Ingress: Den här artikeln av Moon of Alabama, ”where Barflies Get Together” från 21/6 har upphittats av vänligen översatts av Rolf Nilsson. Den kompletterar de ganska många artiklarna som jag publicerat om kriget i Afghanistan genom sin skildring av det aktuella läget i landet. ”Moon of Alabama” är en noggrann person och jag tror att uppgifterna stämmer, även om jag sett fler referenser.
En artikel 24/6 i mycket inflytelserika ”Foreign Policy” i USA diskuterar det aktuella läget. Foreign Powers Jockey for Influence in Afghanistan After Withdrawal fokuserar på intresse från Kina, Indien, Ryssland och Pakistan om ökat intresse i Afghanistan. Artikeln hänvisar till en artikel i Wall Street Journal som postulerar att talibanerna kan ha återtagit makten i Afghanistan inom 6 månader. Kriget mot Afghanistan är ett stort fiasko för USA,Nato och dess allierade, däribland underhuggaren Sverige. Sveriges deltagande är en stor och dyr skandal. Försvarsministern och ÖB försöker dölja fiaskot och sprider en falsk bild av Sveriges insatser. En kompetent statsminister som respekterar FN-stadgan och internationell rätt skulle avskedat dessa herrar för länge sedan.
Några andra artiklar om Afghanistan finns under ”Relaterat”.
Nu över till ”Moon of Alabamas” artikel.
Markeringarna i artikeln är mina
Kriget mot Afghanistan är förlorat, men USA försöker fortfarande hålla en fot i dörren
De afghanska regeringsstyrkorna, som USA har utbildat, förlorar snabbt kampen mot Talibanerna. USA har utlovat en fullständig reträtt från Afghanistan. Men man har nu en plan att hålla en fot i dörren genom att behålla kontrollen över Kabuls internationella flygplats. Den planen kommer sannolikt att misslyckas.
När de sovjetiska trupperna lämnade Afghanistan höll regeringsstyrkorna de hade stött ut i ytterligare tre år. Sedan avbröt sovjeterna allt, medan USA fortsatte att stödja de olika Pashtun-krigsherrarna och Mujahedin. Utan sovjetiskt underhåll var regeringsstyrkorna tvungna att ge upp. Nu lämnar de amerikanska ockupationsstyrkorna landet. Men regeringen och de krafter de lämnar bakom sig är mycket mindre förberedda för att överleva, än de som sovjeterna hade stöttat.
Den hastighet, med vilken Talibanerna nu tar över, låter mig anta att det bara tar några månader tills de afghanska regeringsstyrkorna kollapsar helt.
Redaktören: Samma bedömning som Wall Street Journal alltså,
Afghanistan har cirka 400 distrikt. Under en tid kontrollerade Talibanerna redan mer än 50% av landsbygden, men hade vanligtvis avstått från att erövra distriktscentren. Det har nu förändrats. Mellan 1 maj och 14 juni i år tog talibanerna kontrollen över 34 distrikt i Afghanistan. Under den senaste veckan lade de till ett dussin, fyra av dem bara på söndagen 13/6.
Anmärkningsvärt många av de distrikt som Talibanerna erövrade var inte främst i Pashtun-regioner, utan i norr, där befolkningen ofta är uzbekisk, tadzjikisk eller från andra etniska minoriteter. Före USA:s invasion var dessa befolkningar ofta anti-talibaner.
Den taktik som Talibanerna använder visar liten variation. De attackerar först kontrollpunkter och små fästen runt distriktets centrum, för att sedan belägra regeringsmilitärens och polisens huvudfästen. Stamäldste skickas sedan in för att kommunicera talibanernas begäran om överlämnande. Talibanerna lovar att inte skada någon som gör det. De ber bara soldaterna att lämna in sina vapnen och registrera sina namn hos dem. De ger dem tillräckligt med pengar för att kunna resa hem.
Regeringen kan inte längre underhålla och förstärka belägrade positioner. Dess klena flygvapen saknar helikoptrar för att göra det. De få gamla sovjetiska MI-19 flyger fortfarande. Afghanerna kan mestadels själva underhålla dem. För flera år sedan ville Afghanistan köpa fler av dessa från Ryssland. Men den amerikanska kongressen ingrep. Vapenlobbyn krävde att det afghanska flygvapnet skulle köpa och flyga flygplan från USA. UH 60 Blackhawk helikopter och andra amerikanska flygplan levererades. Dessa var mindre användbara och mer komplicerade och dyrare än de ryska grejerna. Afghanerna hade inga möjligheter att underhålla dem. Amerikanska entreprenörer anställdes för att göra det. Men nu försvinner dessa entreprenörer tillsammans med de amerikanska trupperna. Blackhawks blir stående, en efter en, och snart kommer ingen av dem att vara flygduglig.
Utan chans att få understöd tenderar nu stödjepunkterna i de olika distriktscentren att ge upp istället för att slåss så länge man kan. Varje dag kapitulerar hundratals soldater och välkomnas av talibanerna. De lämnar efter sig en enorm mängd vapen, lastbilar och ammunition för Talibanerna att använda i sina nästa operationer.
Försök från regeringsstyrkorna att återfå kontrollen över distrikten i Taliban-hållna distrikt har misslyckats. Förra veckan försökte en amerikansk-utbildad kommandoenhet med ett 50-tal soldater återerövra Dawlat Abad-distriktets centrum i provinsen Faryab. Planen var att ett 50-tal kommandosoldater skulle gå in först med cirka 170 soldater och poliser redo att följa dem. Flygunderstöd skulle vara tillgängligt. Kommandosoldaterna gick in, blev avskurna och inom en timme var hälften av dem döda. De som skulle följa och stödja dem hade fruktat ett bakhåll och lämnade aldrig sina baser. Det utlovade flygunderstödet kom aldrig.
Den afghanska armén är demoraliserad och får inte det stöd den behöver för att hålla sina positioner. Den kommer snart att falla samman. Kina har förstått detta och uppmanar sina medborgare att lämna landet.
För en vecka sedan sjösatte den turkiska presidenten Erdogan idén att turkiska trupper kunde användas för att ”säkra” den internationella flygplatsen i Kabul. Idén verkade ha sitt ursprung i Washington DC. Efter Erdogans tillkännagivande avvisade talibanerna omedelbart detta:
Turkiet borde dra tillbaka sina trupper från Afghanistan enligt avtalet från 2020, som säger att de amerikanska styrkorna skall dras tillbaka, sade en talesman för Talibanerna på torsdagen och avvisade tydligt Ankaras förslag att bevaka och driva Kabuls flygplats, efter att USA-ledda NATO-styrkor har lämnat landet.
Utvecklingen reser allvarliga frågor för Förenta staterna, andra länder och internationella organisationer med uppdrag i Kabul, om hur de säkert evakuerar sin personal från det kustlösa Afghanistan, om strider skulle hota huvudstaden.
…
Tillfrågade i ett textmeddelande, om Talibanerna avvisade Turkiets förslag att hålla styrkor i Kabul för att bevaka och driva den internationella flygplatsen, efter att andra utländska trupper lämnat, svarade Talibanernas talesperson i Doha att de också skulle lämna.
Under den senaste veckan besökte president Biden Nato och hade ett möte med Erdogan. Han gav planen en chans:
USA:s president Joe Biden gick med på den turkiska presidentens, Recep Tayyip Erdogans, begäran om stöd till Ankaras styrkor, när de behåller kontrollen över Kabuls internationella flygplats, efter att amerikanska och Nato-trupper dragit sig ur Afghanistan i sommar, sade en högre amerikansk tjänsteman på torsdagen.
Under deras möte i Bryssel på måndagen, berättade den nationella säkerhetsrådgivaren, Jake Sullivan, till journalister vid ett informationssamtal idag, att ”President Biden har förbundit sig för att det stödet skall komma”.
”President Erdogan uttryckte tillfredsställelse med det, och de två uppdrog åt sina team att ta fram de sista detaljerna,” sa Sullivan.
Amerikanska tjänstemän ”sätter ihop en detaljerad och effektiv säkerhetsplan” för att hjälpa den turkiska säkerhetsplanen, som västerländska tjänstemän ser som viktig för att skydda diplomatiska utsända till den afghanska regeringen, eftersom Talibanerna vinner i olika delar av landet.
Man skyddar inte diplomatiska uppdrag genom att hålla ett främmande lands huvudflygplats. Det måste finnas andra skäl till varför detta läggs på bordet.
CIA har försökt få tillstånd att upprätta baser för drönare i länder som gränsar till Afghanistan, för att fortsätta sin kamp mot narkotikasmuggling mot al-Qaida i Afghanistan. Förhandlingar har hållits med Pakistan, men Pakistans premiärminister Imran Khan avvisade öppet planen:
I en intervju med Axios HBO uppgav Imran Khan kategoriskt, att han inte skulle tillåta USA att använda Pakistan som bas för sina afghanska operationer. Premiärminister berättade för intervjuaren, Jonathan Swan, att han ”absolut inte” skulle tillåta USA att ha CIA i Pakistan för att genomföra gränsöverskridande kontraterrorism-uppdrag mot al-Qaida, Islamiska staten och Talibanerna.
Pakistans samarbete ses som kritiskt för USA:s president Joe Bidens planer att helt dra tillbaka amerikanska trupper från Afghanistan i september. Premiärminister Khan har alltid varit emot att USA använder Pakistan som en bas för att utföra operationer, och hans kommentarer följer liknande anmärkningar från pakistanska regeringstjänstemän.
Denna inställning hyllades mycket i Pakistan, där termen #AbsolutelyNot fick stor uppslutning i landet.
Pakistan var under press att acceptera en CIA-bas, eftersom det är i behov av ett lån från IMF, som USA kontrollerar. Kina vill dock inte ha mer CIA-inblandning i eller runt Afghanistan. Förra året tog USA bort East Turkestan Islamic Movement (ETIM) från sin terroristlista. Kina fruktar att CIA kommer att skapa problem i Xinjiang, genom att träna och utrusta radikala Uighur ETIM-styrkor i eller nära Afghanistan. Kina verkar nu ha att gett Pakistan tillräckligt stöd för att undvika ytterligare amerikanskt tryck.
Eftersom inget annat land runt Afghanistan var villigt att stödja CIA, behövde det hitta ett sätt att stanna i Afghanistan. Turkisk kontroll av Kabuls flygplats skulle göra det möjligt för dem att hålla drönare inom landet och hålla kontakten med sina nätverk på marken.
Ett land som har sin viktigaste internationella flygplats kontrollerad av utländska styrkor, är inte suveränt. En sådan ställning kan således endast vara tillfällig. När Talibanerna intar Kabul, och det är lite som låter mig tro att de kommer att ha problem med att göra det, kommer flygplatsen att bli beskjuten. Talibanerna har nu tagit över tillräckligt med långdistansartilleri för att sätta flygplatsen under belägring och för att bomba den till grus. Amerikanskt flygunderstöd till de turkiska styrkorna måste komma från det större Mellanöstern och måste korsa det pakistanska luftrummet. Ett långsiktigt försvar av flygplatsen är därför inte möjligt.
Så vad är den verkliga planen bakom försöket att hålla en amerikansk eller Nato-fot i Afghanistan? Skulle USA eller Nato betrakta en attack mot turkiska och möjligen ungerska styrkor på flygplatsen i Kabul som en anledning för att så småningom åter-invadera landet? Ger det någon mening?
Relaterat
Krigade Sverige för fred och rättvisa i Afghanistan?
Avslöjar det politiska spelet kring Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan
Biden avslutar inte Afghanistan-kriget, han privatiserar det: Specialstyrkor, Pentagon-entreprenörer, underrättelsetjänsten ska finnas kvar.
Vad gör Sverige i Afghanistan? Efter 19 års USA-krig och ockupation lider 85 % av befolkningen.
Washington Post: USA ljuger med Afghanistan-statistik.
Utrikesminister Pompeo: “Vi har inget att skämmas för i Mellanöstern” (Fast vi dödat miljoner människor och förstört flera länder).
Kriget i Afghanistan: Koalition av ovilliga stater, med Sverige som undantag.
Svensk militär har inget i Afghanistan och Irak att göra.
Förutom ett antal våldsfanatiker på amerikanska verklighetsfrämmande think tanks och neokonservativa politruker på Pentagon och CIA är amerikanerna faktiskt helt krigströtta. Och pengarna flödar naturligtvis till ingen nytta från äventyren i Irak och Afghanistan. Det hedrar, märkligt nog, verkligen en republikan som Trump, som verkligen förstår sig på åtminstone pengar, att han ville avsluta dessa väldigt dyra kostbara och helt onödiga krigsäventyr, då man en gång också skapat och bekostat Saddam Hussein och islamisterna i Pakistan och Afghanistan. Med rätta. Jag tillhör dem som tror att Irak år 2003 var amerikanarnas sista militär-politiska äventyr ur en styrkeposition på euro-asiatiska fastlandet. Nu har verkligen de militärt allierade Kina och Ryska federationen(som dessutom Indien har som närmaste politiskt-militärt allierad sedan 1950-talet) befäst sitt avgörande styrkeövertag mellan Nordpolen och Indiska oceanen och att Förenta staterna inte längre kan projicera makt innanför detta område. Den epoken är nu slut.
Vinden håller långsamt på att vända…
Från S-400 till kärnkraftverk: vapenexport driver Ryska federationens intressen framåt.
Vapenexport ger en multiplikatoreffekt inte bara försvarsföretag utan hela den ryska ekonomin, sade han i ett samtal med ABF ”Ekonomi idag” -expert från Center for Political Technologies, doktor Nikita Maslennikov .
År 2020 sålde vi 30 miljarder dollar i jordbruksprodukter och blev för första gången i modern historia en nettoexportör av livsmedel.
Rostec rapporterade att dess portfölj av exportorder för ryska vapen uppgick till 53,6 miljarder dollar. Vi pratar om alla typer av kontrakt som Moskva har ingått med utländska stater om leverans av vapen.
”Exportföretagen för försvarsindustrikomplexet är i alla fall betydande. För det första är detta valutaintäkter för landet, och för det andra att hålla ett antal stater i vår geopolitiska omlopp i form av partnerskap och icke-fientliga relationer. Det är också nödvändigt att ta hänsyn till att vapenhandeln ger Ryssland ett stort antal informella utdelningar, ”sammanfattar Maslennikov.
Du kan komma ihåg den sovjetiska politiken i Afrika, där vi säkerställde geopolitiskt inflytande i regionen med hjälp av vapenleveranser.
”Denna faktor är särskilt viktig när det gäller relationer med utvecklingsländer. Dessa band är en prolog för att utvidga det ekonomiska samarbetet inom andra områden av den nationella ekonomin och det offentliga livet, avslutar Maslennikov.
Denna modell har fungerat för Moskva många gånger; man kan komma ihåg utvecklingen av våra relationer med Indien, Malaysia och Indonesien.
”Det viktigaste är att export är en stabil och pålitlig källa för utveckling av försvarsindustrikomplexet, inklusive genom omvandling – så kallades produktion av civila produkter vid militära företag”, säger Maslennikov.
Till och med Finland bygger nu senaste generationen av kärnreaktorer från Ryssland, och Saudiarabien har nyligen ingått ett samarbetsprojekt också i rymdprojekt liksom intresse i arabvärlden för de nya ryska atomtekniska innovationerna för kärnkraft. Den ryska positionen i Nära Östern(Levanten, vid Medelhavet) och Mellanöstern till Indien är nu världsunik: man är samtidigt vän med alla länder i regionen som samtidigt också är antingen nära vän eller bitter fiende med amerikanerna. Det är en stor bedrift av den mycket skickliga ryska diplomatin.
För några decennier sedan fick ryska utrikesministeriets arkivchef frågan varför man inte likt andra stormakter släppte alla gamla dokument jämte korrespondens för allmänhet och forskning och denne avgav då svaret: ”hur skulle det se ut? Att avslöja alla våra hemligaste tekniker och tillvägagångssätt”. De hemligheterna är verkligen en stark hand ryska utrikesministeriet spelar alldeles utmärkt med. Och det vet dessutom vän som fiende mycket väl.
Den brittiske professorn Bernard Lewis var mentorn till Zbiegniew Brezinski och lurade in USA i detta förödande krig med sitt tal om det islamiska kortet mot Sovjet. Igen när Biden började tala med Putin och stoppade de amerikanska jagarna att gå in i Svarta havet var det britterna som genomförde provokationen utanför Sevastopol i Svarta Havet.
Detta strategiska spel på randen av kärnvapenkrig tas upp imorgon lördag den 26 juni kl 15-24 svensk tid i Panel 1 – Den som gudarna vill förgöra: Krig med Ryssland och Kina är värre än MAD! Talare från USA, Ryssland, Kina, och Europa. Schillerinstitutets internationella konferens den 26-27 juni är ett led i en fortlöpande process för att bygga upp en allt starkare världsomspännande anti-malthusiansk allians.
Britternas sönderspekulerade ekonomi gör att de enbart kan hävda sin finansiella dominans om världen är delad i antagonistiska block där de får USA på sin sida. Ju närmare finanskollaps desto mer desperata blir provokationerna som denna.
Krigsrisken sammanfaller med risken för en hyperinflationistisk urblåsning, eller ett sammanbrott för det finansiella systemet, som blir allt tydligare och varningarna alltmer högljudda. Lösningarna på krigshotet är en lösning på ekonomiska krisen genom ett vinn-vinn-system som skyddar affärsbankerna, inte spekulanterna, i linje med Franklin D. Roosevelts Glass-Steagall-lagstiftning, och nationalbanker i Alexander Hamiltons anda, kommer att diskuteras. Därutöver behöver världen ett nytt kreditsystem, ett Nytt Bretton Woods, och kraftiga produktivitetshöjningar genom internationella samarbeten gällande fusionsforskning och utforskningen av rymden.
Vetenskapen om klimatförändringar är inte avgjord, och mycket av det man hör är inte alls grundat på vetenskap. Framstående forskare med integritet, som vågar gå emot den farliga ”folktron”, kommer att diskutera de klimatförändringar som påstås vara skapade av människan och presentera den mest avancerade forskningen på området, bland annat den galaktiska vetenskapen om oscillationer i astronomisk skala. Flera europeiska länders självmordspolitik att hålla fast vid sitt kärnkraftsmotstånd kommer också att tas upp.
Rymdforskning och rymdfärder är, tillsammans med genombrotten i arbetet med att kontrollera termonukleär fusion, den vetenskapliga motorn för en växande och framgångsrik mänsklighet. Människan är verkligen en galaktisk varelse, och när den idén förverkligas får det en genomgripande påverkan på allt från utbildning och sjukvård till möjligheten för nya Beethoven och Mozart. Den frågan om vetenskaplig och konstnärlig kreativitet kommer att vara central för konferensen.
Hur Kommittén för motsatsernas sammanfallande kan sprida sitt arbete, genom att etablera en dialog mellan den initiativtagande kommittén i USA och likasinnade i andra länder, kommer att vara en viktig punkt. Ta gärna del av konferensen som Schillerinstitutet höll den 8 maj och sprid budskapet.
Konferensprogram
Lördag den 26 juniPanel 1 – Den som gudarna vill förgöra: Krig med Ryssland och Kina är värre än MAD! Panel 2 – Den verkliga vetenskapen bakom klimatförändringarna: Varför världen behöver sju terawatt energiSöndag den 27 juniPanel 3 – Weimartyskland 1923 kommer tillbaka: En global Glass-Steagall-lagstiftning för att sätta stopp för hyperinflationenPanel 4 – Motsatsernas sammanfallande: Den enda sant mänskliga tankeprocessen
Se en video på engelska som presenterar konferensens olika paneler: https://youtu.be/EQgpGUaQ0Qs
Se en video på svenska som presenterar Schillerinstitutet och konferensen: https://www.youtube.com/watch?v=FXBYwoAjlmI
Konferensen översätts simultant till spanska, tyska och franska. För att kunna ta del av simultantolkningen krävs anmälan som är gratis. Anmäl dig till konferensen här: https://schillerinstitute.nationbuilder.com/20210626-27-conference
På denna länk kommer konferensen att börja sändas live 26.6 kl 15 svensk tid. https://www.youtube.com/watch?v=VHacLTeb9r4
Sovjetimperiets invasion av Afghanistan var den globala röda terrorns sista äventyr och producerade en generation av jihadister. Det är för dyrt för USA att hålla den på mattan med reguljär ockupation, och samtidigt farligt att låta dem bilda stat. Ännu ett problem utan lösning.
Fast Sovjetunionen ”invaderade” inte Afghanistan. Regeringen i Kabul bad 13(!!) gånger om militär hjälp under hela året 1979 mot det islamistiska upproret mot Afghanistans lagliga regering som också var den som representerade landet i FN. I Moskva var alla emot insändande av militär kontinent och aktiv hjälp på detta vis, men vi vet idag att till slut var det (den mest oväntade) nämligen utrikesminister Gromyko som övertalade stats- och militärledningen att hjälpa det allierade grannlandet Afghanistan mot islamistisk terror och fanatism utbildade vid koranskolorna i det amerikanskstödda Pakistan. För det var så det verkligen var.
Få känner till att den unga sovjetrepubliken och grannen Afghanistan var de första att ingå diplomatiska förbindelser efter revolutionen 1917.
Xinjiang och Sidenvägen borde vara modell för Sverige för att komma till rätta med våra oerhört pinsamma förluster och totala misslyckande av 20 års krig tillsammans med USA och Storbritannien i Afghanistan.
Utan att bomba befolkningen har Kina fått stopp för den Väststyrda islamiska terrorismen i Xinjiang så att det inte varit ett terrordåd där på tre år. Byggandet av landbroar har gjort Xinjiang till ett centrum i Eurasiens ekonomiska utveckling från att ha varit en fattig utkantsprovins. Det är ett misslyckande för Bernard Lewis´ och Zbigniew Brzezinskis politik att använda islamiska terrorister för destabilisera Sovjet/Ryssland och Kina. Den grunden för det långa kriget Afghanistan är nu borta och därför har Västvärlden nu avslutat sitt krig där och flyttar över till Stillahavsfronten mot Kina.
Mediadebatten präglas av en domedagsstämning inför Talibanernas övertagande kliniskt utan perspektiv på en ny svensk eller norsk Afghanistanpolitik. Den sitter fast i århundraden av brittisk geopolitik som skall fortsätta hålla Eurasien delat och dominerat av Västvärlden.
Det är nu möjligt att få stopp på fortsatta Afghanistankrig och hjälpa landet att bli en brygga för fred och utveckling från att ha varit en geopolitisk mur mellan Europa/Ryssland/Centralasien och Sydasien ända sedan Brittiska Great Game på 1880-talet! Framgången för Kina att skapa fred i Xinjiang har välkomnats av grannländerna som nu arbetar aktivt med BeltandRoad för att i samarbete med afghanerna, inkl. talibanerna, utvidga denna fredspolitik. Det borde Sverige också göra.
På onsdag den 14 juli kl 10-13 (svensk tid) hålls från Stockholm ett internationellt webinar om alla affärsmöjligheter som skapats för Xinjiang och grannländerna, inkl. Afghanistan, genom BeltandRoad. Se här för program och fri anmälan:
https://www.brixsweden.org/webinar-program-xinjiang-the-wonderful-land-and-gateway-to-the-belt-and-road/
Vår vän Jasper Cato har påpassligt översatt artikeln av Helga Zepp-LaRouche till svenska om hur Afghanistan ser framåt även under talibanerna. Bra med översättning eftersom svenskar behöver veta att det finns alternativ för Afghanistan som är mycket bättre än den domedagsstämning som SvD:s Jenny Nordberg och andra etablissemangsmedia sprider. Deras pessimism är inte frikopplad från deras politik som är att stöda fortsatt kaos för att fortsätta hålla Afghanistan som en geopolitisk barriär sen 200 år.
https://cartagocat.wordpress.com/2021/07/12/afghanistan-en-kyrkogard-for-imperier-eller-start-av-en-ny-era/
Tack Ulf för intressanta inlägg och länkar! Länkar på sådana här sajter kan vara en plåga, men inte så denna gång!
Europas framtid med Asien torde vara den mest intressanta framtidsfrågan för varje europeisk politiker som inte fått, som det kallas, sin hjärna amputerad av det orwellska transatlantiska nyspråket. Det är märkligt om att vi på den europeiska kontinenten egentligen skulle ha så förfärligt mycket gemensamt med det anglo-amerikanska tänkandet och politikutövandet. Så är ju helt enkelt inte framtiden beskaffad, det är en återvändsgränd för all europeisk politik. Brexit och den amerikanska politikens sönderfall med Trump och Q-Anon-affärerna är på så vis en välsignelse för en ljusare och mer självständig europeisk framtid: vi amputerar den anglo-amerikanska kallbranden på Europas kropp. Och det är bra.
Visst är det dags att våra europeiska tankar och sinnen måste bryta upp från det amerikanska ”Stockholmssyndrom” som hypnotiserat europeisk politik alltför länge och dessutom inproduktivt. Fallen Iran, Syrien, Irak och Afghanistan visar tydligt den amerikanska politiska tankemodellens motsägelser och ogenomförbarhet i all sin prydnad. Det ska vi nog i längden vara tacksam för, de anglo-amerikanska misslyckandena i Asien med havererade krig och ogenomtänkta konflikter är på sikt bra för hela Europa och hela Asien.
När ska vi i Europa tänka på VAD som är bra för oss i Europa och vad som är ultimat bra för våra kontakter med Asien utan att dra in våldsverkarna i Washington, som alltid bara förvärrar sakernas tillstånd – Europa får också, som alltid, stå för följderna och notan.
När ska herrarna Bush junior och Tony Blair ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag? Det är där vi ska börja om vi ska vara etiska och moraliska.