Är Sveriges Radios Maria Persson Löfgren ett sanningsvittne?

12
1501

Detta är sammanställning och debatt kring försök av läsaren Magnus Berg att nå etablerade medier. ”Ord och inga visor”. Artikeln är uppdelad i olika avsnitt. Magnus Berg tillåter mig och Knut Lindelöf att använda hans uppgifter för en artikel. Knut Lindelöf har publicerat med en annan infallsvinkel https://www.lindelof.nu/magnus-berg-mot-maria-persson-lofgren/

I. Mail till etablerade medier och journalister. Bifogar listan på dessa som kan vara användbar för flera. Jag återger här början av det faktarika mailet och mot slutet resten.

Skickat: Saturday, February 25, 2023 11:53:49 AM

Till: <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>; <>

Ämne: Bevis för att Michail Gorbatjov FICK säkerhetsgarantier mot Natos expansion

Eftersom felaktiga uppgifter – dessinformation och propaganda – förminskar och hotar demokratin har jag sett behov av att ta mitt medborgerliga samhällsansvar och informera er om följande:

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska medier utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Patrik Oksanen Fri värld

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. ”Faktagranskarna” Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de ”faktagranskar” områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.

Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

___________________________________________________________________

II. Svar kom bara från Maria Persson Löfgren som skrev 2023-02-25 11:39:

Hotet mot demokratin just nu står Kreml för genom det brutala anfallskriget mot Ukraina.

Ett anfall motiverat av helt andra skäl än Nato. Putin och Kreml kan inte riskera en demokratisk, suverän stat vid din gräns, dvs ett Ukraina som kan inspirera demokratikämpar i Ryssland.

Det du skriver om är sen länge irrelevant i en situation där världens till ytans största land vill tvinga grannländer till underkastelse

________________________________________________________________-

III. Mail från Magnus Berg till Maria Persson Löfgren 

Kopia: ,

Tack för ditt svar Maria.

Det du säger i ditt svar är att fakta och sanning är irrelevant för Sveriges Radio. Detta är tvärt emot vad SR skriver på alla sidor på SR:s hemsida: ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintresse”

Jag skickar kopior på detta svar till SR-cheferna Klas Wolf-Watz samt Ginna Lindberg för att dessa ska kunna komma med input och bekräfta eller dementera din, Maria, hållning till fakta respektive desinformation och propaganda. Detta eftersom din hållning verkligen är överraskande och anmärkningsvärd och strider mot de värderingar som SR brukar hävda sig ledas av. Dessutom strider det mot sändningstillståndet. Jag kommer givetvis att upplysa den kommande Public Service-utredningen om SR:s hållning.

Stämmer det verkligen att Sveriges Radio inte bryr sig om vad som är sant eller falskt, och att ni inte ser det som fel att sprida lögner genom SR:s kanaler?

Hade sanningen kommit fram hade debatten – när Ryssland krävde att Ukraina inte skulle gå med i NATO – fått en helt annan utgångspunkt. Nu pekade ni på SR och hela det av er grundlurade etablissemanget ut Putin som lögnare när han sanningsenligt hävdade att Ryssland fått de säkerhetsgarantier jag hänvisar till.

Är det SR:s uppgift att med desinformation och propaganda styra opinionen och den politiska debatten, och därmed de beslut svenska politiker fattar?

När kommer citatet ovan, som finns på alla sidor på SR:s hemsida, att tas bort? Det är ju enligt Marias svar till undertecknad inte relevant?

Mvh

Magnus Berg

_______________________________________________________________

IV. Korta kommentarer av redaktören utgående från Maria Persson Löfgrens mail.

Hotet mot demokratin just nu står Kreml för genom det brutala anfallskriget mot Ukraina.

Kommentar: Styret i Kiev är produkten av en av USA och EU stödd högernationalistisk statskupp 22/2 2014 mot folkvald president i av OSSE lovordade val. Våren 2022 förbjöds över 10 oppositionspartier i Ukraina av den uttalat nazisttoleranta regeringen, vars många nya statyer över nazistkollobatörer kritiserats av bl.a. judiska organisationer. Ukrainas regering har fattat olika beslut som diskriminerar det ryska språket. 19 miljoner böcker på ryska har rensats bort från bibliotek i Ukraina enligt Reuters.

Ett anfall motiverat av helt andra skäl än Nato. Putin och Kreml kan inte riskera en demokratisk, suverän stat vid din gräns, dvs ett Ukraina som kan inspirera demokratikämpar i Ryssland.

Kommentar: Natos utvidgning 100 mil längs Rysslands gräns i strid med giva löften är väl belagt, liksom dess bevakning med mer aggressiva vapen och aggressiva uttalanden  mot Ryssland. Ryssland har återkommande fria val med flera partier och kandidater, religionsfrihet och hygglig yttrandefrihet. Liksom i Ukraina har dock yttrandefriheten begränsats efter krigsutbrottet. Maria Persson Löfgren ger inga belägg för påståendet att ”Putin och Kreml kan inte riskera en demokratisk, suverän stat vid din gräns, dvs ett Ukraina som kan inspirera demokratikämpar i Ryssland.” Ukrainas suveränitet minskade direkt och betydligt genom den stormaktsstödda statskuppen 2014. Rysslands suveränitet, fakta, och övriga valörer av betydelse för demokrati talar fört att demokratin om något var och är större i Ryssland än i Ukraina.

Det du skriver om är sen länge irrelevant i en situation där världens till ytans största land vill tvinga grannländer till underkastelse.

Kommentar: Det saknas belägg i uttalande och krigföring från Ryssland att landet ”vill tvinga grannländer till underkastelse.” Och det är irrelevant att komma med olika påståenden utan belägg i fakta.

_________________________________________________________________________

Resten av Magnus Bergs mail till etablerade medier och journalister (som bl.a. Maria Persson Löfgren fick innan hon svarade).

Panel för slaviska studier tar upp frågan ”Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion ”inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han ”pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är ”lät sig förledas att tro”.

Mickhail Gorbatjov, mannen som ödelade Sovjetunionen, kastade mänskligheten ut i krig och konflikter och fick Nobels fredspris av Nato-landet Norge.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde ”att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ’försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ’utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

”Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen ”inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att ”inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ’Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: ”Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt ”insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: ”Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina ”nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han ”personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste ”skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett ”cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att ”vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: ”Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

”Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: ”Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: ”Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: ”Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna ”dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera ”en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: ”Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: ”Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet ”betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal ”Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln ”Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om ”ingen Nato-utvidgning” var en ”myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, ”The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, ”The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, ”The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, ”Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, ”Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, ”Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

 
Relaterat


Jag har tidigare i några artiklar påtalat osaklig rapportering i DN och den censur som kan mäta en läsare där. Är för närvarande avstängd från att ge kommentarer i DN sedan november fram till 4 mars.

Hur mina inlägg i debatt i DN censureras och hur yttrandefrihet kan strypas
Debattsiten ”Ifrågasätt” stryper yttrandefriheten och bedriver censur i DN

Relaterat
https://www.globalpolitics.se/annu-ett-exempel-pa-hur-dn-undertrycker-viktig-information-och-journalistik/
Hur mina inlägg i debatt i DN censureras och hur yttrandefrihet kan strypas
Debattsiten ”Ifrågasätt” stryper yttrandefriheten och bedriver censur i DN

Men jag har tidigare också fått in kommentarer (max. 1500 tecken och förbud att nämna t.ex. Globalpolitics.se) till artiklar i DN:
DN (”Dagens nys”) – min kommentar i DN till hyllningarna av Colin Powell, talesman för USA:s krigspolitik.
DN:s Peter Wolodarski visar sin kunskap och skicklighet?
Jag kommenterar i DN (”Daily Nys”) – Var ”Sverige nära hamna i strid med supermakten Sovjet (DN)”
DN – Dagens ”Nys”. Min kommentar om stackars Navalny.
Min senaste kommentar i DN (”Dagens nys”) till Peter Wolodarski- planerade Trump statskupp? Har USA utfört någon statskupp?
Mina kommentarer i DN (”Dagens Nys”) 18 oktober om Taiwan.
Vinner DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kampen om värsta Rysslandshetsen?
DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tävlar i (o)saklighet om Ryssland Vem vinner?
DN: Kommentar till Peter Wolodarskis ledare i söndags. ”Inte bara Facebook”
Kritik av Peter Wolodarskis rädsla för att Hultqvistlinjen är i fara..

Några andra artiklar om yttrandefrihet och censur.
* https://www.globalpolitics.se/mer-om-censuren-av-debatten-i-dn/
* Det är alltid viktigt att kämpa för yttrandefriheten! Tal vid riksdagshuset.
* Västvärlden på väg att överge yttrandefriheten!?
* Frige Julian Assange NU-Stoppa utlandsspionerilagen! Protestera mot regeringens idé att tillåta kärnvapen i Sverige! Sergels torg lördag kl 14-15. Kom!
* Koncentrationen av media ökar – påverkas yttrandefrihet och debatt?
* Vem äger media? Forum om hot mot yttrandefriheten. Del 3.
* Medieoligarkerna i världen och i Sverige.
* Fria kritiska ryska media – finns de?
* Är bannlysningen av RT förenligt med försvar av yttrandefrihet? Kan man straffas av att citera RT?
* Hur mina inlägg i debatt i DN censureras och hur yttrandefrihet kan strypas.

* Pentagon förbereder massiv censur av internet.
* Microsoft integrerar NewsGuard i sin webläsare i kampen mot falska nyheter och yttrandefrihet.
* Universitetslektor avstängd för kritik av angreppskrig & Israels övergrepp! Nytt exempel på angrepp på yttrandefriheten.
* Världspublicistorganisationen: Risk för att yttrandefriheten inskränks även i Ukraina.
* Facebook leder arbetet för minskad yttrandefrihet på nätet
* Google vill bli sannings-ägare men inte sannings-sägare.
* 14/11 2016. De spionerar på dig också via internet!
* Hur hemliga agenter infiltrerar Internet för att manipulera, lura och förstöra ditt rykte.
* False flag förleder, förvanskar fakta, förfärligt fult.
* En utvidgad definition av antisemitism hotar yttrandefriheten
* Hur USA ska censurera internet
* USA vill upphäva fria internet – ett av flera ingrepp mot yttrandefriheten
* Ökad censur i USA
Tyskland styrker yttrandefrihet i grundlagen
* Facebook får filter för falska nyheter i Tyskland
* Facebook stänger Palestinas största nyhetssite, och stryker konton på uppdrag av USA & Israel
* Den nya McCarthyismen
* Konflikt om konflikt om Ryssland, och PK
* Även Danmark vill minska yttrandefriheten
* EU vill censurerar Bonnierägd tidning i Tyskland
* Europaparlamentet stoppar film som rentvår Rysslands regering.
* Google hyr 10 000 personer för att censurera Youtube
* Yttrandefriheten inskränks också i USA – ny McCarthyism
* Minskad frihet på nätet i Tyskland
* Macron inskränker yttrandefriheten i Frankrike
* Köpta journalister igen

Förhållanden i Sverige.

* Fri lejd och frihet för Julian Assange! Försvara yttrandefriheten! Från manifestation i Stockholm
* Räcker det med dumheter nu, Fridolin?
* Jonas Gardell föreslår nätcensur och kulturministern är förstående
* Jan Myrdal: Paradoxal tankefrihet och mina svenska erfarenheter
* Läs Folket i Bild Kulturfront – ”militant röst för fred, yttrandefrihet och folkets kultur”, som går framåt
* Konflikt om ”Konflikt” om Ryssland och PK.
* Vet Radions “Konflikt” vad demokrati är? Om demokratin i Ryssland, Sverige och USA.
* Fortsatt debatt med Ivar Ekman, Konflikt, Sveriges Radio om USA, Ryssland, media mm.
* Censurerat om massakern i Odessa

* Inte bara Svenska Institutet – flera tecknen på kommande censur i Sverige?
* Det behövs en ny fredsrörelse Del 3 – yttrandefrihet
* Debatt med DN:s Erik Helmerson om yttrandefriheten i Ryssland

* Principiellt om tryckfrihet 20/10
* Debatt om yttrandefrihet: Nya Tider, DN och nazism 25/10Jan Myrdal vs. Margareta Zetterström – fortsatt debatt 25/10
* Om Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Nya Tider och rasister. Gästblogginlägg 28/10
* Jan Myrdal – Var står fienden? 28/10
* Debatten om yttrandefriheten rasar vidare 16/11
* Yttrandefrihetens brister: ABF, Ukraina
* Öppet brev till SVT om ukrainska organisationers försök att påverka sändningen av dokumentären Ukraina – revolutionens mörka sida.

Föregående artikelAlla dessa – värdelösa och farliga – löften från Nato
Nästa artikelUnder kriget i Ukraina har hushålls energikostnader fördubblats i världen
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

12 KOMMENTARER

  1. Finns väl ingen som lämnar sanningsbörd inom lamestreammedia. Jo en, men hon slutade, clever som hon är. Hennes namn slutar på -fors..

  2. Jag misstänker att vi som land befinner oss nära att helt lämna vår självständighet.
    Vad som därefter återstår för folket att bestämma är valet av melodifestivalslåt och
    ett antal politiska partier mellan blått och brunt.
    Vår möjlighet till att göra det röda valet lämnade vi helt när partitopparna körde över S-kongressen i fråga om Nato.
    Sorgligt och respektlöst minst sagt mot dem som modigt stod upp och tog strid för frihet och rättvisa.

    • Demokrati suger.
      Det är svårt att skydda mot demokrati och kapitalism.
      Människor attraheras.
      Vård är tyvärr otillräckligt.
      Hårda nypor erfordras.
      Det är därför världens ickedemokratier måste vara militärt välrustade.

  3. Kan det vara rädsla som tvingar public service till lögner och halvsanningar? Det finns ju flera parter som har motiv för utpressning.

  4. Voldemort Zelinsky planerar för ett ”tillbakadragande” sina trupper från det strategiskt viktiga staden Bakhmut. Kokainskys herrar i Lönndom och DC har mer eller mindre avkrävt reträtt. Så det lär bli en svansen mellan benen reträtt likt Kabul sommaren 2021 för Nato/USAs trupper.

    Dock kommer Zelinsky sin vana trogen att spinna om att det var stora förluster för Ryssland och även andra liknande nattsagor. Västerländska medier kommer att efterapa Zelinsky och bedöva oss med fake news om att Ryssland lidit stora förluster – sagor som Paasikivi, Oksanen och Löfgren spinner vidare på med en svensk touch s a s

    Mer om den stundande ”bättre fly än illa fäkta” scenariot som håller på att utspelas i Bakhmut finns att läsa här: https://www.rt.com/russia/572255-ukraine-artyomovsk-strategic-retreat/

  5. Bara ytterligare bevis att journalister på Sveriges Radio och andra MSM media går slaktarna i Washingtons ärenden med propaganda. Josef Goebbels sa, repetera lögnen till den blir sanning, till slut tror du själv på den. Borde inte journalister studera vad som hände med de journalister som en gång förra seklet stödde slaktarna i Berlin, Naziregimen. Nu stöder svenska journalister Naziregimens arvtagare, USA. USAs mycket omfattande överfall och krig och dödande är väl omvittnat.

    USA lakej och marionett i Kiev, Zelensky, skrev idag. ”Ni kommer få skicka era söner och
    döttrar i krig.” om Ukraina förlorar kriget.

    Det är precis vad NATO är om. Vinner USA kriget i Ukraina kommer USA att upprepa framgången. USA kommer att tillsätta en ”Zelensky” marionett i alla NATO länder, inklusive Sverige, och USA kan sedan beordra denna marionett att just skicka landets söner och döttrar i krig, för USAs räkning förstås. Det är det som händer i Ukraina just nu.

    USA har i klartext redan deklarerat detta. Den amerikanska senatorn Lindsey Graham har sagt att ”så länge vi hjälper Ukraina med de vapen de behöver och ekonomiskt stöd, kommer de slåss till sista person”.

    Han har även nyligen sagt när det gäller Taiwan sagt att”They [taiwaneserna] are going to fight to the last man in Taiwan.” – Senator Graham. (Taiwaneserna kommer att strida till sista man i Taiwan)

    Detta är alltså USAs ”Ukraina – modell”. Tillsätt en amerikansk marionett regim, som i Ukraina eller Taiwan, – eller Sverige. Beordra den marionett regimen sedan att kriga mot de USA vill förinta eller kontrollera. Lokalbefolkningen, ukrainarna, taiwaneserna eller svenskarna, blir USAs legotrupper, förbrukningssoldater och kommer hem i liksäckar.

    Svenska media idag skall ,enligt min åsikt och iakttagelse, jämföras med nazisterna propaganda media förra seklet i dåtidens Nazityskland.

    USA måste helt enkelt krossas precis som en gång Tredje Riket.

    —Zelenskys varning till väst: Ni kommer få skicka era söner och döttrar i krig
    https://nyheter.swebbtv.se/zelenskys-varning-till-vast-ni-kommer-fa-skicka-era-soner-och-dottrar-i-krig/
    —Amerikanska beskedet: Taiwan kommer slåss till siste man
    https://nyheter.swebbtv.se/amerikanska-beskedet-taiwan-kommer-slass-till-siste-man/

  6. Varför vi bör återta ansökan om NATO-anslutning och öppna för en folkomröstning.

    Genom Turkiets vägran att acceptera Sverige som medlem i NATO och det troliga accepterandet av Finlands ansökan har det viktigaste argumentet mot en folkomröstning fallit bort. Det ansågs avgörande att vi ansökan skedde gemensamt med Finland. Om detta inte längre är aktuellt ges vi nu en möjlighet att utan prestigeförlust ta ett steg tillbaka och begrunda situationen. Vi skulle dessutom slippa förödmjuka oss inför den auktoritära turkiska presidenten. Det troligen viktigaste säkerhetspolitiska beslutet under vår livstid kan då förankras där det rimligen hör hemma – hos folket. Endast 20% av folket säger idag att man är emot en NATO-anslutning men med tanke på den kompakta propagandan för anslutningen är detta inte att förvåna. Propagandan bygger på en militär hotbild mot Sverige från rysk sida men inte en gång militären tror på en sådan i närtid. Till saken hör att Ryssland aldrig hotat oss (eller Finland) militärt. Genom en NATO-anslutning blir vi dock per definition en fientligt sinnad nation i ett ryskt perspektiv. Sannolikheten att kunna stå utanför en stormaktskonflikt i Europa blir minimal. Den tidigare alliansfriheten tjänade oss väl och gav oss möjligheten att agera som fredsmäklare i konflikter.

    Som medlem i NATO skulle vi pga geografin  få en viktig roll i försvaret av Baltikum. Finns det då utifrån detta inte anledning att ifrågasätta Estlands och Lettlands politik gentemot den ryska minoriteten som utgör hela 30% av befolkningen. Att som idag planera att stoppa alla ryskspråkiga skolor måste ses som en provokation mot de rysktalande och indirekt även mot Ryssland. Skall vi verkligen vara med och sanktionera en sådan äventyrlig politik i vårt närområde?

    Sprängningen av Nord Stream 1 och 2 torde vara den största attacken mot infrastrukturen inom vårt närområde (delvis inom svensk ekonomisk zon). Vi vet inte säkert vem som låg bakom detta sabotage men vi kan konstatera att den amerikanska presidenten lovade att sätta stopp för dessa ledningar om Ryssland gick in i Ukraina. Detta löfte kunda vi alla se och höra i TV i början av 2022. Den amerikanska Pulitzerbelönade journalisten Seymor Hersh har beskrivit hur det troligen gått till. Att media i Sverige genast pekade ut Ryssland som ansvarig kan väl ses som en del av propagandan för NATO. Är det alltså hos ett land som hotar med detta slags terror vi skall söka skydd?

    Jag utgår ovan från att vår säkerhetspolitik helt handlar om vårt land. Diskussionen blir annorlunda om vi talar om den allmänna säkerhetssituationen i Europa med ett brutalt krig i Ukraina som Ryssland bär huvudansvaret för. Detta kräver dock en analys av bakgrunden till det ryska agerandet. Det handlar om 90-talets ekonomiska chockterapi som drev miljoner ryssar till en för tidig död pga fattigdom och alkoholism. (Det var då det ryska folket fick sin bild av vad demokrati innebär. Så banade man väg för Putin som stod för ordning och reda i det kaotiska tillståndet i landet). Det handlar om NATO-utvidgningen mot givna löften. Det handlar om Majdanhändelserna 2014 och Minskavtalet 2015 mm. Om allt detta talas det och skrivs det väldigt lite.
    Vill vi hamna på rätt sida av historien bör vi inte luta oss mot en stormakt, USA, som gett sig rätten att agera militärt och hänsynslöst i världen närhelst amerikanska intressen hotas.
    Jag vill påminna om att beslutet att ansöka om medlemskap i NATO skedde i en riksdag som var vald på löftet att inte söka medlemskap. Det minsta vi måste kräva i denna situation är att låta folket fälla avgörandet.
    Ulf Djupedal Pensionerad lärare Vendelsö

    • Politikerna har fört Sverige och dess folk bakom ryggen. Således representerar inte riskdagen Sverige! Ljuset i slutet av tunneln är att bäst före datumet för Nato självt närmar sig. Det slits redan nu av många interna och djupa motsättningar, inte minst de mellan östeuropeiska och västeuropeiska länders proxy krigspolitik mot Ryssland. De förra hetsar upp. De senare vill absolut inte det. Risken att Nato, d v s den Nord Atlantiska Terror Organisationen, inte håller ihop är mycket längre till är överhängande. I händelse av det så slipper vi folkomrösta om medlemskap i den Nord Atlantiska Terror Organisationen. Vi sparar pengar från utebliven folkomröstning samt slipper att vara med i Nato. Två flugor i ett för vår del.
      Inte för finnarna. De kommer tyvärr att ta smällen.

  7. I tysk statlig TV nyhetsprogram berättar man om civila som inte vill bli evakuerade från Bakhmut. De säger att de väntar på att ryssarna skall komma. De hoppas att de skall få det lika fint som de fått i Mariupol, som 70000 personer återflyttat till.
    Blev förvånad att tysk statlig TV informerade om detta. Helst med tanke på deras hårdföra politik, där tyskar som informerat om Ukrainas bombningar mot Donbass, har fått sina bankkonton spärrade och hotas av fängelse om de återvänder.
    Undrar om SVT skulle rapportera detta.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here