen känner är i stort sett alla av rysk härkomst. De vill för allt i världen i detta livet inte styras av vare sig Putin eller Moskva. Men visst finns säkert undantag om det motsatta.

            Med de ryska pass de erhållit utdelade i flygbladshastighet i regionen kan de ju flytta in till just Ryssland, bli börsmäklare och säkert få en stor gratis bostad i centrala Moskva istället för att söka anställning i Donetsk nedgångna livsfarliga kolgruvor. Om man skall tro den ryska framtidsvisionen.

            Fast det kommer inte att hända.

          • Mariupols bårhusstatistik uppvisade nyligen över 86 000(!) döda månaderna efter att de ryska invaderande trupperna intagit staden med gravt övervåld. Närmare ytterligare 20 000 tycks ha begravts i massgravar. Samvetsgranna lokala medicinska tjänstemän har fört statistik. Alltså över 110 000 döda på relativt kort tid under en ockupation. I en stad på drygt 400 000 invånare är över en fjärdedel snabbt döda i förtid. Det är nästan ofattbara siffror. (Källa: före detta staden Mariupols bårhus).

            Men det är väl också falsk statistik och ”cynisk och sarkastisk propaganda” i M:s värld, vars alla släckta liv inte skall räknas då de dött för den uppenbarligen goda putinska sidan?

          • Källa redan angiven av mig ovan: Mariupols bårhus egen statistik.

            Uppgiftslämnaren på bårhuset uppgav även de kända personer som begravts i massgravar. Man för tydligen notoriskt noggrann dödsfallskontroll och statistik i fall det behövs till krigsförbrytelseutredningar.

          • Svar till Johan de Naucler 5 september 12:30
            VARIFRÅN KOMMER ALLA DÖDA I MARIUPOL?
            John Pilger har lagt ut följande video på sin twitter, den visar hur det gick till år 2014 då ukrainsk militär, satte in kraftig vapenmakt mot de som var emot USA:s kupp i Ukraina.
            Man jagade bort dem från Mariupol, dags för dem att få komma tillbaka, då de varit på flykt under 8 år.

            https://www.youtube.com/watch?v=bQ5H9S2pv08

            f.d. natorådgivaren Jacques Baud informerade om att striderna i Mariupol är ovanligt brutala beror på att de som är i Azovstal är extremt farliga och extremt fanatiska personer. Han lade skulden på dem.

            Flera journalister som var på plats direkt efter att Azovstal var intaget, och azov nazisterna hade gett upp och kommit ut och låtit sig blir krigsfångar till DPR.
            De intervjuade flertal personer, som vittnade om att den mesta beskjutningen mot bostadshus stod ukrainska militärer för, och när de retirerade så terror bombades de civila husen av dem.
            I azovstal fann man dessutom massgravar, som man grävde upp och de döda måste väl också räknas.
            Alla döda som kommit till bårhuset, måste vara svårt att veta om de dog när ryssar sköt mot husen som ukrainsk militär förskansat sig i, eller om det var ukrainare som sköt mot de civila husen.
            Det är en person som dokumenterar ukrainska krigsbrott och han intervjuar även de som var i Mariupol under striderna.
            Personer i Mariupol visade skadorna på ett hus som var beskjutet från ena hållet av ukrainsk militär och från andra hållet av DPR, och skadorna på huset var betydligt större på den sidan som ukrainsk militär beskjutit.

            /Patrick Lancaster har gjort flera videor, där han intervjuat personer direkt efter att deras trauma ägt rum. Han frågar dem är det ryssar som gjort detta, för det säger man i Europa.
            Några män blir arga och skriker: I helvete heller, hur skulle de kunnat, det är ukrainarna.
            Några är ilskna och säger att det finns inga militära mål här så varför skjuter de på oss.
            Patrick Lancaster har fått evakuera sin familj till Ryssland. Ukrainare hotar att våldta hans fru och barn. När han berättade om hoten mot sig, så stängde Facebook hans konto//

            advokat Kozhemyakin Sergey Anatolyevich berättar:
            I staden Mariupol, i Ukrainas säkerhetstjänsts tortyrkammare (en specialtjänst i Ukraina som organiserade ett nätverk av hemliga utomrättsliga fängelser, skapade en grupp mördare som dödade journalister (Oles Buzina, Pavel Sheremet och andra)) och Azovbataljonen (tortyranläggningen kallades av dem ”Bibliotek” i staden Mariupol) satte på ett galler (korsfäste en man på en träpinne), torterade män och kvinnor. I den ukrainska Tornadobataljonens källare torterades, våldtogs och dödades kvinnor, män och barn, deras kroppsdelar skars upp för underhållning, något som den ukrainska försvarsmakten har gjort ostraffat sedan 2014-07-04. dessa brott?

            Nedan från en grekisk tidning:
            Vad säger greker i Mariupol: Ryssarna hjälper oss, diskriminerar inte som ukrainare

            Den Mariupol-baserade Azovbataljonen, en nynazistisk enhet inom det ukrainska republikanska gardet, som faller under inrikesministeriets befäl, var baserad i Mariupol och diskriminerade, förföljde och torterade icke-ukrainsktalande, inklusive greker.

            Bara dagar innan ryska trupper började korsa in i Ukraina dödade Azovbataljonen en etnisk grek och sköt ytterligare två bara för att de talade ryska.

            ”Nu frågar ingen oss om du är ukrainare eller grek, om ditt ursprung, vilket språk du talar”, sa de.

            ”Ryssarna diskriminerar inte”, fortsatte de och tillade: ”Medan ukrainarna gjorde det, tvingade de oss att bara prata ukrainska, även om jag inte vet det alls.”

            https://greekcitytimes.com/2022/03/12/greeks-in-mariupol/?amp#

            Max Blumenthal tackar Tucker Carlsson på FoxNews för att han stöder det fria ordet, när nya institutioner skapas i USA för att tysta GrayZone.

            https://twitter.com/MaxBlumenthal/status/1519873460280905728

          • Till Vivianne: de dödstal jag uppgivit har uppkommit enbart under ryska invasionen av regionen Mariupol sedan senvintern 2022. En fjärdedel av stadens befolkning tycks ha dött av krigets umbäranden. Det gör det till krigsförbrytelser.

            DNA, fingeravtryck och annat har nu tagits på de cirka 86 000 avlidna som passerat rättsläkarstationen i staden, som del av bevis i en möjligt kommande krigsförbrytelserättegång mot den illegala invasionen enligt FN-stadgans principer, vilken alla länder, inklusive Ryska federationen själv, skall följa.

  2. Tankeväckande artikel som säger allt som behöver sägas. Baud har dock ett faktafel och det gäller Konstantin Rokossovskij. Han påstår att denne frigavs 1941 för att kämpa mot tyskarna och att hans dödsdom upphävdes först efter Stalins död. Det är helt enkelt inte sant. Rokossovskij dömdes aldrig. Hans sak var uppe i domstol vid två tillfällen, men vid bägge tillfällena uppsköts förhandlingarna. Han fick således ingen dom. Dessutom frigavs han inte 1941 utan den 22 mars 1940 på order av försvarskommissarien Semjon Timosjenko. Det troliga är att Rokossovskij blev ett offer för NKVD-chefen Jezjovs konspiration. Frigivandet kom en och en halv månad efter att Jezjov avrättats.

    • Rokossovskij sattes i Gulagen. Han arresterades precis som ALLA med polska efternamn i Moskva åren kring 1937-1938, då hela det polska kommunistpartiet utrotades. (Konstantin Rokossovskijs mor var polska).

      Han skenavrättades i lägret tre gånger, utsattes för omfattande mycket brutal tortyr och fick åtta tänder utslagna. Han satt i det ökända brutala Norilsk-lägret norr om polcirkeln, vars hela nya stad bestod av och byggdes upp av förvisade Gulag-fångar. Efter Stalins död skedde ett av de största fångupproren i just Norilsklag. Norilskregionen har ett av världens främsta tillgångar på många värdefulla metaller. Dess mest kända bolag en gång grundat i Gulag, är dagens Norilsk Nickel.

      (Läst i hans biografi, post-sovjetisk upplaga).

        • Angående Mariupol eller Rokossovskij?

          Mariupols rättsläkare torde väl ha all statistik ganska objektivt för sig i sin profession. Vi får veta mer och exakt efter kriget. Vad jag förstår så vill Ukrainas åklagarämbete ha så exakt och objektiv information som möjligt så det håller i en internationell rättsprocess. Ukrainska åklagarämbetet har ju tagit internationella juridiska experter ända upp på FN-nivå till råds hur man utreder krigsbrott även under pågående krigsfientligheter.

          Rokossovskijs personalia torde väl vara helt känd numera, han måste ju räknas som en av Stalinepokens 100 mest kända personer i landet, även som ”fri”. Att han hamnade i Gulag måste innebära att han dömts efter RSFSR:s strafflagar, eftersom Gulag inte tog emot icke-dömda. Fångar och förvisade i Sovjetunionen hade alltid ett exakt dömt straff med sig som just fånge -och dömd.

          • Rokossovskij hamnade inte i Gulag. Han blev aldrig dömd. Hans rättegång sköts upp två gånger, innan han frigavs den 22 mars 1940.

          • Konstantin Rokossovskij satt i Gulag-lägret i Norilsk. Hela staden Norilsk tillhörde på den tiden NKVD:s GULag-avdelning. Allt annat är förfalskande historierevisionism. Men, ja, han blev också frigiven och med stor fördel insatt i kriget mot nazisterna.

            Det kan Du läsa i vilken personalia som helst över precis hela internet (t.ex. Wikipedia) om marskalken Rokossovskij. Du kan ju även prova att läsa generalens egna memoarer, liksom i ZjZL-bokserien.

          • Konstantin Rokossovskijs memoarer heter ”Soldatskij dolg (memuary bez tsentsury)”. (ung. ”Soldatskyldigheter – memoarer utan censur”).

            Min version gavs ut under glasnost-epoken 1988 i över en kvarts miljon exemplar på förlaget Vojennaja literatura.

            Han dömdes såg jag enligt RSFSR:s straffkodex paragraf 58, stycke 14.

          • Föga förvånande, Johan de Naucler, eftersom det inte finns något. Någon bok med det namnet utgivet 1988 existerar inte. Felaktigheterna i dina inlägg är inte så få.

            För det första existerar det som sagt inte någon bok med det här namnet utgivet 1988. Det är förvisso sant att Rokossovskijs memoarer gavs ut 1988 i en nyutgåva av ursprungsutgåvan från 1970. Men den skiljer sig inte nämnvärt från originalet från 1970. Den gavs också ut i en engelsk översättning med titeln ”A Soldier’s Duty”. Tiden före mars 1940 nämns överhuvudtaget inte i någon av utgåvorna.

            För det andra så finns inget förlag som heter ”Voennaja literatura”. Boken 1988 gavs ut på ett förlag som heter ”Voenizdat”. ”Voennaja literatura” är i stället en internetsida med militär litteratur. Länken till boken 1988 nedan:

            http://militera.lib.ru/memo/russian/rokossovsky/index.html

            För det tredje så gavs det ut en bok som påstås vara Rokossovskijs ocensurerade memoarer. Men den gavs ut 2020 på ett förlag som heter AST. Det är den tidigare nämnde dottersonen och dottersondottern som är med på ett hörn med påstådda brev och foton från ett familjearkiv med kommentarer från dessa personer. Titeln är ”Vospominanija bez tsenzury. Soldatskij dolg. Pis’ma i foto iz semejnogo arkhiva, kommentarii rodnykh: K.V. Rokossovskij, A.K. Rokossovskaja”.

            https://www.chitai-gorod.ru/catalog/book/1267644/

            I maj 1992 offentliggjordes Rokossovskijs fängelseakt som visar att han satt inspärrad från 17 augusti 1937 till 22 mars 1940 i ett fängelse i Leningrad-regionen. Därefter frigavs han och återinträdde inom kort i tjänst. Det skedde på en direkt begäran av Timosjenko, Budjonnyj och Zhukov. Så det här tramset om att han skulle ha suttit i Norilsk kan förpassas dit det hör hemma – till sagornas värld.

          • Sven-Eric, det finns massor av detaljer. Jag är ingen expert på sovjetiska marskalkar, jag äger dock boken ifråga. Jag vet att hans sonson Konstantin Rokossovskij-Vilevitj varit delaktig i det fadern lämnat efter sig.

            Flera källor anger att Rokossovskij satt i Norilsk, men jag har inte över tid här i livet haft ingående intresse att kontrollera bland alla skrivna källor om marskalkernas livsöden.

            Men det är alltid enklare att hantera en person som är kritisk mot en annan person (som de facto har läst boken) också om kritikern läst boken själv, utan avvisar allt som sagor bara på egen okällkritisk känsla och vår epoks rena killgissningar. Den typen av sammansatt kritik duger inte akademiskt.

            Jag kikade nu strax innan in på Wikipedia och där anges med källa att Rokossovskij satt i Norilsk Gulag. I boken jag äger anges att Rokossovskij satt i det ökända Kresty-fängelset i Leningrad. Då jag bott i krokarna förr tar jag det för hyfsat troligt. Kresty hade det ryktet, Anna Achmatovas anhöriga hamnade väl där under stalinismens Stora Terror.

            Om organisationen Memorial hade sin sajt uppe, kunde vi ha kontrollerat med deras dokument om Rokossovskij satt i Norilsk. Det kan vi inte numera. Dagens ryska högerkonservativa regim har stängt ned allt sådant.

          • Post scriptum.
            Jag råkar ha bekanta vänner som arbetat på Admiral Nevelskoj-universitetet i Stillahavsflottans Vladivostok och i referensbiblioteket där. Jag frågade min äldsta vän där. Han trodde inte heller vårt objekt marskalken Rokossovskij hade suttit just i Norilsk (”då hade jag nog kommit ihåg det” sade han). Varifrån den uppgiften kommer ifrån kan jag då inte svara på. Däremot kollade han i ryska biblioteksdatabasen om boken av Rokossovskij och den har getts ut i över ”15+” olika typiska sovjetiska massupplagor och tydligen på flera olika förlag, den senaste bara häromåret på legendariska historiska förlaget Vetje (”Veche” på engelska).

            Det förlag jag avsåg ursprungligt var ”Vojennaja kniga” (www.voennaya-kniga.ru). Jag kan ha skrivit fel om namnet. Det är i alla fall det som står på klisterlappen på bokens inre baksida, som sker med exportböcker.

            Min bibliotikarievän tillade att de högsta sovjetiska marskalkarna skrev mycket sällan dessa hela böcker för egen hand, de sammanställdes först ur arkivdokument och andra dokument och det gjordes av heltidshistoriker på Försvarsministeriet, som hade eget förlag: Vojennoje Izdatel’stvo Ministerstva Oborony SSSR (kortform: ”Vojenizdat”). Chefen där på MO för ideologiska frågor och publikationer (etc.)var under många år den omsusade general Volkogonov (möjligen hette han Dmitrij i förnamn?!?), som snabbt i tidigt 1990-tal blev följsam och trogen omvänd jeltsinist.

            Han blev ju senare ökänd för att ha ”hittat” allsköns hemliga dokument av Lenin och Stalin och tryckte upp olika böcker på dessa teman. Jag vet inte om de var helt sanna, om det tvistas det om fortfarande.

          • Om du äger boken i fråga, Johan de Naucler, så är det rätt märkligt att du inte vet vad ISBN-numret är. Det står ju i boken.

            Problemet med dig är att du upphöjer dina egna åsikter till en allmän lag som du sedan underhåller med alla möjliga källor utan att bry dig om de är äkta eller inte. Det är cirkelbevisning på hög nivå.

            Sen är det inte frågan om någon sonson utan en dotterson. Hur kan du ”veta” att han varit delaktig i vad morfadern (inte fadern som du skriver) lämnat efter sig? Han kan omöjligt ha haft något att göra med det Rokossovskij skrev då han bara var ett barn då marskalken dog. Sen pratar du om ”flera källor”. Dessa är mer eller mindre värdelösa eftersom de inte är några primärkällor.

            Sen pratar du om Wikipedia att det skulle ha ”angetts med källa” att Rokossovskij satt i Norilsk. Det är inte engelska Wikipedia som påstår nåt sånt och inte heller ryska Wikipedia heller för den delen. Svenska Wikipedia gör det men de anger ingen källa.

            Memorial eller inte Memorial så är det totalt ointressant. Det räcker med Rokossovskijs fängelseakt som blev offentlig 1992. Det är en primärkälla som avgör saken. Den sista anteckningen där är den 4 april 1940 och anger, som jag tidigare sagt, att Rokossovskij arresterades den 17 augusti 1937 och frigavs den 22 mars 1940 och hölls inspärrad i ett fängelse i Leningrad-regionen. Såvitt känt var det Kresty-fängelset.

          • Jag läste den ryska Soldatskij dolg för evigheter sedan, den upplaga som hans barnbarn var med och ställde samman år 1988 till marskalkens dödsdag 20 år tidigare (jag skrev ”sonson” enbart från det ryska ordet barnbarn, vnuk, och utgick från att han var just sonson eftersom han bar släktens mansnamn /d.v.s. från en potentiell son Rokossovskij/ att han som dotterson i vuxen ålder använt moderns namn Rokossovskaja (som ogift) är i så fall mycket ovanligt i rysk kultur/ men vet Du att den unge dottersonen Konstantin Rokossovskij -tydligen med dubbelnamnet Vilevitj- är just det, har Du säkert rätt).

            Memorial har namnen på alla som passerat Norilsk-lägren. Varför det smugit sig in här och var vet inte jag. Memorial har enligt min och kollegors forskarerfarenhet ofta mycket rätt, men den organisationen har ju dagens ryska diktatur tyvärr lagt ned. De hade i alla fall kunnat verifiera eller falsifiera uppgiften, eftersom sovjetiska domslut och dess domskäl från de stalinska åren är notoriskt bristfälliga och ofta med falska inslag, och kan inte ensamma lämnas som avgörande akademisk forskningskälla till någonting i princip.

            Vid Rokossovskijs rättegång blev han anklagad för en sammansvärjning med en annan militär och Rokossovskij spelade med i NKVD:s tröga och lika falska parodi på utredning. Vid huvudförhandlingen avslöjade dock Rokossovskij att hans sammansvurne (som hade ett tyskt förnamn tror jag, Adolf eller liknande) dött vid Perekop-näset (Krimregionen) i inbördeskriget redan år 1920(!). Rokossovskijs medfångar ansåg, minns jag, att han var ”politiskt naiv”. Men efter frisläppandet gick han resten av sitt liv med laddad pistol på sig, NKVD och Stalin skulle inte komma åt honom vid liv ännu en gång för en ny våldsprocess med tanke på att Rokossovskij utsattes för mycket brutal sedvanlig tortyr av NKVD. Hade han skrivit på den falska bekännelsen hade han arkebuserats.

            Huruvida de ryska och engelska upplagorna skiljer sig vet jag inte. Normalt förkortas och gallras engelska utgåvor av sovjetiska biografier och memoarer, som var fallet med t.ex. Sto sorok besed s Molotovym, Feliks Tjujevs legendariska bok med 17 års intervjuer med V.M. Molotov, utgiven 1991.

            Idagarna är jag skild från min bokhylla (älgjaktstider) och har bara tillgång till min egen boklista på datorn, så några mer data har jag inte om boken. Rokossovskij har inte följt med ut i skogen denna gång heller!

            Djävulen bor som bekant i detaljerna. Att utreda allt över böcker, som dessutom en kritiker inte själv läst, blir därför i det närmaste för min del helt ogörligt på internet. Det kräver ett mindre seminarium med en seriös diskussion.

            I det hoppas jag att jag lämnat svar i detta om de många utgåvorna kring Soldatskij dolg, då jag personligen helt enkelt inte besitter mer kunskap om bokutgåvorna. Jag läste marskalkarnas memoarer och biografier för snart 30 år sedan, och minnescellerna kroknar märkligt nog även hos mig.

          • Vad har kommentaren med artikeln att göra? Möjligen klart avlägset då du nämner din uppfattning om Memorial.

  3. Ryssland har nu ambitionen att reformera råvaruhandeln.
    Men jag törs inte fresta lyckan genom att länka till informationer om vad som pågår i den branchen.

  4. Tack för synnerligen intressant publicering av Jacques Baud-intervjun.

    Några här har tidigare veckor ilskt hyttat näven åt mig och bett mig läsa Jacques Baud.

    Av princip läser jag helst den här typen av författares böcker först och sedan kompletterar med deras verk och intervjuer via internet.

    Det är högintressant och givande att läsa en nyfiken och mångfasetterad intervju som denna av Jacques Baud. Jag tillerkänner mina tidigare kritiker rätt att jag borde tagit till mig också Jacques Baud i min bokflora.

    Som tillbakatips kan jag rekommendera den schweiziske författaren Dr. Daniele Genser som skrivit mycket om Natos undergrävande och rentav terroristiska verksamhet sedan 1950-talet.

    Någon kanske rentav redan HAR material om Dr. Genser och dennes värdefulla undersökningar, att publicera på Global Politics?

    Men tack för Jacques Baud, en äkta europeisk intellektuell i brist på dessa i Sverige(!) -undertecknad skall i fortsättningen ta denne man till sig och i bruk hos mina tre kvarvarande små grå celler uppe på kontoret. Jag lovar Vivianne och Catarina att i fortsättningen också läsa noga Jacques Baud. Touché.

    • Wow, bra, Johan de Naucler! En finsk författarinna skrev en gång att ”När motsättningarna är undanröjda, då går det en ängel genom rummet”, och nyss kändes det faktiskt så. Just dom här motsättningarna i alla fall. Vi måste kunna stå enade, vi de 99 %-en för att vi ska få en verkligt bra värld!

      • Jag är alltid (ALLTID!) öppen för nya tankar, idéer och annorlunda synsätt, utan att tro att allt vare sig är konspirationer eller inte. Som man tar jag kanske lite tid på mig! Kvinnor har ofantligt många fel (sägs det, jag betvivlar), men vi män har bara två fel: allt vi gör och allt vi säger (jag betvivlar inte där).

        Ingenting är så tråkigt och kontraproduktivt som när progressiva vänstermänniskor är i konflikt! Vi bör sluta med det!!

        Ängel är jag tyvärr inte och lär inte bli någon, men jag försöker göra gott och tänka gott, och gräver gärna med alla stridsyxor!

        All kärlek och kärlek till alla!
        God lördag!

  5. Från artikeln med intervju av Jacques Baud. Intressant är att jämföra straffsatser i Ryssland och Tyskland. När Marina Ovsjannikova avbryter ett nyhetsprogram med en affisch som krävde att kriget i Ukraina skall upphöra. Med tanke på de hård sanktioner som Ryssland är utsatt för, p.g.a. kriget och vilken svårighet för dem att då ha en kraftig hemmaopinion emot sig samtidigt, så tycker jag att det var ett lågt straff för henne, arrestering och böter på 280 dollar.

    Sedan kallar hon Putin för mördare och får enbart arrestering och husarrest i tre månader.

    Då kan vi jämföra det med vad som hände Alina Lipp, som enbart berättade vad personer i Donetsk ansåg om Rysslands speciella operation, och hon upprepade enbart vad Ryssland sagt.

    Vad hände med henne. Hennes pengar på banken konfiskerades 16000 kr, som hon inte längre har tillgång till. Dessutom dömts till 3 års fängelse.
    Hennes pappas tillgångar i Tyskland frystes.
    Hennes mamma kunde inte längre använda sitt kontokort i butiker, och vid förfrågan till banken ville de inte svara henne varför hon inte kunde använda sina pengar. Hon kände sig hotad och då flydde hon till Ryssland och sin dotter.

    Nedan från intervjun med Jacques Baud.

    Den 14 mars 2022 framkallade Marina Ovsjannikova internationella applåder genom att avbryta det ryska nyhetsprogrammet First Channel med en affisch som krävde att kriget i Ukraina skulle upphöra. Hon arresterades och fick böter på 280 dollar.

    Ovsjannikova återvände till Ryssland, där hon demonstrerade mot kriget och kallade Putin för en ”mördare”, och blev arresterad av polisen och sattes i husarrest i tre månader. Vid detta tillfälle protesterade våra medier.

    Den tyska journalisten Alina Lipp, vars avslöjanden om ukrainska och västerländska brott i Donbass är oroande, har placerats på webbplatsen Mirotvorets. Alina Lipp dömdes dessutom i sin frånvaro till tre års fängelse av en tysk domstol för att ha påstått att ryska trupper hade ”befriat” områden i Ukraina och därmed ”förhärligat kriminell verksamhet”. Som man kan se fungerar de tyska myndigheterna på samma sätt som de nynazistiska elementen i Ukraina. Dagens politiker är en heder för sina farföräldrar!

    • Heder eller vanheder? Jag har svårt att tolka syftningen…

      Nåväl, vi har bara fragment under pågående krig.

      Först efter kriget får vi någon slags sammanhängande bild, kontroversiell eller okontroversiell.

      Vi måste vänta. Tid kommer att krävas och lösa dagens gåtor, frågor och fakta.

      Men vi är inte där ännu.

      • jag tänkte på det Johan skrev om antalet döda på bårhuset i Mariupol. Det är väldigt höga tal. Vad som inte framgår är på viket sätt de dött och av vem som orsakat dödsfallen. Inte heller om det är soldater eller civila. Vore intressant med en mer detaljerad statistik, om sådan går att tillgå.

        • Jag vet inte heller. Om ukrainska sidan samlar in bevis till FN och liknande går man säkrast inte i förväg ut med alla detaljer, eftersom skyldiga ännu vid liv under tiden skulle kunna förstöra andra bevis. Bevis framlagda i brottmål skall ju framläggas senare för att inte falska berättelser i förväg skall konstrueras på den tilltalade sidan.

          I och med att det ryska krigsanfallet i februari i sig var olagligt enligt internationell lag, kommer den ryska sidan automatiskt att kunna dömas också för aggressionsbrott som en sammanlagd följd av själva invasionen.

          En ukrainare som skjutit en invaderande rysk soldat i Azovstal räknas som utfört i självförsvar på det egna territoriet, medan en invaderande rysk soldat som skjuter ukrainska medborgare som tar skydd under Azovstal, betraktas som ett rent krigsbrott. Det är denna skillnad icke-jurister på lekmannasidan inte förstår.

          Samma handling (avskjutning av skott mot annan person som dör) får alltså på samma plats (t.ex. Azovstaldramat) helt olika (motsatt) rättsverkan. Försvararen frias, den invaderande som dödat straffas enligt krigets lagars principer.

          Vi får se hur det går. Mycket otäcka scener och massakrer kommer att komma i ljuset när vapnen tystnat. De värsta fasorna vi kommer att erfara, ligger framför oss. Vi kommer att rysa och förfasas i Europa som aldrig tidigare i den 21:a århundradet. De krigsförbrytelser som begåtts i Ukraina sammantaget tycks förmodligen mycket väl överträffa allt som sammanlades i jugoslaviska krigen 1991-1999. Jag fasar det värsta.

          • @Johan de Naucler 5 september, 2022 At 15:26
            ”En ukrainare som skjutit en invaderande rysk soldat i Azovstal räknas som utfört i självförsvar på det egna territoriet, medan en invaderande rysk soldat som skjuter ukrainska medborgare som tar skydd under Azovstal, betraktas som ett rent krigsbrott. Det är denna skillnad icke-jurister på lekmannasidan inte förstår.

            Samma handling (avskjutning av skott mot annan person som dör) får alltså på samma plats (t.ex. Azovstaldramat) helt olika (motsatt) rättsverkan. Försvararen frias, den invaderande som dödat straffas enligt krigets lagars principer.”

            Det du beskriver är ingenting annat än ”kiosk juridik”.
            Enligt krigets lagar skiljer man mellan ”kombatanter” och ”civila”
            T ex: avsiktligt beskjutning/dödande av ukrainska kombatanter av civila i Donabas är ett krigsbrott oavsett om du gillar det eller inte.

          • Jaså Du.
            Du får väl ansöka om anställning på ICC i Haag, de lär behöva specialister i nära framtid.

          • Men civila ukrainare som avlidit på grund av rysk beskjutning av militära installationer i bostadsområde har ju då dött till följd av ett ukrainska krigsbrott. Det blir komplicerat att reda ut.

          • Det är ju det en krigsbrottstribunal är till för. De får börja i en tidsaxel och beta av följdfråga efter följdfråga och leta efter den som gett order inför eller vid varje tillfälle eller fälla ansvariga uppåt i ansvarsordningen; antingen genom direkta bevis, vittnen, inhämtat elektroniskt övervakningsmaterial (den ryska militären har tydligen varit synnerligt vältalig och inspelningsbar), och i andra fall bygga upp en indiciekedja som ger en klassisk sammanhållen bild. Ibland håller det, andra gånger inte alls.

            Vissa bevis kommer självklart att avvisas. Ett sådant känt fall i en krigsförbrytelseprocess var i Nürnberg när den sovjetiska sidan försökte bluffa in bevisen om att nazisterna begick massakrerna på polska officerare i Katyn. Den internationella Domstolen avvisade då hela den bevisningen som icke trovärdig eller inte gick att döma utifrån.

            Allt detta som hänt med det illegala anfallskriget mot Ukraina kan inte utredas av oss i detalj på internet. Tack och lov.

          • Jag antar att man, om man förhindrar civila att fly från en krigsskådeplats, också gör sig skyldig till krigsbrott. Av vad jag läst verkar detta ha varit fallet i Mariupol, där Ukraina híndrat användandet av humanitära korridorer för evakuering av civila.

  6. @Johan de Naucler 5 september, 2022 At 12:03

    Några gamla artiklar som klargör hur rebellstyrkorna bl.a. fick sina vapen:
    Donbass-arméns ukrainska troféer
    Donbass väpnade styrkor har på bara ett år genomgått en snabb utveckling från enkla folkmilisförband till en i stort sett reguljär armé, som på ett framgångsrikt sätt har lyckats stå emot de ukrainska styrkornas anfall mot Östra Ukraina.
    https://antieuromaidansweden.wordpress.com/2015/08/30/donbass-armens-ukrainska-trofeer/

    Ukrainska utrikesministeriets lögner om rysk invasion
    https://antieuromaidansweden.wordpress.com/2015/06/28/ukrainska-utrikesministeriets-logner-om-rysk-invasion/

    NÄR MAN KOMMER PÅ ATT MAN SLÅSS FÖR FEL SIDA
    https://antieuromaidansweden.wordpress.com/2015/07/01/nar-man-kommer-pa-att-man-slass-for-fel-sida/

    HUR BLÅST FÅR MAN EGENTLIGEN VARA?
    https://antieuromaidansweden.wordpress.com/2015/06/23/hur-blast-far-man-egentligen-vara/

    Citat från G. Hahn artiklar:
    The first piece of failed Ukrainian disinformation attempted to show a significant Russian presence in Donbass already in April 2014 in order to blame Moscow for Kiev’s already planned and declared war on Donbass. On 20 April 2014, Ukraine’s SBU provided photographs of an alleged GRU agent to NATO, Western governments, and the New York Times that were ostensibly taken in Georgia, Russia, and eastern Ukraine and purported to unmask a bearded GRU special forces operative who has been allegedly dispatched by Moscow to Georgia and now six years later to eastern Ukraine. Three photographs purportedly depicted one and the same Russian GRU agent in Russia, 2008 Georgia, and April 2014 Ukraine. NATO’s Atlantic Council and the New York Times publicized the photographs, touting them as evidence of Russia’s incursion into Donbass. The SBU’s ‘evidence’ of the GRU presence in Ukraine was exposed immediately as fake. The New York Times and NATO’s Atlantic Council backed off their claims. Simon Saradzhyan of Harvard’s Belfer Center revealed that the photo labeled to have been taken in Georgia shows Khamzat Gairbekov, commander of the Chechen Vostok (East) Battalion controlled by Russia’s GRU and Chechen President Ramzan Kadyrov, sent to fight in Georgia in 2008 and since disbanded. Moreover, the photographer of the photo taken supposedly in Russia said that the picture was actually taken in Ukraine and was used without his permission and that the person in the photograph taken in Ukraine was not the GRU agent Gairbekov but a private Russian citizen named Alexander Mozhaev, who had served in the Russian army in the 1990s
    https://gordonhahn.com/2015/08/12/working-paper-violence-coercion-and-escalation-in-the-ukrainian-crisis-and-civil-war-escalation-point-8-civil-war-or-putins-war/

    At the same time, Ukraine’s SBU claimed to have captured 20 GRU agents but never presented them to television cameras and never provided audio, pictures of them or any identity papers. Weeks later the SBU reduced the number of its ‘captured’ GRU agents to 10 and days after that to 3 in its falsified report to NATO’s Atlantic Council. Such incontrovertible proof of a significant GRU presence beyond the routine should have been paraded before television cameras. This would have been a real propaganda coup against the Kremlin, but the ‘perp walk’ never came. The Obama White House, U.S. State Department, NATO, its Atlantic Council, US European Command chief General Phillip Breedlove,
    and the New York Times touted this as ‘evidence’ of Russian forces in eastern Ukraine. Only the last retracted the ‘evidence’ after it was exposed as false https://gordonhahn.com/2015/08/12/working-paper-violence-coercion-and-escalation-in-the-ukrainian-crisis-and-civil-war-escalation-point-8-civil-war-or-putins-war/

    False SBU reports continued through the ATO even after there was reliable evidence that some officially-sponsored Russian incursions had begun in June-July 2014. In February 2015, as the Donbass rebels, with significant Russian military support, were encircling and about to rout Ukrainian forces near Debaltsevo, Ukraine’s SBU passed photographs of Russian tanks allegedly operating in Ukraine to a US Senator who showed them in a presentation on the Senate floor only to have them exposed as fake. Burned already by the SBU’s sloppy stratcomm, the New York Times exposed the deception by showing that the photographs were from the 2008 South Ossetiya war https://gordonhahn.com/2015/08/12/working-paper-violence-coercion-and-escalation-in-the-ukrainian-crisis-and-civil-war-escalation-point-8-civil-war-or-putins-war/

    In February 2015 SBU chief Nalyvaichenko claimed the SBU had evidence that Putin aide Vladislav Surkov had organized and commanded from an SBU base the alleged police sniper attacks that killed tens of civilians on 20 February 2014. Nalyvaichenko presented none of the evidence allegedly possessed by the SBU; he simply said it had such evidence. As documented elsewhere, the preponderance of proof ever since the first days after those events shows that in fact neofascist elements within the Maidan protest movement initiated and were behind many if not most of the sniper shootings, which targeted both police and demonstrators
    https://gordonhahn.com/2016/03/09/the-real-snipers-massacre-ukraine-february-2014-updatedrevised-working-paper/

    ”Rysslands aggression”
    Recently the Shevchenkovsky District Court of Kiev refused to find any armed aggression by Russia against the Ukraine. Ukrainian human rights activist Stanislav Batrin filed a lawsuit back in 2014, and according to him, the authorities are cowardly, talking about Russian aggression everywhere but afraid of legitimizing it.
    There are reasons for that.
    That’s what Stanislav Batrin told:
    On February 9th, the Presidency sent a fax to the court requesting it to postpone the session on legal views and their justifications. Furthermore, the position of the President was clearly stated. Poroshenko asked the court to dismiss the claim on the verification of armed aggression by the Russian Federation.
    The Ministry of Internal Affairs played a strange part in the process: at first, the MIA posted some information on its site that disputed the presence of regular Russian troops in the Ukraine. However after the court demanded evidence, the Ministry responded that they couldn’t provide it because the person who has it is on a business trip.
    Ukraine can’t decide whether there was an aggression or not. Probably, they are afraid that the world media and political entities that verbally support the Kiev government know there has been no aggression.
    http://open-court.org/news/11217/
    https://lenta.ru/news/2016/05/12/agressia/
    http://russia-insider.com/en/military/if-russia-attacked-ukies-army-would-cease-exist-within-24-hours/ri14424

  7. Johan de Naucler du skrev svar på en uppmaning att lämna källa till ditt påstående ”Mariupols bårhus uppvisade nyligen över 86 000(!) döda månaderna efter att de ryska invaderande trupperna intagit staden med gravt övervåld. Närmare ytterligare 20 000 tycks ha begravts i massgravar. ”
    Ditt svar blev: ”Källa: före detta staden Mariupols bårhus”.
    Det är ungefär som att jag skulle skriva att jag har uppgifter från ”Nuvarande staden Mariupols bårhus” att inte en enda död soldat förutom några gamla människor som har dött av ålder har inkommit.
    Du skriver också ”Närmare ytterligare 20 000 tycks ha begravts i massgravar.” Länken till det?

    Så om man ska kunna tro det minsta på det du skriver så får du allt ta och vaska fram ordentliga länkar!

    • Samtliga uppgifter kommer från Mariupols rättsläkare, inklusive de 20 000 begravda i massgravar. Denna uppgift finns verifierad i öppna media från nyhetsbyråernas publicering.

      Om de håller för rättegångar mot krigsförbrytelser återstår att se. Jag utgår från att insamlingen av precist exakta data görs för att hålla bevisföring nivåer i internationell domstol.

      Jag tillämpar av princip aldrig länksystemet i något jag skriver.

        • Jag kan inte använda mig av infogande länkar i nuvarande datasystem. Det är en teknisk fråga.

          Mariupols rättsläkares nypublicerade statistik finns för övrigt att läsa i öppna källor, på förmodligen många språk återgivna.

          • Skribenten Lars Wilderang skrev en artikel den 31 augusti 2022 publicerad kl. 08:48, med en retweet från dennes twitterkonto, med titeln ”110 000 döda civila i Mariupol” och den länk jag kopplade in denna nyhet på var: dlvr.it/SXWhck som leder till Cornucopia.

            Där anges att 87 000 personer registrerats på bårhuset i Mariupol, d.v.s. nästan en fjärdedel av stadens hela befolkning, sedan ryska invasionen i sena februari 2022.

            Jag såg dock dessa nyheter på flera internationella nyhetssajter och de torde vara lätta att hitta för envar. Med tanke på mängden döda kan det komma att falla in under folkmord i en kommande krigsförbrytelserättegång, om det nu går att reda ut. Men dödstalen är fullkomligt skrämmande om bårhusstatistiken är korrekt.

            110 000 döda! En komplett massaker i en medelstor stad…en ofattbart allvarlig tankeställare som kommer att skugga oss i generationer.

          • Aftonbladet publicerade 31 augusti 2022 (genom Amanda Hällsten) nyheten om 87 000 registrerade döda på bårhuset i Mariupol under kriget, därutöver 26 750 oidentifierade, uppger en av de volontärer som samlar in döda i staden Mariupol till bårhuset, Mykola Osychenko (Osytjenko på svenska).

            Artikeln är också illustrerad med satellitfotografier.

            Jag skrev tidigare siffran ’86 000’ döda, men den skall alltså vara 87 000. Jag beklagar skrivfelet.

          • Jag har uppgivit att nyheten stod i riksmedia i Aftonbladet den 31 augusti publicerad genom Amanda Hällsten.

            Tyvärr medger inte min teknik att infoga ”lysande” aktiva länkar som kopplar vidare, och jag vet inte hur det skall börja fungera.

            Men nyheten om över 110 000 döda i Mariupol var en stor nyhet i media dessa dagar och namnet på de volontärer som ”på sin fritid” (om man nu kan ha sådan i den före detta staden Mariupol).

            I Aftonbladet den 31 augusti står titeln som följer:

            ”Uppgifter: 87 000 personer har dött i Mariupol”.

            Journalisten Amanda Hällsten har skrivit artikeln. Jag hittade den omedelbart med en enkel sökmotorsökning.

          • Du har påstått att 87 000 – 110 000 dött i Mariupol, men jag saknar belägg. Att hänvisa till bårhusstatistik utan källor övertygar inte. Mariupol hade omkring 460 000 människor före kriget. I april, då striderna i Mariupol väsentligen var över, sa stadens tidigare ukrainske borgmästare att antalet döda kunde överstiga 20 000 Neewsweek Forbes rapporterade samtidigt att 10 000 kan ha dödats i Mariupol Forbes.

            Uppenbarligen finns källor, men du avstår från att ange några. Övertygar inte.

            När dog de övriga 90 000 -100 000? (Utgår från att man bortser från förväntat antal döda av ”naturliga orsaker”.

            Uppskattningarna om antal döda varierar kraftigt mellan olika källor. Wikipedia.

            Andelen döda civila är lägre än vad som är brukligt i nutida krig. Kan tala för att Ryssland de facto kunnat prioritera militära mål, trots att Ukraina placerar militär i civil bebyggelse enligt bl.a. Amnestys rapport.

            Se även ”The Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights (OHCHR) verified a total of 5,718 civilian deaths during Russia’s invasion of Ukraine as of September 4, 2022. Of them, 372 were children. Furthermore, 8,199 people were reported to have been injured. However, OHCHR specified that the real numbers could be higher.” här.

      • Johan de Naucler du skriver ”Jag tillämpar av princip aldrig länksystemet i något jag skriver.”…Det är väl fullkomligt självklart, att man om man vill förmedla sanning, så anger man källor så att läsare kan komma åt det som skrivs.
        Johan de Naucler, du beslagtas mer än en gång med både tveksamma uppgifter och undanflykter, se ex Sven Eric Holmströms inlägg och M:s och Vivianne Månssons inlägg.
        Einstein sa ” Mänsklighetens problem finns inte i atombomber, utan i deras hjärtan.” Vi står nu inför hot om ett kärnvapenkrig, på grund av situationen i Ukraina.

        • Ja, redaktör Anders, jag tror delvis denne Wilderäng har rätt. Att inte Ryssland skulle bedriva också psykologiska operationer som, precis alla andra stormakter, förefaller otroligt.
          Skribenten är tydligen gift med en ryska född i Moskva, och han borde på så vis ha och ha haft tillgång under en längre tid till en familjär rysk sfär att fråga och få veta det mesta.

          Nu sitter KGB/FSB:s kapitalistiska klaner och oligarker vid makten precis överallt i det ryska samhället och de bedriver makt genom såväl fysiskt övervåld som psykologisk påverkan. Om de som kritiskt skriver om det på så vis indirekt skulle diskvalificera sig från nyhetsflödet från dagens ryska diktatur, är det en mycket märklig slutsats. Det innebär ungefär som om alla som rapporterade ofördelaktiga nyheter från Hitlers inre Tyskland på något vis skulle vara mer korkade än övriga andra som läste de officiella bulletinerna från Goebbels propagandaministerium (historien visade dock på motsatsen).

          I dagens (6 september 2022) Studio 1 i SR:s P1 förekom vid c:a 17:30 ett reportage om den nyligen arresterade vänsterpolitikern Jevgenij Roizman och hur befolkningen i staden Jekaterinburg, där han förr var borgmästare i, ställde upp på en helt tyst och plakatlös demonstration i stadens centrum (det var modigt civilkurage!) mot putinismens råa förtryck. Många arresterades. En hel del ryssar intervjuades i reportaget.

          Vi måste alla inse att dagens ryska politiska system förmodligen tappat precis alla moraliska spärrar och att rå, brutal fascistisk och totalitär makt råder i landet, fullskalig diktatur med andra ord.

          På söndag är det märkligt nog lokalval i Ryssland. Ingen politisk kampanj av normal variant tycks råda, förutom några plakat uppvisandes i orwellsk television. Man kan undra hur många platser det regerande partiet Jedinaja Rossija kommer att förlora? (Förmodligen inga viktiga, nej).

          Med tanke på hur de städer där herr Putin fått släppa lös sina militära krafter fritt som över Groznyj och över syriska Aleppo, och att numera ser Mariupol ut närapå likadant, så är nog dödssiffror på att var fjärde invånare dukat under i Mariupol förmodligen till och med i underkant. Mörkertalet är stort. Människor kan ju också dö mycket långsamt, av brist på vård, mat och mediciner.

          Det är en krigsförbrytare och folkmördare vi har att göra med. Det kommer statistiken över döda civila att bevisa. Mariupols nu över 110 000 döda är bara förordet, misstänker jag skarpt.

          Det finns ingen som helst väg tillbaka för herr Putin till den normala världscivilisationen. Den dörren har han (tyvärr för Rysslands och ryska folkets del) stängt helt på egen hand.

          • Ditt påstående om 110 000 döda anser jag vara vederlagt genom uppgifter av mig i tidigare svar – med flera källor. ”Att inte Ryssland skulle bedriva också psykologiska operationer som, precis alla andra stormakter, förefaller otroligt.” skriver du. Men varför skulle just Widaräng, känd anhängare av den neoliberala kapitalismen ha rätt i sin bedömning?

            Vidare, din uppgift om Rysslands insatser i Aleppo är helt oriktig. Har behandlat detta i flera artiklar tidigare. Ryssland har gjort viktiga insatser för att bekämpa USA, USA:s allierade och den USA-stödda terrorismen (enligt bl.a. kongressledamöter, BBS, Newsweek, Reuters) i Syrien efter invitation av Syriens regering.

          • Jag känner inte till denna Wilderäng – uppenbarligen är han avsevärt subjektiv, och där delar jag din misstanke.

            Wilderäng dök bara upp i twitterflödet med uppgiften.

            Uppgiftens ursprung kommer ju dock oaktat inifrån de som arbetar i bårhuset och kring det rättsmedicinska i Mariupol. Uppgiften har publicerats internationellt i etablerade media, bl.a. i Aftonbladet den 31 augusti 2022.

            OM och ÄR dessa uppgifterna korrekta, och att de har lokalt understödjande bevisning och dokumentation med fotografier, DNA och fingeravtryck och andra bevis, på dessa ofattbara 87 000 krigsdöda och dessutom ytterligare kring 25 000 oidentifierade, är de här uppgifterna fullkomligt hårresande, där den utlösande faktorn är otvivelaktigt det helt illegala ryska anfallskriget mot Ukraina från februari år 2022.

            Där måste vi vara intellektuellt hederliga och tillstå att så kan vara fallet.

            Det vore ytterst klädsamt och anständigt humanistiskt om fler kunde tänka tanken och öppet erkänna, åtminstone delvis, att detta ofattbara kan vara fallet, och rentav den möjliga och ofattbara sanningen.

            Jag säger inte att allt må vara 100% sant, men jag misstänker tyvärr av egen erfarenhet och kunskap om hur ryska makten tidvis fungerar och agerar utan minsta hänsyn till civila människoliv.

            Dessvärre tvingas jag med tungt hjärta, fuktade ögon och en sex månaders ofattbart smärtande själ konfronteras med allt detta om och i ett land och ett ryskt och ukrainskt folk som jag ännu älskar så obegränsat mycket.

          • Det saknar belägg för påståenden om 87000 döda och 25000 oidentifierade. Du har inga källor som vanligt. Uppgifterna motsägs av viktiga uppgifter och källor i min kommentar i frågan. Att Ab publicerat uppgiften är inget stöd för att den är sann. En osanning blir inte mer sann för att den upprepas. Om du älskar dessa folk bör du nog vara mera noga och ha kritisk inställning till olika uppgifter om dem och deras land. Finner ej skäl att åter publicera dessa obestyrkta upplevelser som du fått publicera så många gånger.

      • @Johan de Naucler 6 september, 2022 At 12:09
        ”Jag tillämpar av princip aldrig länksystemet i något jag skriver.”

        @Johan de Naucler 6 september, 2022 At 13:51
        ”Jag kan inte använda mig av infogande länkar i nuvarande datasystem. Det är en teknisk fråga.”

        Vilken är sanningen JdN?
        Först hävdar du din ”princip”, när man inte ”köper” det, skyller du på datasystemet som inte skulle ”acceptera” Url/länkar. Det verkar som att du inte förstår att dina förklaringar handlar om två helt skilda saker, oberoende av varandra!?

        Det finns forum som hjälper folk med dator-relaterade problem. Jag kommer att ställa frågan där.

        • Jag har tyvärr aldrig lyckats med att föra in en direktledande länk i några inlägg. Eftersom den vägen varit stängd för mig blev det min arbetsprincip att uppge fakta, och om möjligt ange källa i litteratur och artiklar.

          Eftersom jag är muntlig föreläsare och handledare för studenter i mitt ordinarie liv, så har internetlänkar helt fallit ur mina arbetsvanor. Jag berättar som oftast muntligen då vem och vilken källa som gjort vad. Jag har alltid överlåtit det tekniska internetjoxet till kunniga sekreterare, och säkrast så.

          Detta är tyvärr min uppriktiga bohemiska intellektuella sanning och läggning. Länkkunskapen fattas mig till denna dag.

          Saknas någon gång väsentliga källor från min sida faller självfallet skuggan på mig. Men jag skulle aldrig som gammal arkivforskare (som jag för övrigt började som mycket ung i Sovjetunionen) i 32 år i min dag koka ihop egna faktasanningar för propagandistiska skäl.

          Visst kan jag alltid ha fel, precis som alla andra faktiskt kan ha det!

          Jag önskar att få se här någon enda gång någon kritiker som i sig kan uppge ”att jag kan också ha fel”, men tyvärr är det nog att hoppas på att jorden åter blir platt, är min överväldigande känsla.

          • Det är mycket enkelt att föra in länkar i kommentarer och inlägg. Behöver ej vara ”direktledande” då läsaren lätt kopierar in länken och sedan klistrar in den i sin webläsare. Gör så här:
            1. Kopiera länken till aktuell artikel
            2. Klistra in den på lämpligt ställe i din kommentar.

  8. Anders Romelsjö (red) 6 september, 2022 At 13:34
    Det är absolut omöjligt att hitta ”källan” med dom uppgifter som JdN lämnar. För det första finns ingen sajt angiven. För det andra man vet inte artikelns exakta rubrik, och dessutom på ryska… Är kanske inte meningen heller att var och en ska läsa själv…

  9. EN JÄMFÖRELSE:
    LARS WILDERÄNGS senaste rubriker på sin blogg; om Ryssland och Ukraina [L.W romanförfattare och bloggare Wikipedia)

    ”Fortsatt rysk terrorbombning av civila – stora ryska förluster passerar 50 000 dödade soldater – brist på ryska drönare –”
    ”Omfattande rysk terrorbombning med robotar – extrema ryska förluster i den ukrainska offensiven – reseförbud för civila i Chersonregionen, Ryssland avser skjuta civila som bryter mot detta”
    ”Fortsatt skyhöga ryska förluster i Ukrainas offensiv – Kadyrov uppges lämna ifrån sig makten i Tjetjenien – bro vid Nova Kakhovka har kollapsat” osv osv på sin blogg.
    ——————————————————————————–
    ALASTAIR CROOKE rubriker och urklipp ur tre artiklar..
    Signaturen Karlof1 skriver på Moon of Alabama: (6 september kommentar nr 47 ):
    ”Alastair Crooke [..tidigare inom både brittisk underättelsetjänst i M16 och Europeiska unionens diplomati..osv. Wikipedia, grundare och chef för Beirut-baserade Conflicts Forum.]skriver om hur Ryssland och Kina kommer att uppnå vad de deklarerade redan i februari. Det finns fler bevis från andra för denna Big Picture-utveckling, men IMO ger Crooke för närvarande den bästa ”primern”. Och allt detta görs medan väst slår sina kollektiva huvuden på den mur Ryssland uppfört i Ukraina och sin egen sanktionsmur.”
    ————————————————————————-
    Alastair Crooke:
    1.Ryssland och Kinas ”finansiella krig” mot väst | Al Mayadeen engelska
    “I den amerikanska nationalintressetidningen (en konservativt lutande tidskrift), och i ett okarakteristiskt utbrott av uppriktighet, har Ramon Marks ett stycke med titeln: No Matter Who Wins Ukraine, America Has Already Lost.
    Ryssland och Kina är verkligen engagerade i ett försök att ändra USA:s ”regelbaserade ordning”. Inte för att ersätta en hegemoni med en annan, utan snarare för att skapa trycket – kort än krig – som tvingar fram en existentiell omvandling i den västerländska tidsandan. Ett tryck som ger västvärlden få alternativ än att avsluta sin expansionistiska räckvidd till andra samhällen, vilket tvingar efterlevnad av dess ”regler” (annars känd som nykolonialism).”
    —————————————
    2. En vändning i världens angelägenheter | Al Mayadeen engelska
    “Det större sammanhanget avslöjar marken som skakar under Zelenskyjs fötter: Den europeiska opinionen har börjat kaskad i kritik mot Europas sanktioner mot Ryssland, och mitt i en fördjupad krigströtthet när den långsamma, kalibrerade ångvälten av rysk artillerield rullar vidare. Zelenskyj riskerar att få se sitt västerländska stöd avta eller försvinna.
    Ukraina har framför allt inte kunnat förstärka belägrade positioner, eller motanfall, och sedan hålla återerövrat territorium. Följaktligen har vi sett EU:s ekonomiska bidrag till Ukraina alltmer ifrågasättas när allmänheten står inför en inflationsledd åtstramning – tillsammans med färre EU-vapensystem som skickas. Även amerikanerna krymper vapnens leveranser när deras egna (uttryckligen otillräckliga) lager sjunker mot kritiska.
    Européerna befinner sig i kris inför enorma räkningar för energianvändning. med små och medelstora företag som helt enkelt prissätts i konkurs, vänder de sig mot sina ledare. Det är därför väst ser det som så viktigt att visa väljarna åtminstone något konkret, ihållande resultat av kriget i Ukraina – även om den ”segern” skulle vara mer optik och PR än substans. Kherson-motoffensiven skulle vara ”det”, men det kommer inte att fungera. Och konsekvenserna kommer att krusa genom den amerikanska och europeiska politiken.
    Ångesten i väst berör djupare lager. Det är inte bara rotat i Ukraina. Den globala strukturen förändras. Handeln som vi känner den – ett system som var beroende av en sammankopplad värld och av långa komplicerade försörjningslinjer – är redan borta och kommer inte tillbaka snart.”
    ——————————-
    3. Existentiella bekymmer: Finanskrig mot väst börjar bita – strategisk kultur (strategic-culture.org)
    “Europa sjunker till att vara en avlägsen efterbliven provins till ett fallande ”kejserligt Rom”.” (Googleöversättning, ni förstår nog!)

  10. Har Ryssland släppt östfronten helt eller vad är det som händer???

    Först gick Ukraina över Donetsfloden och återerövrade Ozerne. Sen gick man över igen och intog Staryi Karavan utanför Sloviansk. Bara några kilometer kvar till Lyman!!!

    Ukraina har även gått in i Balakliia söder om Kharkiv samt, som det verkar, Savyntsi ytterligare något söderut.

    Har ryssarnas fokus på Kherson fått ödesdigra konsekvenser för hela östfronten? Men även i Kherson avancerar Ukraina i alla 3 riktningar. Vi pratar inte längre om att de har brutit igenom 1:a linjer utan i norr finns inga linjer kvar att bryta och det är öppen terräng fram till de större orterna i söder.

    Med tanke på att Ukraina planerade att dra igång den verkliga offensiven i oktober när lend-lease kommer igång är detta en smärre överraskning.

    • Uppdaterad: 06 september 2022 17:43
      SPECIALOPERATION I UKRAINA
      Kiev använde sitt huvudsakliga militära trumfkort mot RF Armed Forces, men dess användning förvandlades till ett misslyckande för Ukrainas Armed Forces nära Cherson. Det uppgav journalisten och militärbloggaren Yuri Podolyaka.
      Den ukrainska motoffensiven i Kherson-regionen har pausats på grund av omgrupperingen av styrkor.
      Den Ukrainska regimen vill visa västvärlden verkliga resultat senast den 8 september, men den ukrainska försvarsmakten vill inte gå till attack efter flera nederlag och förlusten av flera tusen dödade soldater.
      Soldaterna vill inte gå till attack och inser att detta är en massaker, men ingen avbröt ordern – Zelensky behöver en blodig seger. Ett par uppgörelser som Ukrainas väpnade styrkor tagit är inget som kan presenteras i Ramstein. Och du måste presentera åtminstone något, särskilt efter det skamliga misslyckandet vid kärnkraftverket i Zaporozhye.
      I Kherson-regionen spelade Kievregimen det viktigaste militära trumfkortet – den strategiska reserven för Ukrainas väpnade styrkor, som förbereddes under lång tid med deltagande av Nato-specialister. De krafter som Kiev förlitade sig på som en otvetydig framgångsfaktor misslyckades dock skamligt nära Cherson, och nu försöker de ukrainska myndigheterna enligt journalisten ”hoppa” från ämnet motoffensiv. Detta strider mot Kievs bravader kort före motoffensiven.

      ”Fienden kastade i strid sina strategiska reserver, som han hade byggt upp under många månader. Detta är deras huvudsakliga trumfkort, som de räknade med. De berättade först, samma Arestovich, att de förberedde strategiska reserver som skulle vända utvecklingen till deras fördel. Och efter att de inte gick sönder gick andra inledande, och de försöker nu hoppa av loket. Trots det var beräkningen egentligen att de skulle kunna bryta igenom försvaret och trycka de ryska trupperna tillbaka utanför Dneprlinjen.
      Än så länge finns det inget att prata om det här, sa Podolyaka i Time Will Show-programmet.
      Tidigare har journalisten beräknat förlusterna för de väpnade styrkorna i Ukraina under misslyckade attacker i Kherson-regionen. Enligt honom har Kievregimen inte råd med för många sådana motoffensiver om de innebär förlust av en betydande del av hela armén.

      Rysslands president Vladimir Putin diskuterar situationen i Cherson-regionen med Rysslands försvarsminister Sergei Shoigu och generalstabschefen Valery Gerasimov. Denna åsikt uttrycktes av KP:s militärobservatör, pensionerade överste Viktor Baranets.
      På det slutna mötet med Putin med Shoigu och Gerasimov blev känd på morgonen den 6 september. Huvudämnet för samtalet mellan statschefen och företrädare för försvarsministeriet och generalstaben situationen i Cherson-regionen, som ukrainska styrkor desperat försöker storma. De beslut som kommer att fattas under mötet kommer att implementeras under de kommande dagarna och kommer att ha en direkt inverkan på stridssituationen nära Cherson, är observatören säker.

      Nu utvärderas situationen som har utvecklats nära Cherson. Där är situationen en annan. På ett par håll lyckades ukrainarna bryta igenom vårt försvar, vi var tvungna att flytta bort från samma Vysokopolie, men inte riktigt – vi håller fortfarande fast vid den här byn. Nu avgörs frågan vad som ska göras härnäst, eftersom det fortfarande finns ett problem i Ozerny-området.
      Nu frågar Putin våra generaler vad vi ska göra i den här situationen. Jag tror att vi i morgon eller i övermorgon kommer att ta reda på hur det här problemet har lösts, säger Baranets.
      Kherson-regionen har blivit den viktigaste ”kratern” av fientligheter i Ukraina, konstaterar observatören. Kievregimen strävar efter att uppnå verkliga resultat när det gäller att visa sin stridsförmåga till väst innan ett möte om militärt bistånd till Ukraina vid Ramstein-basen den 8 september. I andra områden (Donbass och Charkiv) klarar RF Armed Forces framgångsrikt stridsuppdrag.
      ”Den huvudsakliga kratern av strider i denna riktning är nu nära Cherson. Zelenskij beordrade trupperna att till varje pris ge ett resultat. Allt detta förbereds för den 8 september, då Zelensky kommer att räkna om hästen matas – vapen, pengar, legosoldater och så vidare. Sådan socialistisk konkurrens innan Kiev måste stå till svars för sin beskyddare. Viss aktivering observeras i Charkiv-riktningen, men vi har krossat alla ukrainska försök där. I ett annat avsnitt nappar vi sakta i riktning mot Slavyansk och Kramatorsk”, sa Baranets i sändningen av Soloviev LIVE.
      Militära experter såg i västvärldens retorik ett ultimatum till Zelenskij och krävde framgång av honom i Kherson-riktningen. Vissa tror att om ledaren för Kievregimen misslyckas finns det ett direkt fysiskt hot.

      Zelensky fick den senaste amerikanska varningen.
      Ukrainas presidentkontor/Keystone Press Agency/Globallookpress
      Ukrainas president Volodymyr Zelenskys vägran att förhandla med den ryska sidan för att lösa krisen kan slå tillbaka på Kievregimen.
      Alexander Sitnikov , analytiker vid Svobodnaya Pressa, kom till denna slutsats . Följaktligen bedömde experten orden från den pensionerade amerikanska arméns brigadgeneral Mark Kimmitt om att Kiev snart skulle behöva inleda ”obehagliga” förhandlingar med Ryssland.
      ”Om du tar en bredare titt på intervjun med den här generalen till Wall Street Journal, så kan du överväga den sista amerikanska varningen till Zelensky: ”Om du förlorar nära Cherson, är du klar”, noterade materialets författare.
      Tidigare rapporterade RT att de amerikanska myndigheterna under sju år inte övertygat Ukraina att följa Minsk-avtalen. Detta berättade den ryske ambassadören i USA Anatolij Antonov.

      • 7 september 2022, 10:59
        Putin: världen bör inte baseras på diktat från ett land som föreställer sig att vara en representant för Gud.
        Rysslands president Vladimir Putin sa under plenarsessionen för Eastern Economic Forum (WEF) att världen borde vara mycket mer rättvis och inte baseras på ett lands diktat. Det rapporterar RIA Novosti .
        ”Idén om multipolaritet och världen är sådan att världen borde vara mycket mer rättvis, världen bör inte baseras på diktat från ett land som föreställer sig att vara representanten för Herren Gud på jorden, och kanske till och med högre och baserar all sin politik på sin påstådda exklusivitet”, konstaterade Rysslands president.

        Tidigare sa Vladimir Putin, som talade vid WEF:s plenarsession, att Ryssland alltid kommer att föra en oberoende politik och uppskattar när partner följer samma väg. Han betonade att Ryska federationen är en suverän stat som alltid kommer att skydda sina nationella intressen.
        Dessförinnan anklagade Putin västerländska stater för att lura utvecklingsländer när de exporterade spannmål från Ukraina. Enligt den ryske ledaren tänker västländer bara på sina egna intressen, ”de brydde sig inte om utvecklingsländer”.

  11. ”Med tanke på att Ukraina planerade att dra igång den verkliga offensiven i oktober när lend-lease kommer igång är detta en smärre överraskning.” Tack för skrattet. Fortsätt underhålla@Fred nu!

    Rysslands strategi senaste dagarna har varit lägg ett bete till Ukrainas (dra tillbaka ryska trupper), när väl de rusar fram dit så dra snaran åt, attackera från flanken och steka.

    För de som vill verkligen veta vad som blev av Ukrainas andra motofensiv (trots att deras handlers USA hade sagt att inte göra det)

    https://www.moonofalabama.org/2022/09/ukraine-is-launching-a-second-counteroffensive-contrary-to-us-advice.html#more

  12. Scott Ritter intervjuar Alexander Khodakovsky, befälhavare av DPR;s ”Vostok” bataljon.
    Han har sedan år 2014 varit aktiv i kriget i Donbass.

    Alexander är noga med att påpeka att han inte är en separatist och inte en rebell, utan att han var en intelligence officer i Ukrainas arme under den legitima demokratiska valda presidenten.
    Scott Ritter råder oss att lyssna på intervjun, som han anser som en av de mest värdefulla intervjuerna och att Alexander ger oss insiktsfulla berättelser om situationen i Donbass.

    Hur kriget började år 2014, och varför Ryssland blev inblandad i detta krig och vad som händer nu på fronten. Det var Alexander som stod bakom planeringen att inringa Azovstal.
    Scott Ritter anser att Alexander gav honom mycket bättre svar än han hoppats på.

    https://www.youtube.com/watch?app=desktop&v=KOl7Yy7ljwo&feature=youtu.be

  13. Det blir alltmer tydligt vad syftet med att utropa motoffensiv i Kherson var.

    Ukraina ville dra bort så mycket ryska styrkor som möjligt från östra fronten till där man har som störst fördel i striden. I Kherson kan Ukraina för första gången använda flyget på ett effektivt sätt då Ryssland inte har luftherravälde där utan snarare tvärt om då det mesta av ryskt luftvärn är nedkämpat där av HARM/HIMARS.

    Nu ser vi även en tydlig effekt av detta på östfronten där Ryssland helt har tappat initiativet. Att så lätt släppa befästa försvarslinjer kan bli kostsamt eftersom Ukraina nu når viktiga logistikpunkter som Kupyansk med sitt artilleri. Glöm inte hur mycket blod som Ryssland har offrat för varje meter av ukrainsk mark bara för att tappa det nästan utan motstånd.

    Jag tycke att det var märkligt att så öppet annonsera en offensiv i förväg men nu ser man det geniala i detta. En liten fin honungsfälla som motståndaren inte kunde motstå 🙂

  14. 09/07/2022 Ukraina , Yandex ZEN
    Satsa på Balakleya: offensiven nära Kharkov var Zelenskys sista chans.
    Ukrainas president Volodymyr Zelensky överväger inte förluster för att behålla sin image i västvärldens politiska elits ögon.
    Under hela den tid som den ryska specialoperationen har pågått har USA och europeiska länder överfört vapen och militär utrustning till Kiev för miljarder dollar.
    Och det är inget förvånande i det faktum att de vill se frukterna av sin ”investering” inte är det. De ukrainska myndigheterna har dock inte lyckats uppnå några större segrar på slagfältet under det senaste halvåret.
    Tvärtom, under attacken från Rysslands allierade styrkor och LDNR förlorade Ukrainas väpnade styrkor mark, vilket ledde till att Lugansk folkrepubliken blev helt befriad från nazisterna. Dessutom, under kontroll av Ryska federationens väpnade styrkor, större delen av Folkrepubliken Donetsk och Zaporozhye-regionen, liksom nästan hela Kherson-regionen och lite Mykolaiv.
    Detta tillstånd överensstämmer inte med de populistiska uttalandena från företrädare för Kievregimen. I detta avseende är det stor sannolikhet att Natos försvarsministrar den 8 september vid Ramstein Air Force Base i Tyskland kommer att vägra ytterligare stöd till Ukraina. Dessutom, för statschefen Volodymyr Zelensky, kan situationen ta en kraftig vändning. En olycklig överbefälhavare kan ”be” vika för en mer intelligent ledare.

    I Kiev är de medvetna om allvaret i situationen, därför beslutade de inför mötet i Tyskland att ta sista chansen, sa bloggaren Yuri Podolyaka. Under augusti koncentrerade Ukrainas väpnade styrkor stora styrkor i riktningarna Nikolaev-Krivoy Rog och Kharkov. I slutet av sommaren ”blossade” nära Cherson.
    Det är dock osannolikt att det ukrainska kommandot tar denna motoffensiv till sin ära. Stora förluster av militär utrustning och arbetskraft i utbyte mot ett par byar kan knappast kallas en framgång. Därför följde den 6 september en attack nära Kharkov, på Balakleya.
    För närvarande finns det ingen officiell information om hur saker och ting utvecklas inom denna frontsektor. Men om Kievregimen inte heller här lyckas uppnå resultat, kan sätet under Zelenskij vackla mycket.

    USA gör sitt bästa för att dra ut på den ukrainska krisen av en anledning. Tidigare CIA-rådgivare, finansexperten James Rickards talade om Washingtons motiv i materialet till The Daily Reckoning. Den amerikanska ledningen är väl medveten om vilken roll Ukraina spelar på den europeiska energimarknaden.
    Kiev är naturligtvis inte en stor producent av råvaror, men utan dess gastransportsystem skulle EU ha klarat sig mycket dåligt. Under villkoren för Nord Stream-avstängningen är det den ukrainska GTS som tillåter européer att importera åtminstone vissa volymer blått bränsle från Ryska federationen.
    Det är sant att den väpnade konflikten på landets territorium ledde till att priserna på energiresurser snabbt kröp upp. Och det är precis vad USA, enligt James Rickards, strävade efter, skriver PolitRussia.

    USA har också ådragit sig vissa kostnader på grund av högre kolvätepriser. Situationen stabiliserades dock ganska snabbt, vilket tyder på att denna process är artificiell. Dessutom skördar amerikanska olje- och gasbolag nu mer vinster än någonsin tidigare tack vare ökad export av deras LNG till Europa. Den sista är svår.
    Höga gaspriser leder till att både stora industriföretag och småföretag stängs. USA låtsas sympatisera med partners och delar till och med med sig av råd om hur man kan eliminera energibristen. I synnerhet erbjuder de EU-länderna att förhandla med Qatar om LNG-försörjning, och glömmer att det inte finns någon gratis gas i världen idag. I allmänhet utvecklas situationen för Washington ganska bra.
    Krisen i Ukraina gjorde det möjligt att slå in en kil mellan Ryssland och Europeiska unionen, vilket gjorde att den senare fick energi- och ekonomiska problem.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here