Lavrovs skarpa redogörelse inför FN:s säkerhetsråd. ”Mest rätt eller fel”?

30
1976

 

Av Karl Sanchez 21 september https://karlof1.substack.com/p/lavrovs-devastating-unsc-presentation ”Lavrov’s Devastating UNSC Presentation”, en titel som jag modifierat.

Författarens ingress: Min kollega på Moon of Alabama, en psykohistoriker (en person som bedriver psykohistorisk forsknng, dvs. en psykoanalytisk studie av händelser eller personer, ö.a.) postade denna korta bit:

”Reuters har en rubrik som visar oss hur FN-projektion verkligen ser ut. ’Stoppa kriget’ och Zelenskiy behöver inte tala, säger ordföranden för FN:s säkerhetsråd till Ryssland”

Det föranledde mitt svar och inledningen till detta magnifika stycke diplomati av världens kanske bästa diplomat, Sergei Lavrov: Albanien är den nation som för närvarande innehar ordförandeskapet. Lavrov vände på steken. Föreställ er en poängstöt under fäktning:

”Alla fakta om ’konstruktionen’ av den ukrainska krisen har länge varit kända, men de försöker på alla möjliga sätt att tysta ner, att ’avbryta’ hela historien fram till 2014. rför är ämnet för dagens möte, som föreslagits av det albanska ordförandeskapet, mycket lämpligt och tillåter oss att återställa den kronologiska händelsekedjan, och det är i samband med huvudaktörernas inställning till genomförandet av principerna och målen i FN-stadgan.” [Min understrykning]

 

Lavrov fortsätter sedan att sammanfatta hela den smutsiga affären från den första kuppen 2004-5 till idag som en väl erfaren åklagare skulle göra. Enligt min åsikt på ett förkrossande sätt.

Och det var verkligen en undanröjning av de lögner som Blinken och sedan Biden berättade vid FN:s generalförsamling. Det han lämnade till FN:s säkerhetsråd var ett totalt avståndstagande från varje lögn som väst har berättat och sammanfattade många av västs hänsynslösa brott mot FN-stadgan. Men det kommer att vara upp till varje enskild läsare att se/läsa själv och avgöra om Lavrov verkligen levererade ett dödligt slag mot västvärlden i den globala världens ögon:

____________

Lavrov:

”Herr ordförande, Herr generalsekreterare, Kollegor

Den nuvarande internationella ordningen byggdes på ruinerna av och efter den kolossala tragedin under andra världskriget. Den baserades på FN-stadgan, en viktig källa till modern internationell rätt. Mycket tack vare FN var det möjligt att förhindra ett nytt världskrig, åtföljt av en kärnvapenkatastrof.

Tyvärr har det ”kollektiva väst”, under ledning av Förenta staterna, efter det kalla krigets slut godtyckligt tillskansat sig rollen som skiljedomare över hela mänsklighetens öden och, överväldigat av ett exklusivitetskomplex, börjat ignorera arvet från FN:s grundare i allt större utsträckning.

I dag hänvisar västvärlden till de stadgeenliga normerna och principerna selektivt, från tid till annan, uteslutande i enlighet med sina själviska geopolitiska behov. Detta leder oundvikligen till att den globala stabiliteten undergrävs, att befintliga spänningar förvärras och att nya spänningshärdar skapas. Riskerna för globala konflikter ökar också.

Det är just för att stoppa dem, för att styra händelserna i en fredlig riktning, som Ryssland insisterade och insisterar på att alla bestämmelser i FN-stadgan skall respekteras och tillämpas, inte selektivt, utan i sin helhet och i sitt sammanhang, inklusive principerna om suverän jämlikhet mellan stater, icke-inblandning i deras inre angelägenheter, respekt för territoriell integritet och folkens rätt till självbestämmande. Förenta staternas och dess allierades agerande tyder på en systematisk obalans när det gäller de krav som fastställs i stadgan.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott och bildandet av oberoende stater i dess ställe har Förenta staterna och dess allierade grovt och öppet blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter Som USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland offentligt och till och med stolt erkände i slutet av 2013, spenderade Washington 5 miljarder dollar på att fostra politiker som var lydiga mot väst i Kiev.

Victoria Nuland 2021

Alla fakta om ”konstruktionen” av den ukrainska krisen har länge varit kända, men man försöker på alla möjliga sätt att tysta ner, att ”avbryta” hela historien fram till 2014. Därför är ämnet för dagens möte, som föreslagits av det albanska ordförandeskapet, mycket lämpligt och gör det möjligt för oss att återställa den kronologiska händelsekedjan, och det är i samband med de viktigaste aktörernas inställning till genomförandet av principerna och målen i FN-stadgan.

Högersektorn på Maidan 2014. By Аимаина хикари – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32473112

För att få en proamerikansk kandidat till makten sanktionerade västvärlden 2004-2005 den första statskuppen i Kiev och tvingade Ukrainas författningsdomstol att fatta ett olagligt beslut om att hålla en tredje valomgång som inte föreskrivs i landets författning. Ännu mer oseriös inblandning i interna angelägenheter visade sig under den andra Majdan 2013-2014, då en hel rad västerländska resenärer direkt uppmuntrade deltagarna i demonstrationer mot regeringen till våldsamma handlingar. Samma V. Nuland diskuterade med den amerikanska ambassadören i Kiev sammansättningen av den framtida regeringen, som kommer att bildas av putschisterna (kuppmakarna, ö.a.). Samtidigt påpekade hon för Europeiska unionen dess verkliga plats i världspolitiken ur Washingtons synvinkel. Vi minns alla hennes skabrösa fras med två ord. Det är betecknande att Europeiska unionen ”svalde” den (Nulands yttrande var ”fuck the EU”, ö.a.).

I februari 2014 blev de personer som valts ut av amerikanerna nyckelpersoner i det blodiga maktövertagandet, som organiserades, om jag minns rätt, en dag efter överenskommelsen mellan Ukrainas lagligt valde president Viktor Janukovytj och oppositionsledare under garantier från Tyskland, Polen och Frankrike. Principen om icke-inblandning i inre angelägenheter har upprepade gånger trampats på.

EU:s dåvarande utrikespolitiska talesperson Ashton tillsammans med Jatsenuk, Klitscho och Tyagnibok, ledare för högerextrema Svoboda i början av 2014.

Omedelbart efter kuppen förklarade putschisterna att deras absoluta prioritet var att inskränka rättigheterna för rysktalande medborgare i Ukraina. Och invånarna på Krim och i sydöstra delen av landet, som vägrade att acceptera resultatet av det författningsvidriga maktövertagandet, förklarades vara terrorister, vilket ledde till en straffoperation mot dem. Som svar höll Krim och Donbass folkomröstningar i full överensstämmelse med principen om lika rättigheter och självbestämmande för folken, som fastställs i punkt 2 i artikel 1 i FN-stadgan.

När det gäller Ukraina blundar västerländska diplomater och politiker för denna viktigaste norm i internationell rätt i ett försök att reducera hela bakgrunden och kärnan i det som händer till att det är otillåtet att kränka den territoriella integriteten. I detta avseende vill jag påminna er om att FN:s förklaring från 1970 om principerna för internationell rätt rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan, som antogs enhälligt, föreskriver att principen om respekt för territoriell integritet är tillämplig på ”stater som i sina handlingar iakttar principen om folkens lika rättigheter och självbestämmande (…) och följaktligen har regeringar som företräder (…) alla de folk som bor på territoriet”. Det faktum att de ukrainska nynazister som tog makten i Kiev inte representerade befolkningen på Krim och i Donbass behöver inte bevisas. Och västvärldens ovillkorliga stöd till den kriminella Kievregimens agerande är inget annat än ett brott mot principen om självbestämmande efter grov inblandning i interna angelägenheter.

Ukraina. Presidenterna Zelensky och Poroshenko

Efter statskuppen under Petro Porosjenkos och sedan Vladimir Zelenskijs regeringstid var antagandet av rasistiska lagar som förbjöd allt ryskt – utbildning, medier, kultur, förstörelse av böcker och monument, förbud mot den ukrainska ortodoxa kyrkan och beslagtagande av dess egendom – ett trotsigt brott mot punkt 3 i artikel 1 i FN-stadgan om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla – utan åtskillnad vad gäller ras, kön, språk eller religion. För att inte tala om att dessa åtgärder direkt stred mot Ukrainas konstitution, där statens skyldighet att respektera ryssarnas och andra nationella minoriteters rättigheter slås fast.

När vi hör uppmaningar att genomföra ”fredsformeln” och återföra Ukraina till 1991 års gränser uppstår frågan: är de som kräver detta bekanta med de ukrainska ledarnas uttalanden om vad de kommer att göra med invånarna i respektive territorier? Hot om rättslig eller fysisk utrotning riktas upprepade gånger mot dem offentligt, på officiell nivå. Inte bara underlåter västvärlden att tillbaka sina skyddslingar i Kiev, utan uppmuntrar dessutom entusiastiskt deras rasistiska politik.

På ett liknande sätt har förresten EU– och Natomedlemmar i årtionden uppmuntrat Lettlands och Estlands agerande för att kränka rättigheterna för hundratusentals rysktalande invånare som har kallats ”icke-medborgare”. Nu diskuterar de på allvar införandet av straffrättsligt ansvar för användning av modersmålet. Högt uppsatta tjänstemän förklarar officiellt att spridningen av information om möjligheten för lokala studenter att klara ryska distansskoleprogram nästan bör betraktas som ett hot mot den nationella säkerheten och kräver uppmärksamhet från brottsbekämpande myndigheter.

Åter till Ukraina. Minskavtalen i februari 2015 godkändes genom en särskild resolution från säkerhetsrådet – helt i enlighet med artikel 36 i stadgan, som stöder ”varje förfarande för att lösa en tvist som har godtagits av parterna”. I detta fall Kiev, DPR och LPR. Men förra året erkände alla undertecknare av Minsköverenskommelserna, förutom Vladimir Putin (Angela Merkel, Francois Hollande och Petr Poroshenko), offentligt och till och med med glädje att när de undertecknade detta dokument hade de ingen avsikt att fullfölja det. De försökte bara vinna tid för att stärka Ukrainas militära potential och pumpa upp den med vapen mot Ryssland. Under alla dessa år har EU och Nato direkt stött sabotaget av Minskavtalen och pressat Kievregimen att lösa ”Donbass-problemet” med våld. Detta gjordes i strid med artikel 25 i stadgan, enligt vilken alla FN-medlemmar är skyldiga att ”lyda säkerhetsrådets beslut och verkställa dem”.

Låt mig påminna er om att i paketet med Minskavtalen undertecknade ledarna för Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina en deklaration där Berlin och Paris lovade att göra en hel del, bland annat att hjälpa till att återställa banksystemet i Donbass. Men de lyfte inte ett finger. Vi såg hur Pavel Porosjenko, i strid med alla dessa åtaganden, tillkännagav en handels-, ekonomisk och transportblockad av Donbass. I samma deklaration lovade Berlin och Paris att främja stärkandet av det trilaterala samarbetet i formatet EU-Ryssland-Ukraina för en praktisk lösning på Rysslands handelsproblem, samt att främja ”skapandet av ett gemensamt humanitärt och ekonomiskt område från Atlanten till Stilla havet”. Denna deklaration godkändes också av säkerhetsrådet och var föremål för genomförande i enlighet med den ovannämnda artikel 25 i FN-stadgan. Men detta åtagande från ledarna för Tyskland och Frankrike visade sig vara en ”dummy” (falsarium, något som inte är vad det utger sig för att vara, ö.a.), ytterligare ett brott mot de stadgeenliga principerna.

Den legendariske utrikesministern i Sovjetunionen A.A. Gromyko har med rätta noterat mer än en gång: ”tio års förhandlingar är bättre än en dags krig.” I enlighet med denna princip har vi förhandlat i många år, sökt avtal på området för europeisk säkerhet, godkänt grundakten för Nato-Ryssland, antagit OSSE-förklaringar om säkerhetens odelbarhet på högsta nivå 1999 och 2010 och sedan 2015 insisterat på ett ovillkorligt genomförande av de Minskavtal som är resultatet av förhandlingarna. Allt detta är i full överensstämmelse med FN-stadgan, som kräver att man ska ”skapa förutsättningar för rättvisa och respekt för skyldigheter som följer av fördrag och andra källor till internationell rätt”. Våra västliga kolleger trampade på denna princip när de undertecknade alla dessa dokument, i förväg medvetna om att de inte skulle följa dem.

På tal om förhandlingar. Vi har fortfarande inte övergett dem. Rysslands president Vladimir Putin har talat om detta många gånger, även helt nyligen. Jag skulle vilja påminna om att Ukrainas president Vladimir Zelensky undertecknade ett dekret som förbjuder förhandlingar med Vladimir Putins regering. Om Förenta staterna är så intresserade av dem tror jag inte att det kommer att bli svårt att ”ge order” om att Vladimir Zelenskijs dekret skall upphävas.

Idag, i våra motståndares retorik, hör vi bara slagord: ”Invasion, aggression, annektering.” Inte ett ord om de grundläggande orsakerna till problemet, om hur de under många år närde den öppet nazistiska regimen, öppet skrev om, dvs. omtolkade resultaten av andra världskriget och sitt eget folks historia. Västvärlden undviker en substantiell konversation baserad på fakta och respekt för alla krav i FN-stadgan. Uppenbarligen har den inga argument för en ärlig dialog.

Det finns ett starkt intryck av att västvärldens företrädare är rädda för professionella diskussioner som avslöjar deras demagogi. De före detta koloniala metropolerna yttrar besvärjelser om Ukrainas territoriella integritet och tiger om FN:s beslut att Paris måste återlämna det ”franska” Mayotte till Unionen Komorerna, och att London måste lämna Chagosarkipelagen och inleda förhandlingar med Buenos Aires om Malvinasöarna (eller Falklandsöarna, ö.a.). Dessa ”förkämpar” för Ukrainas territoriella integritet låtsas nu att de inte minns innebörden av Minskavtalen, som bestod i att Donbass skulle återförenas med Ukraina med garantier för respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, främst rätten till sitt modersmål. Väst, som hindrade genomförandet av dessa avtal, är direkt ansvarigt för Ukrainas kollaps och uppviglingen till inbördeskrig där.

Bland andra principer i FN-stadgan, vars respekt skulle kunna förhindra en säkerhetskris i Europa och bidra till att harmonisera förtroendeskapande åtgärder baserade på en intressebalans, skulle jag vilja notera artikel 2 i kapitel VIII i stadgan. Där stadfästs behovet av att utveckla praxis för fredlig lösning av tvister med hjälp av regionala organisationer.

I enlighet med denna princip har Ryssland, tillsammans med sina allierade, konsekvent förespråkat upprättandet av kontakter mellan CSTO (Collective Security Treaty Organisation, se här, ö.a.) och Nato för att underlätta det praktiska genomförandet av de ovannämnda besluten från OSSE:s toppmöten 1999 och 2010 om säkerhetens odelbarhet, där det särskilt fastställs att ”ingen stat, grupp av stater eller organisation kan ges huvudansvaret för att upprätthålla fred och stabilitet i OSSE-området eller betrakta någon del av denna region som sin inflytandesfär”. Alla vet att detta är exakt vad Nato gjorde – försökte skapa sin fulla fördel i Europa, och nu i Asien och Stillahavsområdet. Men många vädjanden från de högsta organen i CSTO till Nordatlantiska alliansen ignorerades. Anledningen till denna arroganta hållning hos Förenta staterna och dess allierade, som alla kan se i dag, är oviljan att föra en jämlik dialog med någon.

Om Nato inte hade avvisat CSTO:s förslag till samarbete skulle man kanske ha kunnat undvika många av de negativa processer som ledde till den nuvarande europeiska krisen på grund av att man har vägrat att lyssna på eller lurat Ryssland i årtionden.

Joseph Borell

I dag, när vi diskuterar ”effektiv multilateralism” på förslag av ordförandeskapet, bör vi inte glömma bort de många fakta om ”västs genetiska” förkastande av alla former av jämlikt samarbete. Vad är Josep Borrells pärla att Europa är ”en blomstrande trädgård omgiven av djungel”. Detta är ett rent nykolonialt syndrom som föraktar staternas suveräna jämlikhet och uppgifterna att ”stärka principerna i FN-stadgan genom effektiv multilateralism”, som vi visar i vår diskussion i dag.

I ett försök att förhindra demokratiseringen av mellanstatliga förbindelser privatiserar Förenta staterna och dess allierade alltmer öppet och utan ceremonier sekretariaten för internationella organisationer, och kringgår de etablerade förfarandena för beslut om inrättandet av underordnade mekanismer med mandat som inte bygger på konsensus, men med ett anspråk på rätten att skuldbelägga dem som av någon anledning inte är behagliga för Washington.

I detta avseende skulle jag vilja påminna er om behovet av ett strikt genomförande av FN-stadgan, inte bara av medlemsstaterna utan också av sekretariatet för vår organisation. Enligt artikel 100 i stadgan är sekretariatet skyldigt att agera opartiskt och får inte ta emot instruktioner från någon regering.

Vi har redan talat om artikel 2 i stadgan. Jag vill fästa uppmärksamheten på dess viktigaste punkt 1: ”Organisationen bygger på principen om suverän jämlikhet mellan staterna i alla dess medlemsländer”. Genom att utveckla denna princip bekräftade FN:s generalförsamling, i den förklaring av den 24 oktober 1970 som jag nämnde, ”varje stats oförytterliga rätt att välja sitt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system utan inblandning från någon sida”. I detta avseende har vi allvarliga frågor om generalsekreterare Antonio Guterres uttalanden den 29 mars att ”autokratiskt styre inte garanterar stabilitet, det är en katalysator för kaos och konflikter”, men ”starka demokratiska samhällen är kapabla till självkorrigering och självförbättring. De kan stimulera till förändring, även radikal sådan, utan blodspillan eller våld.” Man minns ofrivilligt de ”förändringar” som de ”starka demokratiernas” aggressiva äventyr i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och många andra länder ledde till.

Antonio Guterres

Vidare sade den uppburne Antonio Guterres: ”De (demokratierna) är centrum för ett brett samarbete med rötter i principerna om jämlikhet, deltagande och solidaritet.” Det är värt att notera att alla dessa tal hölls vid det ”toppmöte för demokrati” som president Joe Biden sammankallade utanför FN, och vars deltagare valdes ut av den amerikanska administrationen på grundval av lojalitet – inte så mycket mot Washington som mot det styrande demokratiska partiet i USA. Försöken att använda sådana sammankomster som forum för att diskutera frågor av global karaktär strider direkt mot punkt 4 i artikel 1 i FN-stadgan, där det står att man måste ”säkerställa organisationens roll som ett centrum för samordning av åtgärder för att uppnå gemensamma mål”.

I strid med denna princip utropade Frankrike och Tyskland för några år sedan en ”allians av multilateralister”, till vilken de också inbjöd endast de som är lydiga, vilket i sig bekräftar den koloniala mentalitetens oundviklighet och initiativtagarnas inställning till principen om ”effektiv multilateralism” på vår dagordning i dag. Samtidigt infördes en ”berättelse” om Europeiska unionen som idealet för just denna ”multilateralism”. Från Bryssel kommer nu uppmaningar att så snart som möjligt utvidga EU:s medlemskap, i synnerhet till länderna på Balkan. Men det huvudsakliga patoset handlar inte om Serbien, inte om Turkiet, som har fört hopplösa anslutningsförhandlingar i årtionden, utan om Ukraina. Josep Borrell gjorde nyligen anspråk på att vara den europeiska integrationens ideolog och tvekade inte att säga att Kievregimen borde släppas in i Europeiska unionen så snart som möjligt. Om det inte vore för kriget skulle det ha tagit flera år, och därför är det möjligt och nödvändigt utan några kriterier. Serbien, Turkiet och andra kommer att få vänta. Men nazisterna accepteras i EU:s led utan vidare.

Vid samma ”toppmöte för demokrati” proklamerade för övrigt generalsekreteraren: ”Demokrati härstammar från FN-stadgan. De första orden i stadgan – ’Vi, folken’ – återspeglar en grundläggande källa till legitimitet: samtycke från dem som styrs. Det är lämpligt att korrelera denna tes med Kievregimens ”meritlista”, som utlöste ett krig mot en stor del av sitt eget folk – mot de miljoner människor som inte gick med på att underordna sig själva till  nynazister och russofober som olagligt tog makten i landet och begravde Minskavtalen som godkänts av FN:s säkerhetsråd och som därmed undergrävde Ukrainas territoriella integritet.

De som, i strid med FN-stadgan, delar upp mänskligheten i ”demokratier” och ”autokratier”, borde svara på frågan om vilken kategori de anser att den ukrainska regimen tillhör? Jag förväntar mig inget svar.

På tal om principerna i stadgan uppstår frågan om förhållandet mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Det ”västliga kollektivet” har aggressivt och under lång tid drivit frågan om ”missbruk av vetorätten” och har – genom inte helt korrekta påtryckningar på andra FN-medlemmar – uppnått ett beslut om att överväga den relevanta frågan i generalförsamlingen efter varje tillämpning av denna rätt, som väst alltmer medvetet provocerar fram. Detta är inte ett problem för oss. Rysslands inställning till alla frågor på dagordningen är öppen, vi har inget att dölja och det är inte svårt att upprepa denna ståndpunkt. Dessutom är vetorätten ett absolut legitimt verktyg som föreskrivs i stadgan för att förhindra antagandet av beslut som skulle kunna leda till en splittring av organisationen. Men eftersom förfarandet för att i generalförsamlingen diskutera användandet av vetorätten har godkänts, varför inte tänka på de resolutioner från säkerhetsrådet som inte omfattades av vetorätten, som antogs, även för många år sedan, men som inte har genomförts, trots bestämmelserna i artikel 25 i stadgan. Varför funderar inte generalförsamlingen på orsakerna till denna situation – till exempel när det gäller säkerhetsrådets resolutioner om Palestina och om alla MENA-problem (Middle East North Africa, ö.a.), om JCPOA (se här, ö.a.), samt resolution 2202, som godkände Minskavtalen om Ukraina.

Problemet med sanktionssystemen kräver också uppmärksamhet. Det har redan blivit norm: säkerhetsrådet godkänner efter långa förhandlingar – i strikt överensstämmelse med stadgan – sanktioner mot ett visst land, och sedan inför USA och dess allierade ”ytterligare” unilaterala restriktioner mot samma stat som inte har godkänts av säkerhetsrådet och som inte ingår i dess resolution som en del av det överenskomna ”paketet”. I samma serie är ett annat flagrant exempel det beslut som Berlin, Paris och London just fattat genom sin nationella lagstiftning för att ”förlänga” de restriktioner mot Iran som löper ut i oktober, vilka är föremål för rättslig uppsägning i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2231. Det innebär att de europeiska länderna och Storbritannien förklarar att säkerhetsrådets beslut har löpt ut, men de bryr sig inte om detta, de har sina egna ”regler”.

Allt detta gör det ännu mer angeläget att överväga frågan om att ingen av FN:s medlemmar, efter att rådet har antagit en sanktionsresolution, skulle ha rätt att devalvera den genom att införa sina egna olagliga restriktioner mot samma land.

Det är också viktigt att alla säkerhetsrådets sanktionsåtgärder är tidsbegränsade, eftersom deras obestämda natur berövar rådet flexibilitet när det gäller att påverka politiken hos ”sanktionerade regeringar”.

Frågan om ”humanitära gränser för sanktioner” kräver också uppmärksamhet. Det vore rätt att alla sanktioner som läggs fram för säkerhetsrådet åtföljs av bedömningar av deras konsekvenser för medborgarna genom FN:s humanitära organ, snarare än demagogiska uppmaningar från våra kolleger i väst om att ”vanliga människor inte kommer att drabbas”.

Kära kollegor,

Fakta talar om den djupaste krisen i de internationella förbindelserna och bristen på önskan och vilja från västvärldens sida att övervinna denna kris.

Jag hoppas att en väg ut ur denna situation fortfarande finns och kommer att hittas. Till att börja med måste alla inse ansvaret för vår organisations och världens öde – i ett historiskt sammanhang, och inte utifrån opportunistiska val och tillfälliga anpassningar i nästa nationella val i ett medlemsland. Låt mig än en gång påminna er om att världens ledare för nästan 80 år sedan, genom att underteckna FN-stadgan, enades om att respektera alla staters suveräna jämlikhet – stora som små, rika som fattiga, monarkier som republiker. Med andra ord insåg mänskligheten redan då behovet av en jämlik, polycentrisk världsordning som en garanti för stabilitet och säkerhet i dess utveckling.

Därför handlar det i dag inte om att underkasta sig någon slags ”regelbaserad världsordning”, utan om att uppfylla alla de skyldigheter som man åtog sig när man undertecknade och ratificerade stadgan i dess helhet och inbördes samband. [Min understrykning]

Författarens kommentar: Lavrovs vittnesmål ger ett annat perspektiv på FN:s bildande för historiker som tittar på hela eran efter andra världskriget. Den enda kritiska punkten som Lavrov inte tar med är att FN-stadgan bröts av dess primära kompositör så snart den trädde i kraft i oktober 1945 och har kontinuerligt brutits dagligen av samma enhet, vilket gör den till världens främsta laglöse, inte en världsledare enligt någon del av en moralisk persons fantasi.

Lavrov fokuserar på att hantera realiteter, och det är vad han just förmedlade till dem vid mötet i FN:s säkerhetsråd. Ni läsare är juryn. Finns det någon möjlighet att västvärlden är oskyldig i det här fallet?

 

Föregående artikelChris Hedges: Låt oss sluta låtsas att Amerika är en fungerande demokrati
Nästa artikelPolen och Ukraina i en fullskalig politisk kris utan något slut i sikte
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

30 KOMMENTARER

  1. Det var ett intressant tal med en del bra poänger. Jag har dock några invändningar. Jag är av den åsikten att ryssarna som är bosatta i de baltiska staterna bör återvända hem till Ryssland, och jag ser inte någonting hemskt med det, även om det naturligtvis kan vara smärtsamt för enskilda individer. Men ryssarna i Baltikum är ju trots allt där på grund av en imperialistisk politik av Sovjetunionen. Jag vänder mig även mot det tramsiga inslaget i talet där Lavrov flera gånger talar om nazister. Han använder med andra ord samma språkbruk som liberalerna i väst. Kalla motståndaren för nazist så är hälften vunnet verkar strategin vara. Det finns naturligtvis en del radikala nationalister i Ukraina men att ideligen kalla regimen för nazistisk är bara tramsigt, lika tramsigt som när samma anklagelser sker från väst mot Ryssland och Putin.

    • Anser du, Erik, att judarna i Israel ska lämna landet? Vad ska man kalla en regim som hyllar nazikollaboratörer som Kiev-regimen gör?

      • Ryssar har haft närvaro i Baltikum under olika perioder i historien. Här är en översikt över de viktigaste perioderna:

        1. Tidig historia: Under medeltiden var Baltikum en del av olika ryska och slaviska riken. Områdena som nu utgör Estland, Lettland och Litauen hade kontakt med de tidiga östslaviska och ryska rikena, inklusive Kievrus, från omkring 800-talet och framåt.

        2. Tsaristisk Ryssland: Under perioden med det ryska tsarväldet (från 1700-talet till början av 1900-talet) hade Ryssland kontroll över stora delar av Baltikum, inklusive Estland, Lettland och Litauen. Den här perioden innebar en betydande rysk bosättning i regionen, särskilt i städer som Riga och Tallinn.

        3. Sovjetunionen: Under den första hälften av 1900-talet var Baltikum en del av Sovjetunionen efter andra världskriget, och detta innebar ytterligare rysk inflyttning i området. Sovjetunionen genomförde en politik som främjade bosättning av etniska ryssar och andra slaviska grupper i de baltiska staterna.

        4. Självständighet: Efter Sovjetunionens upplösning år 1991 återfick Estland, Lettland och Litauen sin självständighet. Efter självständigheten fortsatte en betydande ryskspråkig befolkning att bo i regionen, särskilt i städerna.

        Således har det funnits en rysk närvaro i Baltikum under olika historiska perioder, och den ryska befolkningen i regionen har varierat över tid beroende på politiska och historiska händelser. Det är viktigt att notera att sammansättningen av befolkningen i de baltiska staterna har förändrats avsevärt över tid på grund av migration och politiska omvälvningar.

        Judisk närvaro i området som nu utgör Israel har en mycket lång historia som sträcker sig flera tusen år tillbaka. Området har haft en betydande judisk befolkning i många olika perioder. Här är en kort översikt:

        1. Antiken: Området kallat Israel har en djup historisk koppling till judendomen och är känd som det bibliska landet Israel. I Bibeln beskrivs det som det heliga landet för judarna. Judarna levde i detta område under antiken, inklusive under tiden för Första och Andra templet i Jerusalem.

        2. Diasporan: Efter förstörelsen av det Andra templet av romarna år 70 e.Kr. och senare efter Bar Kokhba-upproret på 100-talet e.Kr., spreds judiska befolkningen över hela världen i en period som kallas diasporan. Även om många judar förblev i regionen, spreds de över olika delar av världen under denna tid.

        3. Modern tid: Judisk migration till Palestina (som senare blev Israel) ökade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, särskilt som en del av den sionistiska rörelsen som strävade efter att återvända till det historiska hemlandet. Efter första världskriget och förvaltningen av området av Storbritannien (Brittiska Palestinamandatet) ökade judisk migration till Palestina.

        4. Israels grundande: År 1948 utropades staten Israel som en självständig nation, vilket markerade en viktig händelse i modern tid för den judiska befolkningen i området. Detta ledde till att många fler judar från hela världen immigrerade till Israel.

        Således har judar bott i området som nu är Israel i flera tusen år, men det har varit perioder med betydande förändringar i befolkningens storlek och sammansättning genom historien på grund av olika händelser och migrationer.

        • ChatBoten med pseudonymen Pelle leverar här den fullständig lögnaktiga historien om marktjuvar, sionister och kolonialister, oks kända som ”israeler”

          • Det verkar som att du har en stark åsikt om en specifik grupp människor, och det är viktigt att notera att generaliserande och stereotypa påståenden om någon grupp inte främjar konstruktiv diskussion eller förståelse. Det är alltid bättre att diskutera specifika frågor eller ämnen på ett respektfullt och sakligt sätt, istället för att använda negativa generaliseringar om en hel grupp människor.

            Om du har specifika frågor eller ämnen du vill diskutera eller om du letar efter information om något, är jag här för att hjälpa till på ett respektfullt sätt. Låt mig veta hur jag kan assistera dig.

          • Förresten ChatGPT Pelle jag letar efter bästa receptet för hur man kokar macaron á la Niger. Kan du ta fram det, duktig pojk?

        • ChatBoten med pseudonymen Pelle leverar här den fullständig lögnaktiga historien om marktjuvar, sionister och kolonialister, oks ”israeler”.

          • Självklart, Här är ett grundrecept för att laga macarons:

            Ingredienser:
            100 gram mandelmjöl
            100 gram florsocker
            2 äggvitor
            50 gram socker
            Färgämnen (valfritt)
            Fyllning (t.ex. ganache, sylt, smörkräm, eller Nutella)

            Instruktioner:

            Börja med att sikta mandelmjölet och florsockret tillsammans i en skål för att få en fin och jämn blandning. Om du vill färga dina macarons, tillsätt färgämnet i detta skede.
            Vispa äggvitorna till ett fast skum i en annan skål. Tillsätt sockret gradvis medan du fortsätter att vispa. Du ska få en glänsande maräng.
            Blanda mandelmjölet och florsockret försiktigt i marängen med en spatel. Var försiktig så att du inte överarbetar smeten. Du vill ha en jämn och blank smet.
            Fyll en spritspåse med smeten och spritsa små cirklar på en plåt täckt med bakplåtspapper. Låt dem vila i ca 30 minuter tills en skorpa bildas på ytan.
            Värm ugnen till 150°C (varmluft). Grädda macarons i ugnen i cirka 15-20 minuter. Tiden kan variera beroende på ugnen, så håll koll på dem. De är klara när de är fasta och lossnar lätt från pappret.
            Ta ut dem från ugnen och låt dem svalna helt på plåten innan du tar bort dem.
            När de är svala, fyll dem med din valfria fyllning. Du kan använda ganache, sylt, smörkräm, Nutella eller något annat du gillar.
            Låt macaronsen sitta i kylen i några timmar eller över natten för att mogna och utveckla smaken.
            Det är viktigt att notera att macarons är känsliga och kan vara lite knepiga att få till perfekt första gången. Övning ger färdighet, så ge inte upp om de inte blir perfekta direkt. Lycka till med ditt macaron-bakande!

      • Det har du missförstått. Det stalinister som dyrkar Stalin du menar. Han samarbetade ju med Hitler för att starta Andra Världskriget

          • Det är korrekt att Sovjetunionen, under ledning av Josef Stalin, försökte etablera diplomatiska relationer och ingå säkerhetspakter med Storbritannien och Frankrike efter Adolf Hitlers makttillträde som Tysklands ledare 1933. Sovjetunionen var oroligt för den växande nazistiska makten i Tyskland och försökte skapa en motviktsallians för att förhindra ett tyskt hot mot Sovjetunionen. Här är några viktiga händelser och försök:

            1. Förslag om en kollektiv säkerhetspakt: Ett av de tidiga försöken från Sovjetunionen var att föreslå en kollektiv säkerhetspakt mot Tyskland och fascismen. De försökte driva idén om en allians med Storbritannien och Frankrike för att förhindra Tyskland från att bli aggressivt.

            2. Förhandlingar om Franco-Sovjetiska pakt: Efter att Hitler hade annekterat Österrike 1938 och hotade att inta Tjeckoslovakien, förhandlade Sovjetunionen och Frankrike om en potentiell pakt som skulle innebära att de två länderna stödde varandra om något av dem blev angripet. Denna förhandling misslyckades delvis på grund av misstroendet mellan parterna och på grund av brittiskt motstånd.

            3. Münchenöverenskommelsen: Det mest kända misslyckandet att samarbeta inträffade med Münchenöverenskommelsen i september 1938. Storbritannien och Frankrike, under press från Neville Chamberlain och Edouard Daladier, ingick en överenskommelse med Tyskland som tillät Tyskland att annektera Sudetenland i Tjeckoslovakien utan att använda militär makt. Sovjetunionen, som inte var inbjuden till förhandlingarna, såg detta som ett svek och en kapitulation gentemot Hitler.

            Sammanfattningsvis försökte Sovjetunionen upprepade gånger etablera samarbete med Storbritannien och Frankrike för att möta hotet från Nazityskland, men dessa försök mötte avvisande och misstroende från de västerländska makterna. Detta bidrog till att öka Sovjetunionens misstro mot väst och kan ha påverkat deras senare beslut att ingå Molotov-Ribbentrop-pakten med Nazityskland 1939, vilket var en icke-angreppspakt mellan de två diktaturerna.

      • Jag är nog för en tvåstatslösning i Palestina-Israel-konflikten. Det är nog den bästa lösningen. Det säger jag utan att vara någon form av expert på områdets historia. Exakt hur delningen skall se ut vet jag inte heller, men en återgång till gränserna från 1967 kan kanske var lämpligt.

    • @Erik 23 september, 2023 At 10:05
      ”Jag vänder mig även mot det tramsiga inslaget i talet där Lavrov flera gånger talar om nazister.”

      Är du så ignorant??

      Hur många gator, torg som Ryssland har omdöpt till kriminella nazister?
      Hur många monument som Ryssland låtit bygga för forna nazister?
      Hur många nazister fått utdelade medaljer i Ryska Duma?

      Uppenbarligen har du missat dom sista dagarna uppståndelsen, canadensiska parlamentet som haft stående ovationer för den 98 årige Yaroslav Hunta, en fd medlem av Waffen-SS Galizien ansvarig för att mörda tusentals polacker, judar, ryssar.

      Judar, polacker och ryssar har enats för att fördöma Kanada för att förhärliga en bokstavlig nazist
      ”Det är sällsynt att judar, polacker och ryssar förenar sig, särskilt de två sistas ambassadörer i att fördöma Zelensky, som den polska ledningen bråkar med nuförtiden, men det visar bara hur fruktansvärd denna händelse var. I ett slag misskrediterade Trudeau sig själv som en så kallad ”förkämpe för mänskliga rättigheter”, medan Zelensky bevisade bortom allt tvivel att en etnisk och praktiserande jude verkligen kan glorifiera nazisternas folkmordsallierade trots att han har familj som mördades under Förintelsen.

      Dessa två punkter är lika viktiga som den tidigare betonade om hur judar, polacker och ryssar förenades inför denna fascistiska provokation. Trudeau har förlitat sig på en extrem liberal tolkning av ”mänskliga rättigheter” i efterdyningarna av den indisk-kanadensiska dispyten som han utlöste förra veckan för att motivera att vara värd för indiska sikher som Delhi har utsett till terrorister och vars utlämning det har krävts utan resultat. Han står nu avslöjad som en radikal ideolog som hejar på nazistiska krigsförbrytare.

      När det gäller Zelenskij har han och hans anhängare försökt få världen att tro att det är förmodligen omöjligt för en etnisk och praktiserande jude som han själv att vara fascist efter att Ryssland förlitat sig på fakta för att anklaga honom för detta. Precis som Trudeau står han också nu avslöjad eftersom det inte längre råder någon tvekan om att han glorifierar de ukrainare som hjälpte Hitler att genomföra förintelsen och folkmordet polacker. Detta frikänner president Putin från anklagelser om ”antisemitism” efter att han tidigare ifrågasatt varför Zelensky gör detta.”
      https://korybko.substack.com/p/jews-poles-and-russians-have-united

      Att Kanada hälsade en ukrainsk nazist var ingen slump
      Ottawa har en historia av att täcka för nazister, från andra världskriget till dagens Kiev
      https://swentr.site/news/583544-canada-nazi-ukraine-applause/

      Meanwhile in Canada…
      https://www.youtube.com/watch?v=k7Y7AAbwcpQ

      Video: A Jewish-Russian Proxy President: Zelensky Transformed into a Nazi.
      https://youtu.be/QCAFF4GZv0U
      https://www.globalresearch.ca/video-zelenskys-pro-russian-speech-before-being-co-opted/5819279

      Untold Story of How Canada Became a Safe Haven for Ukrainian WWII-era Nazis
      https://sputnikglobe.com/20230925/untold-story-of-how-canada-became-a-safe-haven-for-ukrainian-wwii-era-nazis-1113656627.html?rcmd_alg=collaboration2

      https://www.globalresearch.ca/military-training-for-young-children-at-ukraines-neo-nazi-summer-camp-recruitment-of-ukraines-child-soldiers-financed-by-us-nonlethal-military-aid/5472801

  2. Ukrainas demografiska förluster är kolossala och ser tyvärr bestående ut. Vissa experter citerar siffror på upp till 400 tusen döda och inte mindre allvarligt skadade. Enligt FN lämnade minst 10 miljoner människor Ukraina, mer än 5 miljoner fick flyktingstatus bara i Europa. Ukraina publicerade nyligen uppgifter om antalet nyfödda som har nått sin lägsta nivå i världen i historien. Jordbruk och stora industriföretag blir privat egendom och säljs till väst för nästan ingenting. Väst förvandlar Ukraina till en ruiner.
    Tyvärr eller rätt åt, men den bumerang kommer slå mot EU och för detta kommer vi betala för eller senare.

        • ”Auferstanden aus Ruinen” är den tidigare nationalsången i Östtyskland, även känd som DDR (Tyska demokratiska republiken). Texten betonar landets återuppbyggnad efter andra världskriget och dess framtidshopp. Om någon inte förstår innebörden av texten kan det bero på att den är skriven på tyska och har en historisk och kulturell kontext som är specifik för Östtyskland.

          Översatt till svenska skulle den första raden, ”Auferstanden aus Ruinen,” betyda ”Uppståndna från ruinerna,” och den andra raden, ”Und der Zukunft zugewandt,” skulle betyda ”Och vända mot framtiden.”

          Översättningen kan hjälpa till att förstå innebörden av texten, men det är viktigt att komma ihåg att kulturella och historiska referenser kan vara svåra att helt förstå utan bakgrundskunskap om det sammanhang de är skrivna i.

      • Japp, det som blir kvar av Ukraina borde ta över den gamla Östtyska nationalsången! Undrar om polackerna har råd och resurser att betala för uppbyggnaden av västra Ukraina (gamla polska områden) som de vill ta över eller skickar de notan till övriga EU?

  3. Självklart är Lavrovs tal förkrossande. Han är lärd. Att jämföra med de mediokra diplomater och politiker som utgör normen i väst.

  4. Mr Lavrov tillhör absolut en av världens bästa diplomater utan MINSTA tvekan. Detta gäller EJ bara här, där han lyste igen. Lavrov är utan tvekan en av världens absolut bästa och mest intelligenta diplomater. Mycket kunnig, lärd och intelligent genom åren

  5. Lavrov gör denna historiska genomgång och genomgång av FN stadgan för att klargöra att Ryssland fortfarande försöker följa den på ett sätt som man skall tolka den i sin helhet. Västvärlden har ryckt ut delar ur sina sammanhang och väljer de delar som passar dem, detta torde vara klart för de flesta följare av denna sight. Det som är nytt (åtminstone för mig) är helhetssynen.
    Man kan se talet som ett klargörande i förhållande till Serbiens tal (video refererat tidigare på Globalpolitics) om att stormakterna måste sluta angripa små länder och avstycka delar som t.ex. Kosovo. Västvärlden, NATO med USA i spetsen hävdade Responsibility to Protect (R2P) en princip som inte har något stöd i FN stadgan (utan ett beslut i säkerhetsrådet), och bombade Serbien och avskilde Kosovo och upprättade en Amerikansk militärbas där. Så frågan är ju om Ryssland också hävdar samma princip i fråga om Ukraina i Dombas och Krim.
    Om jag förstår Lavrov rätt så har hävdar han att efter den amerikanska initierade grundlagsstidiga kuppen på Majdantorget och de efterföljande förföljelsen av icke Ukrinskspråkiga medborgare ledde till att Ryskspråkiga delar avskilde sig. Det finns inga andra regler i FN stadgan om hur ett avskiljande från ett land eller bildande av stat får gå till annat än att makten utgår från folket (mina egna studier av stadgan). Lavrov hävdar att skulden till den olyckliga utvecklingen ligger på dem som bröt alla avtal och överenskommelser som beslutats i FNs regi. Inbördeskriget startades 2014. Ryssland blev senare inbjuden av den nybildade staten. Detta är inte samma som R2P i Kosovo, som jag förstår Lavrov. Så om jag förstår Lavrov rätt så föjer Ryssland FN stadgan till punkt och pricka även i denna svåra situation. Jag tycker det i vilket fall är viktigt att lyssna och tänka över hans argumentation som förmodligen större delen av ryska folket också står bakom och därför inte kan avvisas alltför lätt.

    • Problemet med Ukraina är ju att det var ett odemokratiskt fulspel som gjorde att de av Sovjet upprättade gränserna behölls mot folkmajoritetens vilja på Krim och de östra delarna av Ukraina som tidigare var en del av Ryssland. Redan på den tiden vid Sovjets upplösning var det experter som varnade för vad som komma skulle om de gamla Banderatrogna nationalisterna och nazivurmarna fick makten i det ”nya” landet Ukraina! Och via en statskupp stödd av USA lyckades dem få bort Janukovitj 2014 och sedan drogs kriget igång av Poroshenko med beskjutning av de östra delarna.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here