Fria kritiska ryska media – finns de?

12
3499
BadComedians (Evgeniy Bazhenov) By Okras – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=51999625

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad… Jag uppfattar att yttrandefriheten minskat i Ryssland efter angreppet på Ukraina, men noterar att protester förekommit. Såg en intervju med unga oppositionella i Rapport, TV 1 och har publicerat artikeln Kritik mot kriget från rysk ”vänster” och dissident. Hur kommer kriget att sluta?

Västerländsk press och politiker hävdar ofta att ryska medier, inklusive internet, främst är ”statliga”, men det är en karikatyr. Detta menar den brittiske journalisten Jonny Tickle, som bor i Moskva. Vid sidan av sitt arbete för RT reser han runt i landet och producerar videoinnehåll för utlänningar som är intresserade av Ryssland. Jag återkommer med en annan artikel i ämnet.


Fria kritiska ryska media

Det har skett en enorm förändring på nätet i Ryssland, där innehållet till stor del är oreglerat. Fast det påstås bland västerländska analytiker att den ryska pressen är fullständigt kontrollerad och styrd av staten. Detta används ofta till att ”förklara” det faktum att den pro-västerländska liberala oppositionen har så begränsat stöd. ”Det visas inte på statlig TV, så folk vet inte om dem”, är en typisk kommentar.

Detta påstående ignorerar medvetet landets pluralism inom media och vilseleder den västerländska allmänheten grovt, och ännu mer oroande, deras beslutsfattare, som litar på press- och tankesmedelsrapporter om Ryssland för att informera sig om landet. Medan mycket av rysk tv verkligen ägs av staten, i någonsker en verklig boom i oberoende medier på ett helt annat utrymme: internet. Med den ökade populariteten för sociala nätverk finns några av de mest igenkända och respekterade mediefigurerna på sociala medier, men inte på TV.

För dem som är under 30 år har YouTube blivit en ”one-stop-shop” för nyheter, underhållning och utbildning. Tidigare, när toppen på en mediakarriär kan ha varit att vara värd för en TV-show på Rysslands kanal 1, ser landets kändisar nu ut att bli intervjuade av Yury Dud (som har 7,82 miljoner abonnenter), vars internetberömmelse har gått så långt att han nu kan ses i annonser på vanlig TV. YouTube har också möjliggjort tillväxten av anti-etableringsfigurer, vars räckvidd tidigare begränsades av tv-chefernas vilja att ge dem sändningstid. Numera kan Nikolay Sobolev (5,18 miljoner prenumeranter) öppet håna ryska tjänstemän, och Moskvas protestledare Alexey Navalny (1,92 miljoner prenumeranter) kan få otaliga åsikter genom att avslöja påstådda korrupta regeringstjänstemän.

Danila Poperechny (2,99 miljoner abonnenter), kanske landets mest populära stand-up-serie, laddar upp alla sina specialerbjudanden till sociala medier, med sin senaste, hånfulla kommentarer till personer på toppnivå som politiska figurer som president Vladimir Putin och den tjetjenska ledaren Ramzan Kadyrov, som medfört nästan 9 miljoner visningar. Den stora potentialen hos en publik som inte är begränsad av ”gate-keepers” har också lett till att vissa TV-figurer främst flyttade till YouTube för sin journalistiska produktion. Den tidigare TV-värden och redaktören Alexey Pivovarov med 1,43 miljoner abonnenter är nu värd för en nyhets- och dokumentär kanal som lockar miljoner. Dessa exempel bidrar till ett ryskt medielandskap med en äkta mångfald och en miljö som inte bara kan avfärdas som ”statlig”.

Andra aktörer på YouTuber fokuserar på en viss nisch. Ett sådant exempel är Evgeniy Bazhenov, bättre känd av hans alias BadComedian. Bazhenov är Rysslands mest populära filmkritiker och fokuserar främst på filmer som finansieras av Cinema Foundation, en statlig filmdistributör som finansierar och producerar ryskt innehåll för silverduken.Genom sin spetsiga kritik av Cinema Foundation-producerat arbete har Bazhenov fått fiender i både filmindustrin och kulturministeriet och blev blockerad på Twitter av förre kulturministern Vladimir Medinsky.

Youtube BadComedian

BadComedians mest populära YouTube-video, som har haft mer än 23.000.000 visningar, plockar isär 2017-filmen ’Going Vertical’, regisserad av Anton Megerdichev. Det är en historia mot alla odds som visar det sovjetiska basketlandslagets seger över USA vid OS i München 1972. Bazhenovs recension riktade in sig på för historiska felaktigheter och medelmåttiga skådespel i filmen och anklagade producenterna för plagiering av Hollywood-blockbustern ”Miracle” 2004 om den amerikanska ishockeysegern över Sovjetunionen vid OS 1980.

Medan man väljer Cinema Foundations produktionsval ställer YouTube alltid fråga samma sak: är det verkligen vad regeringen ska spendera skattebetalarnas pengar på?

Naturligtvis är det en rimlig fråga, med tanke på den stora mängd pengar som används och ofta inte kommer in. Stiftelsen själv stämde tillverkarna av fantasyfilmen ”Abigail” från 2009, efter att den förlorade 50 miljoner rubel (672 000 $).

Trots sin ständiga och skärande kritik mot Rysslands filmscen har Bazhenov tillstånd av myndigheterna att framträda som en stor kritiker av landets etablissemang. BadComedians uppgång till toppen på sociala medier har emellertid inte blivit obestridd av privata företag. I juni 2019 stämdes Bazhenov av produktionsföretaget Kinodanz för sin överväldigande negativa recension av filmen ’Beyond the Edge’. Kinodanz hävdade att BadComedian använde för många klipp av filmen och krävde att de skulle tas bort och krävde en miljon rubel (13 500 $) i ersättning. Studion sa också att den ansåg att bloggens recension ”förstörde rykte” för dess verksamhet. Bazhenov fick massivt stöd online, bland annat från etablerade figurer som filmregissörerna Fyodor Bondarchuk och Sarik Andreasyan.

Bondarchuk och Andreasyan har kritiserats hårt av BadComedian för sin konstnärliga produktion, men tog ändå hans parti. Åtalets lades sedan ned. Senast granskade BadComedian en film från cinema Foundation som heter ’Union of Salvation’, ett perioddrama om decembristupproret 1825, när arméofficerare protesterade mot tsaren Nicholas I: s uppstigande på den ryska tronen. Enligt Bazhenov är den en historiskt felaktig och osammanhängande propaganda, och dess produktion alldeles för dyr, till en kostnad av nästan 1 miljard rubel (13,4 miljoner dollar).

Även om man bor i ett land som är ovänligt inställd till media, om du tror västerländska statsfinansierade tankesmedjor (Ryssland rankar 149: e av 180 i Reportrar utan gränsers världspressfrihetsindex, som delvis stöds av de amerikanska och franska regeringarna) så har Bahzenov har blivit en i en grupp väl respekterade anti-etableringsröster i landets medielandskap. YouTubes fria, oreglerade karaktär har lett till att den mest populära filmrecensenten, mest kända intervjuaren, den mest profilerade anti-korruptionsaktivisten och toppkomikern alla är på samma plattform, utom räckhåll för ryska medievövervakaren Roskomnadzor.

https://www.8dagar.com/2014/11/nya-tider-i-moskva.html#more

Föregående artikelEn kedja av korruption: Hur de vita hjälmarna äventyrade OPCW-utredningar i Syrien
Nästa artikelShanghaigruppens möte i Samarkand – inledande slutsatser
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

12 KOMMENTARER

  1. Det finns INGA fria medier någonstans. Talet om ”fria medier” is sig är missvisande. Det som finns är fejkar medier. Att tro annat är att lura sig själv. Alla vet att stora medie koncernen ii väst ägs av medie oligarker och moguler från mer eller mindre en och samma grupp. Offentligt ägda medier i väst är inget annat än statens propaganda apparat. Yttrandefrihet frihet gäller endast ägarna.

    https://www.globalresearch.ca/erasing-the-truth-and-fabricating-fake-narratives/5652336

  2. Fria kritiska svenska media – finns de. I viss mån – ja, men makteliten gör verkligen sitt yttersta för att tysta och marginalisera dom. Nazisterna metoder i Tredje Riket att indoktrinera befolkning har intresserat mig sedan innan tonåren. Aldrig trodde jag att jag skulle i realtid få uppleva dessa metoder, men nu händer det, och det är DN som leder. DN har publicerat en lång rad propaganda artiklar som mycket tydligt gör bruk av nazisterna metoder att indoktrinera, missleda och desinformera.

    Metoden är enkel. Man använder korrekta fakta selektivt, associerar dom med allt negativt, och mörkar det positiva. Denna artikel är typisk.
    —På 1,5 kvadratmeter har de en säng och sina ägodelar i Hongkong
    https://www.dn.se/varlden/pa-1-5-kvadratmeter-har-de-en-sang-och-sina-agodelar-i-hongkong/
    Beskrivningen av de som bor i burar i Hong Kong är helt korrekt. DN förtäckt, utan att explicit säga så, associerar detta med dagens Kina. Det är grov lögn.
    Detta är kvarlevorna av det brittiska Hong Kong som Peking ännu inte har hunnit sanera. Peking har hittills reducerat detta från 80% av Hong Kong till 2% av Hong Kong. Det mörkar DN. Dessutom är till exempel de berömda slumområdena i Aberdeen och The Walled City helt borta. DN mörkar även att Peking har satt målsättningen att avskaffa allt detta till 2049, då alla skall ha egna bostäder med god levnadsstandard.

    Lögnare och propaganda.

  3. Kina är det enda land jag känner som har genuint fria media, men det kan finnas flera. De kan förvåna många, men Kina har som så ofta utvecklats långt bortom det föråldrade och primitiva så kallade ”väst”. Hela Kinas media system har utvecklats långt bortom det i väst, som fortfarande arbetar som Acta Diurna i romarriket, grundad år 59 F.Kr.

    Media i Sverige är inte media i ordets sanna betydelse utan driver politisk verksamhet, propaganda, påverkan och indoktrinering, och arbetar som mellanhanden och filter mellan makthavarna och folket och förfalskar och förvränger. Det tillåter inte Kina. Det får inte finnas några mellanhänder mellan beslutsfattare och berörda. Därför driver Kina ett antal media direkt. Ett exempel är https://www.fmprc.gov.cn/mfa_eng/ som drivs av Kinas UD. Deras uppgift är att informera om UDs aktiviteter, dom är alltså inte neutrala och är inte avsedda att vara det. Sedan kan allmänheten lämna åsikter och feedback direkt till UD, inga mellanhänder som förvrider, förfalskar eller fabricerar.

    Det man kan kallar fria media i Kina drivs lokalt och helt oberoende av myndigheter. Den intensiva censur som förekommer i Sverige finns inte. Däremot finns det regler och personligt ansvar. Man får säga vad man vill, men inte hur som helst. Att sprida rykten och falsk information är brottsligt, liksom att förfölja, förringa eller förtala någon. Därför fungerade inte Metoo i Kina. Det var allmänheten som vände sig kraftfullt mot metoden att hänga ut individer. Envar som yttrar sig, även journalister, skall vara beredd att verifiera och styrka vad man skrivit. Alla får framföra sina åsikter, vilka dom än må vara, men åsikter får inte framföras som fakta.

    Väst och Sverige talar ofta om att ”kritik” inte tillåts i Kina. Det tillåts visst, men kulturen i Kina fungerar så att man undviker att uppfattas som gnällig och besvärlig. I Kina hoppar man därför helst över ”kritikstadiet”, gnället, och går direkt till förslag om lösningar.

  4. Man skall nog snarare (också?) tala om hur pass fritt yrket journalist kan arbeta inom ämnet journalistik, vilka påtryckningar och hot som dagens yrkeskår måste tvingas leva under.

    I många länder är yrket ett synnerligen livsfarligt jobb, och på den förr tidigare fria tidningen Novaja Gazeta (nu med indraget mediatillstånd i Ryssland, och redaktionen sitter idag i exil i Riga) med rötter i perestrojka-epoken, har ett antal journalister, bl.a. Anna Politkovskaja mördats i tjänsten.

    Turkiet lär vara det land i världen idag med flest journalister bestraffade och satt i fängelse i och på grund av sin yrkesutövning. Samma Turkiet som idag utkräver politiska oppositionsflyktingar i Sverige med svenska medborgarskap (som inte kan utlämnas automatiskt från Sverige) till turkisk ”domstol” som villkor för att godkänna svenskt medlemskap i Nato (av alla motkrav!). De lär nu uppgå till 73 personer.

    Iran och Kina har likaså många fängslade journalister enligt flera institut (nämnda av redaktionen ovan), den lär väl ändras över åren. Ett farligt jobb, som inte blir lättare i europeiska länder heller där högerpopulister inte kan tåla fri press och den granskning och kritik som framförs hos oss.

    Vi borde också lära oss att både rannsaka egen svensk journalistiks arbetsmiljö och likaså sopa framför egen bro först och främst. Ty vi har också seriösa och tidvis livsfarliga arbetsmiljöproblem för svenska journalister.

    • Hur pass tillförlitliga är uppgifter om fängslade journalister?

      Till bilden hör att i Ukraina har organisationen ”Mirotvorests” https://www.globalresearch.ca/journalists-demand-mirotvorets-death-list-website-classified-terrorist-organisation-closed-down/5793353 satt upp journalister på dödslista.

      Den 6 september 2022 hölls en konferens anordnad av Anti-Repression Foundation med titeln ”Information Gestapo: I Moskva hölls en konferens om: ”Ukrainas nationalistiska webbplats Mirotvorets listor används för att undertrycka yttrandefriheten och förtrycka journalister””.

      Jag deltog i denna konferens tillsammans med kolleger från flera västländer: Jag deltog med flera västerländska kolleger från Tyskland, USA, Finland, Nederländerna, Kanada och England.

      Mira Terada, direktör för Anti-Repression Foundation, presenterade siffror om antalet västerländska journalister som finns upptagna på Mirotvorets webbplats. Av de 341 journalister som är listade på Mirotvorets är 83 journalister från länder utanför Ryssland, Ukraina, Demokratiska folkrepubliken och LPR (Donetsk och Lugansk Folkrepubliken). Den överväldigande majoriteten (80) är västerländska journalister.

      Hon påminde också om att flera journalister har dödats efter att deras uppgifter publicerats på webbplatsen Mirotvorets, till exempel Oles Bouzina, Andrea Rocchelli, Zemfira Soulaeïmanova, Andreï Stenine, Igor Korneliouk, Anton Volochine och på senare tid Daria Douguina.”

      Läs gärna Julian Assange, Alina Lipp, och Anne-Laure Bonnel– När sanningen blir brott i Väst.

      • Jag håller helt med. Statistik i denna terräng är självklart lika svår att reda ut som huruvida dessa journalister hålls fångna på ett korrekt och/eller rättvist vis, eftersom det i sin tur naturligtvis gärna döljs aktivt av dessa politiska system, och inte medger eftersökningar.

    • Julian Assange
      Alina Lipp
      Shireen Abu Alekh
      Mumia Abu Jamal
      mm. mm. mm.

      Enligt Committee to Protect Journalists från USA, i sin rapport från 202, så har minst ”110 journalists were arrested or criminally charged in relation to their reporting, and around 300 journalists were assaulted in 2020, the majority by law enforcement, according to the U.S. Press Freedom Tracker, of which CPJ is a founding member. The Tracker is working to verify more than 930 total incidents in 79 cities.”

      Det finns ett land som är bokstavligen livsfarligt för journalsiter – det är apartheid israel. Denna avskyvärda enhet har skjutit och skadat 144 journalister och mördat 19 (fr o m 1992 fram till maj 2022).

      • @Västs ”fria” journalsiter och ”fri” media – en travesti 18 september,
        Här pågår en mycket oroande utveckling. Media är inte ”fria” i Sverige, dom mycket tydligt representerar USA.

        —Katerina Janouch döms för grovt förtal – startade hatstorm mot lärare
        https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/katerina-janouch-doms-for-grovt-fortal-startade-hatstorm-mot-larare

        Tydligen avslöjade hon en islamist som arbetade som lärare och med att indoktrinera barnen i den islamska läran. Där upphör tydligen allt som kan kallas yttrandefrihet, fria media och journalism.

        RT är ju som bekant blockerat i stora delar av EU.

        Jag han tillägga att jag själv sedan nyligen blir ofta blockerad från Globalpolitics. Eftersom jag bor i Kina kan jag demolera den noggrant uppbyggda falska propagandabilden som USA mödosamt byggt av Kina genom media i Sverige. Någon gillar inte det. Hittills har jag tagit mig förbi blockeringen som utförs av ett tredje företag för WordPress. Kanske dags att flytta Globalpolitics till en säkrare server

    • @Johan de Naucler 18 september, 2022 At 13:07
      ”Kina har likaså många fängslade journalister enligt flera institut”
      Lögn. Kina har inte en enda fängslad journalist. I väst kan vem som helst kalla sig ”journalist” och utöva yrket journalist. I Kina är det annorlunda. ”journalist” är en lagligt skyddad titel och skyddat yrke, och precis som i väst när det gäller läkare eller civilingenjörer kan du inte bara lägga dig till med titeln och utöva yrket. Alla som utövar yrket i Kina skall liksom en läkare ha licens. Det fuskar en del med, och vanliga bloggare bara olagligt kallar sig för journalister.

      Bloggaren och den extrema politiska aktivisten Zhang Zhan kallade sig journalist och utgav sig för att rapportera om händelserna i Wuhan, alltså olagligt utövade yrket, hon greps och dömdes till fyra års fängelse. Journalistyrket tar man mycket allvarligt på i Kina, journalister i Kina är högt respekterade och betrodda, mycket olika de föraktade, avskydda och ofta hatade journalisterna i väst.

      Journalister i väst är knappas fria att utöva yrket heller. Exemplet med Mats Skogkär. Skriver du inte som mediaägaren befaller, då blir det sparken.

      https://www.dn.se/kultur-noje/ledarskribent-pa-sydsvenskan-omplaceras-efter-kritiserad-tweet/
      https://www.journalisten.se/nyheter/ledarskribenten-mats-skogkar-ska-omplaceras-efter-privat-tweet
      https://nyheteridag.se/ledarskribent-pa-sydsvenskan-omplaceras-efter-kritik-mot-vanstern/

  5. https://www.gazeta.ru/army/2022/08/11/15240092.shtml
    Nibelungen från Völkischer Beobachter: uppgången och fallet för den ukrainska propagandans ”tyska mormor”,
    Militär kolumnist för Gazeta.Ru Mikhail Khodarenok berättade hur Tredje rikets huvudpressorgan fungerade.
    Mikhail Khodarenok. Det finns alltid kungar och små yngel i propagandan. Alla arbetar för resultatet och bildar i själva verket ett enda informationsnätverk. Men bara superstjärnorna i hjärntvättsfabriken skriver historia. Om Sun Tzus avhandling ”Krigets konst” är en kult för militären, för skaparna av förfalskningar – den tyska tidningen Völkischer Beobachter. Låt oss prata om henne idag.
    Tredje rikets tyska propagandamaskin hade två allierade: press och radio. Med deras hjälp sändes agendan och den ”korrekta informationen” nådde miljontals medborgares sinnen. Det ”tusenåriga riket” nådde inte masstelevisionens och det globala nätverkets era – förrän efter Gutenberg-eran i alla dess versioner. Skaparna av datorskjutare har förresten fantiserat om detta ämne mer än en gång och skapat sina egna dystopiska världar. I samma skjutspel ”Wolfenstein: The New Order” utspelar sig handlingen på 60-talet, och där förlorade inte nazisterna utan växte upp till USA – Tysklands USA. De har internet där, och tv och alla typer av drönare. Men det är konstnärliga fantasier, och vid vår sida finns arvingarna till Goebbels, vilket inte alls är någon nyhet. Enligt nyhetssajten PR Week, Sedan starten av den särskilda operationen har mer än 150 ukrainska PR-företag varit involverade i propagandaarbete. Det var bara på informationsblitzkrieg som så många kastades, och alla dessa giftiga frön föll i bördig jord, som propagandister från Kiev har odlat sedan 2014. Utexaminerade journalister från Shevchenko University anställdes inte av ledande publikationer och tv om de inte klarade en examen för professionell förmåga att skapa förfalskningar.

    ”Minst 5 av 10 nyheter i vårt program borde ha varit relaterade till Ryssland, och bara på ett negativt sätt”, påminde den tidigare redaktören för det slutliga pressmeddelandet från en av de ledande TV-kanalerna i Ukraina.

    Nyheten sändes i andan: ”Rostovs ställföreträdare berättade hur han drömmer om att Rostov-regionen ska bli en del av Ukraina”, ”Befälhavaren för en av de ryska enheterna sa att ”ryskt godtycke på Krim var trött på” och att han drömmer av tjänstgöring i den ukrainska armén”. Både ställföreträdaren och militären är naturligtvis falska. ”Ryssland tog Krim från oss för att skapa en prostitutionszon där”, sände ekonomen Dmitrij Potekhin på en av TV-kanalerna. Tja, skräckhistorier i anden: ”Ett koncentrationsläger har byggts på Krims territorium, alla tvingas sjunga ryska federationens hymn, och om de sjunger dåligt, då skär de av deras tungor.”

    Vad för vi allt detta till? Dessutom är den ukrainska svarta politiska PR och propaganda bara en ”härlig” arvtagare till Goebbels lögnfabrik. Vi talade i detalj om det tredje rikets propagandaapparat i ett av materialen . De talade också om Banderas roll i att forma den nazistiska agendan på Ukrainas territorium . Men för att bättre förstå fenomenet måste man studera inte bara sammanhanget, utan också superstjärnorna i den tyska propagandan, Kyiv-lögnens mormor. Först och främst är detta tidningen Völkischer Beobachter (Völkischer Beobachter ), NSDAP:s tryckta organ, huvudtidningen för miljontals tyskar – civila och militära. Detta är ett tydligt exempel på hur en provinsiell liten cirkulation, en gång i kapabla händer, kan bli ett kraftfullt vapen i händerna på en kriminell regim.

    En liten utvikning: för närvarande använder någon ett tyskt varumärke för att gjuta smuts över Ryssland, på vår armé på sociala nätverk och slänga ut förfalskningar av en tydlig pro-ukrainsk inriktning. Enligt min åsikt är detta inga rutinerade propagandister, utan några mentalt obalanserade hypefångare med en fullständig hjärnkonspiration i slutskedet. Det är där likheterna mellan tyska Völkischer Beobachter och simulacrum ”völkischer beobachter” slutar.

    Men faktum kvarstår: Völkischer Beobachter är ett mycket starkt varumärke, ett känt namn, en tidning från vilken man fortfarande kan lära sig konsten att vilseleda massorna.

    För att bättre förstå takten och omfattningen av tidningens utveckling måste du studera tillkomsten. Under förbundskansler Otto von Bismarck grundades 1887 en förortstidning, Munich Observer (Münchner Beobachter), i München. En typisk provinsbroschyr för opretentiösa borgare. Dagliga nyheter, skvaller, tidningsankor, friterade fakta, korsord, horoskop. År 1900 köptes tidningen av en viss Franz Eyer. Under första världskriget bevakade Munich Observer händelser vid fronten. Det mest intressanta började efter 1918, då Rudolf von Sebottendorff, grundaren av det ockultistiska Thule Society, från vilket många framstående medlemmar av Nazipartiet (NSDAP) kom ut under vingen, köpte tidningen. Den ideologiska plattformen för Thule Society är frimureri, sufism, alkemi, anti-bolsjevism, antisemitism. Detta är den ideologiska surdegen för hela toppen av Tredje riket och alla under dem. Sebottendorff drömde om ”Algadome”, ”ett jordiskt rike som vittnar om återfödelsen av andan från civilisationen Thule, alla tyskars rike”. Tidningen döptes om till Völkischer Beobachter, vilket ordagrant betyder ”folkets observatör”, eller mer exakt, ”en krönikör för vår, inte för främlingar”.

    Völkischer Beobachter, som för en kort tid blivit ett flygblad för Thule-sällskapet, sände mystik, proto-nazism och antisemitism, men ännu inte till massorna, utan mer till sina egna – en snäv krets av framtidens esoteriska arkitekter. Låt oss hoppa lite framåt: 1933 gav Sebottendorff ut boken Before Hitler Came: Documents of the Early Period of the National Socialist Movement, som omedelbart förbjöds i det tredje riket, och författaren greps av Gestapo. Men på något okänt sätt flydde han till Turkiet, sedan 1942 arbetade han för Abwehr, den 8 maj 1945 begick han självmord genom att hoppa in i Bosporen, enligt en annan version – döden iscensattes av turkisk underrättelsetjänst, och faktiskt grundaren av Thule Society levde till 50-talet.

    Sebottendorf värmde i alla fall upp ”Munich Observer” till önskad grad. 1920 tog tidningen ut en eländig tillvaro, tyngd av den hyperinflation som rådde i efterkrigstidens Tyskland. Den köptes för en slant av NSDAP-medlemmarna Dietrich Eckart och Ernst Röhm (Hitlers allierade, som han skulle ta bort på ”De långa knivarnas natt”). Därmed blev Völkischer Beobachter en partilista för nazistpartiet. 1921 tog 32-årige Adolf Hitler kontroll över tidningen. Tidningen var mycket förtjust i borgarna med en sårad känsla av nationell stolthet. Antisemiter, frankofober, russofober, antibolsjeviker, de kommer snart att bli den brinnande Adolfs huvudväljare. Alla Tysklands problem förklarades genom konspirationsteoriernas prisma, och borgarna gillade verkligen detta.

    Upplagan av tidningen växte snabbt – i direkt proportion till ökningen i popularitet för talaren Hitler. Efter den misslyckade Beer Putsch den 9 november 1923, när Hitler och hans kamrater första gången försökte genomföra en statskupp, förbjöds tidningen.

    En helt annan historia började 1925. Efter upphävandet av förbudet och frigivningen av Hitler från fängelset rusade Völkischer Beobachter längs den nazistiska propagandaautobahn i överljudshastighet. 1925 publicerades Hitlers ledare ”En ny början”, 1929 blev Völkischer Beobachter en Berlin-publikation och skaffade filialer, 1931 hade upplagan vuxit till 120 000 exemplar. Völkischer Beobachter var avgörande för Hitlers valseger. Låt mig påminna er: han blev kansler på ett demokratiskt sätt, det var först efter att han genomförde en kupp och blev den enda diktatorn.

    Man kan säga att historien om modern politisk teknik går tillbaka till den tiden. Svart PR, bitande slagord, häften ”Rösta på …”, möten med folket. Völkischer Beobachter arbetade dag och natt på den tiden. Under valrörelsen reste Hitler över hela Tyskland, höll tal, deltog i demonstrationer, skakade hand med vanliga arbetare och bankirer, gav autografer till upphöjda damer och eldiga unga nazister, poserade på foto och till och med kysste bebisar i kameran. Han lovade en hög levnadsstandard, att utrota arbetslösheten, att bygga nya vägar, att höja industrin till en ny nivå. Det vill säga, man ska inte glömma att PR-kampanjen ägde rum under tecken av inte förstörelse, utan förment skapelse, och att nazismen kommer att visa sitt sanna väsen när alla trådar för att styra landet är i händerna på Adolf. Jag rekommenderar att se filmen ”He’s Here Again” av David Wnendt. Där är fenomenet PR i allmänhet och rollen som en karismatisk ledare i synnerhet väl förstådd. Låt mig påminna dig: Zelenskys valkampanj var också märkt ”För allt som är bra”: att upphöra med elden i Donbass, att odla demokrati, att införa jämlikhet och rättvisa, folkomröstningar, att förse Ukraina med gas och göra det till en europeisk exportör. Idag ser vi tyvärr en helt annan bild.

    Även om det är värt att notera att Hitler slog från alla vapen. Från framsidan körde en trollkarl runt i landet, som lovade himlen på jorden. Under tiden iscensatte hans hantlangare provokationer, förtalade deras motståndare och tog till kraftfulla metoder. Till exempel, efter bränningen av Riksdagen, vars ansvar skylldes på kommunisterna, ökade NSDAP:s betyg kraftigt. På gatorna iscensatte nazistiska stormtrupper från SA terror, förtryck och propaganda, och SS anslöt sig snart till dem. Detta är frågan, varför rasade de nationella bataljonerna i Ukraina? För att de ”sänder agendan” med sina effektiva metoder. Det finns ingen mottagning mot skrot.

    I januari 1933 blev Hitler Tysklands förbundskansler. Detta var de sista flerpartivalen fram till 1990. I mars 1933 fick Führern diktatoriska befogenheter och krossade alla sina motståndare, bokstavligt och bildligt. Völkischer Beobachter bytte från ett partiblad till en regeringstidning. Nu var den tyske medborgaren skyldig att prenumerera på Völkischer Beobachter på grund av repressalier. ”Folktidning. Är du inte med folket? ”Hitlerbrevbärare och försäljare knackade på husen. Sedan dess har tidningen varit en enad informationsfront tillsammans med den tyska radion. Varje hus hade en radio, vilket innebar att Hitler sände i varje familj. Från början av andra världskriget beskrev Völkischer Beobachter den tyska arméns segrar utan att förlita sig på tillförlitliga fakta. Precis som ukrainska medier gör nu.
    Den 2 februari 1943 publicerade Alfred Rosenberg en krönika med titeln ”Våra soldater dog så att Tyskland kunde leva!”.

    ”Precis som kungarna, riddarna och ryttarna i Bourgogne i ett främmande land kämpade till det sista mot hunnerna, så stred Sjätte armén i Stalingrad med en miljon armé av bolsjeviker. De slogs, föll eller reste sig, sårade och utmattade i en stad som också bär namnet på vår fiende, som på Nibelungarnas dagar”, skrev Rosenberg.

    Vad skrev Völkischer Beobachter i efterföljande upplagor? Att en stor motoffensiv av den tyska armén förbereds, som kommer att göra det möjligt att återerövra Stalingrad och andra territorier ockuperade av Röda armén. Påminner det dig inte om något? Som vi vet har Röda armén sedan 1943 kört tyskarna ända till Berlin. Medan Wehrmacht led nederlag efter nederlag, skrev Völkischer Beobachter om segrarna, att, de säger, en motoffensiv var på gång, att Hans snart skulle vinna och återvända hem. Och de flesta tyskar trodde på det. Bli inte förvånad – de hade inga andra informationskällor. Komplett vakuum. När Röda armén gick in i Berlin var många så chockade att en våg av självmord bröt ut. Klyftan mellan tysk propaganda och verkligheten var monstruös.

    Det sista numret av Völkischer Beobachter gick i tryck den 30 april 1945. På förstasidan finns en skrikande rubrik: ”Feg desertörsuppror undertryckt i München!”. Han kom aldrig ut av uppenbara skäl. Efter den sovjetiska arméns ankomst flydde eller efterliknade anställda i alla grenar av tidningen – Berlin, München, Nordtyska, Sydtyska och Wien.

    Därmed slutade tidningens 58-åriga historia , som gick från den gula pressen till den centrala propagandapublikationen. Jag undrar vad ukrainska propagandister kommer att göra efter NWO? Springa iväg eller byta skor? Tiden får avgöra.
    https://www.gazeta.ru/army/2022/08/11/15240092.shtml

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here