Historien om Joe och Hunter Biden, censureras av USA-pressen – även av The Intercept

7
1990
Joe och Hunter Biden.. New York Post.

Denna artikel från 29/10 om Joe och Hunter Biden har censurerats av The Intercept och får den mycket kände juristen och journalisten, Pulitzer-prisvinnaren Glenn Greenwald att lämna The Intercept som han var med om att starta. Glenn Greenwald var ledande att då på The Guardian publicera Edward Snowdens avslöjanden år 2013.

Den har mycket snabbt översatts av Rolf Nilsson. Tusen tack!

Rolf bidrar med en upplysande kommentar efter artikeln.

Artikeln är på ungefär 6000 ord, ungefär tre gånger så lång som en vanlig artikel. Jag har därför förkortat den med drygt 1/3, utan att huvudinnehållet påverkats nämvärt – enligt min åsikt i alla fall.

Glenn Greenwald har snabbt publicerat en annan artikel där han beskriver förhållandena som medfört att han lämnar The Intercept.


“Ett försök att bedöma vikten av kända bevis, och en kritik av medias lögner för att skydda deras favoriserade kandidat, kunde inte publiceras på The Intercept”

Jag (Glenn Grennwald)  publicerar här det senaste utkastet till min artikel om Joe och Hunter Biden – det senaste som Intercept-redaktörerna såg innan de berättade att de vägrar att publicera den utan stora strukturella förändringar, som innebär att alla avsnitt som är kritiska till Joe Biden avlägsnas, kvar blir bara en smal artikel som kritiserar medier.

Jag kommer också, i ett separat inlägg, att publicera all kommunikation jag hade med Intercept-redaktörer kring den här artikeln så att ni kan se censur i aktion och, med tanke på Intercepts nekanden, själva avgöra (det här är den typ av transparens som ansvariga journalister tillhandahåller, och som the Intercept intill denna dag vägrar att tillhandahålla angående sitt uppförande i berättelsen om Reality Winner.

Detta utkast borde egentligen ha gått igenom ytterligae en runda med korrekturläsning och redigering av mig  – men det är viktigt för integriteten i påståendenas att publicera utkastet i den form som Intercept-redaktörerna senast såg, och då meddelade att de, som ett villkor för publicering, inte bara skulle “redigera” utan helt enkelt slakta:

DEN VERKLIGA SKANDALEN: U.S. MEDIA ANVÄNDER OSANNINGAR FÖR FÖRSVARA JOE BIDEN FRÅN HUNTERS E-POST

New York Posts publicering för två veckor sedan av e-postmeddelanden från Hunter Bidens bärbara dator, relaterade till vice president Joe Bidens arbete i Ukraina, och efterföljande artiklar i andra medier om Biden-familjens strävan efter affärsmöjligheter i Kina, utlöste extraordinära ansträngningar av en de facto sammanslutning av media, Silicon Valley-jättar och underrättelsetjänsten för att tysta ner dessa uppgifter.

Ett resultat är att Biden-kampanjen drog slutsatsen att det inte finns något behov för den ledande presidentkandidaten att ta itu med även de mest grundläggande och relevanta frågor som dessa uppgifter ger upphov till.
Istället för att fördöma Biden för att han väljer att ignorera dessa frågor har journalister istället gått i spetsen för att hitta på ursäkter för att rättfärdiga hans tystnad.

Efter den första artikeln i New York Post har både tidningen och andra nyhetsbyråer publicerat många andra e-postmeddelanden och texter som påstås vara skrivna till och från Hunter, vilket återspeglar hans ansträngningar att få sin far att vidta åtgärder som vicepresident till nytta för det ukrainska energibolaget Burisma, i vars styrelse Hunter satt för en månatlig ersättning på $ 50.000, liksom förslag till lukrativa affärsavtal i Kina, baserade på hans inflytande över sin far.

Individer som ingår i några av e-postkedjorna har bekräftat innehållets äkthet [https://www.foxnews.com/politics/hunter-biden-china-email-source-verifies] .

En av Hunters tidigare affärspartners, Tony Bubolinski, har trätt fram för att bekräfta äktheten hos många av e-postmeddelandena och för att hävda att Hunter, tillsammans med Joe Bidens bror Jim, planerade att involvera den tidigare vice presidenten i åtminstone en affärsuppgörelse i Kina.

Hittills har inget bevis lagts fram av Bubolinski för att Biden någonsin fullbordat sitt deltagande i någon av de diskuterade affären. Wall Street Journal säger att man inte hittade några företagsregister som bekräftar att en affär slutfördes och att “textmeddelanden och e-postmeddelanden med anknytning till satsningen, vilka Bobulinski tillhandahöll tidningen, främst från våren och sommaren 2017, inte visar att Hunter Biden eller James Biden diskuterande någon roll för Joe Biden i det här företaget. ”

Förra söndagen (25/10) drog New York Times en liknande slutsats även om inga dokument bevisar att en sådan affär fullbordades, visar ”anteckningar av Bobulinski att Hunter Biden och James Biden under 2017 var inblandade i förhandlingar om ett joint venture-företag med det kinesiska energi- och finansföretaget CEFC China Energy, ” och “klargör att Hunter Biden såg sitt efternamn som en värdefull tillgång, och åberopar ilsket sin “familjs varumärke” som en anledning till att han är värdefull för den föreslagna affären.”

Dessa dokument visar också, enligt the Times, “att de länder som Hunter Biden, James Biden och deras medarbetare planerade att rikta sig till för affärer sammanföll med nationer där Joe Biden tidigare hade varit inblandad i egenskap av vicepresident.”

Strassel noterade att ”ett ’förväntningsdokument’ från maj 2017 visar att Hunter mottog 20% av aktierna i satsningen och reserverar ytterligare 10% för ’den stora mannen’ – som Mr. Bobulinski intygar är Joe Biden.”
Och den oberoende journalisten Matt Taibbi publicerade i söndags en artikel med riklig dokumentation som tyder på att Bidens försök att byta ut en ukrainsk åklagare 2015 gynnade Burisma.

Allt dettaa nya material, vars äkthet aldrig har ifrågasatts av Hunter Biden eller Biden-kampanjen, väcker viktiga frågor om huruvida den tidigare vicepresidenten och nuvarande ledande presidentkandidaten var medveten om sin sons ansträngningar att nasa inflytande hos Vicepresidenten för vinst, och även om huruvida vicepresidenten någonsin, inom ramen för sin officiella ställning, vidtagit åtgärder i avsikt, åtminstone delvis, att gynna sin sons affärsföretag. Men under de två veckor som gått sedan New York Post publicerade sin ursprungliga berättelse har en sammanslutning av landets mäktigaste enheter, inklusive dess nyhetsmedier, vidtagit extraordinära åtgärder för att dölja och begrava dessa frågor, snarare än att försöka ge svar på dem.

New York Post hävdade att de ursprungliga dokumenten erhölls när en bärbar dator med vattenskador, som innehöll dem, lämnades in på en verkstad i Delaware och sedan aldrig hämtades, vilket innebar att verkstadens ägaren fick tillgång till datorns innehåll och sedan överlämnade dokumenten till både FBI och en advokat som arbetade för Trump-rådgivaren Rudy Giuliani.

Verkstadsägaren bekräftade denna berättelse i intervjuer med nyhetsmedier. Varken Hunter eller Biden-kampanjen har förnekat dessa påståenden.

Publicering av den första New York Post-berättelsen ledde till en mycket ovanlig censurkampanj från Facebook och Twitter.

Glenn Greenwald, 2014. Foto: David dos Dantos. Licens: CC BY 3.0, Wikimedia
Glenn Greenwald, 2014. Foto: David dos Dantos. Licens: CC BY 3.0, Wikimedia

Och medan Twitters vd Jack Dorsey bad om ursäkt för Twitters hantering av censuren och upphävde den politik som ledde till att alla länkar till historien blockerade berättelsen, fortsätter New York Post, landets fjärde största tidning, att vara utestängd från sitt Twitter-konto, och kan, under nästan två veckor, inte göra några inlägg när valet närmar sig.

Efter att denna inledande censur kom från Silicon Valley, vars anställda och oligarker nästan uteslutande har donerat [https://www.protocol.com/tech-political-donors-2020-amazon-apple-facebook-google-microsoft ] pengar till Biden-kampanjen [https://www.wired.com/story/silicon-valley-opens-wallet-joe-biden/], var det landets medier och före detta CIA- och andra underrättelsetjänstemän som gick i spetsen för att hitta på skäl till varför historien skulle avfärdas, eller åtminstone behandlas med förakt. Som vanligt, under Trump-eran, var det centrala temat för att uppnå detta mål ett obestyrkt påstående om Kremls ansvar för historien.

Många nyhetsmedia, inklusive , citerade snabbt ett offentligt brev undertecknat av tidigare CIA-tjänstemän och andra agenter i säkerhetsstaten som hävdade att dokumenten bar de “klassiska kännetecknena” för “rysk desinformation”. Men som media och till och med underrättelsetjänster nu efter hand medger, har inga bevis någonsin lagts fram för att bekräfta detta påstående.
Fredagen 22/10 rapporterade New York Times att “inga konkreta bevis har framkommit att den bärbara datorn innehåller rysk desinformation” och tidningen sade att även FBI har “erkänt att den inte hittat någon rysk desinformation på den bärbara datorn. ”

Washington Post publicerade 24/10 en debattartikel som tillkännagav att “Vi måste behandla Hunter Biden-läckan som om den vore en utländsk underrättelseoperation – även om den förmodligen inte är det. ”

Till och med brevet från de före detta underrättelsetjänstemännen som citerats av The Intercept och andra media, som antydde att detta var en del av något “ryskt desinformations” -program, medgav uttryckligen att “vi inte har bevis för rysk inblandning”, även om många medier utelämnade detta avgörande erkännande när man citerar brevet i avsikt att avfärda historien som en Kreml-komplott:

Trots denna fullständiga brist på bevis antog Biden-kampanjen frasen om “ryskt desinformations”, använd av underrättelsetjänstemän och media, som sitt mantra för varför materialet inte borde diskuteras.

De få journalister som örsökte diskutera dessa uppgifterna har baktalats. För brottet att helt enkelt omnämna det på Twitter den första dagen fick New York Times reporter Maggie Haberman sitt namn nedsättande omnämnt hela morgonen tillsammans. CBS News Bo Erickson attackerades i stor utsträckning även han.

Att det är oansvarigt och till och med oetiskt att nämna dessa dokument blev en genomgående åsikt i mainstream-journalistiken.. Se vidare här.

För att rättfärdiga sitt eget programs misslyckande med att bevaka historien, använde ’60 Minutes’ Leslie Stahl en helt annan motivering.

I söndags (25/10) låtsades CNN: s Christiane Amanpour knappt vara intresserad av någon journalistik kring historien. Detta och andra exempel vusar hur USA: s mesta mainstream-journalister öppet tillkännager att de vägrar att ens överväga vad dessa dokument har att säga om den demokratiska presidentkandidaten:

Taibbi skrev i söndags om detta smaklösa mediaspektakel: “De minst nyfikna människorna i landet verkar just nu vara de bäst vitsordade nyhetsmedierna, en situation som normalt bara förekommer i bananrepubliker.”

Alla dessa ursäkter och förevändningar – som till stor del härrör från nationella media som är tydliga i sin iver för att Biden ska vinna och de slår en skyddande mur runt Biden.

Alltså vet den ledande presidentkandidaten att han inte behöver svara på ens de mest grundläggande frågorna om dessa dokument, eftersom de flesta av de stora tidningarna redan har signalerat att de inte kommer att pressa honom att göra det.

Vi ställde nio frågor som allmänheten absolut har rätt att få svar på, om dessa dokument till hans kampanj, inklusive:

– om han hävdar att e-postmeddelandena eller texterna är fabricerade (och i så fall vilka)

– om han vet om Hunter verkligen lämnade in en bärbar dator på verkstaden i Delaware

– om Hunter någonsin bad honom träffa Burisma-chefer eller om han faktiskt gjorde det;

– om Biden någonsin kände till de affärsupplägg i Ukraina eller Kina som bedrevs av hans son och bror, i vilka Biden var en föreslagen deltagare och,

hur Biden kunde rättfärdiga att lägga ner så mycket energi som vicepresident på att kräva att den ukrainska allmänna åklagaren skulle avskedas och varför ersättaren – Yuriy Lutsenko, vilken inte hade någon erfarenhet av juridik; som var en kumpan till Ukrainas president Petro Poroshenko; och som själv hade en historia av korruptionsanklagelser – var ett cceptabelt val om Bidens mål verkligen var att bekämpa korruption i Ukraina snarare än att gynna Burisma eller kontrollera ukrainska inrikesfrågor för något annat ändamål.
Läs mera här.

Fram till idag har varken Hunter Biden eller Biden-kampanjen ens sagt om de hävdar att e-postmeddelandena och andra dokument – som de och pressen fortsätter att kalla “rysk desinformation” – är förfalskningar eller om de är äkta.

Påståendet att materialets äkthet inte kan verifieras, ursäkter som används bland annat av Leslie Stahl och Christiane Amanpour är uppenbart falskt och av flera skäl.

I egenskap av en som har rapporterat om liknande stora arkiv i samarbete med ett flertal medier runt om i världen (inklusive Snowden-arkivet 2014 och Intercept’s Brazil Archive [https://theintercept.com/series/secret-brazil-archive/ ] under det senaste året vilket visar på korruption av höga Bolsonaro-tjänstemän [https://apnews.com/0e998ebedbd64f6d868a3fa570ed1f6c]), och som också bevakade rapporteringen av liknande arkiv från andra källor (Panama Papers, WikiLeaks krigsloggar från 2010 och DNC / Podesta-e-postmeddelanden från 2016), står det klart för mig att dokumentet från Hunter Bidens e-postmeddelanden har verifierats på sätt som liknar verifieringen av dessa dokument.

Redaktören: Här beskriver Glenn Greenwald ingående proceduren som starkt talar för att dokumenten är äkta.

Bidens tystnad är kanske inte avgörande för frågan om materialets äkthet, men när den läggs till berget av andra autentiseringsbevis är det ganska övertygande: åtminstone lika övertygande som i andra rapporter om liknande stora arkiv.

Inga bevis – bokstavligen inga – har presenterats som tyder på att några ryssar deltagit i spridningen av detta material, än mindre att det var en del i någon officiell intrig från Moskva. Ändå publicerades påståendet att detta var “rysk desinformation” i otaliga nyhetssändningar, tv-sändningar och av journalister på sociala medier, vanligtvis genom att peka på obevisade påståenden från tidigare CIA-tjänstemän.

Värre är “desinformations” -delen i medias ekvation. Den lätthet med vilken nyhetsbyråer, som borde vara misstänksamma mot obevisade uttalanden från underrättelsetjänsten, istället publicerat sina påståenden om “rysk desinformation” är minst sagt alarmerande.

Medierna är tydligt angelägna om att inte ställa Biden till svars i frågan om han är inblandad i korruption gentemot Ukraina och Burisma.
Mycket av denna dispyt handlar om Bidens aggressiva ansträngningar som vicepresident i slutet av 2015, då han tvingar den ukrainska regeringen att avskeda sin överåklagare, Viktor Shokhin, och att ersätta honom med någon som är godtagbar för USA, vilket visade sig vara Yuriy Lutsenko. Dessa händelser är obestridda på grund av en video av Biden där han skryter inför publik om hur han flög till Kiev och tvingade ukrainarna att avskeda Shokhin, för att inte gå miste om 1 miljard dollar i stöd.

Men två stora frågor har sedan länge föranletts av dessa händelser, och de nyligen publicerade e-postmeddelandena gör dem mer angelägna än någonsin:

1) var avskedandet av den ukrainska allmänna åklagaren av så hög prioritet för Biden, som vicepresident för USA, utifrån hans sons mycket lukrativa roll i Burismas styrelse och
2) om inte det var motivet, varför var det så viktigt för Biden att diktera vem som skulle vara Ukrainas överåklagare?

Det vanliga svaret på frågan om Bidens motiv – vilket är det som ges av både Biden själv och hans försvarare i medierna – är att han, tillsammans med IMF och EU, ville att Shokhin skulle avskedas för att USA och dess allierade var angelägna om att städa upp Ukraina, och de betraktade Shokhin som otillräcklig i arbetet med att bekämpa korruption.

Washington Posts Glenn Kessler [https://www.washingtonpost.com/politics/2020/10/14/hunter-bidens-alleged-laptop-an-explainer/] godkände också Bidens viktigaste försvar: att avskedandet av Shokhin var dåligt och inte bra för Burima. ”USA betraktade [Shokhin] som ineffektiv och beroende av Porosjenko och Ukrainas korrupta oligarker. I synnerhet hade Shokin inte genomfört en utredning av grundaren av Burisma, Mykola Zlochevsky, ” hävdar Kessler.

Men det påståendet är inte alls seriöst. USA och dess europeiska allierade är inte emot korruption av sina marionettregimer. De är allierade med de mest korrupta regimerna på planeten, från Riyadh till Kairo, och har alltid varit.

Utöver det kan man fråga sig vilket syfte Biden hade då han krävde att ukrainska chefsåklagaren skulle ersättas av Yuriy Lutsenko.

Lutsenko hade trots allt “ingen juridisk bakgrund som allmän åklagare”, var främst endast känd som en lakej till Ukrainas president Petro Poroshenko, tvingades 2009 att “avgå som inrikesminister efter att ha hållits kvar av polisen på Frankfurts flygplats för att vara full och orolig “och “fängslades därefter för förskingring och missbruk av ämbetet, även om hans försvarare sa att domen var politiskt motiverad. ”

Biden berättade personligen för Porosjenko att Lutsenko var ett acceptabelt alternativ och beviljade omedelbart 1 miljard dollar i stöd efter det att Lutsenko utnämts. Bidens acceptans av någon som Lutsenko talar starkt för att bekämpning av ukrainsk korruption inte var hans skäl.

Det är sant att inga bevis finns för att Bidens motiv för att kräva Shokhins uppsägning var att gynna Burisma. New York Times publicerade 2019 en av de mest omfattande utredningarna som hittills har gjorts till försvar för Biden beträffande Ukraina och avskedandet av denne åklagare.

Bidens påtryckningskampanj fungerade så småningom. Åklagaren, länge ett föremål för kritik från andra västländer och internationella långivare, röstades månader senare ut av det ukrainska parlamentet.

Bland dem som hade en andel i resultatet var Hunter Biden, Mr. Bidens yngre son, som vid den tiden satt i styrelsen för ett energiföretag, ägt av en ukrainsk oligark som hade varit aktuell för undersökning av den avskedade åklagaren.

The Times tillade: “Herr Shokhins kontor hade bortsett från utredningar av [Burismas miljardärgrundare] Zlochevsky och hans företag, inklusive Burisma.” Däremot sa de att Lutsenko, ersättaren som godkändes av vice president Biden, “initialt fortsatte att utreda Zlochevsky och Burisma, men befriade honom från alla anklagelser inom tio månader efter tillträdet.”

Så oavsett om det var Bidens avsikt att ge Burisma fördelar genom att kräva Shokhins avskedande, slutade affären gynnsamt för Burisma med tanke på att den helt oerfarna Lutesenko “befriade [Burismas grundare] från alla anklagelser inom tio månader efter tillträdet.”

Den nya omfattande rapporten från journalisten Taibbi i söndags stöder också starkt uppfattningen att det fanns tydliga motsättningar mellan Shokhin och Burisma, så att avskedandet av den ukrainska åklagaren skulle ha varit till nytta för Burisma. Taibbi, som rapporterade i många år medan han var baserad i Ryssland och fortsätter att vara mycket välunderrättad inom regionen, utvecklade saken mer i detalj.

Men den verkliga skandalen är inte den tidigare vicepresidentens dåliga uppförande utan beteendet av hans anhängare och allierade i amerikanska medier. Som Taibbis rubrik uttryckte det: “Nedtystandet en större skandal än den faktiska historien.”

Sanningen är att den amerikanska pressen har planerat för det här ögonblicket i fyra år – hittar på motiv för att vägra att rapportera om material som kan hjälpa Donald Trump att väljas om. En viktig faktor är den obestridliga sanningen att journalister med nationella nyhetsmedier baserade i New York, Washington och västkuststäder i hög utsträckning, inte bara gynnar Joe Biden, utan också förtvivlat väl vill se Donald Trump besegrad.

Många journalister bryr sig inte ens om att låtsas: Kritik av Joe Biden attackeras ofta, inte i första hand av Biden-kampanen utan av politiska journalister vid nationella nyhetsbyråer, som inte hemlighåller sin iver att hjälpa Biden att vinna.

Men mycket av detta har att göra med bieffekterna från 2016 års val. Under den kampanjen fullgjorde nyhetsmedier, inklusive The Intercept, sitt arbete som journalister genom att rapportera om innehållet i publiceringsvärda, autentiska dokument: nämligen e-postmeddelanden som publicerats av WikiLeaks från John Podesta och DNC-inkorgarna, som bland annat avslöjade korruption så allvarlig att det tvingade fram avskedande av DNC: s fem bästa tjänstemän. Att materialet kanske hackades och att underrättelsetjänster påstod att Ryssland var ansvarigt, tar inte bort inte dokumentens nyhetsvärde, och media i hela landet rapporterade deras innehåll upprepade gånger.

Joe Biden har samlat in mer kampanjbidrag än president Trump från områden i USA som hyser de rikaste och mest utbildade i landet och har samlat in mer pengar än Trump under alla utom två dagar under de senaste två månaderna. I postnummer med en medianhushållsinkomst på minst 100 000 dollar, slog fick Biden bidrag på 486 miljoner dollar mot endast 167 miljoner dollar för Trump.

Medianhushållet i USA tjänade 68 703 USD år 2019. I områden med högre medianinkomst slog Bidens insamling Trump med 389 miljoner dollar medan låg Trump låg före med 53,4 miljoner dollar i områden med lägre medianinkomst..

Eftersom de vill undvika en upprepning av förakt från egna extremt pro-demokratiska, anti-Trump-kretsar, har de nationella medierna kommit på en standard för valårs-rapportering om hackat material som aldrig tidigare funnits och som är helt motsatt kärnan i journalistikens ändamål. Washington Posts VD Marty Baron utfärdade till exempel ett memo fullt av varningar om hur WP-reportrar bör eller inte bör diskutera hackat material även om deras äkthet inte ifrågasätts.

Att en nyhetskanal bara skulle tänka tanken att avstå från att rapportera om material som de vet är äkta och som ligger i allmänhetens intresse, på grundval av dess ursprung är motsatsen till hur journalistik har utövats.
Under dagarna före valet 2016 fick New York Times till exempel per brev ett år av Donald Trumps skattedeklarationer och NYT rapporterade om dess innehåll trots att de inte hade någon aning om vem som skickade det till dem eller hur personen fick det: stulits eller hackats av en utländsk makt?.

I diskussionen förklarade tvåfaldige Pulitzerpris-vinnaren David Barstow övertygande vad som alltid varit huvudprincipen för journalistik: nämligen det att en journalist bryr sig bara om två frågor – (1) är dokument giltiga och (2) är de i allmänhetens intresse? – men bryr sig inte om vilka motiv en källa har för att tillhandahålla dokumenten eller om hur de erhölls, när de beslutade om att rapportera dem:

De amerikanska medierna klagar ofta
över att människor har tappat förtroendet för dem och att många anser att Fake News-webbplatser är mer tillförlitliga än etablerade nyhetskälor. De är bra på att klaga över detta, men mycket dåliga på att fråga om något i deras eget beteende ligger till grund för det.

Som min kollega Lee Fang uttryckte det i söndags [https://twitter.com/lhfang/status/1320448036418404353] ”Partiskheten och dubbelmoralen i media är otrolig i år, och mycket av de förment oberoende vänstermedierna är lika fega och konforma som de vanliga bolagsmedierna. Alla kollar varifrån vinden blåser och agerar utifrån rädsla.” När han diskuterade sin rapport 25/10 sammanfattade Taibbi den viktigaste punkten “Hela poängen är att pressen går vilse när den bryr sig mer om vem som drar nytta av informationen än om den är sann.”


Översättarens kommentar:

Omni skriver så här:

”Greenwald säger upp sig efter påstådd Bidencensur
Journalisten Glenn Greenwald har sagt upp sig från nyhetssajten The Intercept som han startade 2013 efter sitt stora avslöjande om läckorna från Edward Snowden.
I sitt uppsägningsbrev anklagar han sina redaktörer för att ha censurerat en debattartikel han skrev om Joe Biden och hans son Hunter Biden tidigare i veckan.
Greenwald påstår att redaktörerna vägrade att publicera artikeln om han ”inte gick med på att ta bort alla stycken som var kritiska mot kandidaten som de vill ska vinna”.
Chefredaktören Betsy Reed säger i ett pressmeddelande att Greenwalds version av berättelsen är full av felaktigheter.”

Det saken handlar om är att Joe Bidens son, Hunter Biden, bedrivit affärer i Ukraina och i Kina. I Ukraina har han suttit i styrelsen för det Ukrainska energibolaget Burisma, för en månatlig ersättning på $ 50.000. I Kina har det handlat om lukrativa affärsavtal i Kina som baserades på hans inflytande över sin far tillsammans med sin farbror James Biden.

Det hela rullades upp när innehållet på en bärbar dator, tillhörig Hunter Biden, offentliggjordes. Datorn lämnades in på verkstad i Delaware för reparation, men hämtades aldrig ut, och verkstadsägaren lät offentliggöra innehållet på hårddisken, vilket bl.a. utgjordes av e-postmeddelanden som avslöjade att Hunter utnyttjade sin fars ställning som vicepresident för att undkomma granskning i Ukraina. Joe Biden fick genom påtryckningar (ett godkännande för utbetalning av ett miljardlån till Ukraina) statsåklagaren utbytt till en mer anpasslig person, som lade ner utredning om korruption i Burisma.

Eftersom hela historien komprometterar Joe Biden inför presidentvalet och kan påverka utgången, har media som stödjer Demokraterna, inte velat skriva om affären, vilket Greenwald är mycket kritisk till.

Omni länkar också till:

Glenn Greenwalds uppsägningsbrev.

Pressmeddelande från The Intercept

Betsy Reed, CNN: Glenn Greenwald kräver att helt själv få bestämma vad han ska publicera och tycker att alla som inte håller med honom är korrupta
CNN

Greenwald publicerade senare ett utkast av artikeln med rubriken “The real scandal: US media uses falsehoods to defend Joe Biden from Hunter’s emails” ()
NY Times

Detta utkast föreligger här ovan, översatt av mig.”

Redaktören: Och därefter förkortat på grund av längden.

Relaterat

Biden och Trump – Är problemet Coronapandemin, klimatet eller vad?
Vad står Bidens “flexibilitet” för?
Är Joe Biden ett bra alternativ till Donald Trump? Stödde Jugoslaviens förstörelse, motarbetade visselblåsare
Åtta sätt som gör USA:s valsystem odemokratiskt.
I USA gäller inte en grund för demokrati: En person- en röst!? Va!
Demokratin fungerar dåligt i USA enligt första vetenskapliga studien.
USA:s odemokratiska val.
Demokratin i USA fungerar dåligt enligt den första vetenskapliga studien.
Jimmy Carter säger till Oprah Winfrey att USA inte längre är en demokrati
Vet Radions “Konflikt” vad demokrati är? Om demokratin i Ryssland, Sverige och USA.
Dollarocracy – Hur pengar har förstört USA:s en gång ganska demkratiska valsystem
Korruption i USA:s politiska ledning
USA: Ekonomisk manipulation och korruption
Korruptionen i Ryssland och i andra länder

7 COMMENTS

  1. BRA ARTIKEL OCH INITIERAD !

    FAKE NEWS & CENSUR I MEDIA INFÖR VALET USA 2020
    RÄCKVIDD OCH FÖRTROENDET FÖR DE TRADITIONELLA MEDIERNA (MSM-Mainstream) I SVERIGE OCH USA ÄR PÅ REKORDLÅGA NIVÅER.

    Förklaringen är bl a fake news, desinformation och censur som präglar rapporteringen av presidentvalet i USA 2020 i både Sverige och USA.
    “Kan media återhämta sig efter det här?”, frågade sig New York Times efter valet i USA 2016.
    Enligt Gallup var förtroende för media i USA 72% 1976, 2015 var det 40% och i september 2016, före valet var det nere på 32% och mätningar efter valet var förtroendet på drygt 20%. I Sverige ligger förtroendet för dagspressen på 32% enligt ”Svenska Medietrender” SOM-Institutet ( Göteborgs Universitet)

    https://www.svd.se/new-york-times-misstag-upprepas-nu-i-sverige

  2. Glenn Greenwald har skrivit många bra artiklar och är tydlig i sin argumentation. Men det var någon fristående journalist som direkt påpekade när The Intercept blev till att detta kommer inte att bli bra. Att ha en superförmögen uppbackare leder till att dennes ryggmärgsreflexer till den egna kretsens förmån kommer att slå igenom. Greenwald lär ha medgett att den ekonomiska tryggheten lockade honom.

    Joe Bidens korruption i alla sammanhang är väl dokumenterad i alternativa medier sedan länge. Den finns där att ta del av för alla som vill veta, vilket är alldeles för få. Joe Biden försöker inte ens dölja sin korruption utan tvärtom, ser den som föredömlig, som när han genom utpressning fick den ukrainske chefsåklagaren sparkad. Hans son har ofta stått till tjänst med smutsjobbet.
    Biden är heller ingen mysgubbe. På 90-talet under Clinton skröt han med att det är dödsstraff i USA för femtiotalet brott: Vi har dödsstraff på allting förutom jaywalking, sade han.

  3. Ja Sputnik News publicerade idag en kort artikel i frågan som jag översatte. Man skriver “En artikel publicerades i mitten av oktober som hävdade att e-post som hämtats från en annan bärbar dator som tillhör Hunter Biden visade hans korrespondens med utländska tjänstemän, som inkluderade att organisera möten med dåvarande vicepresident Joe Biden, Hunters far. En andra bärbar dator som tillhör Hunter Biden, beslagtogs av Drug Enforcement Administration (DEA) i februari, enligt en rapport från NBC News på lördag (31/10). DEA-agenterna letade igenom kontoret hos psykiater Dr Keith Ablow i Massachusetts, som anklagades för sexuella överträdelser, när de enligt uppgift hittade Hunters dator. Den återlämnades sedan till hans advokat, men det är inte klart varför den fanns på läkarmottagningenen. Den 15 oktober publicerade New York Post en artikel som innehöll två e-postmeddelanden som Vadym Pozharskyi, en hög tjänsteman vid det ukrainska energiföretaget Burisma, påstås ha skickat till Hunter. Enligt NY Post tackar en av e-postmeddelandena honom för att ha organiserat ett möte med sin far, medan Pozharskyi i det andra e-postmeddelandet frågar Hunter hur han kunde använda sitt inflytande för att stödja Burisma. President Trump har upprepade gånger kritiserat media för att inte täcka de påstådda korrupta affärer som Hunter Biden hade i Ukraina, eftersom berättelsen om eventuella missförhållanden eftersom historien ignorerades av vanliga medier, förutom Fox News, och tillfälligt blockeras från delning på Twitter.”

  4. Biden-skandalen som halva USA ignorerar. skriver Expressen faktiskt “Intervjun lockade fem miljoner tittare och innehöll graverande uppgifter om Joe Biden. Men det är bara Donalds Trumps väljare som har koll på vad Tony Bobulinski sa. De stora amerikanska medieföretagen har i stort sett ignorerat den.”

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here