Källa: Ben Wray, 21 maj.
Ben Wray är frilansjournalist och samordnare för BRAVE NEW EUROPEs Gig Economy Project. Han är medförfattare till ”Scotland After Britain: The Two Souls of Scottish Independence” (Verso, 2022).
G7-toppmötet i Hiroshima i Japan har använts för att trappa upp västvärldens aggression mot Kina. Historien och den geopolitiska verkligheten säger oss att USA är ett mycket större hot mot världsfreden än vad Kina någonsin kommer att vara.
Bild i ursprungliga artikeln: Ett offer för USA:s atombombning av Hiroshima i Japan 1945 (bild av nofrills).
DET ÄR ett intressant historiskt faktum att även om de europeiska kolonialisterna var de första sjömakterna som underkuvade främmande befolkningar var de ingalunda de första som dominerade haven.
I början av 1400-talet navigerade den kinesiske amiralen Zheng He på sina resor, som nådde så långt som till dagens Saudiarabien, med fartyg som var långt före allt som de europeiska nationerna kunde tillverka vid den tiden. Under fyra och ett halvt århundrade var Kina världens ledande sjömakt, men när européerna förslavade stora delar av södra världen och blev rika på deras resurser hade Kina sedan länge övergivit sina ambitioner på sjöfartsområdet.
Det finns olika orsaker till Kinas ”isolationistiska vändning”, men i grund och botten handlade det om hur de kinesiska eliterna såg på landets utveckling.
”Även om ett stort antal kineser migrerade till Sydostasien visade den kinesiska staten, till skillnad från de europeiska nationerna, inget intresse av att ge militärt eller politiskt stöd till sina undersåtars utlandsverksamhet. Qingdynastin visade däremot stor omsorg om sina kontinentala områden i norr och väster, vilket återspeglar det faktum att Kina såg sig självt som en kontinental snarare än en maritim civilisation”, skriver Martin Jacques i ”When China rules the world”. ”Ironiskt nog var det de europeiska makterna som skulle börja koloniseringen av Sydostasien, särskilt från mitten av 1800-talet.”
Historien kunde ha blivit helt annorlunda om Kina beslutat att bygga vidare på Zheng Hes resor och expandera utåt. Kanske skulle kineserna ha utvecklat samma ”missionerande” iver som europeiska kolonialister använde för att rationalisera sin utländska plundring och underkuvande, en paternalism som fortfarande är stark bland apologeterna för västlig imperialism idag.
Som det är nu förblir Kinas ”kontinentala civilisation”, som Jacques uttrycker det, skoningslös när det gäller den påtvingade assimileringen av dess periferi – se uigurerna och tibetanerna – till det hankinesiskt dominerade centrum, men den har aldrig haft ambitioner att erövra nationer i avlägsna länder. Utöver de länder som landet gränsar till har Kina inga erfarenheter av att backa upp sina ekonomiska muskler med militära interventioner.
Framtiden replikerar aldrig det förflutna, men den ger oss en inblick i vilken typ av världsmakt Kina är och kommer att bli. Medan Förenta staterna – som skapades genom bosättarkolonialism – har försökt införa ”frimarknadskapitalism” över hela världen genom ändlösa krig och institutioner som Världsbanken och IMF, har Kinas förbindelser med andra nationalstater varit kallt transaktionsmässiga och präglats av ett anmärkningsvärt ointresse för samtalspartnerns ideologi. Många västerlänningar betraktar den kinesiska utrikespolitiken som omoralisk, men om man befinner sig i Chile, Irak eller Libyen kan en politik som går ut på att inte lägga sig i det egna landet verka oändligt mycket bättre än västlig inblandning.
Kineserna kan vara hänsynslösa i sina affärer med utländska stater, och de kinesiska företagens tendens att ta med sig sin inhemska arbetskraft när de levererar stora infrastrukturprojekt utomlands retar ofta upp lokalbefolkningen. Men när man jämför med det västerländska kapitalets straffande skuldförpliktelser och IMF:s katastrofala ”strukturanpassningsprogram” som påtvingats skuldnationer, är det då inte konstigt att många stater i det globala syd nu är mycket mer angelägna om att samarbeta med Kina än med sina västerländska motsvarigheter?
Det faktum att det nu finns ett alternativ till västvärlden när det gäller finansiering och investeringar uppmuntrar många av världens fattigaste nationer, som tidigare skulle ha varit tvungna att suga upp allt som nykolonialisterna gav dem. Notera att den tyske ambassadören Herbert Beck fick en utskällning av Namibias president Hage Geingob, efter att Beck klagat på att det finns fyra gånger så många kineser som tyskar i Namibia. Presidenten i Demokratiska republiken Kongo, Felix Tshisekedi, var på samma sätt frustrerad över Frankrikes president Emmanuel Macrons ”paternalistiska” ton vid en gemensam presskonferens nyligen och påminde Macron om att ”Francafrique inte längre existerar”.
Det finns ingen anledning att vara okritisk mot Kinas makt i världen: Xi Jinpings regim är en statskapitalistisk regim med egna geopolitiska intressen. Men dessa intressen motiverar Kina till en annan världsbild än Förenta staterna, vilket Wolfgang Streeck nyligen har påpekat. Medan Uncle Sams projekt är en ny ”bipolär ordning” – att upprätthålla sin ställning som hegemonisk makt i större delen av världen genom att hålla tillbaka Kinas framväxt – verkar Kinas ”geostrategiska projekt däremot vara en multipolär värld”.
Streeck förklarar: ”Av både geografiska och militära skäl kan målet för Kinas utrikes- och säkerhetspolitik egentligen inte vara en bipolär ordning där Kina slåss mot USA om den globala dominansen, och inte heller en unipolär värld med Kina i centrum. Som en landmakt som gränsar till ett stort antal potentiellt fientliga nationer behöver landet först och främst något som liknar en cordon sanitaire, där dess grannländer är bundna till Kina genom gemensam fysisk infrastruktur, fritt beviljade krediter och ett åtagande att hålla sig utanför allianser med potentiellt fientliga externa makter – i motsats till den amerikanska önskan att utsätta världen som helhet för en globaliserad Monroe-doktrin. (Förenta staterna har endast två grannar, Kanada och Mexiko. Det är ganska osannolikt att de blir kinesiska allierade).
”Dessutom uppmuntrar Kina aktivt bildandet av något som liknar en liga av alliansfria regionala makter, inklusive Brasilien, Sydafrika, Indien och andra: en ny tredje värld som skulle hålla sig utanför en kinesisk-amerikansk konfrontation och, vilket är viktigt, vägra att ansluta sig till de amerikanska ekonomiska sanktionerna mot Kina och dess nya klientstat, Ryssland.”
Man får inte glömma att i detta ”nya kalla krig” behåller USA fortfarande sin överväldigande dominans militärt, om än inte längre ekonomiskt. Som Streeck tillägger kan Kina ”inte vara säkert på att det inte skulle förlora ett krig mot USA” och som sådant ”föredrar Kina att ses som en neutral makt bland andra, snarare än en av två kombattanter om världsherravälde”.
Denna obalans i maktförhållandet bidrar till att förklara varför amerikanska provokationer inte möts av ett lika stort gensvar från kinesiskt håll. Ta det mycket viktiga fallet med USA:s sanktioner mot Kinas användning av avancerad halvledarteknik. I ett tal i september meddelade USA:s nationella säkerhetsrådgivare Jake Sullivan att USA övergav sin tidigare strategi att försöka ligga två generationer av chipteknik före Kina, och att man i stället skulle försöka ”behålla ett så stort försprång som möjligt”. Det som följde var en upptrappning av halvledarsanktioner mot Kina från USA och dess allierade, i ett försök att förpassa Kinas 1,4 miljarder människor till en permanent teknisk underlägsenhet. Förutom ett starkt formulerat brev till WTO har Kina inte gett något direkt svar på den amerikanska upptrappningen*, trots att sanktionerna börjar göra ont.
Red: En påminnelse om Harry Trumans uppfattning efter nazi-Tysklands angrepp på 1941. Typ: ”Vi avvaktar och ser vem som verkar vinna”.
Man behöver inte ha någon sympati för Xi Jinpings auktoritära regim för att inse att det är Förenta staterna som förblir det överlägset största hotet mot freden i världen i dag. När G7-länderna samlades i Hiroshima i Japan i helgen var det en påminnelse om att USA:s president Joe Bidens föregångare, president Harry S. Truman, slog till mot civilbefolkningen i den staden med en atombomb cirka 78 år tidigare. Detta var den första användningen av en atombomb i krigsföring, som följdes upp tre dagar senare av USA:s bombning av Nagasaki. Tack och lov har kärnvapen aldrig använts mot civilbefolkningen av något land sedan dess.
Det var anmärkningsvärt att minnet av ett av historiens värsta brott – som dödade mellan 90 000 och 146 000 människor under de första månaderna och många fler på grund av strålningseffekterna långt efteråt – inte användes av Förenta staterna för att reflektera över sig själv, utan för att sikta in sig på Kina. I ett uttalande från Vita huset glömde man att nämna att det var USA som genomförde ”atombombningarna 1945”, innan man snabbt fortsatte med att ta sikte på ”Kinas allt snabbare uppbyggnad av sin kärnvapenarsenal utan insyn eller meningsfull dialog”.
Biden, som vägrade att be om ursäkt för kärnvapenbombningen av Hiroshima, försökte använda resan till Östasien för att samla regionala allierade mot Kina. Rahm Emmanuel, tidigare stabschef för president Obama och numera ambassadör i Japan, beskrev resan som en möjlighet att ”utveckla verktygen för att avskräcka och försvara sig mot Kinas ekonomiska hotelser och vedergällning”.
Den rädsla som besjälar G-7 är det faktum att de nu är mindre än BRICS ekonomiskt sett, en förskjutning som bara kommer att accelerera under de kommande åren. Kina är faktiskt ekonomiskt lika stort som alla G7-länder tillsammans, minus USA. G-7 är desperata att hålla Kina nere och kommer att använda USA:s militära överlägsenhet för att göra det.
På kort sikt bör vi alla vara oroliga för att USA stöder stridsflygplan till Ukraina vid G7-mötet och därmed överskrider ännu en röd linje, men i det stora hela handlar det om Kina. Både historien och den geopolitiska verkligheten säger oss att när det gäller utländska krig bör vi vara mycket mer oroliga för den gamla supermakten i väst än för den nya i öst.
* Kort efter publiceringen av denna artikel genomförde Kina äntligen en viktig motaktion mot USA:s ingripande mot kinesiska halvledare.
Relaterat
Ett krig – mot Kina – kommer insvept i propaganda – men berör oss.
Under ledning av Kina och Indien: Globala Syd försöker fixa till FN.
Nitton länder nya länder vill gå med i BRICS.
Kina ifrågasätter G7-medlemmarnas trovärdighet
Världen har STOR anledning att frukta USA, det enda landet som atombombade oskyldiga civila – två gånger dessutom. Detta land har 20 miljoner människors död på sina händer sedan 1945. Enbart 4,5 miljoner döda i USA:s krig efter 11 september 2001.
Det bästa för världen vore om USA imploderade av sina egna motsättningar. På så sätt slipper världen risken att gå under med den Store Satan.
Vilket betyder också att allt som försvagar denna sataniska enhet är bra – de-dollarization, nya sidenvägen, BRICS. EAEU. SCO och framförallt ekvationen Ryssland+Kina=💞💞💞
Läs gärna också USA:s krig har dödat mer än 20 miljoner i 37 länder 1945-2015, och miljoner i andra länder. Varning för enögdhet
USA har inlett 251 militära interventioner sedan 1991 och 469 sedan 1798
Vår tids stora tävling är mellan mänsklighet och imperialism: USA, Kina, Kuba och Corona.
Tal 4 juli aktion: Latinamerikanskt perspektiv på USA-imperialismen
USA-imperialismen vann: Stoppar ledande Huawei i Sverige med hjälp av SÄPO, Hultqvist och ÖB.
IMF – USA:s ombud för ekonomisk imperialism.
Det sjunkande skeppet – om USA-imperialismens nedgång?
Kampen mot USA-imperialismen – vilka kan vi liera oss med?
Över 100 år av USA-imperialism och över 70 år av statskupper och olaglig valpåverkan.
USA har krigat, stött kupper och påverkat val sedan Andra världskriget.
Irak – ett krig byggd på lögner, med 2,4 miljoner döda.
Utrikesminister Pompeo: “Vi har inget att skämmas för i Mellanöstern” (Fast vi dödat miljoner människor och förstört flera länder)
200 000 döda på grund av USA-stödda angreppskriget mot Jemen!
USA:s sanktioner har dödat tiotusentals människor i Venezuela. Margot Wallström spär på – hur många barn har du dödat Margot?
USA- Forskare: USA världsbäst i manipulering av andra – 45 -länders val.
USA som världspolis.
”Det faktum att det nu finns ett alternativ [ dvs Kina] till västvärlden när det gäller finansiering och investeringar uppmuntrar många av världens fattigaste nationer,”
Hade det varit möjligt utan att Kina hade frångått sin tidigare syn på ekonomiskt system – oavsett vad de nu offentligt kallar det?
Man delegerar ju nu inflytande över ekonomin och uppmuntrar privat entreprenörsskap.
Och vad kan västs socialister lära sig av det?
Ett stark notering här. Uigurer, tibetaner och Han kineser behandlas i texten som olika folk, homogena etniska grupper. Det stämmer inte. Uigurer är ett folk, det folket bildades från först kringströvande stammat på slätterna, stammar som när Siden vägen bildades bosatte sig runt oaserna och blev handlare, från vilket folket uigurerna senare bildades, mycket genom turkiska missionärers arbete för omkring 800 år sedan. Uigurien, eller rättare Altishahr, som dom kallar sitt land, ligger i Tarim bäckenet i Xinjiang. Dom har eget språk, egen kultur, egen historia, och är stolta över det, och egen utsedd regering och självstyre. Altishahr som land och folk är alltså ungefär lika gammalt som Sverige och svenskarna.
Tibet är en region som har ett trettiotal folk med olika språk, i tre språkgrupper, kulturer och historia, och motsvarar begreppet européer.
”Han” är inget folk utan ett samlingsnamn för arvtagare från Han dynastin (206 f.Kr. – 220 e.Kr. ungefär) och gruppen innefattar åtskilliga folk, språk, historia, och kulturer.
Det lär finnas omkring 2,000 folk i Kina, eller etniciteter. De ”55 minoriteterna” är även det en grupperings system som inte stämmer med verkligheten. Till exempel Baima folket ”klassas” som tibetaner, men dom har ingen genetisk, språklig, kulturell eller historisk koppling till Tibet regionen. Dom bor inte ens där.
Kineserna är inte hänsynslösa i sina affärer med utländska stater utan pragmatiska. Om andra sidan i en affär bara förlorar, då är det en dålig affär. ”Affärer” går ut på att båda parter skall vinna, annars är det inte affärer. Att göra goda affärer med kineser grundas ofta på ett ömsesidigt beroende. Jag vinner – du vinner, jag förlorar – du förlorar.
Om ett lokalt utländskt bolag tjänar pengar så kommer som att köpa mer från Kina. Båda vinner.
Att de kinesiska företagen har en tendens att ta med sig en del egen inhemska arbetskraft har främst två orsaker. Dels går det inte att hitta kvalificerad arbetskraft lokalt. Det går inte att anställa 100 civilingenjörer lokalt om det inte finns några civilingenjörer att hitta lokalt. Dels har det med språket att göra. I Kina använder man kinesiska språket, och kunskaper i det hos lokalbefolkningen är som regel lika med noll. Dels finns även en kulturell komponent, istället för ändlösa förklaringar vet alla vad som gäller.
”Xi Jinpings regim är en statskapitalistisk” men den är varken en regim, auktoritär, eller statskapitalistisk. Statens uppgift är att leda, assistera, samordna och organisera, inte att driva företagen eller samhället. Kinesiska staten äger inga förtag i Kina. Denna mycket grova felaktiga inställning är ett produkt av USA propagandan och stämmer inte med verkligheten.
Det enda auktoritära i Kinas samhälle är att det är folkviljan som skall dominera och styra, inte extrema smågrupper som försöker ta makten eller dominera. Presidenten är verkställare av folkviljan, inte en auktoritet som ska driva folket dit han själv vill av egen övertygelse.
Detta system, och att det respekteras, är en av orsakerna till att presidenten och regeringen i Kina åtnjuter 98% folkstöd, bifall och godkännande.
Kina slåss heller inte mot USA om någon globala dominans. Kina vill avskaffa USAs dominans, men inte ersätta den. Kina har kommit att bli ett globalt centrum eftersom nationer nu motsvarande enligt uppgift 86% av mänskligheten väljer att följa Kina, inte tingas att underordna sig Kina, vilket har alltid varit USAs metod för dominans.
USA har heller inte längre någon överväldigande militärt dominans”.
Halvledare. Kina pratar inte bredvid mun, man agerar. Kina leder idag på halvledarområdet, utom i ett par viktiga aspekter. 55% av världens halvledare tillverkas idag av Kina, de mesta på kontrakt i andra länder. Nu kan Kina sedan oktober 2022 producera egna kretsar ner till 7nM, vilket täcker all deras civila interna behov, Kina har utvecklat egna system och utrustning för halvledartillverkning, och bygger just nu 13 nya fabriker. Produktionen kommer att flyttas till inom Kina. En del av den utrustningen kan ta över ett år att bygga. Dessutom kontrollerar Kina råvarorna. Kina har just sanktionerat USAs minnestillverkning, vilket fått USA att gå taket. Enligt USA finlandiserade ASPI i Australien leder Kina globalt mycket stort teknologiskt, och drar ifrån.
Det går inte att komprimera tio års framsteg eller utbildning med att betala tio gånger så mycket. Som USA försöker göra med bidrag som IRA lagstiftningen. Morgondagens framsteg bygger på dagens, precis som man först lär sig multiplikationstabellen, och långt senare Analys 3 på ett universitet. Det finns inga genvägar. Ny kunskap bygger på tidigare kunskap. Att betala tio gånger mer betyder inte att tio års framsteg kan komprimeras till ett år. USA har jagat bort tusentals topp vetenskapare, bland dem omkring 4,000 av världens bästa hjärnor, som åter vänt till Kina efter omfattande förföljelser och trakasserier i USA. ”The China Initiative.”
Det gäller inte bara teknologin, utan mer hur den tillämpas för att förbättra för människorna i samhället. Kinas framsteg trotsar alla försök att förklara för västerlänningar, och jag har försökt. Som Peter Krabbe skriver i sin avskedsblogg, ”Det går inte att åstadkomma några förändringar av betydelse i det system som vi alla sitter fast i.” Sverige kan inte utvecklas. Systemet tillåter inte utveckling, bara variation.
Sverige verkar inte i grunden ha gjort några framsteg eller utvecklats sedan 50-talet, då bilen blev mer av var mans egendom.