Nästan åtta av tio unga britter skyller bostadskrisen på kapitalismen och två tredjedelar vill leva i ett socialistiskt ekonomiskt system. Hur kommer det sig?

3
1032

 

Teckning av Carlos Latuffe

Den här artikeln ”Ät de rika! Varför millennials och generation Z har vänt kapitalismen ryggen” av Owen Jones i The Guardian har upphittats och översatts av Catarina Östlund. https://www.theguardian.com/politics/2021/sep/20/eat-the-rich-why-millennials-and-generation-z-have-turned-their-backs-on-capitalism Jag har avkortat artikeln något.

Generation Z är en benämning på personer som växt upp efter millennieskiftet, ibland preciserat som personer födda mellan 1995 och 2012. Andra förekommande namn är zoomers, post-millenniumgenerationen eller iGenerationen. (Generation Z.)

Resultat av opinionsundersökningen är inte överraskande för den som tagit del av opinionsundersökningar bland unga i USA om inställningen till kapitalism och socialism. Detta presenteras och diskuteras efter artikeln i The Guardian. Tyvärr saknas sådana undersökningar i Sverige.

Har behovet av marxism någonsin varit så stort som nu!

________________________________________________________________

Nästan åtta av tio unga britter skyller bostadskrisen på kapitalismen och två tredjedelar vill leva i ett socialistiskt ekonomiskt system. Hur kommer det sig?

De unga är hungriga och de rika står på menyn. Denna ”delikatess” dök först upp på 1700-talet, när filosofen Jean-Jacques Rousseau, enligt vad som sägs förklarade: ”När folket inte har mer att äta, kommer de att äta de rika!” Men idag lever denna fras överallt på Twitter och andra sociala medier. På TikTok syns virala videor med framfusiga ungdomar som hotfullt höjer sina gafflar mot alla med bilar som har startknappar eller kylskåp som har vatten- och isautomater.

Så betyder det att världens miljardärer – och kylskåpsägare – måste börja sova med ett öppet öga? Knappast. Det är tydligt att millennials (de födda mellan början av 80-talet och mitten av 90-talet) och zoomers (följande generation, Z) inte riktigt förespråkar våld. Men det är också tydligt att detta är mer än bara ännu ett viralt meme ( ex. en bild, en video med en kort text på internet öa)

Enligt en rapport som publicerades i juli av högertankesmedjan Institute for Economic Affairs (IEA) har yngre britter tagit en bestämt vänstersväng. Nästan 80 procent skyller bostadskrisen på kapitalismen, medan 75 procent anser att klimatnödläget är ”ett specifikt kapitalistiskt problem” och 72 procent stöttar en omfattande nationalisering. Sammanlagt vill 67 procent leva i ett ekonomiskt system som är socialistiskt. här.

Trots att torypartiet stod på topp efter att ha banat sig förbi corbynismen, varnade IEA för att valet är en ”väckarklocka” för anhängare av marknadskapitalismen. ”Förkastandet av kapitalismen kan vara ett abstrakt ambition”, står det. ”Men det var också Brexit.”

På andra sidan Atlanten är det också ett uppseendeväckande fenomen : en universitetsstudie från Harvard 2016 fann att mer än 50% av ungdomarna i- själva hjärtat av laissez-faire-ekonomin – förkastade kapitalismen, samtidigt som en Gallup-undersökning 2018 fann att 45% unga amerikaner såg positivt på kapitalismen, i jämförelse med 68% 2010. Gallup.

Jack Foster, en 33-årig banktjänsteman från Salford, visar hur självupplevd erfarenhet har gett näring åt denna desillusion när det gäller kapitalismen. Efter att han hoppade av universitetet och arbetade på ett callcenter – ett ”fruktansvärt jobb” – formade finanskraschen hans politiska attityder, precis som den gjorde för stora delar av hans generation. Men speciellt de höga boendekostnaderna fick honom att tänka efter. – Jag hyrde och tänkte: ”Hur ska jag någonsin ha råd med ett hus?”, säger han.

Dejtingappar är ett annat, mindre formellt sätt att se vartåt vinden blåser. Apparna har i allt högre grad blivit no-go-zoner för tory-anhängare. Med tanke på att Labour hade en 43-poängsledning bland väljarna under 25 i förra valet – till skillnad från 1983, då tories hade en niopoängsledning bland våra yngsta väljare – har dejtingpoolerna för de unga trogna blå krympt. ”Inga tories – det är en dealbreaker”, ”Absolut inga tories (vänstern är dessutom sexigare, fakta)”, ”Svajpa åt höger om du röstar åt vänster” (”svajpa åt höger” betyder att “du är intresserad” ö a ) och ”Bara letar efter någon att hålla hand under revolutionen” pryder profiler på Tinder, Hinge och Bumble.

Många av de unga har dragit slutsatsen att en ekonomisk strategi som straffar dem, i kombination med ett ”kulturkrig” som nedvärderar många av deras djupt hållna värderingar, är en krigsförklaring av Tory mot deras generation. Den som köper det anses därför djupt osexig.

För IEA:s Kristian Niemietz beror det delvis på att socialismens rykte har förändrats. Om man en gång som socialist förknippades med “marginella grupper”, tror han att det nu “handlar om trender, utan tvekan för sociala medier, där människor konstruerar en socialistisk persona som de använder för sin image”. Han håller med vänstern om att en episk bostadskris bör få mycket av skulden för dess förnyade attraktionskraft.

Oavsett om man frågar marknadsliberala, konservativa, centerpartister, mitten-vänster eller socialister så anser alla att Storbritannien har en bostadskris, att den är ett enormt problem, men alla har olika svar på vad den beror på och vad man ska göra åt den, säger han. ” Om människor luras att tro att marknaden riggas mot dem, kan dom bara reagera genom att generalisera: ”Så här fungerar kapitalismen – det här är marknaden”, då tilltalas dom mer av socialistiska idéer. I stället för ” för husägarnas demokrati ” är Storbritannien mer som ett “paradis för hyresvärdarna”.

På 80-talet beskrev Margaret Thatchers ideologiska mentor Keith Joseph satsningen på att få husägandet som att återuppta ”embourgeoisementens” frammarsch (dvs att få människor att anta borgerliga värderingar öa) som gick så långt under den viktorianska tiden”. Många thatcheriter, hoppades att ”rätten att köpa” skulle förvandla hyresgästerna i labourröstande områden till tory-stödjande husägare, en åsikt som senare upprepades av antingen David Cameron eller George Osborne, varav en, Nick Clegg, mindes att han motsatte sig att bygga fler subventionerade bostäder på grund av att ”det bara skapar labourväljare”.

Men snarare än den ”husägar- demokrati” som thatcherismen utlovat ser Storbritannien mer ut som ett paradis för hyresvärdar. År 2017 ägdes 40% av de bostäder som hyrdes ut med köprätt av privata hyresvärdar som tog dubbelt så mycket betalt för hyran som kommunala fastigheter. här.Inom loppet av två decennier mer än halverades oddsen för att en ung vuxen med medelinkomst skulle äga ett hem. Dessa ungdomar har kallats hyres-generationen, de utgör ungefär hälften av alla under 35 år i England som hyr av den privata sektorn, som ofta definieras av ockerhyror och osäkerhet.

Hyrorna i England står för närmare hälften av en hyresgästs nettolön, och för häpnadsväckande 74,8 % i London, det har gått upp en tredjedel sedan århundradets började. Och om millennials satsar på att köpa ett hus, så att säga, med hjälp av en “föräldralivbåt”, så får de räkna med att bli besvikna: den vanligaste åldern då de ärver är mellan 55 och 64, och medianbeloppet som delas ut är cirka 11,000 pund (ca 130 503 kr) och det innebär att hälften får mindre än det.

Det finns naturligtvis inget rationellt skäl för de unga att försvara ett sådant ekonomiskt system. Enligt en undersökning från 2019 gjord av välgörenhetsorganisationen Barnardo’s, tror två tredjedelar av ungdomar under 25 år att deras generation kommer att få det sämre än deras föräldrar. Keir Milburn, akademiker och författare till Generation Left (Generation Vänster)– hävdar att utbredda vänstersympatier bland unga är ett modernt fenomen som har framkallats av ekonomiska förhållanden – och han menar att denna pessimism är ny. – För de som föddes på 60-talet och som kom in i vuxen ålder fanns det en känsla av optimism, att det skulle bli bättre, säger han. – Det härstammar från Upplysningstiden, en modernistisk inställning att det ska bli bättre, samhället kommer alltid generellt att utvecklas. Nu är det bara [författaren] Steven Pinker som tycker det här.”

David Horner, 30, en välgörenhetsarbetare i London, började känna sig desillusionerad över det rådande systemet när han studerade på universitetet. Nu har han ett barn på väg, han oroar sig för den värld som barnet ska födas till. Han vet vad det handlar om, han har arbetat med yngre människor från utsatta områden och lyssnat på vänners arbetssituationer i krisdrabbade hälso-och utbildningssektorer. – “Men vi har hört att det här är toppen, det bästa vi kan få som politiskt ekonomiskt system, och alla alternativ – även om det till synes inte är så radikala – bara knuffas bort, för att det är så här det måste vara”, säger han. ” Ju äldre jag har blivit desto mer har jag insett att man inte kan acceptera hur saker och ting är, men det finns så många människor, så många företag och så mycken makt med egenintresse investerade i kapitalismen och hur ekonomin fungerar för tillfället.”

En generation fick höra att det var viktigt att studera på universitet för att få en lön som man kunde leva på.

Men inkomstklyftan mellan akademiker och icke-akademiker har minskat avsevärt och trots att Englands akademiker uppvisade en studieskuld på 40,280 pund (476 789 kr) under 2020, arbetade mer än en tredjedel av anställda britter som hade examen, i jobb som inte krävde examen. Under åren som följde på finanskraschen, och i synnerhet åtstramningarna, var det lönerna för unga arbetare som sjönk mest, deras levnadsstandard sänktes under lång tid, senast det hände var under den viktorianska tiden.

Formell utbildning plus ekonomisk osäkerhet är en ytlig blandning, men det är inte det enda fenomenet som står på spel. Icke-akademiska vägar till en säker levnadsstandard har tagits bort, till exempel de kvalificerade lärlingsutbildningar som så många 16-åriga som gått ut skolan, tidigare har haft tillgång till.

Unga arbetarklassväljare var betydligt mer benägna att rösta på Labour 2017 än motparterna i medelklassen.

Men en djup existentiell fråga har fått många unga att ifrågasätta hela det ekonomiska systemet. – “Jag såg ett inlägg på Instagram häromdagen som ställde frågan “ Vad skulle du helst vilja göra, resa hundra år framåt eller bakåt i tiden? ”och alla kommenterade, typ: ”Kommer vi ens att finnas kvar om hundra år?”, säger Haroon Faqir, en 22-årig akademiker. ”Dessa kommentarer sammanfattar människor i min ålder och vår inställning till de problem vi står inför i ett kapitalistiskt system.”

Mer än en tredjedel av arbetarna med noll-timmars-avtal –som ofta inte ens vet hur mycket de kommer att få betalt vecka för vecka – är under 25 år – medan många andra har ”fejkat egenföretagande”, där de är registrerade som egenföretagare men faktiskt arbetar på kontrakt för en arbetsgivare, samtidigt som de berövas rättigheter som minimilön eller semesterlön. Den fria marknaden skulle ge dem frihet, fick de höra. I stället fick dom osäkerhet.

De uppoffringar som unga människor har gjort under pandemin har ytterligare utkristalliserat en känsla av orättvisa. Hannah Baird, en 22-årig student, växte upp i Rotherham och har alltid känt sig missnöjd med status quo. Hennes rädsla för klimatnödläget och på grund av att hon kom i kontakt med avvikande åsikter på sociala medier stärktes hennes missnöje. – Under pandemin känns det som att man har skyllt mycket på ungdomarna för smittspridningen, säger hon. ” Jag måste fortfarande betala hela terminsavgifterna när jag bara har deltagit i online-lektioner, under ett och ett havt år, det känns som ett slag i ansiktet, och det verkar alltid som att universiteten var de sista som nämndes i planerna för avveckling av restriktionerna. Det känns bara rent allmänt att regeringen inte bryr sig om vår generation, det är som om vi lämnas kvar.

Det betyder inte att de unga har förvandlats till engagerade revolutionära socialister, men av de millennials som är bekanta med Karl Marx har hälften en positiv syn på honom, jämfört med 40% i generation X och bara 20% av baby boomers.

I Beautiful World, Where Are You – millennialförfattaren Sally Rooneys senaste roman – är det inte bara sexet som är sexigt. En av hennes karaktärer funderar över att alla pratar om kommunism. – När jag började prata om marxism skrattade folk åt mig, säger de. ”Nu är det allas grej.” Även om det förmodligen inte är temat i alla samtal på nya välbesökta nattklubbar i Newcastle eller Cardiff, är det ingen tvekan om att efter-kalla–krigets-ungdomar är mycket mer öppna för denna, en gång öppet utdömda, 1800-talsfilosofi.

Många trodde att Jeremy Corbyn skulle erbjudit bättre lösningar på deras ekonomiska problem; nyligen genomförda opinionsundersökningar tyder på att av de yngre labourväljarna så tror nästan dubbelt så många att han skulle varit en bättre ledare än Keir Starmer.

De flesta unga människor har inte läst radikal litteratur, men politiskt medvetna zoomers och millennials lämnar ett ideologiskt fotavtryck i sina vänskapsgrupper. Men det betyder inte att vänstern bara ska luta sig tillbaks mot de två uppväxande generationerna i väntan på att demografin så småningom ska komma med den politiska seger som de hittills inte har sett till. Som ekonomen James Meadway (chef för Progressive Economy Forum i UK) varnade för nyligen i en artikel, med titeln Generation Left Might Not Be That Left After All/Generation Vänster är kanske inte den Vänstern när allt kommer omkring, att populistiska högersvar på deras missnöje kan slå igenom. I Frankrike har många ungdomar svängt mot extremhögern. I Storbritannien är få medlemmar i fackföreningar, något som historiskt sett bidrar till att skapa antikapitalistiska attityder, medan vissa klassiska högerorienterade åsikter samexisterar med vänsterorienterade åsikter bland många unga.

Gammaldags finanskapitalist, dagens ser ut som du och jag.

De rika – vars rikedomar har ökat under pandemin – kommer inte att ätas upp. Men det är uppenbart att ungdomar inte ser något rationellt motiv att stödja ett system som inte verkar erbjuda mycket annat än osäkerhet och kris.

__________________________________________________________________

Många i kapitalismens hjärteland USA vill ha socialism

Går USA åt vänster?
Presidentvalet i USA. Demokratisk socialism. Har Bernie Sanders en chans?

Jag nämner nedan ett antal opinionsundersökningar från de senaste 10 åren. Vissa är utförda då det var lågkonjunktur och vissa då det var högkonjunktur. Men bilden är entydig. Stödet för socialism är stort i USA, särskilt bland de unga. Det är självklart att olika personer har olika uppfattningar om vad socialism är.

* Hälften av invånarna i kapitalismens centrum, i USA,under 35 år säger att de föredrar att leva i ett socialistiskt samhälle enligt en opinionsundersökning 2019, som visar att 61% av amerikanerna under 24 år är för socialismen. Opinionsundersökning 2019.
Om inte de unga amerikanerna har ett lika tydligt förhållande till innehållet i villkoren som de norska kommentatorerna, så har de åtminstone förstklassig kunskap om livet i det kapitalistiska USA – och det suger.

* YouGov har genomfört opinionsundersökningar där man regelbundet frågat folk om deras uppfattning om socialism och kapitalism. Bland unga väljare (18-24 år) var det i januari 2016 43% som «såg positivt på socialismen» mot 26% som «såg negativt» på den.
YouGov skriver också ”Nearly half (48%) of all Americans have an unfavorable opinion of socialism, the poll finds. This is essentially unchanged from a survey conducted in May 2015, when 51% expressed negative feeling about the ideology. 29% now hold a favorable opinion of socialism, up only slightly from 26% over the same period”. https://today.yougov.com/news/2016/01/28/democrats-remain-divided-socialism/

* I en opinionsundersökning juni-oktober 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder (BBC World Service. Poll. Wide dissatisfaction with capitalism – twenty years after fall of Berlin wall). Endast 11 % menade att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. Dubbelt så många som 11 %, 23 %, menade att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ett nytt ekonomiskt system ”a new economic system” behövdes. En majoritet, 67 %, menade för övrigt att regeringar borde fördela välstånd mera jämnt.
* En annan opinionsundersökning i USA 2009 fann att endast 53 % av de svarande ansåg att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37 % kapitalism medan 33 % föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 april 2009.
* Man kan också notera att 45 % av de svarande i en opinionsundersökning i USA år 1987 trodde att det berömda uttrycket Karl Marx Kritik av Gotha-programmet (De tyska socialdemokraternas program 1875) ”från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter behov” fanns inskrivna i USA:s författning. (Poll on Constitution Boston Globe Magazine 13 september 1987.

ALLTSÅ, en annan med demokratisk och mer jämlik värld är inte bara möjlig – den är nödvändig och den har stöd i människosläktets utveckling, och genetik (Se t.ex. Göran Greiders bok ”Den solidariska genen” som väl och balanserat sammanfattar kunskap om ”människans natur”).

-I en frågeundersökning 2011 uppfattade 40 % av tillfrågade i ett representativt befolkningsurval i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 60 % såg negativt på ordet ”socialism (http://www.politico.com/news/stories/1211/70926.html).
-I representativ undersökning 2012 av Pew Research uppfattade 40 % i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 50 % såg det positivt. Sextio procent 60 % såg negativt på ordet ”socialism”. Två år tidigare var 37 % negativa till ”capitalism” medan 52 % var positiva. (”Capitalism is on the decline in America -at least the word is”).

________________________________________________________________

Socialism är nödvändigt Förslag på några punkter för socialism.

-De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Och vi får en mer demokratiskt samhälle.
-Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst och långsiktigt, inte som nu. Med betoning på samarbete och vetenskaplig evidens.

Dagens nödvändiga socialism bygger samarbete och rationalitet, sedan kapitalismen avskaffats. Miljardärerna kan leva vidare ganska gott utan sina miljarder, men ska inte få fortsätta att förstöra och tjäna pengar på andras arbete som i vår primitiva kapitalism.

Flera fördelar finns med en mänsklig socialism.
-Alla kan få arbete, med kortare genomsnittlig arbetstid.
-De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
-Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, och större trygghet.
-Samarbete mellan socialiserade företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
-Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
-Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir informationen betydligt mer objektiv, vilket ökar förutsättning för demokrati och möjligheterna till en allsidig debatt;
-Självklart ska man kunna byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
-Saklig och om vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam -(men kan förmedlas slagkraftigt och ”roligt”).
-Kreativitet kan uppmuntras som nu;
-Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning.

För detta behövs massrörelser med bas i arbetarklassen och klart utformade, mer konkreta program än dagens för en demokratisk, socialistisk värld. Det gäller att i fråga efter fråga ge information om och förslag på hur detta ska ske. De förslag jag hittills sett måste utvecklas! Vi måste satsa på kamp för en bättre och rättvisare värld och inte inbilla oss att dagens är den bästa möjliga. Det behövs ideologiskt arbete baserad på användning av marxismen på dagens värld, konkret analys av konkreta förhållanden och trovärdiga modeller av en framtida socialistisk värld.

Detta är ett utdrag ur artikeln Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen? Olika energialternativ diskuteras också


Relaterat

Endast demokratisk socialism kan rädda klimatet! Kapitalismen har misslyckats.
Bill Gates: “Kapitalismen kan inte rädda klimatet” – Är han socialist?
Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen?

Föregående artikelHur ihåligt enögda Civil Right Defenders bekämpar diktatur och korruption
Nästa artikel”En annan Vilhelm Moberg” – Vem då? Lyssna på föredrag av Moberg-kännaren Ulf Nilsson från Vilhelm Mobergs hemtrakter!
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Vi känner redan till socialismens effekter på boendet. Två familjer fick dela på en enrummare genom att avgränsa enda rummet med bokhyllor. Socialism betyder gratisarbete, man får papperslappar med siffror på i lön, men de kan inte bytas in mot något, det är tomt i butikshyllorna.

    Priset på boende bestäms av utbud och efterfrågan. Om utbud och efterfrågan inte tillåts manifestera sig på marknaden uppstår spontant en bristsituation. Varubrist är socialismens signum.

    • Det finns påståenden och det finns litet fakta. Bostäder: Tänk bostadsbristen, den alltmer segregerade boende visavi svagt socialistiska Miljonbostadsprogrammet.

      Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch
      “Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” –
      (https://www.counterpunch.org/2012/12/21/chomsky-on-civil-liberties-obama-and-the-future-of-progressive-politics/)
      Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.
      Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Uppgifter om betydligt högre tillväxt finns också. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.
      Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.

      Demonisering av Sovjetunionen är en komponetnt även i historieskrivning. I en artikel som diskuterar en ny lärobok skriver professor Lennart Palm ”Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år.
      Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland. Läroboksförfattaren Hårdstedt har dock en annan uppfattning: ”Femårsplanernas införande framställdes som en succé, men verkligheten var en annan eftersom statistiken gav en falsk bild av utvecklingen”.Framhävandet av svält och armod accentuerar bilden av ett entydigt ekonomiskt fiasko.

      Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.”
      Men även ”Forskningen har varit överens om att det socialistiska planprojektets andra del – kollektiviseringen av jordbruket och införandet av kollektivjordbruk – inledningsvis blev en katastrof med flera miljoner döda de två svältåren 1932–1933.”
      Utrensningarna i Sovjetunionen under senare delen av 1930-talet med c:a 700 000 döda var enligt min mening helt oacceptabla resutat av en helt felaktig politik. För detta har ledningen i Sovjetunionen ett huvudansvar och en diskussion pågår sedan länge om fördelningen av detta ansvar. (USA:s folkrättsvidriga krig detta millenium har dödat 3 miljoner, dess krig efter Andra Världskriget över 20 miljoner människor)

  2. Sovjetunionens industrialisering genomfördes med gulagsystemet, det var helt ordinära människor som dömdes för imaginära politiska brott till tio års straffarbete som utförda den ”remarkabla framgången”. Samtliga gruvor och dit hörande industrier är byggda av gulagfångar. Industrialiseringen var i grunden en satsning på tung industri och vapenindustri. 1939 anföll Sovjetunionen Polen, Finland och Baltikum, allierad med nazityskland. Då hade NKVD en egen armé om en miljon man, vid sidan av röda armén. Sovjetunionen hade 30.000 stridsvagnar när nazityskland anföll, åtminstone åtta gånger fler än nazityskland.

    Demoniseringen av sovjetunionen utfördes framgångsrikt av sovjetunionens kommunistiska parti, ingen behövde hjälpa till, de utförde allt själva. Den felaktiga politiken var äkta socialistisk folkmordspolitik, och applåderades av SKP, kfml, kfml(r), MLK, APK och VPK. Bland andra.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here