Är grön kapitalism lösningen? Fallet med “The Case for Climate Capitalism”

Ingress: I arbetet på ”bättre klimatpolitik” finns många idéer och även fakta och erfarenhet. Fakta visar att utsläppen inte alls minskar så mycket som det behövs för att hindra en temperaturökning med stora negavtiva följder. Är det kapitalismen med dess nödvändiga inriktning på ökad vinst, och därmed på ökad produktion och därmed på ökad eller oförändrad (tekniska förbättringar etc) som är det stora hindret? Kan detta lösas utan egentlig ändring av dagens ekonomiska system? Catarina Östlund, som är engagerad i dessa frågor har letat upp en artikel som belyser dessa frågor. Läsare må ha överseende med att jag efter artikeln lagt till länkar till andra artiklar i klimatfrågan, vilka jag tror kan vara av intresse.

Artikeln är skriven av Nick Grover som har en magisterexamen i historia och som arbetar på en Ottawa-baserad INGO. Han är organiserad i Free Transit Ottawa, en gräsrotsgrupp som förespråkar gratis, pålitlig och tillgänglig kollektiv- och transport-trafik i staden.

Grön ekonomi, grön kapitalism? Fallet med “The Case for Climate Capitalism”

Till och med och nu, när vi har en tidsram på tio år att agera, är det sällsynt att klimatkrisen behandlas som den nödsituation den är. Så Tom Rand är värd beröm. I sin bok The Case for Climate Capitalism: Economic Solutions for a Planet in Crisis (Toronto: ECW Press, 2020) efterlyser Rand en snabb övergång från fossila bränslen till förnybara energikällor; han anklagar eliten inom politiken och i näringslivet för kaoset, och säger att de kommer att tvingas att betala priset när marknaderna vänder sig bort från oljan och tillgångarna har gått om intet; han förespråkar även utvidgning av kollektivtrafiken. Boken blir mindre upplyftande när Rand tar ton mot dem som har sagt det här hela tiden: hans indirekta fiender, dvs vänstermänniskorna som förenar krav på klimatåtgärder med krav på ekonomisk rättvisa.

Rands åtgärder för klimatkapitalism syftar till att bevara och åkalla kapitalistiska krafter för att inleda en övergång till grön teknik. Hans ”case” framställs som enkel pragmatism: den nödsituation vi står inför ger oss inte tid att diskutera ekonomiska reformer; vi måste enas och göra det som fungerar istället för att vänta på ett perfekt system. Hans bekymmer är att vänsteridéer som Green New Deal och Leap Manifest* – som binder samman starka klimatåtgärder med jobbgarantier, arbetarskydd, beskattning av de rika och utökade sociala program – fjärmar sig från de konservativa och företagen när dom behövs i en koalition för att rädda planeten.
(*Leap Manifest är kanadensiskt politiskt manifest som samlar arbetare, urbefolkning, miljöaktivister, artister m fl. Naomi Klein är känd medlem öa)

Kapitalistiska marknader och hantering av risker

Bokens analys baseras på behovet av att hantera riskerna med klimatförändringar. Rand vurmar inte för nyliberalism och ser regleringar av regeringar som nödvändiga för alla blomstrande marknader. Han förespråkar marknadsbaserade klimatlösningar som koldioxidprissättning, riktade offentliga subventioner, snabbare export av förnybar energi, ”flexibla regler”, han uppmanar statliga gröna banker att finansiera gröna industrier och gröna obligationer som ska förvaltas av den privata sektorn som ska tillhandahålla låga räntor för finansiering av koldioxidsnåla industrier.

Alla dessa åtgärder är nödvändiga, men Rand vill ha kvar privat egendom, marknader och vinstmotiv. Han medger att oändlig tillväxt är ett problematiskt inslag i kapitalismen, men ser det som oundvikligt i alla system och något som bör hanteras senare. Socialismen å andra sidan är en ”farlig distraktion” som ”skulle slita sönder vårt sociala och ekonomiska tyg” och ”splittra oss när vi behöver enas.”

Trots att de tilldelades moralisk likvärdighet, så spiller Rand mer bläck på att tukta vänstern, än på nyliberalerna och oljebaronerna, som Rand medger är skyldiga till klimatkrisen. Mest går han till attack mot Naomi Klein, och säger att kämpa för en bättre värld bara är en strävan efter ”moralisk renhet” som kommer att förstöra de verkliga ansträngningarna för att få alla på samma sida, samtidigt som vi slösar bort tid, som vi inte har, på ideologiska debatter.

Det finns flera konceptuella problem här. För det första har miljörörelsens svängning från snäva ekologiska frågor till ett bredare fokus på ekonomisk rättvisa varit en avsiktlig strategi, för att främja en massrörelse för klimatåtgärder genom att ge arbetarklassen och marginaliserade människor något som är värt att kämpa för. Det är klokt att knyta samman dessa krav, eftersom många människor råkar ut för fler omedelbara, dagligen återkommande nödsituationer än för klimatförändringar.

Rand erkänner inte kapitalismens andra kriser som manifesteras i arbetslöshet, prekaritet, fattigdom, hemlöshet, utnyttjande av arbetskraft och kolonialism, och han verkar inte heller bekymrad över den massiva förskjutning som en energiomvandling skulle innebära för arbetare. Man kan inte förvänta sig att människor kommer att ställa upp på en extremt drabbande ekonomisk övergång, utan åtminstone en plan för dem att omskola sig och ett utökande av det sociala skyddsnätet.

För det andra underskattar han hur svårt det kommer att bli att få människor att ställa upp på hans plan. Rand tror att hans affärskollegor för det mesta vill göra det som är rätt- men inte förmår- utan politisk vägledning- ett suspekt påstående med tanke på de resurser de enkelt riggar för andra politiska agendor som ska hjälpa till att öka deras vinster. Han lyfter fram koldioxidskatter och rabatter som något konservativa kan ställa sig bakom, och låtsas inte om att de har bekämpat den politiken sedan den antogs federalt 2018. Högerfalangens stöd åt centristers krav är att slå in öppna dörrar och är meningslös i ett land där de allra flesta kanadensare ser på klimatförändringar som en nödsituation och vill att regeringen ska agera i enlighet med dem, eftersom 72% stöder en Green New Deal. Målet kan inte vara att slösa bort tid på att försöka få med sig konservativa, utan att utforma en klimatstrategi som är både rättvis och effektiv.

Rand hävdar att ett reglerat system för marknaden är bäst för han har ”ännu inte sett ett sammanhängande alternativ” till kapitalismen. Det är sant att vänstern har brottats med problem för att mobilisera kring en alternativ ekonomisk färdplan, men några bra idéer finns där med många fler substantiella lösningar än Rands.

Jason Hickels bok, “Less is More: How Degrowth Will Save the World” (London: Windmill, 2020), gavs också ut samma år och visar hur Rands snäva fokus på utsläpp motsäger hela omfattningen av miljökrisen och varför tillväxt är ett problem.

Precis som Kate Raworths koncept med ” Doughnut ekonomi ”** i hennes “Donut Economics Seven: Ways to Think Like a 21st Century Economist “(White River Junction, VT: Chelsea Green, 2017), fokuserar Hickels på strategisk begränsning av tillväxt, samtidigt som man tillgodoser mänskliga behov och accepterar att biologisk mångfald, avskogning och ökenspridning alla är problem som man åtagit sig att finanisera, men som till och med en kapitalistisk ekonomi baserad på förnybar energi ändå skulle misslyckas att ta itu med.
** (“Donut- eller Doughnut-ekonomin är en ekonomisk modell som används för att mäta ekonomins prestanda i förhållande till hur människors behov tillgodoses utan att överskrida jordens ekologiska gränser.” Wikipedia)

Ju mer vi producerar, desto mer energi använder vi och ju fler resurser behöver användas. Dessa processer kan effektiviseras, men tillväxt innebär att det behövs mer utrymme för energiinfrastruktur för att elektrifiera vår ekonomi, och mer för att odla mat och material till kläder, och för att bygga ut vägbeståndet och för att lagra avfall, samt att utvinna mineraler till förnybara energikällor och batterier.

Detta är inte problem som en framtida generation ska behöva lösa; Hickel hävdar att det kommer att vara svårt nog att fasa ut fossila bränslen från vår ekonomi, och ännu svårare från en som fortsätter att växa sig större. Vi måste åtminstone sakta ner och minska den under det kommande decenniet för att göra övergången från olja till förnybar energi möjlig. Idén om nerväxt handlar inte om att sänka BNP i sig, utan snarare att inte fokusera på den som ett mål i sig. Vi måste utvidga och utveckla vissa sektorer (förnybara energikällor, hälso- och sjukvård, kollektivtrafik, barnomsorg osv.) Medan vi snabbt krymper andra (fossila bränslen, vapen, reklam osv.) Genom att avsluta föråldrad planering, dela på samhällets tillgångar som bilar och gräsklippare och begränsa lagring av avfall, skulle fokus läggas på kvalitet snarare än på tillväxt.

Ekonomisk demokrati, klimatförändringar och behov

Ekonomisk demokrati skulle möjliggöra denna övergång till att rikta in sig på de behov som finns. De flesta som hör ordet ’nationalisering’ tänker på ett Crownföretag *** som drivs av formella byråkrater, men det måste inte se ut så. Enligt en samarbetsmodell skulle arbetare, konsumenter, ursprungsbefolkningar, marginaliserade grupper och forskare kunna prioriteras som intressenter – för att omstrukturera företagsstyrelser till ”ekonomiska parlament” som väljer ledningar som eftersträva sociala behov snarare än vinst för vinstens skull. Ett grönt företag eller en sektor som är strukturerad på detta sätt skulle inte behöva läsa börsnoteringar – dess kunder skulle finnas där mitt i styrelsen och skulle kunna ge direkt feedback om samhällets behov som balanserades med arbetstagarrättigheter och rättvisa löner. Rand avfärdar energikooperationer som för små, men det handlar bara om att strukturera om alla storlekar, så att aktieägarstyrning ersätts med bidrag från arbetskraften och från samhället. Medan han med rätta hävdar att en hög nivå av industriell kapacitet och expertis är nödvändig för en snabb utfasning av fossil energi, är det inte klart varför den måste åtföljas av kapitalismens maktförhållanden.
***(“Crown-företag i Kanada är statliga organisationer/företag med en blandning av kommersiella och offentliga politiska mål. De ägs direkt och helt av kronan.” Wikipedia)

Rand hävdar att marknaderna omfattas av demokratiska regler, men kapitalister saboterar rutinmässigt demokratin. Det är avslöjande att Rand förespråkar en ”sabotör” som Elon Musk som en av de schyssta grabbarna. Musk hyllas ofta som en klimatfrälsare men han är ett utmärkt exempel på de risker som finns inneboende till och med i den gröna kapitalismen. Musk har en nettovärde på 180 miljarder dollar (USD), ett symptom på den ojämlikhet som produceras av marknadssystemet.

Elon Musk är anti-facklig och struntade i lokala bestämmelser genom att skicka arbetare tillbaka till Teslas fabrik i Kalifornien under COVID-pandemin, han stämde delstaten och hotade att flytta fabriken på grund av dess ”fascistiska” hälsorestriktioner. 400 Tesla-arbetare har sedan dess fått viruset. Hans vision om kollektivtrafik är vägar som kryllar av elbilar i stället för bensinbilar samtidigt som han bedriver skrämselpropaganda mot de främlingar och ”seriemördare” man kan stöta på i kollektivtrafiken. Musk arbetar nu med vapenleveranssystem för den amerikanska militären. Problemet med marknadssystem som ger mycket makt till ett fåtal människor är att makt ofta används på okontrollerade och tvivelaktiga sätt.

Men kan inte kapitalismen reformeras med bättre sociala program, högre minimilöner och beskattning av de rika? Vi måste absolut kämpa för dessa åtgärder, men att ha några få människor med mycket makt i ett samhälle, innebär att de bär ett stort ansvar för deras framgång. De rika kan enkelt plädera emot eller stödja kampanjer för att vända progressiv politik; de kan övertyga människor om att jobben kommer att gå förlorade eller outsourcas på grund av högre kostnader för företagen eller fackliga regler.
Rand verkar ointresserad av att väsentligt beskatta de rika. Han stöder intäktsneutrala koldioxidskatter som ”balanseras” av skattesänkningar för företagen, och att använda offentliga medel för att subventionera gröna företag.

En grön bank är en bra idé, men varför ge den privata sektorn fler utdelningar istället för att använda oss av miljardärers enorma rikedomar, företagens kontantreserver, kapitalvinster och skatteparadis för att finansiera en grön revolution som inkluderar prisvärda bostäder, utbyggnad av hälso-och sjukvård, kollektivtrafik, och socialt stödsystem etc? Rand ser helt enkelt inte på dessa saker som nödsituationer och inser inte den transformativa möjlighet som klimatförändringarna ger.

Vi har framför oss en rad nödsituationer, och inte enbart klimatförändringar utan också andra nödsituationer, och vi kan inte lita på att de människor och system som har orsakat dem, ska få styra övergången, eller ens nästa stora kris för den delen. Den verkliga lösningen är att demokratisera ekonomin – hantera risker genom att ge dem makt vars liv påverkas av resultatet- och makt att hantera den sammanhängande krisen vi möter med en gemensam uppsättning lösningar.

Trots allt tal om behovet av akuta klimatåtgärder avslutar Rand sin bok och menar att vi kanske måste acceptera tre graders uppvärmning. Men det är inte förhandlingsbart. Två grader har alltid varit den gräns som måste understigas för att klimatsystemet inte ska rusa mot katastrofala och oåterkalleliga följder, så det som överskrider det duger inte. Tom Rand ignorerar kapitalismens kriser när han ska bekämpa klimatförändringarna, med en strategi som inte ens skulle klara av tvågradersmålet.

Relaterat.
Kapitalismens låtsaslösningar på klimatkrisen.
Varför stödjer Rockefellerfamiljen klimat- och miljöinitiativ?
Ulf Karlström: Varför stödjer Rockefellerfamiljen klimat- och miljöinitiativ?
Ulf Karlström: Mellan klimatförnekare och klimatalarmister. Vad kan man tycka om Klimatet, Globaliseringen och Kapitalet?
USA:s hyckleri om klimatpåverkan och överträdelser av mänskliga rättigheter – Jeffrey Sachs.
Hur USA:s militarism och klimatet är djupt sammankopplade.
5 orsaker till klimatförändringar: Från fossila bränslen till kapitalism.
Mellan klimatförnekare och klimatalarmister. Vad kan man tycka om Klimatet, Globaliseringen och Kapitalet?
“Nu handlar det inte bara om klimatet. Detta är rå klasskamp.” Är det verkligen så?
Varför säger världsledande företag att de vill stödja FN:s klimatarbete?
Behövs socialism för att rädda klimatet??
Endast demokratisk socialism kan rädda klimatet! Kapitalismen har misslyckats.
Bill Gates: “Kapitalismen kan inte rädda klimatet” – Är han socialist?
Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen?
Nu tvingas vi inse klimatförändringen – och behovet av samhällsplikt.
“Får jag en kopp sol, tack”? Forskare har omvandlat solenergi till flytande bränsle.
Vad är egentligen “New Green Deal”? Reform eller revolution?
Bra klimatavtal eller ett avtal som inte är ett avtal
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga
Kan man verkligen hindra klimatkatastrofen?
Hur bör socialister diskutera och formulera klimatfrågan?
NY FN-rapport om klimatet

Sveriges regering: Agenda 2030 och globala målen.
Sveriges regering: En samlad politik för klimatet